collinus

För ladda behöver man. Leos är kul på så sätt att det är roligt att se barnen ha så roligt. Men det är typ allt :-p

Exet och jag valde att ge bort ett Leosbesök till två av barnens förskolekompisar(ett par bröder) när de hade gemensamt födelsedagskalas i somras. Kan tilläggas att idén inte var min :-p 

Nu har vi mot alla odds fått tummen ur och bokat lekdejt för i morgon på Leos med ovan nämna grabbar och deras päron(vilket för övrigt ska bli väldigt kul då deras föräldrar är sjuukt trevliga och lätta att umgås med). Dock tycktes exet eventuellt ha feber idag när han var här och hämtade lite grejer, så vi får hålla alla tummar och tår för att han lyckats ta hand om sig och vilat ordentligt så vi inte måste ställa in :-/

 

I övrigt har denna dag gått i lugnets tecken måste jag ändå säga. Inga bokade planer, inga måsten. Att sedan grabbarna bus är high chaparall alla dygnets vakna timmar är en annan femma, men jag måste säga att vi haft en riktigt fin dag. Jag blev till och med bjuden på lunch av dem! De hade dukat upp fint med duk och allt inne i lillebrors rum. Knäckebröd, rågkaka, smörpaket, ett kokt ägg(som visat sig börjat ruttna x-D), kaviar, skinka, och små skålar med olika sorters frukostflingor i. Samt en tallrik pärlsocker?! x-D

De är så fina de där två. Jag hoppas in i botten av mitt hjärta att de växer upp till fina, omtänksamma individer som alltid är ärliga och behandlar sina nära och kära med r e s p e k t. Det kommer vara mitt främsta mål under deras uppväxt. Vad de väljer att bli, vilka vägar de än går i livet, kommer jag stötta på alla sätt jag kan. Så länge de är respektfulla individer och vet sitt eget värde och behandlar andra som de själva vill bli behandlade. Allt annat är trivialiteter. 

 

Och just idag är jag så jäkla tillfreds med livet i allmänhet. Det har jag varit i flera dagar, nästan veckor. Somliga beslut i livet är så djävla värt det hörni :-)

 

Med lite roligare bloggande, alltså. Vad trodde Ni? :-p

 

Det har varit lite väl mycket betungande, stundvis kryptiska inlägg här angående mitt liv senaste året, tycker ni inte? Men tro mig, det här året har varit SKIT. Och skiten tycks aldrig ta slut heller, med mer och mer information som ständigt når mig, och insikten om hur många lögner, hur mycket svek och hur mycket äckligt vidrigt beteende som skett utan min vetskap. 

Men vet ni vad? Vi skiter i sånt nu. I alla fall härinne. Åtminstone idag :-p

 

Idag då? Jodå, hade läkartid bokad 8:15 på morgonen, vilket bar med sig det positiva att vi kunde sova en timme längre i morse, barnen och jag. Menne... vem vaknar upp med feber om inte lilleman? Jodå. Så det var bara att plocka upp luren och ringa förskola, arbete, hälsocentralen och fritids(och tacka fan för att jag valde att sätta mig och skriva just det här inlägget, just precis nu om just precis detta, för NU kom jag på att jag måste anmäla VAB till försäkringskassan! Jag kommer tamejfan aldrig ihåg det...).

Upp med barn, stoppa i dem frukost, på med kläder och lämna av storebror på skolan. Sedan hem och baka chokladbollar med sjuklingen som verkligen inte vet hur man gör när man är sjuk. När man är sjuk och har feber ska man i Min värld vara helt sänkt, ligga nerbäddad under täcket i soffan framför TV:n och inte resa sig därifrån mer än för att gå på toa eller fylla på ngt drickbart i ett glas man har intill soffan. Typ. Men inte lilleman inte. Full fart hela dygnet, i stort sett(med någon halv minuts vila i soffan ibland när han plötsligt känt sig trött). Men förkylningsfeber(i detta fall) kan ju komma och gå, så vi sejfar morgondagen med att stanna hemma. Vi har lekdejt bokad på Leos lekland på söndag, och skulle barnen behöva missa den pga sjukdom kommer det gråtas krokodiltårar här hemma :-p

 

På eftermiddagen kom barnens farföräldrar hit för att passa och utfodra grabbarna medan jag pep iväg till Uppsala för att hämta upp exet från tåget då han varit uppe på högskolan några dagar. Fd svärmor är inte så sugen på att köra i Uppsala, och i ärlighetens namn är inte jag särskilt förtjust i det heller(ni skulle sett/hört mig där i bilen - katastrof! X-D ), men jag gillar ju att utmana mig själv med sådant där lite också, så jag gjorde`t i alla fall. Att jag sedan höll på att bli påkörd snett bakifrån på kuppen är helt och hållet mitt fel :-D

Innan jag plockade upp exet sprang jag dessutom in på IKEA och fyllde på förrådet av värmeljus tillika några blockljus(och en ram jag eg inte alls planerat att köpa, men går man in på IKEA kommer man alltid ut därifrån med någonting mer än man tänkt från början), så nu bör jag klara mig nästan ända fram till jul i alla fall...

 

I morgon vankas som sagt ännu en dag hemma med lilleman, och storebror hämtar vi så fort skolan är slut, så får vi se hur vi spenderar resten av dagen. Fredagsmys är i alla fall ett måste!

 

 

För jag känner inte det. Jag känner inte att jag är önskvärd för mitt sällskap. Och då får det fan vara.

Men jag kanske har fel? Då får man gärna meddela det. 

Jag såg en bild på instagram nyligen som en vän lagt upp, en bild på ett timglas vars sand rann ut. En vän som inte mår så bra. Jag funderade på vad den kunde betyda för denna vän? Vad innebörden var? Så jag frågade, men jag fick väl egentligen inget riktigt svar, annat än att tiden till slut rinner ut för alla människor. Och självklart är det så, vi är ju inte odödliga.

Men frågan är vad hen egentligen menade med bilden? Är det något hen känner att hen inte hinner med? Handlar det om livsmål som hen inte tror att hen kommer hinna förverkliga under sin livstid?

Jag funderade därför över mina egna mål. Eller snarare över vad jag är tacksam för i livet. Vad som gör mig lycklig och vad som liksom räcker för mig?

Jag är tacksam för att jag har ett jobb som jag tycker om och är bra på.

Jag är tacksam för att jag har tak över huvudet och mat på bordet.

Jag är tacksam för att jag har två fantastiska barn.

Jag är tacksam för att jag har en fantastisk familj som jag älskar och som älskar mig och ställer upp i vått och torrt.

Jag är tacksam för att jag genom mina barns far har ytterligare en fantastisk familj som jag älskar och som älskar mig och som ställer upp i vått och torrt.

Jag är tacksam för de år jag fick älska och älskas av mina barns far. 

Jag är tacksam för att jag bor på en plats där jag trivs.

Jag är tacksam för att jag lever och bortsett från min ångest har hälsan.

Jag är tacksam för att jag känner så många genomfina människor som bryr sig om mig.

Alla dessa saker är allt jag behöver. Allt jag kräver. Jag känner inte att jag behöver något mer.

Jag behöver ingen karriär. 

Jag behöver inga materiella rikedomar(även om de hade underlättat mkt i livet). 

Jag behöver inte resa och se världen. Det hade varit kul, men jag upplever inte att jag skulle känna mig lurad på livet om så aldrig blev fallet. 

Jag behöver inte fylla min tid med massa hobbies och sociala tillställningar. 

Jag behöver inte göra ett bra intryck utåt.

Jag är nöjd med mitt liv. Jag är lycklig och nöjd med det jag faktiskt har. Varför behöver man kräva mer än så?

Sedan kommer det tillkomma många praktiska frågor runt omkring det, men jag hoppas att inblandade kommer vara lite flexibla och bjussa på lite tid. 

Mot nya tider!