Yes! Jag har äntligen förvandlats från stjärtkissande zombie till fullt fungerande(allt är relativt) människa!
Magen fungerar som den ska igen och orken är tillbaka, åtminstone i den mån kroppen har att tillgå efter att ha legat nere för räkning i en vecka. Och det är så skönt!
Skönt att orka ta hand om barnet igen, att orka gå ut till postlådan utan att falla ihop i en patetisk liten hög i soffan efteråt, att kunna äta som en normal människa.

Ska jag lirka fram En enda positiv sak ur mitt tidigare miserabla tillstånd så ska det väl vara att jag tappade det sista kilot jag haft som mål att bli av med bortsett från gravidkilona.
Vid inskrivningen på MVC vägde jag 63kg, och de blev jag av med för flera månader sedan. Men jag har hela tiden haft som mål att gå ner och lägga mig någonstans runt 58/59kg, och nu väger jag 58kg och hoppas få stanna kvar där även Efter barnet slutar amma(önsketänkande?). Mer vill jag inte gå ner.

Även sambon som tagit sig själv i kragen med matintag etc har börjat tappa kilon, och nu ska vi ta tag i det där med motionen också. Vi är inte, och har aldrig varit, några träningsfreak någon av oss(framför allt inte jag), men vi har tidigare varit duktiga på att promenera. Simpel, gratis men ändå givande träning. Så idag satte vi barnet i vagnen och gav oss ut på en ca 6km lång promenad som tog ungefär en timme. Jag gick samma runda på ungefär 55 minuter när jag var höggravi. Men idag stannade vi och pratade med en kompis på vägen, så det tar nog ungefär 50 minuter att gå i den takt vi höll utan avbrott.
Dessutom började barnet knorra när vi kommit drygt halvvägs så det drogs någon minut på att fälla ryggläget på vagnen och lugna honom också.

Det var i alla fall riktigt skönt att komma ut i solskenet. Men det känns att man knappt rört sig sista tiden, då både sambon och jag kände oss brutalt patetiska hemma i soffan efteråt när vi insåg att vi båda två var ömma lite här och där :-p