Aldrig förr har väl något diskuterats, inspekterats eller "doftats" så mycket som bajs har, sedan det kom en bebis i huset.
Eller där ljög jag förresten. Bajs var nog det främst förekommande ämnet redan innan barnet kom, fast då var det Mitt bajs som var i fokus. Jojo. Framför allt vid matbordet, av alla tillfällen. Jag tror inte det gick en dag utan att mina toalettvanor togs upp över middagstallriken. Av mig. Åtminstone efter att MVC ordinerade mig att börjA äta järntabletter, för det var då allt förändrades.

Ni som käkat extra järn vet precis vad jag pratar om. Den stora chocken(och faschinationen) över det faktum att man plötsligt sket ut kolkritor. Eller kritor förresten, om det hade varit så "bra" ändå. Detta hade helt andra proportioner.
Nu kommer med största säkerhet någon börja yla av ilska över mitt kommande politiskt inkorrekta uttryck, men vissa dagar kunde skiten närmast liknas vid att man bajsat ut en mindre blåneger(ja, jag sade det. Stäm mig). KOLOSSALA(och stenhårda) svarta kablar. Det var näst intill att man kände ett behov av att hämta kameran och fota spektaklet bara för att kunna visa för någon. Näst intill.

Även Efter förlossningen var mitt eget bajs i fokus. Nu kunde jag skippa järntabletterna, men i stället för att kämpa med kolsvarta kolossala negerbarn som skulle ut, så skulle man nu lirka ut helveteskapet via svullna ömma hemorrojder i stället. Lyckan var total...t frånvarande.
Tack och lov försvann hemorrojderna till slut. Slutet gott allting gott? Närå - Welcome Herr & Fru Analspricka!
*suck*

Men mamma-bajs i all ära - det hamnar ändå i lä jämfört med bebisbajs, alla gånger.
Det startade såklart redan på BB med den första överfulla blöjan full av vad såg ut som mitt järntablettsbajs, fast i mjuk och extremt kletig form.
Man kunde göra slut på ett helt paket våtservetter utan framgång, det gick inte bort utan att sticka in ungen under en vattenkran. Jag började nästan tro att Satan själv bosatt sig i stjärten på ungen. Tack och lov byttes det efter någon dag ut mot det klassiska "senapsbajset". Senapsbajs med stavmixad keso i, typ.

Och hur ofta kunde en unge kakka egentligen? Man hann knappt ut ur skötrummet efter bajsblöjsbyte innan det kom en omgång till. Och en till. Åtminstone de första 2-3 veckorna efter han kom till världen, sedan var det inte fullt lika frekvent. Nej då kom ju magknipet i stället...
Men bajsets form, konsistens, kvantitet och doft upphörde aldrig att faschinera oss, och via det hade vi ju i alla fall Alltid något att prata om. I brist på andra samtalsämnen liksom :-p
Och så är det fortfarande.

"Häftigast" var nog dock efter att vi börjat prova ge barnet "riktig" mat. Visst, gröten som var det vi började med före maten, ändrade det lösa, filmjölksdoftande bajsets konsistens till något brunt, kletigt och illaluktande. Och det blev ju såklart ett stort samtalsämne hemma i soffan.
Och varje gång någon av oss skulle in och byta en bajsblöja så var den andre bara Tvungen att tassa efter för att se vad barnet bjussat på just idag. Spännande ju!
Men när barnet fått sin första portion av Nestlés spaghetti med köttfärssås, så bjöds det på barnets allra första korv! Wow, vad coolt! En riktig, "vanlig" bajskorv! Vad snabbt och lätt det gick att byta blöja helt plötsligt! Men djävlar i min lilla låda vad det luktade skiiiit...

I dagens läge är bajset inte Fullt lika spännande längre. Det är antingen klet eller korv, luktar ruttet eller ingenting. Men man kan ändå inte låta bli att fråga hur mycket det kom, och hur det såg ut, just idag. Och ibland dras man som av en magisk kraft in i skötrummet när den andre byter blöja bara för att kolla.

Ni ännu barnfria läsare därute, som med skräck, chock eller rentav äckel läser detta och tycker att jag är helt sjuk i huvuet - till Er har jag bara 2 ord:
Vänta bara.