Det där med att våga prata om saker
Jag har ju inte mått så bra på sistone. Med sistone menar jag framför allt de senaste 2 åren. Småbarnsårens sömnbrist lade väl grunden för det som komma skulle med stress, panikångest och mild depression. Vi snackar alltså psykisk ohälsa här, som jag tror har triggats igång främst av stress. Det började med stress på jobbet efter diverse omorganiseringar och effektiviseringer. Ett bra jobb med bra förutsättningar, förvandlades till ett mindre bra jobb med usla förutsättningar. Allt det som gjorde att saker och ting fungerade bra, ändrades om och togs bort, så att jobbet blev krångligt och kvaliteten sjönk, och det mådde jag inte bra av. Att dessutom få veta att min arbetsplats skulle förflyttas till ett annat kontor där de redan hade det besvärligt med ytan, gjorde inte saken bättre(resultatet av flytten blev också allt annat än bra).
Att säga upp mig innan flytten blev av, var just då mitt bästa beslut någonsin. Fast jag ville ju egentligen inte sluta. Jag älskade mitt jobb och jag var förbannat bra på det. Men all stress(och av stress orsakad magkatarr som kom då och då) så kände jag att jag måste avsluta och bege mig vidare. Och jag hade ju i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig att allt skulle gå så käpprätt åt helvete som det gjorde efter det. Jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att mitt nya jobb jag skaffat bara skulle vara 1,5 vecka för att jag inte höll måttet. Satan i gatan vad jag kände mig nertryckt i skorna. Usel. Värdelös.
Kände mig stolt när jag efter ett par veckor sökte ett nytt jobb och fick det direkt. Ett jobb som jag, precis som med det förra, trodde att jag skulle vara bra på. Jag var nog ganska bra på det också. Eller hade väl i alla fall rätt okej förutsättningar för att kunna bli bra på det(ni vet, rätt personlighet och lugn och sånt). Men så var det de där stressfaktorerna som kommer med just den typen av jobb. De ställde till det. Så till den grad att jag en dag på väg till jobbet upplevde min första påbörjade panikångestattack.
Dagen efter sjukade jag mig, ringde doktorn och blev sjukskriven 2 veckor. Och jag visste redan då att jag aldrig skulle förmå mig att åka tillbaka till det jobbet igen. För jag hade blivit rädd. Och världen bara rasade. Vad i helvete skulle jag göra nu?
Jag blev rädd för allt.
Alla jobbannonser jag läste överanalyserades till småbitar. Jag hittade fel med allt. "-Nej det där blir för stressigt, och det där kommer jag blir rädd av" etc etc.
Men jag behövde ju jobba! Jag måste ju få pengar för att överleva! Så jag ringde mitt gamla jobb igen. Jag vände mig till den plats jag lämnat pga av just stress, för att bli mindre stressad. För det var ju trots allt något jag kunde. Jag visste trots allt vad det var jag gick tillbaka till, och det kändes mindre stressande, för då drog jag ju i alla fall in pengar till alla räkningar, pengar till mat, pengar till bensin osv.
Och det gick hyfsat bra. Jag hann tillbaks till mitt gamla jobb innan flytten blev av, vilket jag tror var ganska nyttigt. Att få uppleva och vänja sig vid allt nytt tillsammans med mina övriga kollegor. För det blev en rejäl omställning, inte bara för oss från mitt kontor, utan även för våra nya kollegor på grannkontoret till vilket vi flyttade in.
Vilket kaos det var. Första veckorna tror jag inte det var någon som hade svårigheter att somna om kvällarna. Rörigt och trångt och ovant. Och så skulle man lära sig nya distrikt mitt i alltihop. Det var nog fler än jag som mådde dåligt pga stress.
Första halvåret gick väl rätt hyfsat. Lite halsbränna och en kort omgång magkatarr, men det var inget som inte lite Omeprazol kunde råda bot på. Jag överlevde ju både julen och nyår utan större problem. Mycket övertid blev det, men det hör till julrushen. Det enda som var jobbigt just då var att vi låg efter med så mycket. Jag gillar inte att ligga efter. Jag vill leverera det som ska levereras när det ska levereras. Och det är främst det som fått mig att må som mest dåligt nu å det allra senaste vad gäller jobbet. Att inte ha förutsättningarna att kunna vara bäst på marknaden. Det suger.
Jag var förr enormt stolt över mitt jobb. Jag var stolt över vad jag gjorde och ansåg mig själv ha en viktig tjänst på arbetsmarknaden. En viktig samhällstjänst. Jag anser fortfarande att jag har en viktig tjänst, men som det ser ut idag så är jag inte stolt längre. Mitt jobb har fått ett så uselt rykte i samhället pga av hur mkt kvaliteten har sjunkit, att jag skäms.
Förr var folk glada när man kom farande, vinkade och hejade. Förr fick man julklapp av många nöjda glada kunder varje jul, som ett bevis på tacksamhet. Nu har jag har inte fått en julklapp på 3 år.
Jag är inte arg eller sur pga utebliven julklapp, jag varken önskar eller kräver det av någon, jag är bara så ledsen över anledningen till att det är ett minne blott. För förr kände man sina kunder, och kunderna kände oss. För förr körde man alltid samma runda. Kunderna hade sin "egen" statliga tjänsteman som kom varje dag, som hade koll på allt och alla och visste precis vem som skulle ha vad. Idag ska det "roteras", vi hoppar runt på flera distrikt och hinner aldrig få full koll på det vi håller på med. Vårt jobb är inte eftertraktat längre, vilket lett till att vi jobbar under ständig personalbrist, som i sin tur leder till ännu sämre kvalitet och ännu mer stress. Vi går på knäna.
Sommaren, som ska vara en bra årstid att jobba på, en tid till lite lugnare tempo och en möjlighet att samla krafter till stundande höst och vinter, har varit vår värsta sommar någonsin under de dryga 11 år jag jobbat. En vecka i somars var vi tio personer kort. Tio.
För ett par veckor sedan trodde jag att min kropp skulle fallera igen. Att jag skulle bli ytterligare ett namn på min arbetsplats lista över långtidssjukskrivna. Jag hade då haft panikångestkänningar nästan varje dag under 2 veckors tid, varav de två sista dagarna med tillhörande hjärtklappning. Då fick det vara nog. Jag var rädd att jag skulle vakna en morgon och inte kunna ta mig ur sängen. Jag ville inte hamna där. Jag ville inte utsätta min familj, mina barn och min make, för det. Det är trots allt bara ett jobb. Så jag ringde doktorn. Och nu går jag till att börja med på ångestdämpande tabletter. Om 3 veckor ska jag till doktorn igen och utvärdera hur det har funkat och om vi behöver gå vidare på annat sätt.
Själv tror jag att jag även skulle behöva prata med någon. Alltså en kurator/psykolog. För jag har ju som sagt svårt att prata om saker. Och behöver jag prata om jobbiga saker, så går per automatik någon slags skyddsmur upp. En spärr. I min ensamhet kan jag böla och snörvla så fort jobbiga saker kommer upp, men så fort jag har någon framför mig är jag hård som sten. Men vad folk inte vet, allra minst mina arbetskamrater, är att jag konstant har en klump av gråt i halsen som kittlar i gomseglet och vill bryta ut när som. Men det är inget som syns eller märks, för den där spärren sitter ju alltid där. Jag ler, skrattar och pratar på ett avslappnat sätt. Jag är en bra skådis så länge jag inte står på en scen. Det är därför jag tror att jag inte tas på allvar av läkaren när jag säger att jag befarar att jag är en tickande bomb som vaknar upp i en utmattningsdepression när som helst. För jag ser inte ut som någon som håller på att gå in i väggen.
