...inför ännu en natt som med största sannolikhet kommer se ut som de allra flesta nätter de senaste 2 månaderna. Jag inklämd på en mycket begränsad yta bredvid en bebis som bara vägrar sova själv i sin egen säng. Det börjar liksom kännas lite gammalt nu.
Från det att han föddes, fram till han var dryga 3 månader, sov han själv i sin vagn bredvid vår säng. Han sov 3-5 timmar tills det var dags att amma, sedan sov han vidare, i sin vagn, till nästa amning ca 3 timmar senare osv. Även när vi introducerade honom för spjälsängen när han var dryga 4 månader sov han hyfsat okej själv. Men när han var runt 5 månader började han krångla och ville inte somna i sängen, alternativt sov en - ett par timmar för att vakna och gnälla. Ibland storgråta. Så jag har fått ha honom sovande bredvid mig om nätterna till och från. Det kom undantag några nätter ibland, då han sov uppåt 3-4 timmar i spjälsängen, och även accepterade att läggas tillbaka i sin säng igen efter amning. Men så återgick det till krångel igen. Men senaste månaden har det varit katastrof, då han sover med mig typ Jämt. Och min rygg gråter. Ungen somnar ju bara om om han får en tutte i munnen, och min rygg pallar inte att ligga på sidan i den vinkel man får när det sitter fast en unge i bröstet. Nog för att tuttarna på senare tid börjat hasa ner och lägga sig i armhålan när man ligger på rygg, men de är inte tillräckligt stora för att man ska kunna ligga på rygg och samtidigt erbjuda Hans Höghet en bröstvårta.
Jag letar febrilt efter tänder eller något som kan ge en rimligare förklaring än den uttjatade termen "separationsfas", men utan lycka. Dock har jag försökt studera munnen lite mer ingående på honom sista dagarna, och ser något som jag inte riktigt kan avgöra om det är något som är på gång, eller om det Alltid sett ut så men jag bara tror att det ser annorlunda ut av ren skär desperat Vilja. OM det faktiskt ÄR något på gång där jag tittar, så är det i så fall någon form av hörntand/kindtand i överkäken. Men som sagt, det är nog bara desperat inbillning. Men det vore så skönt att kunna få en vettig förklaring till allt gnäll och tuttande så man har en större anledning att stå ut ett tag till. Men var är då allt extra dregel och febrila tuggande på saker? Sådant håller han ju inte på med. och dagtid är han i det stora hela en rätt glad och nöjd bebis.
Nej, jag får väl helt enkelt bara bita ihop och gilla läget. Härda ut och hoppas han tar sig ur sin "fas". Vad annat alternativ har man, liksom?
... fick jag plötsligt kreativitet. Eller ja, kreativitet var väl kanske att ta i. Men jag kom på vad jag tidigare tänkt ta upp, men sedan glömde bort.
Idag vill jag Hissa något(vilket jag redan gjort på Facebook), nämligen Kappahls barnbodys av märket KAXS.
Dels är de stilrena och snygga, men framför allt är de fantastiskt bra till vår lilla dunderklump här hemma. Han har såååå mycket kläder som han knappt använder, och lika mycket till som han aldrig använt, för att det har suttit så illa på honom. Hans armar är knubbiga och fulla av gosiga valkar, och 80% av alla kläder sitter tajt på honom. Det går inte att kavla upp ärmarna när man ska äta mat, och de är svåra att klä på honom, vilket han ruttnar på direkt. Men just KAXS bomullsbodysar är ultimata. De är väldigt töjbara och mjuka, lätta att klä på, och inga som helst problem att kavla upp ärmar etc. Och i kombination med Lindex byxor(som också är skitbra) blir det ett vinnande koncept. Och radikalt mycket billigare än "finmärket" PoP.
Detta är med andra ord ett hett tips till mor - och farmödrar som tycker om att köpa bebiskläder. Eller ska jag säga vädjan? ;-p
Dagens i-landsproblem: jag vill blogga, men har inget att skriva. Bjussar i stället på ett par bilder från dagens ligga-på-mage-och-sitta-själv-träning på vardagsrumsgolvet.
Som ni ser så sitter han själv jättefint, det är inga problem. Det är mest när han blir överexhalterad över någonting och börjar vicka åt alla håll och kanter som han till slut tappar kontrollen och tippar över. Värre är det med magliggandet, han är ju inte överförtjust i det, så det gäller att passa på när han är relativt utvilad och på gott humör. Alltså, ligga på mage är ju inget problem i sig, men han är klen i armarna. Han vill och försöker häva sig upp på händerna, men kraften räcker inte till, så det måste vi träna lite mer på(för det har vi i ärlighetens namn varit slarviga med). Och så ligger han och "putar" med rumpan, vilket förmodligen är ett försök att komma upp på knäna, vilket inte heller går något vidare. han ledsnar med andra ord ganska fort. Så när det tränas, får man börja med det tråkiga magliggandet, så att man kan avsluta med att sitta när han är på gränsen till att bli förbannad.
Övning ger färdighet sägs det. Undrar när har han övat klart på att bara acceptera att sova bredvid mig om nätterna?
Idag stod alltså storhandel på schemat. Så när barnet sovit sina klassiska 30 minuter på förmiddagen, packade vi in oss i bilen och drog mot Norrtälje för vår vanliga rutt runt storbutikerna.
Vi startar alltid med Ö&B, där det köps toalettpapper, MrMuscle, Torky(fast en billigare variant som heter XL), duschcreme/schampoo och kattmat. Dock köper vi inte samma saker varje gång, såklart, utan bara när det tagit slut hemma. Och idag testade vi för första gången att sätta barnet i den inbyggda barnsitsen på kundvagnen, vilket var en stor succé.
Min mobilkamera är inte jättebra alla gånger. Idag blev det suddigt.
Efter Ö&B drar vi vidare till Rusta, fast inte för att vi alltid handlar specifika saker där, utan för att det mest är kul att gå runt och titta. För ibland hittar man plötsligt bra-att-ha-saker till billigt pris. Idag gick vi därifrån med en tavellist som ska upp i köket när vi målat därinne. Så vi var ju tvugna att köpa väggfärg och en roller också ;) Om ett par helger startar Operation: Köksuppfräschning!
Till sist knatar vi in på Willys för månadshandlingen. Jodå, vi är duktiga och storhandlar en gång i månaden för att spara några slantar. Givetvsi blir det småinköp i lokala ICA-butiken 1 mil bort då och då när färskvaror och sådant tar slut, men de "stora" inköpen blir på Willys. Kanske är det billigare på Lidl eller liknande, det vet jag inget om för jag har aldrig varit där, men det har bara blivit att vi handlat på Willys, och jag tycker om butiken och sortimentet så det duger fint åt oss. Idag slutade notan på 1400kr, vilket är hyfsat billigt för att vara vi. Men vi behövde inte lika mycket grejer den här gången då vi har mkt kvar hemma från förra månadens inköp. och tänka sig, barnet höll sig på gott humör genom alla tre butiker! Heureka!
Efter alla inköp skrek det i våra magar, så vi gjorde som vi Alltid gör när vi storhandlat - vi åkte och käkade krubb. Och det görs växelvis på 2 olika ställen - Daisys eller McDonald's, då man får maten snabbt och det är hyfsat billigt. Dessutom vet vi att det finns barnstolar och möjlighet att få barnmat värmd, och sådant betyder mycket nu för tiden. Just idag blev det Daisys, och när vi satt och åt kom en annan familj med en bebis i samma ålder som Linus och satte sig i andra änden av lokalen. Just denna bebis var på lite dåligt humör och började gråta högljutt, vilket givetvis resulterade i att även Linus blev ledsen. Sympatigråt? Sambon och jag kunde i alla fall knappt hålla oss för skratt när våra ungar satt där och gapade fram och tillbaka över lokalen. För när den ena blev tyst, fortsatte den andra, vilket triggade igång den första igen. Och det var stooora tårar som rann ner för barnets kinder. Stackarn :) Lyckligtvis lugnade sig båda barnen till slut, och vi kunde avsluta våra måltider i lugn och ro.
Nu är vi hemma, och har nyligen ätit en kanongod och NYTTIG middag bestående av massa grönsaker, sallad, frukt och keso. Nam nam. I morgon är det dags för sambon att gå på ett 3-dagarspass på jobbet igen, vilket barnet och jag tycker är astråkigt, så vi får försöka hitta på något skoj. Funderar på att kanske få tummen ur och börja besöka öppna förskolan snart, då barnet så sällan träffar andra bebisar. Han blev ju ledsen sist vi var på en föräldragrupp för att det var läskigt :-p Men jag är ju inte typen som gillar att gå på sådant där. Det är endast för barnets skull som jag kan tänka mig att masa mig dit. Vi får se hur det blir, men jag vill nog helst gå med sällskap av sambon första gången så jag har någon att hålla i handen om det blir läskigt :-p
Yes! Jag har äntligen förvandlats från stjärtkissande zombie till fullt fungerande(allt är relativt) människa! Magen fungerar som den ska igen och orken är tillbaka, åtminstone i den mån kroppen har att tillgå efter att ha legat nere för räkning i en vecka. Och det är så skönt! Skönt att orka ta hand om barnet igen, att orka gå ut till postlådan utan att falla ihop i en patetisk liten hög i soffan efteråt, att kunna äta som en normal människa.
Ska jag lirka fram En enda positiv sak ur mitt tidigare miserabla tillstånd så ska det väl vara att jag tappade det sista kilot jag haft som mål att bli av med bortsett från gravidkilona. Vid inskrivningen på MVC vägde jag 63kg, och de blev jag av med för flera månader sedan. Men jag har hela tiden haft som mål att gå ner och lägga mig någonstans runt 58/59kg, och nu väger jag 58kg och hoppas få stanna kvar där även Efter barnet slutar amma(önsketänkande?). Mer vill jag inte gå ner.
Även sambon som tagit sig själv i kragen med matintag etc har börjat tappa kilon, och nu ska vi ta tag i det där med motionen också. Vi är inte, och har aldrig varit, några träningsfreak någon av oss(framför allt inte jag), men vi har tidigare varit duktiga på att promenera. Simpel, gratis men ändå givande träning. Så idag satte vi barnet i vagnen och gav oss ut på en ca 6km lång promenad som tog ungefär en timme. Jag gick samma runda på ungefär 55 minuter när jag var höggravi. Men idag stannade vi och pratade med en kompis på vägen, så det tar nog ungefär 50 minuter att gå i den takt vi höll utan avbrott. Dessutom började barnet knorra när vi kommit drygt halvvägs så det drogs någon minut på att fälla ryggläget på vagnen och lugna honom också.
Det var i alla fall riktigt skönt att komma ut i solskenet. Men det känns att man knappt rört sig sista tiden, då både sambon och jag kände oss brutalt patetiska hemma i soffan efteråt när vi insåg att vi båda två var ömma lite här och där :-p
Hade jag haft en pistol hade jag allvarligt övervägt att sätta den mot tinningen och trycka av när jag var upp på toa inatt. För det första hade jag legat vaken de 3 timmarna från det att jag gått och lagt mig, fram till kissnödigheten gjorde sig påmind och tvingade upp mig. Dels fick min förbannade rygg inte nog med plats att ligga på i sängen mellan barnet som vääääägrade somna i sin egen säng, och sambon som även han hade begränsat utrymme. Men han sov i alla fall. Men det som verkligen fick bägaren att rinna över var att rännskitan fortfarande var ett bestående faktum, och nu gjorde det ONT. Förlossningskisseriont(ni som läst mina tidigaste inlägg förstår vad jag menar), fast i brunögat. Men börja utföra "skitbad" finns ju inte på världskartan. Pissa i badkaret är en sak, skita är en heeelt annan.
Och när jag utfört mina helvetiska behov, spolat och preciiis satt ena foten över tröskeln till sovrummet, var det självklart dags igen... in på toa, lida helvetets kval i 10 minuter till, och sedan in i sovrummet igen. Jag satt nere i fotänden en lång stund och undrade hur jag skulle stå ut med att ligga inklämd på sidan mellan barnet och spjälsängen som står med långsidan mot vår säng när ryggen var så arg. En stark önskan att lämna pojkarna åt sitt öde i sängen, och själv inta gästsängen bakom stängd dörr med bomullstussar i öronen kastade sig över mig. Men eftersom sambon ska jobba idag så ville jag inte låta hans sömn bli störd bara för att jag är trött och bitter. Så jag kopplade på TENS:en och knölade ner mig i sängen, och lyckades faktiskt somna. TENS är fantastiskt.
Vaknade så sent som 09:45 med en unge i tutten, och kände att jag var öm i hårbotten? Drog upp fingrarna i håret för att massera skalpen lite och kände till min fasa hur fett och äckligt håret var. När tvättade jag egentligen håret sist? 2009? Efter en stunds betänketid insåg jag att jag inte tvättat håret sedan förra söndagen. En hel vecka sedan. Yummy. Men när man varit så däckad som jag känt mig så är tanken på att duscha/bada halv terror. Det är ju Jobbigt att kliva över badkarskanten. Och ställa sig lutad över badkarskanten för att tvätta håret, när man inte ens orkar öppna en barnmatsburk, kan bara sluta på ett sätt - avtuppad sunkmorsa framstupa över badkarskanten av rena rama utmattningen. Men idag orkade jag. Och hade jag inte orkat hade jag gjort det ändå, för håret var verkligen katastrof. När håret är så fett att man får öm hårbotten för att stråna viker sig av tyngden, då ÄR det dags att tvätta skiten.
Den här dagen blir en prövning, då jag inte har en aning om hur min mage kommer bete sig. När jag klev upp och gick på toa kom det ingenting, men jag har blivit hoppfull ett par ggr tidigare med negativ utgång, så jag törs inte hoppas längre. Vi får se hur dagen lider, helt enkelt. Men jag skulle så gärna vilja kunna gå ut en sväng. Jag har inte varit längre utanför huset än till postlådan på 6 dagar. Och det var i fredags tror jag. Och jag var helt färdig efter det lilla äventyret. Barnet har ju heller knappt varit utanför dörren. Bortsett från i fredags då sambon tog med sig honom till sin gamla arbetsplats(dagis), samt en sväng till barnets farfar, för att jag skulle få lugn och ro att vila några timmar. Så vi får se om vi törs ta oss ut på en liten promenad efter barnets förmiddagslur(som jag just insåg blir en eftermiddagslur då klockan visst är efter 12). Jag lär bli helt slut av det, men jag är i stort behov av lite frisk luft och motion efter en veckas soffläge...
I brist på fotografering under sjukdom, bjussar jag här på en bild från Linus 2:a dag i livet, när vi fortfarande låg kvar på BB(2011-07-22)
... så har jag legat däckad med magsjuka i flera dagar, därav det glesa bloggandet. Jag har helt enkelt inte orkat sitta upprätt vid en dator. I stället har jag haft horisontellt läge i soffan/sängen, varvat med X antal besök på toaletten. Stjärtens variant av vinterkräksjukan, typ. Och ja, det är preciiis lika oglamouröst som det låter.
Det startade i tisdags med att jag började känna av den där välbekanta feberkänslan i kroppen. Ni vet, man börjar känna sig öm i kroppen, öm i skinnet, och man blir mer och mer frusen. Framåt kvällen var jag rätt lagom patetisk i soffan och orkade knappt lyfta en fjärrkontroll. Först på onsdagen kom rännskitan. Sedan har det gått upp och ner med både feber och stjärtkräks, som en bergochdalbana, fram till idag. Idag har jag dock känt mig feberfri, men rännskitan i morse var värre än värst, för nu hade den förvandlats till syra som får det att kännas som om brunögat ska frätas bort... Ursäkta den målande infon.
Senaste 2 dagarna har jag knarkat Coca Cola, vitpepparkorn och blåbärssoppa bara för att hålla röven i någorlunda schack. Så länge jag kan hålla magen i någorlunda styr så ska jag nog kunna ta hand om barnet själv i morgon. För fram till idag har min stackars sambo varit en superhjälte och tagit hand om barnet, hemmet och mig utan att tveka eller yppa minsta ord om missnöje. Han har varit fantastisk. Idag är han inne på dag 2 med VAB, och just den här helgen är ju den som drar in det största lasset på hans lön varje månad. Jobbhelgen är guld värd, och vi behöver verkligen de pengarna, så att jag gick och blev sjuk just den här veckan är fruktansvärt "obra". Men vad gör man? Sjukdom kan man ju tyvärr aldrig planera. Och sjuk blir man ju helst inte över huvud taget, någonsin. Men jag kan ändå inte låta bli att ligga och "be om ursäkt" för att jag är sjuk och lämpar över allt ansvar på sambon. För det är så jobbigt att bara kunna ligga och titta på och inte hjälpa till, man känner sig liksom lite värdelös på något sätt. Helt fantastiskt dumt, jag Vet. Men tankarna bara finns där ändå.
Nej, nu håller jag alla fingrar och tår för att det ska ske radikala förändringar i tarmfloran så att man får återgå till att bli människa, mamma och "hemmafru" igen så den stackars sambon kan få lite välförtjänt lugn och ro, och några välförtjänta sovmorgnar. Och snart, så fort ungens närhetsbehov(eller vad det nu är som gör att han sover som en kratta om nätterna, även fast han ligger intill mig) börjat dala av lite, så ska vi försöka börja vänja av ett av barnets nattmål, då han faktiskt knappt äter när han snuttar i alla fall. Men det får bli ett senare projekt. Först ska som sagt den kaskadbajsande, brutalt oduschade mjukismorsan bli som folk igen.
Nu framåt kvällningen har det börjat nysas en extra massa från barnet, och det rinner snor till och från. Och barnet blir förstås asförbannad varje gång jag ska dit och torka, då det är det värsta som finns. Jag försöker låta honom vara ifred, men någon gång ibland Måste man dit och torka, för efter ett tag kan man liksom pilla bort stora torkade snorflagor från kinderna på honom som han smetat ut när han stått och gnuggat sig om näsan och ögonen. Ena ögat är lite rinnigt på honom också. Stackars unge. Jag törs knappt tänka på hur natten kommer bli. Kommer det över huvud taget vara någon idé att försöka lägga honom i sin egen säng? Knappast va. Och möjligheten att höja huvudänden för honom är liksom rätt begränsad när han ligger i min säng. Jag har i alla fall preppat nattduksbordet med en uppsättning näsdroppar som jag köpte på apoteket idag. Jag tror att det kan vara lättare att försöka droppa dem i näsan på honom när han sover, än vad det var att försöka tuta i nässpray på honom när han vaknade inatt. Han blev asförbannad och vääääägrade vara stilla.
Vi har en sådan där nässug också, men få honom att hålla huvudet stilla samtidigt som man ska försöka hinna suga är liksom halvt omöjligt. Har ni några bra tips för att lyckas ta sig igenom en snorig natt på humanaste sätt och samtidigt lyckas få till lite sömn för både barnet och föräldrarna? Alla tips tas tacksamt emot.
Ja, jag har köpt semla. Och ätit upp den. Det tog ungefär 2 minuter. Dessutom hjälpte katterna med glädje till att äta upp grädden. Tjuvar. Jo, tjuvar, för båda två stod och slickade grädde från den när jag lämnade den utan uppsikt under ca 12 sekunder då jag hällde upp ett glas juice jag skulle ha till.
Jag stod i valet och kvalet i affären och tittade på de där semlorna. Ska jag, eller ska jag inte? Jag har ju redan ätit minst 4 st i år redan. För ja, jag är en sådan som fuskar och köper före fettisdagen utan att skämmas ett djävla dugg. Anledningen att jag över huvud taget tvekade var för att sambon vill försöka bli av med några av sina extra "sympatigravidkilon" som han drog på sig när jag väntade Linus. För det var Han som fick så kallade cravings, inte jag. Jag kunde på min höjd bli lite sugen på frukgodis, typ Gott&Blandat, ibland. Men det var ytterst sällan, och det var aldrig så att jag var TVUNGEN att få tag i fruktgodis just precis då annars skulle huvuden rulla. Nej då, fanns det hemma kunde jag äta, men fanns det inte så var jag lika nöjd utan. Jag åt knappt något godis alls faktiskt. Men sambon var som sagt sugen på lite allt möjligt lite då och då. Främst glass om jag inte minns fel, så det blev en och annan Ben&Jerry här hemma.
Nu valde jag trots allt att köpa ett par semlor, bara för att det är just "rätt" dag att äta semla på idag. Men sedan får det vara bra med godsaker ett tag framöver. Nu ska vi vara duktiga. Och så är jag lite bitter på mataffären som när semlorna först kom till butiken, tog 40kr för 2 st. För att sedan sänka dem ett tag till typ 23/25kr någonting. Men vad får man betala på själva semeldagen om inte 40kr igen... Påminner mig om priset på jordgubbar i somras, som sjönk och höjdes och sjönk och höjdes om vartannat. Fast det kunde iofs inte själva butiken styra över, var kilopriset på jordgubbar var från ena dagen till den andra. Men sedan när blev det kilopris på semlor?
Nej, detta handlar inte om bajs, för en gångs skull. Det är snarare bara ett konstaterande av det faktum att gårdagens otroligt bra och positiva flyt tyvärr vände natten till idag. Barnet har sovit dåligt, främst pga täppt näsa. Och med täppt näsa är det inget vidare lätt att snutta på en napp. Eller på en tutte heller för den delen. Och vaknar man och irriteras av snorig näsa, och inte heller kan snutta napp/tutte, så blir det plötsligt förbaskat jobbigt att vara bebis. Det har sparkats, vridits och vänts, och såklart gnällts en hel del inatt. Vilket resulterat i att den stackars mammam inte kunnat ligga bra med sin bråkiga rygg, och därav inte kunnat sova som folk. Jag har knappt sovit alls, faktiskt. Och blir man dessutom sparkad i magen, på knäna, på ryggen eller vilken del av kroppen som nu legat närmast barnets fötter, så blir det Ännu svårare att sova.
När barnet började vakna för dagen, och därmed även väckte mig IGEN, så var jag på allt annat än bra humör. Kom på mig själv att i stort sett fräsa till åt ungen när han låg och sprattlade och sparkade mig i sidan och nöp mig i skinnet på undersidan av överarmen(AJ). Och jag får så dåligt samvete när jag låter mitt dåliga humör tas ut över honom. Han kan ju inte hjälpa att han är förkyld och har svårt att sova. Sambon som märkte att jag inte var på topp klev upp och tog barnet med sig och lämnade mig bakom igendragen sovrumsdörr så att jag skulle få en chans att lägga mig på spikmattan och kanske somna om en stund. FAST han är trött och ska iväg och jobba i eftermiddag. Älskade karl, jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig.
Så mycket sova blev det tyvärr inte då barnet inte var på superhumör borta i vardagsrummet. Pappa försökte peta i honom gröt, men det var barnet inte alls sugen på. Han var lite smygfebrig och gnällig. Så pappa lade sig med honom i soffan så jag kunde äta frukost, och då somnade barnet en stund. Det gjorde nästan pappa också ;)
Nu har pappa åkt till jobbet, och vi ska försöka komma iväg till Rimbo en sväng för att handla det vi aldrig orkade åka och handla igår. Dessutom är Näsfrida:n nästan slut här hemma så vi behöver gå till apoteket och bunkra lite. Dessutom är det så otroligt fint väder idag. 5 plusgrader och strålande sol som faktiskt värmer i ansiktet, så det vore en ren skam att inte ta sig ut åtminstone en liten stund. Frisk luft är ju bara nyttigt. Den stora frågan är bara När vi ska åka. Försöka få i barnet lite mat först? Eller kanske sova en skvätt till? Men då kanske han sover bort hela eftermiddagen så solen hinner börja gå ner innan vi kommer iväg... hmm. Ska suga på den en stund. Men först ska jag BAJSA! ;-p
Nej, han har inte börjat flyga eller gå genom bergsväggar eller något sådant, han har "bara" varit på ett superbt humör och skött sig som ett ljus under dagens besök hos barnets morfar. Jo, det blev en tur till morfar trots allt. Och nog f-n sov ungen längre än 30 minuter innan vi gav oss iväg också, precis som förutspått. Han sov 2h och 15min. Men då klockan inte var mer än 14 när han vaknade så slängde jag iväg ett sms till morfar för att se om han var tillgänglig för besök, och det var han. Så jag packade ner matburkar, haklapp, pipmugg och sked i skötväskan, och stoppade in den + gåstol + unge i bilen och drog iväg.
Väl framme hos morfar stoppade jag i barnet lite mat, sedan röjde jag golvet fritt från mattor och placerade barnet i sin gåstol så han kunde rulla fram och tillbaka i vardagsrummet(mormor och morfars hus är gammalt och har gamla hederliga trösklar mellan alla rum som gåstolen inte kommer över). Barnet hängde dock mest framför TV:n. Som vanligt. Han var som sagt på strålande humör genom i stort sett hela besöket. Morfar var imponerad. Vi stannade till och med så länge att jag blev bjuden på middag, och just som jag ätit färdigt kom det första trötthetsgnället från barnet. Med all rätt, för då hade han(bortsett från 15min i bilen på väg till morfar) inte sovit på 4 timmar, så det var duktigt av honom att hålla ut så länge. Efter att ha fått en napp i munnen och lagts bredvid mig i morfars soffa, så somnade han efter en stund medan morfar och jag satt och pratade. Dock bara i en halvtimme, men ändå. Och efter lite snuttande packade vi ihop oss och åkte hemåt på kolmörka vägar.
Nu är vi åter i hemmets trygga vrå, hos överlyckliga katter. Barnet står framför sin älskade TV och tittar på det bästa som finns - reklam. Själv sitter jag här och kollar upp mina favoritbloggar och kollar vad som hänt och inte hänt på Facebook. Strax ska det försöka stoppas gröt i barnet, för att sedan stoppa honom i säng. Det har varit en lång dag. En förbannat Bra lång dag.
Aldrig förr har väl något diskuterats, inspekterats eller "doftats" så mycket som bajs har, sedan det kom en bebis i huset. Eller där ljög jag förresten. Bajs var nog det främst förekommande ämnet redan innan barnet kom, fast då var det Mitt bajs som var i fokus. Jojo. Framför allt vid matbordet, av alla tillfällen. Jag tror inte det gick en dag utan att mina toalettvanor togs upp över middagstallriken. Av mig. Åtminstone efter att MVC ordinerade mig att börjA äta järntabletter, för det var då allt förändrades.
Ni som käkat extra järn vet precis vad jag pratar om. Den stora chocken(och faschinationen) över det faktum att man plötsligt sket ut kolkritor. Eller kritor förresten, om det hade varit så "bra" ändå. Detta hade helt andra proportioner. Nu kommer med största säkerhet någon börja yla av ilska över mitt kommande politiskt inkorrekta uttryck, men vissa dagar kunde skiten närmast liknas vid att man bajsat ut en mindre blåneger(ja, jag sade det. Stäm mig). KOLOSSALA(och stenhårda) svarta kablar. Det var näst intill att man kände ett behov av att hämta kameran och fota spektaklet bara för att kunna visa för någon. Näst intill.
Även Efter förlossningen var mitt eget bajs i fokus. Nu kunde jag skippa järntabletterna, men i stället för att kämpa med kolsvarta kolossala negerbarn som skulle ut, så skulle man nu lirka ut helveteskapet via svullna ömma hemorrojder i stället. Lyckan var total...t frånvarande. Tack och lov försvann hemorrojderna till slut. Slutet gott allting gott? Närå - Welcome Herr & Fru Analspricka! *suck*
Men mamma-bajs i all ära - det hamnar ändå i lä jämfört med bebisbajs, alla gånger. Det startade såklart redan på BB med den första överfulla blöjan full av vad såg ut som mitt järntablettsbajs, fast i mjuk och extremt kletig form. Man kunde göra slut på ett helt paket våtservetter utan framgång, det gick inte bort utan att sticka in ungen under en vattenkran. Jag började nästan tro att Satan själv bosatt sig i stjärten på ungen. Tack och lov byttes det efter någon dag ut mot det klassiska "senapsbajset". Senapsbajs med stavmixad keso i, typ.
Och hur ofta kunde en unge kakka egentligen? Man hann knappt ut ur skötrummet efter bajsblöjsbyte innan det kom en omgång till. Och en till. Åtminstone de första 2-3 veckorna efter han kom till världen, sedan var det inte fullt lika frekvent. Nej då kom ju magknipet i stället... Men bajsets form, konsistens, kvantitet och doft upphörde aldrig att faschinera oss, och via det hade vi ju i alla fall Alltid något att prata om. I brist på andra samtalsämnen liksom :-p Och så är det fortfarande.
"Häftigast" var nog dock efter att vi börjat prova ge barnet "riktig" mat. Visst, gröten som var det vi började med före maten, ändrade det lösa, filmjölksdoftande bajsets konsistens till något brunt, kletigt och illaluktande. Och det blev ju såklart ett stort samtalsämne hemma i soffan. Och varje gång någon av oss skulle in och byta en bajsblöja så var den andre bara Tvungen att tassa efter för att se vad barnet bjussat på just idag. Spännande ju! Men när barnet fått sin första portion av Nestlés spaghetti med köttfärssås, så bjöds det på barnets allra första korv! Wow, vad coolt! En riktig, "vanlig" bajskorv! Vad snabbt och lätt det gick att byta blöja helt plötsligt! Men djävlar i min lilla låda vad det luktade skiiiit...
I dagens läge är bajset inte Fullt lika spännande längre. Det är antingen klet eller korv, luktar ruttet eller ingenting. Men man kan ändå inte låta bli att fråga hur mycket det kom, och hur det såg ut, just idag. Och ibland dras man som av en magisk kraft in i skötrummet när den andre byter blöja bara för att kolla.
Ni ännu barnfria läsare därute, som med skräck, chock eller rentav äckel läser detta och tycker att jag är helt sjuk i huvuet - till Er har jag bara 2 ord: Vänta bara.
Gårdagskvällen fortsatte i bra och positiv anda. Barnet, som jag var öööövertygad om skulle bli trött och grinig så fort sambon klev utanför dörren för att spela innebandy, var på strålande humör. Han åt middag utan gnäll, klämde ut en liten kabel, skrattade så han kiknade på skötbordet när jag sjöng om hela Familjen Haj och killade honom på magen, och det absolut bästa av allt - jag fick i honom en hel dl välling när det närmade sig läggdags! Och barnet somnade i sin spjälsäng!
Nu törs jag med andra ord inte hoppas på några liknande mirakel idag, för sådant där brukar vara sällsynta engångsföreteelser. Man blir bara besviken när förhoppningarna stiger :-p Idag satsar vi i stället på att försöka ta oss ur huset när sambon åkt till jobbet i eftermiddag, även om det bara blir en tur till mataffären. Alla utflykter är bra utflykter, tycker åtminstone barnet. Aktivering och frisk luft is the shit. Eller så tar vi en tur mot Edsbro och kollar om morfar är hemma. Är han inte det tar vi en promenix på byn och ser om vi ser någon vi känner. Eller så gör vi något helt annat. En tripp till Thuns kanske?
Fast vet ni vad? Eftersom jag är så inkörd på att åka hemifrån, så kommer ju barnet såklart sova middag i typ 3h, och så blir det ingen tripp någonstans över huvud taget ;)
Straxt före kvällsbad i fredags. Mammas och pappas Michelingubbe.
För en liten stund sedan skuttade jag omkring här i tights och linne, medan tuttarna hoppade åt alla håll(jag förstår inte, spänsten i dem har liksom försvunnit efter att en unge snuttat på dem i 7 månader. Jodå, på tisdag blir ungen 7 månader!), och sjöng "Här kommer Pippi Långstrump". Ett litet lyckligt psykbryt sådär en helt vanlig söndagseftermiddag. Idag har helt enkelt varit en bra dag.
Jag vaknade som vanligt med arg rygg(efter att som vanligt ha trängts med en bebis som vaknat sjuttioelva gånger och bara somnat om med en tutte i munnen), men med en vaken glad bebis intill, och det är alltid ett härligt sätt att starta dagen på. Tyvärr snöade det ju igår kväll(och kanske lite under natten också?) igen. Sådan där tung blötsnö. När vi klev upp låg det visserligen bara ett 1-centimeterslager på backen, men jag valde ändå att gå ut och skotta bort skiten, för man tackar alltid sig själv i efterhand då man slapp ett centimetertjockt lager med is om det skulle frysa på. Det var tungt och blött, men värt det. Och när jag gick runt därute sken februarisolen så härligt i ansiktet, och man hörde det välbekanta och så otroligt uppiggande kvittret från vårfåglarna som börjat hitta hit. Jag tror det var där dagen började bli sådär extra härlig. Av solen och fågelkvittret.
Och idag, för typ första gången på 7 månader, lade jag ner lite extra tid på utseendet. En vanlig dag här hemma går i mjukisbyxornas tecken. Mjukisar, linnen som är lätta att bara dra ner vid amningsdags, och munktröja. Här kör vi BH-löst, är så mycket smidigare att bara dra ner linnet när nassarna ska fram. BH åker bara på när man ska ut ur huset, alternativt när det kommer besök. Min variant av att "klä upp" mig sista tiden har varit att byta ut mjukisarna mot ett par jeans, och dra på en stickad tjocktröja i stället för munkjackan full av kräks, barnmatsrester, dregel och snor. Till och med på julafton blev det jeans och en tunnare stickad tröja(med stor ringning så det bara är att dra ner vid amning). Mascara åker på vid ytterst fåtal tillfällen. Men idag slogs det på stort med tights, jeanskjol, nya toppen från H&M, nya halsduken från Kappahl och nya benvärmarna från Kappahl. Och kors i taket - mascara OCH lite ögonskugga! Och linser! Jag har inte använt linser på flera månader.
Titta och njut - man vet aldrig när man får se mig såhär nästa gång...
Men jag klädde ju inte "upp mig" bara helt utan vidare. Vi skulle ju faktiskt ut ur huset idag, och åka till barnets morbror och kusiner(var dock bara en kusin hemma idag) på fika. Inte för att de är typerna som bryr sig om hur du ser ut eller något, utan dagens "piff" gjorde jag enbart för mig själv. Och jag kände mig snygg för en gångs skull, och det var länge sedan. Man behöver ta sig ur mjukissunket någon gång ibland för att känna sig lite som "vanliga" människor :-p Och barnet skötte sig exemplariskt under besöket. Han blev ju som vanligt lite trött-gnällig mot slutet, men i stället för att bli sådär sur/skrikgnällig som han oftast blir hemma, så blev han sådär mystrött i stället, och satt tyst och lugn hos morbrors fru och myste. Han är så underbar när han är så.
Som sagt, detta har varit en riktigt bra dag. Hitintills - man ska inte ropa Hej för tidigt, hela kvällen återstår och då kan mycket ändras ;) Snart ska ju sambon iväg på innebandyn med byns gubbar, och när han åkt kan det säkerligen slå hus i helvetet här hemma. Bara därför att liksom.
Morbrors akvarium är spännande att titta på "- Mattias Jonsson är nummer 3..."(internt skämt) Här är vi sådär myströtta med "tant" Maria
Precis som det låter - idag har det varit segt. Åtminstone från min sida. Sambon däremot fick ett av sina få förekommande städryck och gick runt och torkade rent i köket, vek och lade undan tvätten, städade toaletten i tvättstugan etc. Jag blir sååå glad när han är sådär pysslig och huslig och mysig. Själv har jag inte lyft många fingrar alls. jag dammade lite i sovrummet typ. och fixade lunch. I övrigt har jag suttit/legat strandad i soffan som en riktig latmask.
Och bara för att chocka(?) lite, och förmodligen orsaka min far och mor ett par huvudskakningar, så ska jag bjussa på en bild som visar hur roligt sambon hade med mig när jag stod och förberedde lunchen. Och jag vill innan understryka att han inte hade roligt på det vis bilden kan få era snuskiga fantasier att tro, utan han ordnade min "utstyrsel" på det där viset medan jag stod och skar potatis. TROTS att jag höll en kniv i handen. Vågat, älskling.
Sådär ja, varsågoda och njut. Lite lördagsgodis sådär. Jag tyckte i alla fall att det var kul.
I övrigt har det som sagt mest varit soffhäng, med en himla massa mobilspelande, då jag upptäckt en ny rolig spel-app som heter DrawSomething. Lite som en blandning mellan Pictionary och Wordfeud typ, som en bekant så fint uttryckte det. Asroligt. Och så har det ammats och försökts att roa barn också, då lillplutten här hemma har varit lite smyggrinig till och från sista dagarna. Har återigen sökt med ljus och lykta efter antydan till tänder i munnen på honom, men utan minsta fynd, så vi vet inte om det är något sådant på gång, eller bara en period av allmänt kinkigt humör. Han är ju inte rakt igenom gnällig, men han sover illa och tröttnar fortare på vad han än har för sig. Men jag hoppas att han ska välja sitt bästa humör i morgon då vi ska åka till hans morbror och kusiner på fika.
Försöka äta upp mamma e kul
Bli inte rädda, jag är inte lika farlig som den zombie jag liknar
Idag sladdade vi iväg hela familjen(nej, inte katterna) för att återbesiktiga bilen i Norrtälje. Det var en intressant upplevelse, för när vi kört in i besiktningslokalen och jag är i färd med att knäppa lös barnet ur sin bilstol i baksätet så Whoops far vi upp i luften! Jodå, besiktiningsmannen hissade upp bil med mig och Linus i luften, medan sambon står nedanför och flinar. Djävla tur att jag inte var i färd med att öppna dörren och kliva ut just då.
Bilhelvetet gick igenom till slut, tjohoo! Nu får vi rulla ännu ett år, och jag(läs: framför allt sambon) hoppas att den inte väljer att utsätta oss för fler djävulskap som att typ tappa avgassystemet eller något. Bara för att addera extra siffror till verkstadsnotan. Nu SKA den hålla ihop ett par år tills den är avbetald, och sedan byts det bil illa kvickt! Just nu går tankarna främst till en V70.
Efter besiktningen rullade vi ner på stan och tog en liten sväng på butiksgatorna. Och idag tog jag mig faktiskt tid att utnyttja presentkortet på Kappahl som blev outnyttjat sist. Kappahl är egentligen ingen affär jag brukar hitta något i, men just under julrushen hade jag ju som sagt spanat in ett par morgonrockar jag var sugen på, men när de inte fanns kvar blev jag så besviken så jag liksom tappade sugen i affären helt och hållet. Men idag gick jag därifrån m 3 par trosor, ett par benvärmare och 2 halsdukar. Och ena halsduken var det tydligen nedsatt pris på(såg jag inte skymten av när jag tog den), vilket resulterade i att jag fortfarande har 150kr presentkort kvar att utnyttja. Men det sparar jag till en annan gång.
Efter lyckad gratisshopping svängde vi upp till McDonald's och stoppade i oss lite mat. Barnet var dock mer intresserad av allt som hände runt omkring, som typ att folk kom och gick i dörren, att personalen gick runt och moppade golvet och att det stod en tant vid en bil utanför restaurangen och viftade med armarna. Men mittemellan alla synintryck lyckades pappa i alla fall peta i honom en halv burk med spaghetti och köttfärssås. Och så fruktpurén förstås. Fruktpurén går ALLTID i.
Och vilken upplevelse det är att få äta en hel måltid utan avbrott! Det vill säga, jag fick äta i lugn och ro medan PAPPAN skötte hela matningen. Lyx på hög nivå. Inte behöva kasta i sig en tugga då och då(för man avbryter inte gärna matningen av barnet när man har kommit in i ett fint flyt, för plötsligt kan ungen bara ledsna och då är det kört), och nöja sig med(om man har tur) ljummen mat när barnet är mätt. MEN, jag höjer ändå en hand för försöka äta mat samtidigt som man matar en bebis. Varför? Jo, då man sällan har möjlighet att äta flera tuggor i följd, så äter man inte så mycket, så fort. Magen hinner känna att den blir mätt och man orkar inte alltid det sista på tallriken. Att mata barn är alltså kalas för vikten(om man behöver gå ner). Själv har jag utöver de 16kg jag drog på mig under graviditeten, dessutom gått ner Ytterligare nästan 5kg. Det ni!
Innan vi svängde hemåt igen stannade vi till lite snabbt hos vår vän Linda och sade hej till henne, hennes sambo Magnus, deras übersöta bebis Edwin och alla hundarna. Dessvärre lyckades vi knacka på(och därmed starta hundskäll på hög nivå) mitt under Edwins sovstund, så vi väckte det stackars barnet. Och Linus som inte alls är van vid skällande hundar(framför allt inte från 3 st på samma gång) på nära håll blev rädd :-p Och dessutom hade han inte sovit mer än max 20 minuter(i bilen på väg in till Norrtälje) på hela dagen, så han var ganska övertrött. Men vi fick oss ändå en trevlig liten pratstund innan vi lämnade Linda åt sina studier(som vi kom och störde i). Linus somnade som ett skott i bilen hem, men sova vidare när vi kom hem ville han Inte. Framför allt inte i vagnen. Sova någon annanstans än intill mig går fetbort just nu av någon anledning. Och vad gör man? Det är bara att snällt lägga sig med barnet bredvid och grina illa över den förbannade ryggen som mår allt annat än bra av att ligga fastkilad i soffan bakom en bebis, alternativt i sängen mellan bebis, sambo och katter. Det är det, eller sitta uppe med en förbannad skrikande bebis som inte sover alls. Det slutade med att barnet till slut, efter att ha legat i soffan i 1,5 timme bredvid mig, till slut somnade och sov nästan 2,5 timme. Och nu mår min rygg därefter också. Men men.
Till slut kom det en öppning att bylta på barnet och gå ut igår eftermiddag. Det slutade snöa för en stund. Tyvärr snålblåste det till och från, och just vind tycker jag inte om. Speciellt inte när den inte kan bestämma sig för att komma från ETT håll, utan kommer från precis ALLA håll och kanter så det är omöjligt att skydda det stackars barnet från att bli piskad av den rakt i ansiktet. Fort som bara satan i gatan slängde jag på oss ytterkläder, baxade ut vagnen och satte ungen i den och började skotta. Och satan i gatan vad jobbigt det var. Och vilken tid det tog.
Jag trodde att det skulle bli hus i helvete på ungen efter en stund, eftersom det var kallt och blåsigt och han bara fick sitta rakt upp och ner i sin vagn utan att det hände något mer spännande än att morsan for runt överallt m en spade. Men det var tydligen skitkul. Han satt där, med röda kinder och näsa, och pratade länge och högljutt om vad som i alla fall Lät som väldigt viktiga saker. Och så fort man ropade på honom eller tittade på honom så blev han skitglad och sken upp som en sol. Tack och lov för lättroade ungar.
Jag hann precis skotta upp ett tillräckligt stort hål för Saaben att ta sig igenom i vallen efter snöplogen, innan sambon kom rullande hem i nämnda Saab från jobbet. Han hjälpte mig skotta en stund, men tog sedan med sig barnet och gick in, då barnet började bli lite Väl röd och kall om kinderna. Själv fortsatte jag med skottningen tills jag ansåg det vara godkänt skottat, och höll alla fingrar och tår för att det inte skulle komma en lika stor mängd snö till på natten sedan. För då hade jag nog skjutit mig själv i benet så att jag inte KAN skotta mer.
Idag vaknade jag upp med en molvärkande handled. Yee-haw, precis vad man vill ha när man ska baxa runt på en 10-kilosbebis.
Tidigt i morse drömde jag något(minns dock inte vad) som innehöll ett konstigt pipande ljud. Jag vaknar till, tittar på klockan och inser att pipet i drömmen måste ha varit sambons flyglarmsväckarklocka. Jag tittar bort mot den igendragna sovrumsdörren, ut genom glipan mot hallen, och väntar på att få se skenet från den lilla sänglampan i gästrummet anas ut i hallen när han tänder den(sambon sover ju som känt där när han måste kliva upp 04:15). Menne... lampan tänds aldrig. Kan jag ha gissat fel? Var det där pipet inte alls hans brandlarmsmistlur till väckarklocka? Jag knäpper igång min mobiltelefon för att se vad klockan faktiskt är, och den visar 04:18. Hmm.
Ibland ställer han fram klockan en 5-10 minuter när han inte ska samåka, för då kan han "gena" över skogen och behöver inte åka hemifrån lika tidigt. Men nu visste jag ju att det var hans tur att köra samåkningen. Och både han och jag såg hur mycket det började snöa igår kväll, och då brukar han i stället kliva upp lite tidigare för att ha tidsmarginal för att sopa av eventuell snö på bilen/is på rutorna. Nej, jag fick helt enkelt smyga ur sängen så försiktigt jag kunde för att inte väcka det natt-trassliga barnet, och smyga in och kolla läget. Jodå, han hade stängt av larmet och råkat somna om. Tänk vilka superkrafter man besitter ibland ;)
När jag ändå var uppe passade jag på att kissa(för jag hade varit brutalt kissnödig sista 2 gångerna barnet väckt mig), och när jag gick tillbaka för att lägga mig, kände hur sugen jag var på ett stort glas O'boy. Men det var helt fel tidpunkt för något sådant just då, så jag bestämde att just ett glas O'boy skulle bli det första jag unnade mig när barnet vaknat för dagen. Menne... när vi vaknat och klivit upp hade den där O'boyen heeelt försvunnit från mitt minne. Det kom jag på nu på eftermiddagen i stället.
Jag ställer mig i köket och ska just börja skopa ur O'boy-burken när tanken slår mig - varför inte lyxa till det med RIKTIG choklad? Riktig varm choklad på kakao, socker och grädde. Sådan som mamma gjorde när man var liten. Sagt och gjort, jag plockar fram den stora ljusblå muggen som är så god att dricka just O'boy eller varma drycker ur, och blandar kakaon, sockret och grädden till den där släta, lena smeten precis som mamma alltid gjorde. Små nostalgiska barndomsminnen bubblar upp till ytan, och jag minns vad det var som gjorde att det var så speciellt med just den där chokladen när man var liten. För hade man tur fick man smaka lite på själva smeten innan mamma hällde på den varma mjölken och blandade. Och smeten var ju såååå god.
Jag kunde såklart inte motstå frestelsen att återuppleva de där minnena en smula, så jag smakar lite nu också. Menne...
Hoppsan. Det blev visst ingen varm choklad alls...
Det är just vad himlen tycks ha drabbats av. Ända sedan igår kväll har det snöat, mer eller mindre, och det ligger minst 3dm snö på backen. Just i skrivande stund Vräääker det ner snö, och jag har just kommit in från en snabb skottning av trappen och gången mellan trappen och parkeringarna. Det blir ju liksom lite krångligt att skotta snö när man har en liten hemma. Nu skuttade jag ut snabbt medan barnet sprang i sin gåstol här inne, och det hade inte gått ngn nöd på honom under de 5-8 minuter som jag var ute, men det känns ändå inte okej att lämna en så liten helt utan uppsikt, för man vet aldrig vad han plötsligt kan tänkas få tag i när man inte ser. Men idag fick det bli tvunget.
Om snöandet behagar upphöra någon gång idag så ska jag bylta på ungen och sätta honom i vagnen så han får titta på när jag skottar, och hoppas att han finner sig i det. För idag kommer det ta tiiid att skotta. Den stora "skopan" kommer bli för tung att använda idag, den är bäst till mindre mängder pudersnö. Idag blir jag nog tvungen att ta den mindre skyffeln och det går allt annat än fort... Vinner jag på lotto ska jag köpa en snöslunga... (jag spelar inte ens på lotto).
När jag satt och surfade runt på Facebook idag fick jag syn på en av mina kontakters bilder som hon ser ut att ha tagit när hon var hos frisören. Hon hade fotat en flaska med något sådant där smaksatt bubbelvatten, samt en Snickers. Satan i gatan vad jag blev sugen på Snickers! Det djävliga är att hur sugen jag än blev på den där Snickersen, så tror jag att jag kommer bli besviken om jag faktiskt äter en. För om jag minns rätt så är de ganska söta, och eftersom jag ätit så himla lite godis senaste 1,5 året så kommer nog en Snickers-bar bli så sabla sött att det inte alls smakar så bra som jag förväntat mig.
(Men nästa gång jag är i en affär lär jag likt förbannat köpa en i alla fall, om jag känner mig själv rätt.)
Igår kväll, när sambon gått och lagt sig, ställde jag fram min samt Linus present(er) på köksbordet så att han skulle se dem när han klev upp i ottan. Det blev lite budget i år då det mest flyger runt knott i plånboken. Eller okej, jag Har inte ens en plånbok, jag är en sådan som går runt med kort och pengar i fickan så det tar en kvart att hitta fram rätt betalkort när man står i kassan på ICA med milslång kö av stressade människor bakom sig.
Jag köpte ett gulligt kort och en liten ask med "finpraliner" till sambon. Linus köpte ett litet mjukt hjärta som det står "Till dig från mig"(som han valde själv. Eller valde och valde. Jag räckte fram ett gäng olika hjärtan till honom, och det han sträckte sig efter fick det bli ;) ) som lades i en söt liten påse.
Stackars sambon hade tänkt överraska med en rosbukett som skulle stå framme när jag klev upp på morgonen, men då jag stod i hallen när han kom hem, så sabbades hans chans att hinna in och gömma blommorna för mig, så jag fick dem redan igår :)
Ikväll blir det i stället för "fin" fläskfilé(eftersom vi åt den igår), baconlindade kycklingfiléer i ugnen. Det var länge sedan vi åt sånt så det blir nog mumma det också. Och så lite jasminris och någon sås till. Funkar hollandaise till sånt? Om inte annat får det bli currysås. Relativt lätt att göra, och just currysås man gör själv är mycket godare än pulversås på påse. För vi gör i stort sett ALLTID pulversås här hemma. Det är så lätt och smidigt, spar både tid och extra disk, och tar man bara rätt märke så är de faktiskt riktigt goda(även om hemmagjort i regel alltid är godast). Men som sagt, just currysåserna på pulver tycker jag inte alls är lika goda som den man gör själv.
Btw, tror ni barnet enbart sov 40 minuter under sin förmiddagslur igår? Närå, han sov 1h & 45min. FAST vi inte hade planerat något speciellt. Tror han gör sådär bara för att djävlas, för att den stackars mamman varken ska veta ut eller in när det ska planeras saker :-p Och kvällsluren som hade behövt bli minst 1,5 h lång, stannade vid 40 minuter, så ungen var trött redan vid kl 20(vi har gått och lagt oss vid 21:30 sista tiden) och ville snutta. Där blev hela kvällsupplägget sabbat, då kvällsgröten fick skippas, och pyjamaspåklädningen blev precis före läggdags, i stället för före sista amningen för kvällen. Ingen ordning någonstans. Hopplösa unge. Sov som en kratta gjorde han också, och vaknade redan efter 2h och låg och spände och vred på sig och gnällde. Så det vara bara att plocka upp ungen och stoppa en tutte i munnen på honom för att få någon sömn. Och sådär höll han på resten av natten också. Ett riktigt litet charmtroll.
Idag ratade han gröten igen också. 3 små skedar fick jag i sedan var allt intresse borta. Suck. Gav ungen en bit banan att tugga på i stället, men det kom ju ut mer än det gick in. Men då har jag försökt i alla fall :-p
Som ni kanske förstår så tog vi en liten promenad idag trots allt. Lite kringelikrok runt närmsta kvarteren. På sista bilden tittar han på ån som löper genom byn, och det var spännande att det lät om det forsande vattnet.
När vi kom hem intog Siri vagnen, och där låg hon kvar tills det var dags att göra liggvagn av den och söva barnet för eftermiddagen.
Barnet ligger i sin vagn och sover. Det blir ett sådant lugn över huset när han sussar. Ingen gåstol som far fram över golvet, inget prassel/skrap/dunkade från alla hörnor i huset när barnet rusar fram och greppar tag i papperskassar, köksstolar och leksaker han får tag i på vardagsrumsbordet. Det enda livet kommer från TV:n som ständigt står på här hemma. TV:n har liksom alltid varit som ett sällskap för mig när jag varit ensam hemma innan barnet kom, så den sätts igång av ren skär gammal vana.
Idag provade jag faktiskt att låta bli TV:n och satte på radion när vi klev upp, men det var liksom något som saknades, så TV:n slogs på till slut i alla fall. Jag måste medge att jag har lite dåligt samvete för att barnet har ständig tillgång till TV:n. Han har sett på TV sedan han föddes i stort sett, och TV-tittande ska man tydligen helst undvika i så stor mån det går innan ungarna är åtminstone 1,5 år. Jag har inte läst på om det, men alla hastiga bildbyten som det trots allt är på alla program idag är tydligen för mycket för så små barns hjärnor att hinna hantera. Men nu är det som det är, han har sett på TV(även om han kanske inte har tittat på samma sätt som Vi gör) hela sitt liv, men det ska nog bli folk av honom ändå. Visar han sig ha DAMP eller något liknande så vet vi ju vad vi i första hand kan koppla det till :-p
Igår tog vi upp en fläskfilé som skulle ätas till middag, men då vi åt lunch väldigt sent(typ runt 15-tiden), så blev vi ju inte hungriga vid "rätt" tid. Och sambon skulle iväg och spela innebandy 18:30 - 20:00, och ställa sig och laga mat efter det var det ingen av oss som orkade, så fläskfilén fick åka in i kylen. Idag skar jag upp den och lade i marinad, och just som jag gjorde det så insåg jag att vi borde äta sådan mat i morgon i stället, då det faktiskt är Alla Hjärtans Dag. Men jag törs inte låta en upptinad köttbit ligga för länge i kylen heller, så vi får köra "finmiddag" idag i stället. Kyckling kan också vara mysmat, right? ;)
Nu har barnet sovit i ca 40 minuter, och känner jag honom rätt vaknar han vilken minut som helst, så den minuten ska jag luta mig tillbaka i soffan och bara andas. Sedan får vi se om jag orkar masa mig ut på en promenad med vagnen runt byn. Kanske.
Igår spelades Sveriges nationalsång på TV. Barnet stod som i trans och höll i sig i TV-bänken hela sången igenom och bara tittade... En liten patriot?
Ja, det är väl egentligen det enda jag har att tillägga idag. Men då hade det här inlägget blivit löjligt kort och totalt onödigt. Kan väl säga att jag haft en mindre bra natt. Jag har sovit lite dåligt pga värkande rygg. Det var så illa att jag var tvungen att rota fram TENS-apparaten mitt i natten då jag inte för mitt liv kunde hitta en bra ställning att ligga i utan att ryggen skrek av ilska. Och när utrymmet är begränsat i och med att jag delar sängen med en sambo, en bebis och en(ibland två) katt(er) så blir det extra svårt att ligga på ett bra sätt.
Självklart vaknade barnet till och började gnälla inifrån sovrummet medan jag stod i det fullt upplysta vardagsrummet med tuttarna i vädret och försökte placera ut "elektrodlapparna" på vettiga ställen. Om grannen mitt emot råkade vara vaken och tittade mot våra altanfönster just då så får jag väl bara säga Grattis, hoppas du uppskattade showen ;-p Så jag fick rusa in till barnet, stoppa i napp och sedan tassa tillbaka till vardagsrummet och "koppla upp mig" tills jag var fullt utrustad med lappar och sladdar och själva apparaten i sig. Och den räddade min natt kan jag säga, somnade och sov som ett barn tills det faktiska barnet i huset vaknade.
Nackdelen med den är att det blir lite trassligt med sladdar som hänger från ryggen, som man ska försöka undvika att sno in sig i när det är dags att sitta upp och förflytta barnet från min ena sida till den andra(för att ge ryggen omväxling när jag liggammar, samt att barnet ska inte behöva ligga och sova på samma sida hela natten). Och så blir det ett ganska högljutt knäppande varje gång man ska trycka på knapparna för att öka intensiteten på elstötarna(eller vad man nu kallar det), vilket stör barnets sömn ibland. Han har inte vaknat av det(än), men till slut gör han väl det.
Och som om inte ryggskrället ställde till med nog oreda så sov man halvdåligt då det är så brutaaaalt oskönt att sova med binda. Men då detta är Fröken Röds första besök sedan jag blev gravid så vill jag se hur mycket hon ställer till med innan jag går på mina älskade vänner Tampongerna. Men hittills kan jag konstatera att hon beter sig som jag minns det, så nästa gång hon hälsar på så ryker bindorna fortare än fort!
Helgen som gått har varit lugn och skön i alla fall. I lördags tog jag mig faktiskt iväg, alldeles ensam utan både karl och barn, och shoppade lite i Norrtälje. Tyvärr hade jag inte turen med mig, för de morgonrockar jag sett på Kappahl runt jul, som jag önskade mig ett presentkort för att kunna köpa, fanns inte kvar. Det fanns ngn brutalful röd sak, samt en i frotté, men jag har redan en frottérock, jag vill ha en mjuk och mysig och fin. Men när jag ändå var där passade jag på att söka efter pyjamasar till barnet som jag också planerat att köpa då de han har börjar bli för små. Men döm om min besvikelse även där. Det fanns många pyjamasar, det fanns det. I fel storlekar. Jag var ute efter strl 80(då barnet för tillfället är en 74), men de närmsta storlekarna var antingen 68 eller 86... Jag hittade 2 pyjamaras i strl 80, men dels var de så tajta. Varför är allt så tajt? och dels var det sådana där värdelösa saker med typ "påmålade" mönster, så drar man i tyget ser man liksom tygets grundfärg(i det här fallet vit) genom mönstret. Värdelöst.
Jag hade även ett presentkort på H&M, och därifrån gick jag i alla fall med 3 toppar och en mascara. Men pyjamasarna på barnavdelningen bjöd på samma besvikelse som på Kappahl - rätt storlek fanns inte, och allt var tajt. Ja vill inte ha tajta kläder när jag sover, varför skulle en sprattlande bebis vilja ha det? Jag hittade 2 stycken pyjamasar på Lindex till slut som var hyfsat mjuka i tyget och relativt rymliga. Tyvärr var den ena tvådelad, och det tycker inte jag känns så ultimat till en 6-månadersbebis som rör en massa på sig. Han kommer förmodligen ligga med magen bar till slut, men det är värt att testa i alla fall. Nej, jag är besviken på utbudet av barnpyjamasar faktiskt. Det finns förmodligen JÄTTEbra och JÄTTEfina pyjamasar på typ Polarn o Pyret, men jag köper inte kläder där då jag tycker de är alldeles för dyra för små barn som växer ur dem på en månad. En bebis sliter liksom inte på dem på samma sätt som ett större barn, så kvantitet vinner över kvalitet än så länge. Men oavsett tycker jag att även "lågprisbutikerna" kan erbjuda rymligare kläder. Att kläderna förmodligen tillverkas i något asiatiskt land där de kanske är lite mindre till växten, behöver väl inte betyda att storlekarna behöver tillverkas efter Deras storlek?
Jag är ändock nöjd med mitt lilla ensamma äventyr då jag fick min efterlängade McFeast ;) Och när jag kom hem fick jag ögna igenom en hel kasse med kläder(från H&M) till barnet som barnets farföräldrar hade med sig då de åkte och fikade med sambon och barnet medan jag var borta. Massa bra saker. Men OJ vad trött jag blev när jag kom hem. Frisk luft är visst utmattande ;)
Idag har vi inte haft så mycket annat för oss än att ta en promenad i solen, barnet, pappan och jag. I övrigt har vi mest slappat. Men nu är sambon nere i byns skolas gymnastiksal och spelar innebandy med ett gäng av byns övriga karlar, så barnet och jag tittar på tv, surfar och springer i gåstolen. Vem av oss som gör vad? Tja, take a guess ;)
Och fråga mig inte vad han pysslar med här... det verkar vara nya grejen just nu. Bordskanten på vardagsrumsbordet hemma är oxå poppis. Eller så är han bara hungrig. Stackars barn.
Jodå, nu har hon hittat även till Rånäs. För hon har ju faktiskt aldrig varit här förut, då jag var på smällen när vi flyttade hit den 13:e November 2010. OJ vilket skönt år det har varit. Att ha fått slippa alla tampongbestyr, kunna skutta runt i sänghalmen när man vill, kunnat planera att åka bort utan att ha den där tanken i bakhuvudet att "-Näär är det dags nästa gång? Bör jag ta med egna, röda lakan, typ?".
Upptäckte det när jag vaknade i morse. Vilket egentligen var ganska otippat att jag skulle upptäcka när jag fortfarande låg kvar i sängen då det brukar vara allmänt kladdigt i trosorna ändå om morgnarna. För jag vet inte hur det är med er andra som fått barn, men efter förlossningen har jag haft helt sjuka mängder flytningar. Det är kladdigt typ Alltid? Vad är dealen med det liksom? Fruktansvärt onödigt om man frågar mig. För att inte tala om ofräscht(och ja, jag är övertygad om att minst hälften av er som läser tycker att jag delar med mig av lite väääl mycket info när jag pratar om mens och flytningar etc. Men sådan är jag, finns alltid någon likasinnad därute som sitter och nickar igenkännande och som tyckt och tänkt likadant som jag. Här delar vi med oss av erfarenheter!).
Jahapp, då är man är redo att producera nya bebisar då. Rent kroppsligt, alltså. För i övrigt är jag lååångt ifrån redo att ens tänka tanken på att skaffa fler bebisar. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att min rygg skulle klara en unge till. Jag hade ont i den under graviditeten, och har ont nu även efter. Min rygg är såpass trasig att jag förmodligen kommer bli en sådan där bitter tant i framtiden som går runt med krökt rygg och klagar över värk jämt och ständigt. Den värker dagtid, den värker om nätterna, jag kan knappt sova för att ryggen inte accepterar någon av alla 715 ställningar jag provat på. Jag kan bara sova hyfsat om jag får ligga på min spikmatta, men det får jag ju inte för det närhetskrävande barnet som även det sover som ett arsel om nätterna. Jag skulle nog behöva skaffa klippkort hos en kiropraktor, men vem f-n har råd med sådant?
Nej, den här dagen hade ju faktiskt kunnat starta trevligare än med ett par blodbesudlade trosor i tvättkorgen. Och huvudvärken som kom med den hade jag ju helst också sluppit. För sambon försöker övertala mig att ta lite egentid och göra den där Norrtäljetrippen alldeles ensam idag. Åka och shoppa SJÄLV? Hjälp, det känns ju nästan lite läskigt. Främst ångestladdat att lämpa över hela ansvaret för barnet och dess måltider på sambon på hans lediga dag. Inte för att jag inte tror att han klarar av det - för det vat jag att han gör. Men för att barnet fortfarande inte grejar att dricka ur flaska eller pipmugg och därför inte dricker någon välling. Tänk om man blir jättekinkig för att han vill ha de allsmäktiga tuttarna som inte är hemma?
Nej, jag måste lära mig att slappna av lite när det gäller det där. För vem vet, när mamma inte är hemma kanske barnet mirakulöst helt plötsligt lär sig att dricka välling ur flaska alt pipmugg? Man vet ju inte förrän man har provat...
Jag borde ha kunnat lista ut det redan i morse när jag bestämt mig för att åka till Norrtälje. Jag VET ju hur det blir. Alltid, varje gång, utan undantag. När jag gör upp planer för att ta mig ur huset och göra något "speciellt", så väljer barnet att i stället för att sova sina klassiska 30 minuter på dagen, så sover han 2,5 timme... Idag somnade han vid bröstet straxt före 13:00, vaknade till en 10 minuter, somnade om, och sov sedan fram till 15:30. Hade han vaknat vid 14-tiden hade det varit en sak, men ju längre in på eftermiddagen som tiden går, desto närmare kommer mörkret, och jag undviker gärna att åka iväg när det är mörkt. Framför allt undviker jag gärna att åka och shoppa en fredagseftermiddag då gärna alla andra som slutat skolan eller jobbet också vill göra samma sak. Och jag vet ju själv hur irriterande det är med barnvagnar i klädbutikerna som bara tar upp en massa plats, och som kräver att man flyttar på sig när de ska rulla fram. Nu är jag en av alla de där irriterande barnvagnsförarna själv, så jag föredrar att gå i affärer under dagtid när det är jag och massa andra barnvagnsförare ute som vet hur det är ;)
Dessutom blir tiderna för måltiderna till barnet så sabbade när han sover så länge. Idag fick han sin "lunch" kl 15:50 liksom. Helrubbat. Men å andra sidan fick jag också min lunch då, eftersom barnet för närvarande sover som en kratta om han inte får ligga alldels intill mig, så jag har ju legat fastkilad i soffan med en unge i tutten i 2,5 timme. Det känns rätt bra i ryggen nu. Men främst kändes det i magen, så det fick bli att svänga ihop något snabbt, vilket resulterade i stekt falukorv och stekta ägg. Jag som hade sett fram emot en McFeast... jaja, en annan dag, Hanna. En annan dag.
Appropå barnets matvanor så är han ändock lite småkrånglig med maten fortfarande, man får inte i så mycket innan han ledsnar. Men så länge man får i NÅGONTING är jag nöjd. Och det som är mest poppis just nu är smörgåsrån m smör och lite leverpastej på. Själva rånet blir det ju inte mycket uppätet av, det hamnar oftast i en liten uppblött och ihoptryckt klump i ena hörnan av stolsbrickan. Men smöret och pastejen suger han i sig :-p
Yay, ikväll har sambon sin sista arbetsdag för den här veckan, och vi får mysa med honom hela helgen. Tyvärr är han inte på världens bästa humör för tillfället då den förbaskade jäkla motorlampan började lysa i Saaben igår igen... Bilen var inne på lagning förra veckan och fick motortemperaturgivaren utbytt, vilket verkstaden kommit fram till var felet. Dessutom fixade de läckaget vid bränslefiltret som Bilprovningen gett oss en 2:a för. Menne... det var väl tydligen inte den där givaren som var problemet då. Sambon var ganska lagom bitter på jobbet igår och gick runt och var arg och frustrerad och allmänt less på bilhelvetet. Det liksom räcker nu. Vi som bara tänkt byta ut Peggy mot något liite större, måste börja fundera på att byta ut även Saaben, för snart kostar den oss mer pengar att dras med, än det skulle kosta oss att skaffa en ny(läs: ny begagnad) bil. Just nu är Volvo V70 det som mest florerar i tankarna. Men vi får avvakta och se vad verkstaden hittar eller inte hittar och hur mycket det kommer kosta. Behöver jag säga att vi är less på bilstrul här hemma?
Idag ska barnet och jag försöka ta oss in till Norrtälje och småshoppa lite. Jag har presentkort på Kappahl och H&M som jag fick i julklapp, och planen är att jag ska hitta mig en mysig morgonrock på Kappahl. I övrigt vet jag inte vad jag vill ha, men jag ska köpa några pyjamasar till barnet då de han har(trots att de är i "rätt" storlek), inte sitter bra på honom. Dels är de tajta, vilket han inte gillar, dels är de så korta i "kroppen"(från hals till skrev). Varför görs alla pyjamasar(och andra kläder med för den delen) så tajta? Framför allt när de små sover ska de väl få ha lite tyg att röra sig i? Och rent värmemässigt är det ju bara bra om det finns lite plats för luft att röra sig i innanför kläderna, sitter det tajt blir de ju kalla. Och här passar jag på att understryka att Jag Köper Pyjamasar Till Barnet Idag. Så det räcker gott och lagom. Vi behöver inga fler. Detta säger jag då det ibland brukar kunna dyka upp saker till barnet som små fåglar snappat upp att det varit ont om, och plötsligt sitter vi med 314 likadana prylar som ska försöka avverkas innan barnet växer ur det ;)
Och förresten, det där med att förbereda sig... Jag plockar upp barnet från sin gåstol och bär in honom till skötbordet för att klä av honom när tanken slår mig... man kanske skulle fylla vatten i baljan INNAN man strippar av barnet. Suck. Jaja, man kan inte komma ihåg allt.
Jodå, snart vankas helrengöring av barnet. Det är kanske svårt att tro, men en dryga 6-månadersbebis kan faktiskt lukta som en hel karl. I alla fall under armarna och om tårna. Ungen svettas som en timmerkarl och får tåjuice som en fotbolsspelare.
Att bada ett barn när man är ensam hemma kräver lite planering för att få allt att gå ihop utan att behöva springa ifrån barnet när det ligger i badbaljan/på skötbordet/i soffan eller andra sådana där ställen som man absolut inte ska lämna en bebis på utan uppsikt. Förr GICK det att skutta de 2 stegen ut i hallen och hämta ett nytt paket våtservetter medan barnet fortfarande låg kvar på skötbordet, men sedan barnet lärde sig vända på sig så funkar inte sådant längre, man måste vara steget före JÄMT. Alternativt baxa med sig det 10kg tunga barnet på ena armen medan man ska försöka skramla fram flaskan med babyolja ur skåpet utan att den far i golvet med andra handen.
Nu står baljan framme, badskummet och babyoljan är redan portionerad i baljan, badlakanet är framlagt, kameran står redo(för man bara MÅSTE fota barnet i all sin nakenhet när han badar för att han är så söööt), ren blöja+pyjamas ligger redo i soffan och kvällsgröten är förberedd och redo att blandas och värmas när barnet är färdigbadat - för man vet aldrig när barnet plötsligt bestämmer sig för att han är trött, då gäller det att vara snabb som attan för att hinna få i några skedar gröt innan den plötsligt börjar spruta tillbaka ut ur munnen igen. Badvattnet fylls på straxt innan barnet skall strippas så det inte hinner kallna innan barnet är placerat i baljan.
Men först måste jag kolla var lill-kattan är någonstans, för hon har en förkärlek för att gå och lägga sig i spjälsängen. Typ 7 ggr om dagen. trots att man jagar bort henne därifrån hela tiden. Med vattenspruta. *suck* Anledningen att hon inte får ligga där beror inte på någon rädsla för att hon ska lägga sig PÅ barnet, för det skulle hon aldrig komma på tanken att göra. Barnet är läskigt. Men man vill gärna slippa all päls hon släpper ifrån sig åtminstone i barnets säng. men det är ju sååå mysigt att ligga där. Önskar barnet var lika förtjust i sin säng :-p
Nä, tiden springer iväg när man bloggar - nu skall här tvagas timmerman!
Titeln ovan representerar nog en av de värsta frågor som finns. Jag avskydde den när det väl begav sig. Jag tror inte att folk inser vilken ångest just den simpla, men ändock mycket känslomässigt invecklade, frågan kan innebära för folk. Det är nämligen så lätt att den ställs till helt fel person. Vilket man såklart inte kan veta i förväg, men just därför ska undvika. Personen/personerna den ställs till kan till exempel vara ett par som inofficiellt försökt bli gravida i flera år, men utan resultat. Eller par som blivit gravida ett flertal gånger, men haft den stora olyckan att drabbas av missfall efter missfall. Eller som i Mitt fall, till folk som egentligen inte vill ha barn och bara är allmänt utleda på att få den där förbannade frågan kastad i ansiktet en triljon gånger. Det ska väl ni ge blanka faan i, om/när jag ska skaffa ungar eller inte?!
Sådär, nu har jag ännu en gång sagt det man inte Får säga högt, framför allt inte när man trots allt faktiskt Har barn - Jag ville egentligen inte ha några. Faktiskt. Barnafödande och barnuppfostran är inte för alla. Alla älskar inte barn. Alla vill inte ha dem. Svårt för alla fanatiska bebis-älskare därute att kunna greppa kanske, men det är faktiskt så att inte Alla människor vill skaffa barn.
Och det är väl nu jag för säkerhets skull, för att i möjlig mån undvika totalt ramaskri därute, bör säga att jag älskar min son. För det gör jag, gränslöst. Det är ju trots allt inbyggt i den där modersinstinkten man i 99% får när man fött ett barn. Linus är mitt allt och jag skulle inte byta bort honom mot alla rikedomar i världen(även om jag förmodligen hade sagt annorlunda under hans första 2-3 magknipskinkiga månader i livet :-p). Han är en produkt av min och min sambos kärlek för varandra, och något finare än så kan man ju inte få. Och jag ångrar ingenting. MEN, försöker man bortse från att jag trots allt har världens goast unge, så skulle jag fortfarande svara samma sak på frågan om jag vill ha barn, nämligen nej.
Jag har aldrig varit personen som suttit och drömt om en framtid med 2,5 barn, Volvo, radhus och Golden retriever. Jag har kunnat tänka mig Volvon och golden retrievern(men helst en ful Mops), men barnen har gått fetbort, likaså radhuset då jag alltid velat ha ett eget fristående hus. Folk brukar säga att livet börjar först när man får barn - jag har alltid känt motsatsen, att livet snarare tar Slut när man får barn. Ingen mer egentid, bristfällig sömn, inga sovmorgnar, inga spontana resor när det passar en själv. Lönen är borta redan innan den kommit in på kontot då ungen ska försäkras och ha blöjor, mat, kläder och leksaker. Innan hade man bara sig själv(och eventuell sambo/husdjur) att tänka på. Som förälder har man ett aldrig upphörande ansvar för en liten människa som räknar med att man alltid finns där.
Innan jag blev gravid var frågan om när ungarna kommer som sagt den värsta frågan jag visste. Framför allt när den ställdes i sällskap av familjemedlemmar. Eller AV familjemedlemmar. Linus kusiner både på min och min sambos respektive bröders sida frågade ofta varför de inte hade några kusiner, och svaret som oftast kom från någon av deras föräldrar eller mor/farföräldrar var oftast: "- Du får väl fråga Johanna och S om det kommer en kusin snart ;) ". Ångesten hos mig var brutal, och jag ville bara vråla rakt ut att "- Jag vill inte ha några djäävla ungar så sluuuta pressa mig!". Men det gjorde jag ju såklart inte. Man ville ju inte bli känd som familjens instabila psykfall. Framför allt inte när det fanns personer runt omkring som är kopiöst glada i barn och mer än gärna skulle se lite mera smått i familjen.
Så tänk efter en extra gång när ni är i färd att ställa just den frågan till någon - den kan skada mer än ni tror.
Jodå, nu går det minsann ner käk i ungen igen. Han har precis stoppat i sig 1/3 burk biffstroganoff(hade det funnits mer mat kvar i burken hade man säkert fått i det också) och 1/3 burk mango/päronpuré. Matvrak. Och tro på f-n, det börjar hända något nu... vi upptäckte det redan igår när vi satt och åt middag i sällskap av morbrodern... ungen SÖG ur pipmuggen! Heureka x 7! Det funkade bara ett par ggr, sedan återgicks det till att sitta och spänna sig, tugga på pipen och göra gurgelljud med pipen i munnen. Men ändå. Det gick på samma sätt idag, han började suga på den ett par ggr och faktiskt DRACK innehållet, men sedan övergick det till tugg, prat och gurgel. Men det går åt rätt håll och jag kan faktiskt se en liten strimma ljus i tunneln :)
Idag invigde vi dessutom den större bilbarnstolen med en liten tur till ICA. Jag hade oroat mig för att jag inte skulle lyckas lista ut hur man spänner åt bältesremmarna på den, men det visade sig ju vara busenkelt. Till och med en oteknisk gammal mamma klarade av det ;) Så bye bye babyskyddet - du var väldigt smidig och praktisk när det väl begav sig, men f----n så skönt det är att slippa kånka runt på 10kg bebis + babyskydd från och med nu!
Ja tänka sig, vi fick finbesök igår kväll. Han kom mitt i maten till och med ;) Han tog en liten svängom på våra minimala kringelikrokvägar för att visa hur man sätter i bilbarnstolen som vi fått ärva. Vi trodde inte att den skulle gå att sätta fast i Peggy då vi inte hittat några hakar att fästa remmar i. Dessutom har jag varit rädd för att ryggstödet på stolen ska vara för högt för att få plats i bilen då Peggys framruta har sådan låg lutning. Men se där hade vi fel på alla punkter, för nu sitter stolen där. Plötsligt behöver vi egentligen inte sälja Peggy längre. MEN det vore ändå skönt att byta henne mot en 5-dörrarsbil, för Linus kommer inte vara en bebis i all evighet, och när det börjar bli dags att ev stoppa in fler ungar i bilen vid samåkning och sådana saker(shit vad jag går händelserna i förväg) så kommer jag med största sannolikhet totalruttna på att vika undan framsätena varje gång någon ska in i baksätet.
Morbror hade med sig en leksak som Linus äldsta kusin lekte med när hon var liten, och hennes yngsta halvbror hade kommit med den och sagt att "den är till bebisen". Så nu har Linus en grön...någonting...en larv? Jo, det ska nog föreställa en larv, som det sitter en nyckelpiga och något djur till på som jag inte minns vad det var som han tyckte var mycket intressant att pilla på. Och Linus passade på att demonstrera vilken turbobebis han är i sin gåstol som även den är ett arvegods från morbrors ungar.
Det märks att Linus tycker det är roligt när det kommer besök. Få någon mer än bara mamma och pappa att glo på. Och han har ju en förmåga att bli lite extra flirtig runt andra människor också, så även igår. När morbror skulle åka tog han sats rakt mot morbror i sin gåstol med världens största leende på läpparna, men stannade på lagom säkert avstånd :-p Han träffar trots allt inte si morbror så ofta, så han är ändå liite avvaktande ;)
Gårdagens mest positiva grej var dock att ungen plötsligt åt mat. Mycket mat. Och det som var extra roligt var det faktum att maten var hemmagjord. Annars har man ju hört att ungar som är vana vid burkmat brukar välja att rata hemmagjord barnmat. Men det är väl svårt att misslyckas med köttfärssås och pasta antar jag, då just det är ungens favorit bland barnmatsburkarna. Och i morse åt han glatt sin gröt utan större problem, vilket belönades med ett smörgåsrån med smör och lite leverpastej på, och DET var nam nam.
Dagens bild(er) togs igår. Att lill-kattan kommer och lägger sig hos oss är relativt ovanligt här hemma, och när hon dessutom gör det när barnet är i närheten så ser man till att fånga det på bild :-p
Som titeln lyder - händer inte så mycket här hemma. "Helgen"(sambons lediga mån+tis) lider sakta men säkert mot sitt slut, och Linus och jag får ladda för 3 dagar utan pappa hemma på eftermiddag/kvällarna. Den Riktiga helgen, då pappan jobbade, kändes så hiiiimla långsam, framför allt när vi satt hemma hela dagarna. Så på söndagen drog vi ur tummen och rattade iväg till barnets morföräldrar. Där blev vi bjudna på semla till fika, samt middag som bestod av lördagens rester. Inga dåliga rester dock - Coeur de fillet provencale kändes rätt behagligt lyxigt, trots att det var uppvärmt i micro.
Och tro på F-n, barnet som springer fram och glor på TV:n hela dagarna och som sett allt från Bolibompa till CSI, upplevde på söndagen, sittandes i sin morfars knä, sin första läskiga TV-upplevelse. Ungen blev faktiskt rädd och började gråta. Vad han tittade på? "Nalle har ett stort blått hus" :-p Avsnittet handlade om just rädsla. Rädsla för åska, spöken, monster, skuggor och mörker, typ. Jag vet inte vad det var som skedde på TV:n just när banret blev rädd, för jag satt i köket med mamma och åt. Men det jag tror triggade igång gråten hos barnet var nog att just som det var något läskigt på programmet, så härmade morfar något ljud som just lät på TV:n, för det var då gråten kom. Efter det var morfar tyst :-p Men barnet blev rädd igen efter en stund av något annat på TV, så just det där programmet påverkade nog ungen ganska rejält. den stora frågan är om man törs visa det programmet för barnet igen inom närmsta tiden? Tack och lov kollar vi inte så mycket på just Barnkanalen ;-p
Gårdagen spenderades hemma hela dagen. Vi fick spontanbesök av sambons arbetskamrat som kom och drack lite kaffe, men det var väl det enda "roliga" som hände på hela dagen, i övrigt degade vi mest runt. I och för sig lade vi ut en försäljningsannons på Facebook över vår lilla röda Peugeot, även kallad "Peggy". Så om någon är intresserad så finns en Röd Peugeot 206xs, 1,6 -00 till salu. Gått ca 11.000 mil, 3 ägare, 3-dörrars, elhissar fram, AC, stolsvärme fram, mp3kompatibel CD-spelare. Eventuellt fix: Värmefläkten fungerar bara på maxläget, och bakrutetorkaren är trasig. Relativt billigt att fixa, men går även att leva med(jag har levt med det :-p) Skönhetsfel: En rostfläck på bakluckan, i övrigt rostfri. Pris: 19.000kr
Känner mig för stunden ganska oinspirerad vad gäller bloggande, så jag avslutar här för idag. men bjussar på en bild från barnets besök hos sin mormor och morfar i söndags.
... men framför allt i ryggen, för jag fick ju inte sova själv i sängen inatt.
Eftersom sambon börjar tidigt på jobbet den här helgen, så sover han i gästrummet(barnets blivande rum) för att inte barnet och jag ska behöva vakna av hans bombvarningslarm till väckarklocka(sambon är lite svårväckt, om man säger så). Så dessa nätter blir ensamma, men samtidigt lite lyxiga, då jag får en hel 160-säng för mig själv(bortsett från stunderna då barnet ammar. Och bortsett från hörnan som katten alltid kommer och lägger sig i). Men igår kväll var barnet lite extra krångligt att söva.
Han började knorra, vred sig som en vessla med klåda och försökte typ gå upp i brygga, gnällde lite mer, fortsatte vända, bända och vrida på sig och det hördes att det var regelrätt gråt på gång. Napp var uteslutet, ungen blev bara ännu mer förbannad om man fösökte ge honom den. Så han fick lyftas över till min säng och sövas med tutte i stället. Tutten e bra skit. Tycker barnet. Själv börjar jag tröttna lite på tuttens magiska kraft.
Och natten blev som föregående nätter varit sista tiden - barnet vaknar och vrider, vänder, bänder och gnäller en triljon gånger natten igenom. Typ. Nappen är det värsta som finns - bara tutte duger. Vilket resulterar i att jag ligger som ett arsel, får ont i ryggen och sover som en kratta. För fick barnet bestämma skulle han sova sig hela natten igenom med tutten kvar i munnen. Tack och lov går det att "smita" när han somnat. Dock sover han ju max 1 timme innan gnället, vändet och vridet sätter igång igen. Undrar hur det ska bli efter helgen när även sambon ska få plats i sängen? Min rygg kommer dö.
Allt detta nattliga krångel beror väl förmodligen på att det är mycket som händer i barnets utveckling nu. Han har ju precis lärt sig att vända från rygg till mage. Och han växer så det knakar, det är näst intill att han hunnit hoppa över en klädstorlek nu. Och den pågående förkylningen gör väl sitt den också. Det är ju inte så lätt att höja huvudänden åt barnet när han ligger i Min säng, så det har fått skippas. Det går ganska bra ändå, han andas ju åtminstone :-p Och jag funderar på om det börjar bli dags att höja upp den nedsänkta långsidan på spjälsängen nu när han kan vända sig. Han kan inte vända sig över kanten, det är jag 100 på, men när han ligger hos mig i sängen så har jag märkt att han gärna vänder över och ligger på sidan och sover, och det kan han inte göra i sin spjälsäng då det ligger en ihoprullad filt längs långsidan just för att han inte SKA kunna rulla ur sin säng och ramla ner. Tar man bort den filten får han mer plats att vända sig på, och det kanske är just vad hans(och min) sömn behöver?
Nu sitter jag och funderar på om man törs hälsa på barnets morföräldrar eller om ungen är en smittorisk fortfarande. Han är nu inne på sin 5:e dag med småsnorig näsa och lite hosta ibland, och det verkar varken bli bättre eller sämre för tillfället. Men jag tror ändå inte han är någon större smittbärare längre. Fast vad f-n vet jag, skulle inte förvåna mig om både mamma och pappa skulle bli sängliggande efter att vi varit där, bara därför att liksom :-p
Och hade det inte varit söndag idag, samt mitt i vintern, så hade jag traskat förbi byns dagis bara för att se om barnet misstas för flicka igen, för idag har han rosa på sig! ;)
Lovade ju att lägga upp bilder på barnets vändning från rygg till mage. Det gick ju sådäär att fota när man har en "1800-talskamera"(som min äldsta brorsdotter skulle ha sagt) som inte kan speed-fota utan kräver typ 5 sekunders "laddning" mellan varje bild. Barnet hinner göra mkt på 5 sekunder.
Resultatet blev som sagt inget vidare, men håll tillgodo!
Jag är av uppfattningen att ju längre tid det går innan barnet får nys om godis och glass - desto bättre. Varför introducera något som är fullt med socker och konstiga tillsatser tidigare än nödvändigt liksom? Det man inte vet mår man inte dåligt av. Det som startade mina tankar om detta var när jag tittade i ett fotoalbum och såg en bild på min sambo när han var 9 månader gammal. Han satt i all sin nakenhet i solen en varm fin sommardag och åt en pinnglass. Hur söt som helst. Det var då funderingarna väcktes i mitt huvud. Vill jag att min son ska få äta glass innan han fyllt 1 år? Nej, faktiskt inte. Inget ont om någon av Er andra som bjuder era små barn på glass, absolut inte. Klart ungarna ska få glass om ni känner att ni vill ge dem det! Men Jag vill försöka undvika sådant så länge som möjligt.
Barnet fyller 1 år i juli, mitt i varma sommaren, så en glass kan man ju tycka är snällt att ge för svalka en het sommardag. Men man kan ju faktiskt göra egen isglass på vanlig osockrad fruktdryck! Heureka! Noll socker och man vet precis vad det är ungen stoppar i sig. Som hittat.
Men så är det ju det där med godis också... När man hälsar på hos folk brukar det på många ställen finnas en eller flera skålar med godis ståendes framme. Lite trevligt sådär, godis tackar man ju sällan nej till när det erbjuds. Hur undviker man att en liten skitunge intresserar sig för en fullt synlig och lättillgänglig godisskål? Näst intill omöjligt. Och att säga att "-Nej, sådan ska inte du ha", när andra(framför allt större barn som en liten gärna ser upp till) är och nallar i skålen känns ju inte riktigt schysst. 'Varför får de och inte jag?'
Det är knepigt det där. Törs man be folk ställa undan sina skålar med godis?
Och självklart ska ungen få smaka glass och godis. I sinom tid. Han ska ju trots allt fira sitt livs första födelsedag om ett knappt halvår. Klart han ska ha tårta eller glass då! Och när han väl börjar på dagis så får han ju samma som de andra barnen får vid födelsedagar etc. Men före hans 1-årsdag vill jag undvika allt skräp bäst det går. Hur har ni andra gjort?
Inspirationen, orken och lusten att göra något produktivt(läs: välbehövligt) i huset, alternativt ta sig ur huset och ge barnet lite omväxling, är totalt frånvarande idag. Jag skulle behöva städa. Det har jag behövt i flera dagar. Men när barnet är på bra humör i sin gåstol och möjligheten lyser med sin närvaro, så lyser i stället orken/lusten med sin frånvaro. Och när orken/lusten plötsligt börjar smyga sig på, så börjar i stället barnet knorra(som exakt NU)...
Barnet har blivit knorrig lite fortare senaste 2 dagarna, och jag tror det KAN bero på att han är uttråkad. Han har nog börjat ledsna på att springa runt i sin gåstol hela dagarna då han redan inspekterat hela huset(där han kommer fram). Han har sett allt nu, kom med något nytt liksom! Och faktumet att han inte lämnat hemmets trygga vrå på flera dagar börjar nog göra sitt också. Men när det snöar en massa ute så vill jag faktiskt inte ut och släpa runt honom i vagnen, det är tungt. Och att han varit krasslig har väl också varit en stor faktor att vi stannat hemma, vilket det egentligen inte borde vara då frisk luft bara gör gott.
Okej jag erkänner väl då, jag har varit laaat. Borde väl sätta oss i bilen och åka någonstans, vilket faktiskt var planen att vi skulle göra idag då det är loppis i Rimbo. MEN då kommer ju det "stora" problemet med min lathet - bilen är täckt under snö. Hitta en öppning att springa ut och sopa av bilen när man är ensam hemma med bebis är inte alltid helt lätt. Man kanske skulle ropa på grannen och muta med något så att han gör det ÅT mig? :-p Problemet med Det är att jag inte vet vad jag ska muta med(och jag vet precis vilka snuskiga tankar som försiggår i huvudet på somliga av Er nu, men NEJ, något sådant blir det ICKE av :-p).
Nej, vi blir nog hemma idag också. Men när sambon kommer hem från jobbet ska jag försöka masa mig ut och sopa av bilskrället så att vi kan ta oss någonstans i morgon i alla fall, annars kommer väl ungen lära sig klätttra på väggarna i ren desperation. Då blir det nog en sväng till barnets mormor och morfar som jag funderat på hela veckan. Förhoppningsvis är inte barnet någon större smittohärd längre så att han smittar sina morföräldrar. Han är fortfarande lite snorig och småhostig, men det jag trodde skulle utvecklas till en regelätt dunderförkylning med slemhosta, har faktiskt hållit sig på mattan. Vet inte om det beror på att barnet främst levt på bröstmjölk sista dagarna då han tycks tappat intresset för att äta gröt och mat. Fruktpurén går fortfarande utmärkt att stoppa i honom, vilket han fått som ett litet tillägg före amningarna bara för att magen inte helt ska vänjas av vid "mat". Men jag undrar fortfarande vad som hänt med matintresset. Förmodligen är det väl en av alla skumma faser de går igenom, så förhoppningsvis kommer matintresset tillbaka snart igen. Misstänkte tänder ett tag, det brukar ju ibland resultera i att de inte vill äta har jag hört. Men varje gång vi misstänkt tänder(pga dregel, gnäll och tugg på händerna), så har det inte funnits en enda tand i sikte, så tänder har jag slutat misstänka numer, för man blir bara besviken varje gång. DOCK är det fasligt skönt att slippa tänder då jag ammar :-p
Nä, jag kommer nog behålla arslet i soffan större delen av den här dagen också. Orkar man inte så orkar man inte, och lite skit rensar magen har jag hört :-p
Idag skedde det äntligen - barnet vände sig från rygg till mage alldeles själv! Själv satt jag med nosen begravd i laptopen när det hände, så jag missade det... Fick en chock när jag tittade upp för att kolla till barnet som låg på sin filt på golvet, och upptäckte att han plötsligt låg på mage. För Jag hade minsann lagt honom där på rygg. Shit! Bara sådär, liksom. Det har visserligen varit på gång ett tag. Eller ja, han har börjat slänga sig över på sidan(främst för att få tag i sina leksaker som mamma så strategiskt placerat vid sidan om honom, preciiiis utom räckhåll). Innan var han inget bra på det heller. Men på senare tid har han upptäckt att om han drar upp benen mot magen så är det lättare att tippa sig över på sida. Och många ggr när han ska försöka nå sina leksaker som ligger lite för långt bort, så har han nästan legat halvt på mage, så det har ju bara handlat om dagar tills det skulle hända egentligen. Idag var den dagen. 3:e ferbruari 2012 kl 09:33. Jodå, jag tittade till och med på klockan.
Kan tyvärr inte bjuda på några bilder på miraklet, då jag filmade det, och jag kan inte lägga upp filmer tyvärr. Men jag ska försöka komma ihåg att fota nästa gång. För även om de flesta av er redan varit med om att era ungar lärt sig att vända på sig, så det en stor grej för Mig. För som mamma så är man ju alltid dum nog att jämföra sitt eget barn med andras barn(vilket man inte ska göra då alla bebisar är så olika, men det är f-n omöjligt att låta bli), och Linus har inte varit lika snabb som mina vänners/bekantas jämnåriga bebisar. Det är så mångas ungar som vänt på sig redan vid 3-4 månaders ålder, och Linus är ju nu dryga halvåret, så nu är mamman minsann stolt och lycklig ;-p
Nästa förhoppning på utveckling är att han även ska lära sig att vända tillbaka till rygg igen, då han väldigt fort ledsnar på att ligga på mage. Han blir förbannad när han inte kan ta sig någonstans :-p Men kanske tycker han det blir roligare nu när han lärt sig att vända över på mage alldeles själv. En kan ju alltid hoppas, så kanske krypandet börjar ta fart till slut också, för just nu kan han inte ta sig framåt alls. Han kan ta sig runt 360 grader, liggande på samma punkt, men han kommer inte ifrån den punkten. Han ligger där och stönar och sprattlar tills han till slut blir förbannad och börjar gnälla :-p
Men just idag tänker jag inte öva en massa med honom, för han har varit lite krasslig senaste dagarna. Lite småsnorig och hostig och lite smygfebrig. Stackars liten. Men ungar är ju som ungar är, så han tycks inte påverkas nämnvärt av sin förkylning utan far fram som ett trimmat vildsvin i gåstolen som vanligt.
Till slut kom hon. Det gick inte att hålla emot längre. Nu sitter hon här, framför datorn, med verkande hårfärg på huvudet samtidigt som den plommonspäckade fläskkarrén står och gottar sig i ugnen.
Ungefär halvvägs in i graviditeten upptäckte jag dem nämligen. De första gråa håren. För det var en 2-3 stycken. Hur länge hade de suttit där? Det måste vara något hormonellt, tänkte(HOPPADES ÖNSKADE SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA) jag. Det är nog vanligt under gravditet. Det försvinner nog efter förlossningen. Det gör det nog. Jo men det gör det nog. Det MÅSTE det göra, jag är för fan bara 31 år ung(gammal?)! Men nä. Dryga 6 månader senare finns de fortfarande kvar, fast är nu ännu fler än 2-3 stycken. Fan.
Jag har alltid haft inställningen att man ska åldras med naturlig värdighet. Inte försöka dölja sin ålder under hårfärg, make-up och eventuella kirurgiska ingrepp. Menne...joråsåatte... 31 år ung(gammal??) känner jag trots allt att jag inte är riktigt redo att åldras naturligt än. Jag hade ju planerat att de grå hårstråna inte skulle dyka upp förrän jag hunnit fylla 40 i alla fall. Men de planerna tyckte väl Fru Karma var för mycket begärt, antar jag.
Så nu sitter jag här och väntar på att de sista 5 minuterna av verkningstiden ska vara över så att jag får gå och skölja ur skiten, för nu börjar det där kliandet i hårbotten sätta in. Och jag hoppas verkligen att fröken Pernilla "Nutrisse-h*ran" Wahlgren inte ljuger i reklamen angående täckandet av gråa hår, för då ska jag personligen spöa upp henne. Har jag nämnt att jag har väldgt svårt för Pernilla Wahlgren?
Idag är en av sambons lediga dagar. Idag samt i morgon får vi ha honom hemma, och det är det bästa som finns. Tyvärr innebär det denna vecka att han jobbar hela helgen, fredag till söndag. Vi tycker inte om pappas jobbhelger, Linus och jag, för vi får så lite tid tillsammans med pappa då. Just denna helg slutar han i och för sig kl 15:00 både fredagen och lördagen, men det innebär även att han kliver upp ca 04:15 om morgnarna och är därmed jättetrött när han kommer hem(han är ingen morgonmänniska, om man säger så). Och idag var sambon sådär underbart underbar igen.
När vi vaknade och fortfarande låg kvar i sängen alla tre, så nämnde jag, utan minsta förväntning på någonting(faktiskt), hur gott det hade varit med hotellfrukost. Vi låg kvar en stund i sängen och myste med bebis(som tycks vara lite krasslig i halsen idag), sedan klev vi upp. Sambon klev upp samtidigt som barnet och mig, och medan jag stod i skötrummet och bytte blöja och svidade om barnet från pyjamas till "vanliga" kläder, så ställde sig sambon i köket och gjorde frukost. Men inte det gamla vanliga(en kanna kaffe), utan han bakade scones, och stekte bacon och gjorde äggröra... Underbara karl! Nu är jag så mätt så jag skulle kunna spricka.
Även barnet fick sig en brakfrukost. För igår kväll testade jag något nytt med gröten. I stället för att ställa gröten på hyllan några dagar som jag planerat, så blandade jag ca 1/3 gröt med 2/3 mosad banan, och se det föll ungen i smaken! Eureka! Jag har ju testat att blanda i fruktpuré i gröten innan för att se om han äter då, men det har varit samma resultat som tidigare - man fick i honom ett par skedar men inte mer, så att blanda i banan trodde jag inte skulle göra någon skillnad. Så just därför fick det bli mer banan än gröt i gröten, och tack och lov fungerade det. Så det fick han även till frukost idag. Och så fick han även en bit banan att tugga på på egen hand. Dock bet han av så stora bitar varje gång att han valde att spotta ut dem igen :-p
Men detta var inte allt. Han fick även sitt allra första smörgåsrån med smör på, och det var spännande... det tog säkert 5 minuter innan han över huvud taget provade att stoppa det i munnen, för han satt och tittade, vände och vred på det med högsta intresse. Ungar ser ju för härliga ut när de inspekterar något med rynkad panna och djupaste koncentration :-D Till slut smakade han på det, och smör var ju nam nam! Så mycket av just själva rånet blev ju inte uppätet. Det blev bara uppblött och ihoptryckt i hans lilla hand. Men någon liten hörna av det fick han nog i sig i alla fall. Och det var en glad, intresserad unge vid matbordet, i stället för den uttråkade, gnälliga lilla ormen som bara suttit och ålat och vridit på sig senaste dagarna. Det är uppenbarligen poppis med nya saker, och att dessutom få sitta och äta tillsammans med både mamma och pappa är nog en stor faktor till hans fina attityd i matstolen.
Att smörat rån och banan blir som ett klister i händerna på ungen känns i skrivande stund som en petitess, för han åt ju!
Hörrö morsan, törs jag verkligen ge mig på det här efter gårdagens resultat med formfranskan?
