Vad är det med den här familjen och sjukdomar egentligen? Igår kväll fick Minigrisen feber. Han var dessutom rejält täppt i näsan och var därför gnällig vid sänggång och bara spottade ut sin napp eftersom han inte kunde andas med den. Förmodligen har han åkt på Min förkylning som jag i stort sett gått med sedan vi var magsjuka. Jag hade aldrig någon feber till min förkylning, men alla drabbas vi på olika sätt.Jag börjar bli lite less på all sjukdom nu faktiskt. Och typiskt nog så lyckas alltid någon av oss insjukna när pappan i familjen är ledig, eller när vi har planer. Jaja, jag är glad att pappan och jag hann åka iväg på vår lilla shoppingrunda igår i alla fall, det var jättemysigt att få komma iväg bara han och jag. Och få äta ostörd lunch ihop! Oslagbart.
Dagen före den där dagen när man doppar. Doppar vad förresten? Veken? Wohoo! :-pNej men seriöst.Storsonen/plåstret/mammagrisen/kärtbarnharmånganamn avslutade sin kväll i sängen med att bestämt förklara att han inte vill ha några julklappar. Inte heller vill han åka till sina morföräldrar i morgon. Jag tror bestämt att det osar lite tomterädsla här. Det har nog pratats lite för mycket om tomten här hemma. Om att ifall vi ställer fram mjölk och kakor till tomten så lämnar han nog paket till oss inatt. Det skulle väl, om man tänker efter, kunna skrämma vem som helst att veta att en främmande skäggig gubbe tar sig in i ens hus om natten när man ligger och sover.Om att tomten sedan nog kommer komma hem till mormor och morfar och hälsa på.Men droppen var nog vid middagsbordet då pappan, i all välmening, skulle försöka lura barnet att äta upp sin mat, genom att säga att han såg någon smyga förbi utanför. Att det nog var tomten som smög runt och ville se om vi var duktiga och åt upp vår mat, så att vi förtjänade att få julklappar. Såhär i efterhand borde man kanske ha tänkt om lite. Folk som smyger runt utanför huset är ju inte heller någon rolig vetskap. Jag är laddad för mardrömsgnällande barn inatt :-p
Då jag uteslutande bloggar via mobilapp nu för tiden är det drygt att svara på kommentarer via mobilen(det typ går inte?), så du får svar på din fråga såhär i stället.Maken har ändrat kosten på så vis att han minskat storleken på sina portioner rejält. Förr var hela tallriken täckt, och han var inte främmande till att ta en portion till om det var extra god mat. Nu har han i stort sett halverat sina portioner, äter lite men ofta. Och han är noga med att inget är förbjudet. Han låter sig själv äta vad han vill, men med måtta.Första 1-2 veckorna var jobbiga för han var ju skithungrig jämt :-p Men han gick ut hårt på en gång för att se snabbt resultat, annars vet han att han lätt tappar motivationen. Vem gör inte det liksom?Till sin hjälp har han någon mobilapp(vet inte vilken men kan fråga om du är intresserad) som hjälper honom ha lite koll på kaloriintaget.Åtminstone i början höll han ner kolhydratintaget lite och åt gärna mer grönsaker än ris/pasta/potatis, och käkade helst knäckebröd till frukost i stället för mjukt bröd. Frukt till mellis.Magsäcken vänjer sig förvånansvärt fort vid mindre portioner, nu blir han mätt fort, och jag tror tamejtusan att jag äter större portioner än han :-pJag hoppas du fick svar på det du ville veta. För mer ingående info kan du ju fråga honom själv :)
... läser man(läs: Jag) inte bipacksedeln till läkemedel när man fått en specifik ordination?Jag läste aldrig på Lactulosflaskan. Jag hade ju fått skrivet på en lapp hur mycket jag skulle ge. Av en barnläkare. På en barnläkarmottagning."5 - 20ml/dag i minst 3 månader"Minigris har varit väldigt kinkig sista dagarna. Sista dagarna då vi varit noga med att ge honom lactulosen mot hans förstoppning. Ca 10-15ml/dag har det blivit.Idag googlade jag "bebis gaser lactulos". Efter att ha läst det jag fick upp gick jag genast och läste bipacksedeln till flaskan. Maxdosen för barn under 1 år ligger på 5ml. Eventuella biverkningar är bland annat gaser och magont.Förbannade djävla idiotläkare! Förbannade djävla idiotjag.Det var ju liksom en läkare som sade det. Då tar åtminstone Jag det som att det ska vara så, jag är ingen doktor.Är man känslig mot laktos eller gluten kan det tydligen vara rentav farligt med Lactulos, framför allt om det överdoseras. Vi har ingen aning om ifall Minigris är känslig mot det. Han är 8 månader och blir rekommenderad att överdosera något som skulle kunna vara skadligt, hur djävla oansvarigt är inte det?Näe nu är jag arg!
Idag ville maken åka till Thuns och leta nya byxor(jeans) då alla jeans han har börjar bli för stora. Han har hittills lyckats gå ner över 17kg under en period på ca 9 veckor(tror jag?), och det enbart genom att ändra kosten. Jag är sjukt imponerad och stolt över honom! Fast jag vågar snart inte släppa honom utanför dörren, han börjar bli lite för snygg :-pVi passade på att lämna storsonen hemma hos morbrors familj(morbrorn själv sov genom hela besöket då han jobbar natt, och ena kusinen var hos en kompis) så att han fick leka med morbrors fru och sin ena kusin. Det var första gången han blev lämnad där själv, men det märktes inte alls. Han hade inte ens tid att vinka hej då :-pDe hade lekt med bilar och dinosaurier, och ätit pannkakslunch. Sedan hade han fått klättra upp i kusinens höga loftsäng med henne och läst böcker innan han till slut somnade. Nemas problemas liksom. Skönt att veta till andra tillfällen ;)Det är synd bara att han inte kan sova en hel natt själv i egen säng, det begränsar liksom möjligheterna att låta honom sova borta på flera ställen än hos farmor och farfar där han sover i deras säng från start.Lyckligtvis hann han träffa även sin andra kusin som kom hem från sin kompis en stund innan vi skulle åka. Kusinen vars typ Alla leksaker han lekt sig igenom under de få timmar han var där.Och maken och jag fick oss en något lugnare tur på Thuns när vi bara behövde släpa med En unge. Nu har maken äntligen ett par brallor som sitter bra, en ny tröja och sista julklapparna fixade. Och Minigris kom därifrån med ett par pyjamasar som han har torftigt med i rätt storlek. Själv åkte jag därifrån tomhänt då jag ville hålla på de få slantar jag har. Dessutom tycker jag modet är så jäkla skumt nu, jag hittar verkligen Ingenting som jag tycker är snyggt. Alla kläder känns så... tantiga?På vägen hem svängde vi förbi ICA och köpte det vi ska bidra med på julafton plus lite andra nödvändigheter(typ lördagsmys), och köpte med hamburgare/kebab hem då ingen av oss orkade laga mat :-pNu har jag just sövt Minigris för kvällen och passar samtidigt på att ligga lite på spikmattan innan det är dags att lägga storebror. I morgon får vi kanske en efterlängtad fikagäst, och jag skäms över vårt sedan alltför länge ostädade hem. Får nog bli en snabbröjning i morgon förmiddag. Eller i alla fall dammsuga av vardagsrumsmattan som all skit syns på :-p
Idag, efter Minigris (alldeles för korta) förmiddagsvila, stoppade jag ungarna i bilen och drog till deras farmor där Minigris lämpades av. Dags för Mamma&Linus-dag!Vi startade med att svänga in på makens jobb där jag bytte bil för att få ha Linus sittande fram bredvid mig, samt att maken kan hämta upp Minigris efter jobbet. Skönt att slippa slita i - och ur bilstolsinsatser liksom. Sedan bar det av till Lekrymden!Att vi var framme på Lekrymden typ samma tid som ungen egentligen skulle ha ätit lunch, och att därmed även middagsvilan skulle bli rejält framskjuten, fick idag vara skit samma. Idag skulle vi ha roligt, bara Linus och jag, utan att ha en gnällig bebis i släptåg.Vi har åkt rutschkana och vi har klättrat och ålat och sprungit och hoppat och krupit. Vi har lekt med bilar, åkt trehjuling, bakat kakor, lekt med mjukisdjur, dansat i discorummet och Linus har klätt ut sig till tomte genom att hänga en liten lurvig handväska runt halsen som skägg(som jag tyvärr inte fick ta kort på).Till slut var jag dock tvungen att försöka få i ungen lite lunch, så det blev pannkakor till honom och korv med bröd till mig. Sedan lekte vi lite till. Men till slut kände jag att nu Måste jag få hem ungen så han hinner sovs innan det är dags för middag. Jag fick muta med 3 åk i en sådan där mekanisk helikopter som man stoppar pengar i för att gå med honom hem :-pHan däckade ganska snabbt i bilen, och nu ligger han i sin säng och sover TUNGT. Det lär bli en kamp att få liv i honom sedan. Men det är nog ändå en ganska nöjd och glad unge som ligger och sover här bredvid. Som fått totalt odelad uppmärksamhet och lillebrorsfri mammatid idag. Det tror jag att han behövde.
... jag tror Minigris har trätt in i separationsfasen. Han är gnällig från morgon till kväll, får tuppjuck när han ser mig och bara ylar, sover(i och för sig som vanligt) som ett arsel och vill helst använda mig som napp. Inatt har han knappt ammat, men snuttat. Snuttat mina tuttar sönder och samman då han bara bits, så nu vill jag inte längre. Det gör för ont och jag vill inte bli infekterad. Och nej, försöka trassla på värdelösa amningsnappar tänker jag inte hålla på med. Dessutom kommer säkerligen Minigris bli förbannad om tuttarna plötsligt förvandlats till gummi(eller vad de nu är gjorda av).Det vette tusan vad jag ska ta mig till med ungen för han vägrar dricka ur både flaska och pipmugg, oavsett innehåll. Inte vatten, inte ersättning, inte bröstmjölk. Och testa all världens olika nappflaskor bara för att se om han tar en specifik finns inte på världskartan, vi är inte gjorda av pengar.Storebror som är precis lika mammig som lillebror ruttnar ju såklart på det här, och låter han det inte gå ut över lillebror så är det hemmet som får ta skiten. Det kastas leksaker, kläder och soffkuddar överallt, och han gör massa saker han vet att han inte får. Och jag blir trött och arg. Men vissa dagar orkar jag inte ens bli arg, utan ignorerar honom bara. Han kontrar givetvis med att hitta på Ännu mer dumheter. Suck.Någon som vill adoptera en 8-månaders ett par månader? Eller en tvååring?
... att när storsonen sover borta så känns det så tomt hemma, och man saknar honom. Men vissa dagar, som till exempel idag när han kom hem från sina farföräldrar, så räckte det att ha honom hemma ett par timmar för att hinna tröttna på honom(ja ni läste rätt, hemskt va?).Det faktum att Minigris varit ett kinktroll hela dagen, och att både jag själv och pappan inte mår riktigt hundra än, har nog spelat in i den känslan ganska mycket. Ibland räcker det med lite hängighet och brist på sömn för att få tuppjuck på sina barn.Och i morgon ska inte barnet till dagis. Förmodligen inte tisdag eller onsdag heller. Det känns bäst så, för hans dagiskompisars skull. Även om han själv varit symptomfri sedan i torsdags så har han precis kommit hem från farfar som sprungit och spytt inatt, och skicka en smittobärare till förskolan veckan före jul är ju bara taskigt. Än har jag inget otalt med övriga föräldrar ;-p
När kommer orken tillbaka efter vinterkräksjuka? Visserligen har den avlösts av någon sabla förkylning med halsont, hosta och snuva, men ändå.Som grädde på moset kunde jag för mitt liv inte somna förrän någon gång efter midnatt. Vi som bara hade en unge hemma och allt. Appropå det var det tydligen hans farfars tur att åka på kräksjukan inatt. Jag undrar hur de fick ihop det med barnbarnet som nattgäst och allt? Ska bli intressant att höra när farmor kommer och lämnar tillbaks honom ikväll.Nej usch vad svårt jag hade att somna. Även Minigris hade svårt att komma till ro, och fick till slut stanna kvar i vår säng när det ändå inte låg någon sprattlande storebror där och tog upp plats. Orka upp ur sängen varje timme. Han har ju passerat 8-månadersstrecket nu och är förmodligen på väg in i ytterligare en härlig "fas"(separationsfasen). Han ledsnar fortare på det han håller på med, hänger efter mig och gnäller mycket och vill plötsligt dagamma igen(till min stora fasa då han åter slitit sönder mina tuttar som aldrig hinner läka). Och så har han säkert blivit påverkad av våra sjukdomar en uns, för idag har han verkat lite loj till och från och inte är så intresserad av att äta.Nu sover han, och jag borde också passa på. Varför gör man aldrig som man borde?
Jaha, i onsdags startade det alltså. Storsonen startade morgonen med att kräkas. Inte mer än typ en halv deciliter, men ändock kräks. Det var allt kräks som kom under hela dagen. Han bjussade även på en diarréblöja. Thats it. Samma dag började jag känna av halsont och sådan där håller-på-att-bli-sjuk-känsla i kroppen, och nattade mig själv med en Alvedon för säkerhets skull. Följande morgon(alltså torsdag) hade jag samma känsla i kroppen, och tuggade därför kontinuerligt i mig Alvedon genom hela dagen för att inte låta kroppen hinna känna av någon sjukdom då jag hade barnen att ta hand om(samt svärmor som hjälpte mig).När svärmor åkt hem efter att maken kommit hem från jobbet, slog det till. Jag började må illa, och toabesöken bjöd på sprutlackering. Jag kräktes 2 ggr under kvällen och sprang på toa som en vettvilling däremellan. Drygt halva fredagen låg jag som en zombie i soffan utan ork och fortfarande smått illamående och lös i kistan. Tack och lov började jag pigga på mig framåt eftermiddagen kvällen och kunde till och med äta middag.Idag var det makens tur. Han har sprungit skytteltrafik till toan, men ännu inte kräkts. Och mitt på dagen kräktes även Minigris, och då fick vi halvt panik. Magsjuk make OCH bebis samtidigt som understimulerad storebror ska ha sin uppmärksamhet? Det gåår inte. Så storebror skickades hem till sina farföräldrar över natten så att han får lite lek och stimulans, och jag "bara" har make och bebis att ta hand om.Minigris har inte kräkts sedan dess och dessutom ätit som vanligt, så det var förmodligen falskt alarm. Dock har han sovit oroligt sista nätterna och just den här kvällen vaknat varje timme sedan han somnade, så det är rätt skönt att inte ha även en mammagrisig storebror hemma för en natt. Vem vet, är maken lika hängig i morgon kanske mammagrisen får sova borta en natt till. Han har aldrig sovit borta två nätter i följd förr så det kan bli en intressant erfarenhet. Men det får bli morgondagens huvudbry. Nu ska vi se om maken tar sig genom natten utan att behöva kuta på toa 40 ggr.
Det var igår kväll jag kände av att det var något på gång. Jag hade somnat när jag nattade storsonen, och vaknade med en skum känsla i kroppen. En välbekant känsla. Jag-är-på-väg-att-bli-sjuk-känslan. Jag tog genast en Alvedon och gick och lade mig.Under natten fanns känslan kvar, men eftersom jag sov mellan barnens alla uppvak så hann kroppen aldrig låta sjukdomen bryta ut. Däremot höll Jag på att bryta ihop när jag insåg att hela lilla familjen tydligen skulle kliva upp före 5 i morse...Min frukost fick bli Alvedon, och jag har kontinuerligt tuggat Alvedon hela dagen för att inte hinna känna hur sjuk jag egentligen varit. Allt för att palla ta mig genom dagen med ungar och svärmor.Men när så maken kom hem från jobbet och svärmor åkt hem var det som att jag plötsligt slappnade av, och då kom det. Den totala avsaknaden av aptit på maten jag hade framför mig på köksbordet, och illamåendet som smög sig på. Och illamåendet eskalerade sakta under kvällens gång, för att till slut sluta i spya.Storsonen ska till farmor i morgon är det tänkt. Farmor nämnde förbigående att hon hade ont i magen innan hon åkte hem nu på kvällen.Maken ska ut på trevligheter med sitt jobb i morgon kväll. Hur många spänn sätter ni på att han hänger över toan i morgon i stället?
... mer än en vecka sedan sist han fick ett nattskräcks"anfall". Nu låter det som om det var dags igen. Ligger inne hos storebror som precis somnat, och hör det första skriket och pappans fotsteg som joggar fram genom hallen i rask takt. Jätteledsen bebis. Jag törs dock inte öppna storebrors dörr mitt i skriken ifall han vaknar av dem.Lilla lilla Minigris, är det inte gaser så är det feber, och är det inte feber så är det reflux och är det inte reflux så är det nattskräck. Undrar vad mer för åkommor han kommer åka på genom livet? Hu så hemskt att vara så liten och hjälplös och inte kunna kommunicera fram exakt vad som tynger honom. Mitt lilla hjärta.
Jag tror mig kommit på vad det är som stör och gör Minigris missnöjd lite nu som då. Reflux. Dock en ganska dold sådan, en sådan där variant som man förmodligen får t-j-a-t-a sig till läkarhjälp(läs: läkemedel) för.Reflux är typ sura uppstötningar/halsbränna, och när det kommer till bebisar är de vanligaste symptomen kräkningar, matvägran och viktnedgång. Vilket kommer göra det ganska svårt för mig att övertyga en av Rimbo Lek & hobby's så kallade "läkare" om att Minigris lider av, då han varken kräks, matvägrar eller går ner i vikt.Men det märks på honom. Han vill inte gärna ligga ner för länge, till slut börjar han spänna sig bak i brygga och gnälla(vilket är vanligt för refluxbarn då det är ett sätt för dem att stänga magmunnen så inte magsyra åker upp i halsen). Han går i stort sett bara att liggamma, och har krånglat med amning sedan start, vilket också är vanligt hos refluxbarn. Han rapar "blöta" rapar, och får också ganska våldsam hicka som ofta resulterar i att han rapar mera, man hör dessutom hur maginnehållet åker upp och ner i halsen på honom.När han äter får han lätt sura uppstötningar, och det resulterar ibland i att han ledsnar mitt i maten fast han egentligen är mer hungrig. Man ser dessutom ofta hur han sitter och sväljer tillbaka sådant som trängt upp i halsen på honom.Men han kräks inte. Inte alls faktiskt. Och följer sin kurva och tycker om mat. Så vill man ha medicinsk hjälp till honom gäller det att hamna hos "rätt" läkare som faktiskt lyssnar och tar mig på allvar. Och någon form av hjälp vill jag att han får, för halsbränna är inte skönt.Det jag gör nu är att ha huvudänden på hans säng höjd på en trave böcker, vara noga med att rapa honom innan läggdags, undvika fruktpureer med citrus i och låta honom smälta maten minst en kvart innan han sövs om dagarna. Och det hjälper en del. Det som blir lidande är nätterna då jag inte gärna rapar honom efter nattlig amning då han lätt vaknar av det och tar tid att söva om. Förhoppningsvis "växer det bort" inom snar framtid, men om inte tänker jag tjata till mig läkemedel så hans halsbränna i alla fall lindras lite. Min lilla snutt.
Jag är så trött, så fruktansvärt trött. Jag har inte fått sova längre än en dryg timme i stöten om nätterna sista 2-3 veckorna och det sätter sig på både humör och ork.Med först en uberfebrig bebis, och nu en febrig snart 2,5-åring hemma finns ingen tid för dagsvila heller.Och de ytterst få tillfällen jag kan få tid till att vila, sabbar psyket mitt eget insomnande då tanken"-nu måste jag sova nu måste jag sova" gör att jag såklart inte Kan somna förrän det är försent. Och självklart surrar även tanken "- Jag skulle ju behöva göra det där och det där och det där. .."Det känns så brutalt deprimerande, men just nu är jag väldigt trött på tillvaron. Jag trivs inte alls med min situation i småbarnskaoset och kan för mitt liv inte förstå hur jag ska orka fortsätta som vi har det nu.Även fast jag får hjälp av min snälla svärmor några dagar varje vecka så räcker det liksom inte till. Jag vill bara bort.Jag bör väl dock understryka här att jag älskar mina barn. Massor. Det kan inget ändra på. Men jag önskar att de inte kommit så tätt. Men där har jag ju faktiskt bara mig själv och min amningshjärna(och uppenbarligen brutalfertila kropp) att skylla.Och med handen på hjärtat, tvååringar är ingen dans på rosor. Hur länge stannar tvåårstrotsen kvar egentligen? Och när lär sig ungar att leka själva utan konstant behov av mamma som lekkamrat?Kan man bli utbränd som mamma? Jag är i så fall nog inte långt därifrån. Det absolut bästa som skulle kunna hända nu vore om det plötsligt trillade ner en storvinst på lotto så att barnens pappa kunde vara hemma med oss, så att vi fick lite mer kvalitetstid som familj(och jag fick lite hjälp med barnen). Men sådan tur har man ju inte. "Det händer ju bara alla andra".
... var det här.Redan klockan 20:30 låg jag nerbäddad under mitt täcke, placerad på min älskade spikmatta.Natten till idag sov vi ganska uselt allihop. Det var trångt och bökigt för vår lilla familj om 4 personer i vår 160-säng. Minigris vaknade om vartannat och kom inte till ro. Hans mage mår inte bra, och han har varit gnällig och ledsen hela eftermiddagen, till hans storebrors förtret som ideligen blir åsidosatt.Jag försökte vid ett tillfälle hjälpa den stackars minigrisen få ut gaser, men till skillnad från förr, när han gladeligen lät sig få en Windi uppkörd i pastejköket, så kämpar han nu emot för kung och fosterland och bara gråter. Och ut kom i stort sett vatten. Han har i alla fall ätit idag. Gröten i morse gick finfint att få i. Lunchen var han inte fullt lika hungrig på, men han åt en del i alla fall, och middag gick bra. Något som däremot Inte går att få i honom är - hör och häpna - fruktpuré(!). Han vägrar. Det är annars den han brukar se fram emot mest. Helskumt. Idag skjöt jag bort spjälsängen från vår säng igen i alla fall. Nu är febern över och vi behöver det extra utrymmet i sängen för våra arma ryggar och vår sömn. Och kors i taket gick det över förväntan bra att söva honom i sin säng. Kanske var det en del av orsakerna till att han sov dåligt inatt, att han stördes av våra rörelser. Den som lever får se.Hur som helst har han hittills inte vaknat en enda gång sedan han somnade vid 18:40, och det är över 2 timmar sedan = extremt ovanligt. Så nu tänker jag stänga mina gluggar också.
... med sovande Minigris bredvid. Storebror är lämnad på dagis, och det är meningen att jag ska komma på vad vi ska äta till middag så att jag kan förbereda det lite innan storebrorsan hämtas hem igen. Passa på medan björnen sover, liksom. Men satan i gatan vad inte orken finns.Minigris var väldigt svår att söva igår, och har även haft jobbiga uppvak natten igenom pga gaser som luktar hej-kom-och-hjälp-mig-jag-har-dött-i-caspers-rumpa-och-nu-är-jag-rutten-som-få. Så jag är trött.Minigris har känts småvarm till och från under natten, men jag kan inte avgöra om det varit pga feber eller att han legat precis intill och blivit varm av det. Han är ju en i grunden varmblodig unge så han är ju varm i vanliga fall också, men jag orkar inte trassla med muntermometer i armhålan på honom som ändå inte visar rätt. Så länge han inte är stekhet låter jag termometern ligga och går på känsla i stället.Det som till synes stör honom mest just nu är hans mage och de makabra kadaverpruttar han kämpar ur sig. Han ligger och spänner sig bak i brygga, drar upp benen, vänder och vrider sig fram och tillbaka och bara gnäller och gråter. Han vill ha trösttutte typ konstant, och det är helst så han somnar också.Jag önskar så att jag kunde trolla bort hans magont, men jag vet ju inte vad det kommer ifrån.Igår åkte vi ju till akuten efter rådfrågning med sjukvårdsupplysningen(som sade åt oss att åka till Norrtälje sjkh efter frågan om vi skulle ta Norrtälje eller Astrid Lindgren. Väl där sade de att vi skulle åkt till Astrid Lindgren i stället. *suck*), och som ett brev på posten hade ungen piggat på sig och hade knappt någon feber när vi kom dit. Läkaren gjorde en genomgående undersökning och tog ett infektionstest. Provet visade inget och hela undersökningen visade på en frisk(bortsett från tidigare feber) kille.Medan vi väntade på provsvaret passade Minigris på att bajsa, och OH MY LORD vilken stank. Ruttna ägg gånger hundra. Jag kan slå vad om att det stinker i det där undersökningsrummet fortfarande. Löst, slemmigt och extremt stinkande. Hans mage är verkligen inte okej just nu, och frågan är om det beror på något magvirus som förhoppningsvis försvinner med febern, eller om det är något annat som spökar. Han äter ju inget annat än bröstmjölk just nu så det kan inte bero på något vi stoppar i honom. Om han inte är allergisk mot Alvedonet eller något då.Det ska vara om han reagerar på mågot Jag stoppar i mig, vad nu det skulle vara, för jag hinner knappt äta om dagarna.Nä, jag hoppas verkligen att han bättrar på sig snart, för det är en pers att ha sjuk, gnällig bebis samtidigt som man har en understimulerad tvåochetthalvtåring. Den här veckan kommer bli intensiv. Och jag vet fortfarande inte vad vi ska äta till middag.
