collinus

I söndags kom min bror, hans fru och deras 2 barn hit för att träffa sin nya systerson/kusin. Min bror har även en dotter från ett tidigare förhållande, så han har varit med om att presentera småsyskon ett par gånger, vilket de visade på det allra bästa sätt. När de kom låg Linus och sov, eller, han vaknade precis när de kom, men de hann kika på Casper en snabbis innan Linus hunnit ur sängen och ut i hallen.

Så fort de upptäckte att Linus kommit, lämnade de Casper och kom fram med ett paket till Linus, och sade att det var en present till Linus som han skulle få för att han har blivit storebror. Han fick inte bara odelad uppmärksamhet från sina släktingar, utan även ett paket. Ett paket för att han blivit storebror - såå underbart gjort!

Jag är ju annars av åsikten att mina barn inte behöver få massa presenter när det inte är födelsedagar/julafton etc, men just i det här avseendet, när hela hans värld vänts upp och ned med en ny bebis i huset så har jag allt överseende i världen. Han behövde det, så Tusen Tack J med familj för hur ni hanterade eran påhälsning hos oss.

Linus älskar sin nya bil ;)

 

 

 

Att komma ihåg/ta tag i saker när man kommer hem och knockas av chocken över att plötsligt vara tvåbarnsmor, kan ibland försätta det vardagliga livet i vissa knipor. Som det där med ekonomin, till exempel.

När jag kom hem var mina första prioriteringar att ta hand om min mammiga storpojke på bästa sätt samtidigt som jag skulle ta hand om hans lillebror. Min allra största prioritering var att ge Linus så mycket uppmärksamhet och kärlek jag bara kunde, vilket är nog så svårt när man inte får sova om nätterna. Trötthet/utmattning bidrar inte direkt till att tankeverksamheten är på topp.

 

Jag glömde Försäkringskassan.

 

Jag glömde anmäla min nya sons födelse och att ansöka om föräldrapenning för honom. Försäkringskassan var liksom inte det första som ploppade upp i huvudet när man låg där i förlossningsrummet. Först så sent som den 17:e fick jag tummen ur och gjorde en anmälan, och jag kan inte se minsta tecken på att jag kommer få några pengar lagom till "lön". Jag kommer alltså ha NOLL kronor att betala räkningar för, få mina autogiron dragna från eller handla mat för. Noll. Zero. Nada.

 

Jag som nyss lånade en(visserligen blygsam) slant av min mor bara för att överleva fram till denna månadens "lön", skulle nu behöva en avsevärt större summa för att kunna betala mina(vi har delat upp räkningarna mellan oss, sambon och jag) räkningar och köpa mat till familjen. Här har man tidigare suttit och småskämtat om Lyxfällan, vilket kanske inte var mitt smartaste drag, för rätt var det är sitter man väl där själv i stället. Karma är en tik.

 

Hur kan man missa Försäkringskassan??Jag har ju ingen annan att skylla på än mig själv.
Hur vi ska lösa detta vet jag inte, men vi får komma på något. Jag får väl ställa mig på Rimbo centrum och sälja min kropp eller något. Nyförlöst 30+ kärring med taxöron måste väl vara rena rama drömmen?

 

Och nej, detta inlägg är inte skrivet i avsikt att ragga sympati, utan det är en påminnelse till Er eventuella gravida därute - glöm för f-n inte anmäla födelse och ansökan om föräldrapenning när ungen är ute!

 

För någon dag sedan kom ju barnet ut till oss i vardagsrummet på kvällen då han vaknat, och var världens duktigaste unge som bara vände och gick tillbaka till sin säng när jag kom.

I natt vaknade jag av att barnet gnällde och ropade efter mig. Jag störtade(ehum, i den mån jag kan iaf) in i barnets rum, för att finna en tom(!?) säng. Vafan? Var är barnet?

Jag går tillbaka ut i hallen och ser då en liten rufsig, skelettpyjamasbeklädd individ med napp i munnen som kommer mot mig med fötterna i stort sett släpandes efter sig.

Lilla gullegryn, han har alltså vaknat, och i stället för att börja gnälla som han i stort sett alltid gör annars, har han klivit ur sängen och gått upp för att leta efter oss. När han(vad jag förmodar) gått ut till vardagsrummet och inte hittat oss där, blev han ledsen. Kanske för att han blev lite rädd när han inte hittade oss. Stackars snutt. Dock blev han tyst så fort jag klev upp, så jag gissar att han både hörde och såg mig när jag sprang in i hans rum.

 

Det här låter ju på vissa sätt hjärtskärande, men på andra sätt även positivt. Jag hoppas med detta att han ska lära sig att titta efter i vårat sovrum de gånger han kliver upp på natten, så att han kan klättra upp till oss i vår säng själv.

Drömmen vore ju såklart att han låg kvar i sin säng hela natten, men nu är läget inte sådant, och vi kommer med största sannolikhet få leva med att han kommer över till vår säng ytterligare några år. Men det kan jag leva med. Men då hoppas jag att han relativt snart lär sig komma över till vår säng på egen hand så att jag/vi slipper gå upp och hämta honom om nätterna, vilket vi gör i dagsläget.

 

Det som känns mest viktigt(eller vad vi i alla fall innerligt hoppas på) nu är dock att kommande syskonet ska acceptera att ligga i egen säng. Han/hon får gärna sova i vårat rum länge, men helst i egen säng, för vi kommer inte få plats alla 4 i vår 160-säng. Så planen är att börja lägga lillsyskonet i spjälsängen redan från dag 1 i förhoppningen att det ska fungera bra.

Linus sov ju i sin vagn bredvid min säng första 3-4 månaderna innan vi ställde in spjälsängen bredvid min säng. Han sov hyfsat i den första tiden, men sedan började han krångla, och hamnade längre och längre stunder i min säng då jag inte orkade lägga tillbaka honom efter alla uppvak/matningar. Det var nog där vi gjorde "fel".

Men å andra sidan har jag blivit mycket mer avslappnad med det där att ha ungarna i samma rum/säng. Jag läste nämligen ett blogginlägg någon gång för länge sedan som öppnade mina ögon lite, ett inlägg som handlade om samsovning. Det var en tjej, tillika mamma till en samsovande unge, som sade något i stil med att "varför ska ett litet barn behöva sova ensamt i eget rum, då de vuxna, mamma och pappa, sover tillsammans?".

Och det ligger ju faktiskt ganska mycket i det, när man börjar tänka på det.

 

Många har ju dock barn som sover själva utan problem redan från start, som är trygga med det, och då behöver man ju inte fundera vidare över en sådan sak. Men för oss som har närhetskrävande barn som inte vill sova själva, så är det helt klart en tankeställare. Det fick i alla fall mig att tänka till.

Nu var ju i och för sig inte anledningen att vi försökte flytta in Linus i eget rum runt 8 månaders ålder att jag inte ville ha honom i vår säng, utan för att han använde mig som napp, vilket fick min rygg att näst intill skrika rakt ut av smärta. Jag kunde inte sova om nätterna och tog till alla desperata åtgärder jag kunde för att rädda min egen rygg samt sömn.

Jaja, vi får se hur allt går med Linus och kommande unge och allting, helt enkelt.

Barnet har tidigare legat kvar i sin säng när man gått iväg för att fylla på tömd vällingflaska vid kvällsläggning. Åtminstone fram till för några dagar sedan då han plötsligt tycks ha insett att han ju faktiskt kan kliva ur sin säng och följa efter(han har kunnat ta sig över "fallplankan" på växasängen ett tag, men har aldrig fått för sig att göra det vid läggning).

Idag när barnet somnat och sovit i en knapp timme, och sambon och jag satt i vardagsrummet och tittade på TV, så stod han plötsligt i hallen och tittade på oss.Jag klev upp och gick mot honom, och då vände han och gick tillbaka genom hallen, in i sitt rum och klättrade upp och lade sig i sängen igen utan ett ljud. Jag lade mig bredvid och sade hur duktig han var som gick och lade sig igen. Och så sade jag att han, om han vaknade igen och det visar sig att mamma och pappa gått och lagt sig, i så fall kan klättra upp till mamma och pappa i deras säng och lägga sig där och sova.

Jag har ingen aning om ifall han över huvud taget snappade upp något av det jag sade, för han somnade som en klubbad säl sekunden efter. Men det som hände ikväll känns väldigt positivt. Det är såklart inte bra att han kliver ur sängen och struttar iväg, men jämfört med uppvak med gnäll(oftast pga tappad napp), så kändes det här bättre. Förmodligen hörde han oss prata när han vaknade och blev därför inte ledsen som han brukar bli. Jag hade ju hellre sett att han ropat på oss, men i och med att han nu gick upp och vände och gick tillbaka självmant när han såg att jag kom är ju ändå en bra grej. Älskade unge. Att han dessutom stod där med nyvaket fejs i sin skelettpyjamas bredde på gullighetsfaktorn lite ;)

Jag står och tittar på vår hall och känner hur en liten sten börjar bildas i bröstkorgen. Hur ska vi lyckas hålla någon som helst ordning och framkomlighet i hallen med TVÅ ungar i huset, när vi knappt kan det nu?

Jag har därför botaniserat lite i alla lådor och korgar för att se vad vi egentligen har i dem, och flyttat om lite bland grejerna i förhoppningen att få liiite mer ordning och reda.

Jag har till exempel rensat ur allt urvuxet ur Linus vant/möss-låda, och fixat en egen låda till kommande bebisen i bänken för hans/hennes vantar/mössor.

Igår gick jag dessutom igenom en kasse med begagnade kläder vi köpte för en spottstyver av en bekant till sambon för evigheter sedan. Den innehöll bland annat galonkläder, kängor, sneakers och sandaler i vid inköpstillfället för stora storlekar, men nu börjar det bli dags att använda dem. Så alla lägre skor(sneakers och sandaler) fick en egen plats i hyllan i hallbänken. Men för att inte "förstöra" hyllan med skor så rotade jag fram en bordstablett(heter det så?) ur ett köksskåp som ändå inte använts som just bordstablett(?) på flera år, och lade den som botten på hyllan.

 

Är jag världshistoriens sämsta mamma om jag använder mig av ordet Äntligen när jag säger att barnet nu(äntligen) är lämnat på dagis? Inte? Vad bra, tänkte väl det. Om annat, stäm mig ;-p

 

Igår gjordes det inte många knop här hemma efter att barnet lämnades på dagis. Jag hade tänkt att jag skulle göra massa saker. Jag vet visserligen inte exakt vad för saker, men det finns ju i regel alltid något att ta tag i i ett hem med småbarn. Som att tvätta till exempel. Eller plocka upp leksaker från alla golven i alla rum. Eller plocka undan gårdagens middagsdisk. Eller dammsuga. Eller damma. Eller städa ur klädkammaren(som används som allt annat än en klädkammare) så man hittar något därinne. Eller putsa fönstren. Eller tvätta bilen. Eller beskära äppelträdet. Eller rensa ur lite bland barnets leksaker(plocka undan det han inte leker med så att det inte är så fullt med saker överallt).

Lite "småsaker", sådär. *host*

 

Men igår hände det inte så mycket, främst på grund av att min fantastiska gravida skapelse inte orkar längre. Ännu en av alla hundratals nackdelar med att vara på smällen. Ja, jag är less på att vara på tjocken. Stäm mig.

Jag är less på att ont här och var, jag är less på att inte kunna sova om nätterna(pga att jag har ont här och var), jag är less på att vara konstant kissnödig, jag är less på att inte "få" äta/dricka vad jag vill, jag är less på att inte kunna resa mig upp/sätta mig ner utan att ge ifrån mig suspekta ljud(stånk, stön, pust och släppt väder), jag är less på att pissa på mig när jag överraskas av en nysning/hostning jag inte är beredd på.

Låter jag trist och grinig? Bra. Jag är trist och grinig. Dock med glimten i ögat, hoppas jag ;)

 

Det jag uträttade igår var:

* Åka till mataffären och fylla på färskvaruförrådet

* Titta in på sambons jobb och snylta en mugg automatkaffe och pussas

* Fylla en ful provisorisk byrå med kläder i Minigrisens rum

* Kolla igenom en kasse med ärvda skor/utekläder för att se om Linus hunnit växa i något av det(det hade han)

* Lägga ner kamera i BB-väskan

* Ta ett långt hett bad

Ja det var väl allt. Övrig tid spenderades i soffan framför TV:n/laptopen med ett glas O'boy i handen. Typ. Annat orkar jag inte.

Hade jag kunnat hade jag sett till att promenera, men den här gången får jag ont när jag är ute och går, trots gravidbälte och allt sånt, vilket suger getpung. Förra graviditeten var jag för tusan ute och gick timmespromenader bara några dagar innan Linus föddes utan större problem. Jag hade vätskefyllda fötter och händer under varma dagar, men det var allt, promenera var trots det inga problem.

Nu känner jag mig däremot som en skröplig tant.

Men men, det är väl så det blir för somliga som får barn tätt inpå varann. Det är bara att hålla ut ett tag till, jag har ju inte så mycket annat val liksom :-p

 

 

 

Är bra sugen på några sprinterlopp nu så man hinner få lite kvalitetstid med karln i soffan innan vi båda däckar för kvällen.

Eller där ljög jag. Innan Karln däckar för kvällen. För undertecknad lyckas ju aldrig somna förrän ca 3h* efter sänggående... suck.

 

(*just den här natten somnade jag först runt 02-tiden. Ja, jag är trött)

Jodå, jag somnade till slut. För att vakna knappa 3h senare av barnet som gnäller någonting om Strumpor(?) i örat på mig. Jag lokaliserar först den sedvanligt tappade nappen och placerar den i munnen på ungen, och gör sedan en känna-mig-fram-efter-fötter-och-strumpor-i-mörkret-inspektion, vilket resulterar i att jag i stället upptäcker en kissolycka...

Jahapp, byte av våt pyjamas mitt i natten. Yay.

 

När blöt pyjamas och blöja är utbytta mot torra motsvarigheter, och jag ska lägga mig ner igen intill vaket barn som skall sövas om, inser jag att utrymmet på min sida av sängen har minskat avsevärt sedan jag först vaknade. Jag inser även att det inte bara var barnets pyjamas som var blöt, utan att det är en stor blöt fläck i sängen. Jag tyckte väl att blöjan kändes ovanligt lätt och kissfri i kombination med den blöta pyjamasen...

I samma veva insåg jag dessutom att det begränsade utrymmet med liggyta på min sida sängen inte var direkt glädjande för min onda rygg. Men guess what? Jag vägrade totalväcka och tvinga upp lilla familjen för lakansbyte mitt i natten. Det tog nog så lång tid att söva ungen vid läggning, jag tänkte Inte väcka honom Ännu mer. Dessutom låg(ligger) sambon halvt på den underbara kissfläcken med sitt täcke. Så vafan, han sov ju ändå, så han och hans täcke kan lika gärna få agera kissuppsugare :-p

 

Klockan är i skrivande stund 04:03, och jag kan såklart inte somna om. Har avklarat omsövning av barn, avklarat ett toalettbesök och på något magiskt sätt lyckats trassla mig ner på min älskade spikmatta trots mycket begränsad liggyta. Nu får det bli lite bloggsurfande och Candy Crush Saga-spelande i väntan på återbesök av John Blund. Fast han har väl somnat han också vid det här laget.

Godnatt på er! Eller kanske Godmorgon?

Inte nog med att ungen totalkaosade vid läggning genom att:

* börja misshandla sin stackars mor(slet och rev i mitt hår och mina öron som en annan vilde),

* kliva ur sängen och följa efter mig varje gång jag lämnade rummet(testade appoachen att lämna honom ensam när han inte var snäll mot sin mamma. Vilket uppenbarligen inte funkade),

* asgarva varje gång jag bar tillbaka honom till sängen(säkert 10 ggr innan min rygg gav upp),

* lura mig att sjunga typ 5 sånger till utöver de redan 78 sjungna sångerna.

 

Ja, läggningen tog en hel evighet(ca 1, 5h). Och som om inte den där läggningen vore nog... Nu kan inte JAG somna.