... utan att fira alls.
Idag har vi varit gifta i 4 år. I vanliga fall brukar det firas med att gå ut och äta, eller göra ngt extra gott till middag hemma. Kanske lämna bort ungarna och gå på bio etc. Och en klassiker är att ta varsin wirre tillsammans på vår "bröllopsbänk" som S byggde till mig i bröllopspresent. En bänk gjord av bl.a en gammal grindstolpe(tror jag det är) från hans barndomshem. Den står på en plats intill altanen på baksidan, där vi planterade den syrén vi fick i bröllopspresent av S moster med familj. På altanväggen bakom bänken sitter även en mässingsplatta med vårt bröllopsdatum ingraverat. Den platsen betyder väldigt mycket för mig. Men i år blir det ju väldigt himla annorlunda.
Jag rensade bort ogräset mellan stenplattorna nedanför bänken för ett par veckor sedan, med planen att jag i vanlig ordning skulle ta en wirre där idag. Även om jag så skulle få ta den ensam. Inte för att fira ett 4:e "avklarat" år, för vårt äktenskap har ju varit lite av en lögn sedan ett tag före förra årets bröllopsdag(fast det visste jag ju inte då). Men för att skåla för S hälsa och välmående. För som de allra flesta borde veta vid det här laget, så mår han inte riktigt bra. Han behöver tid för sig själv, hitta sig själv, sin egen självkänsla och självacceptans, och kicka skiten ur sina demoner. Och det klarar han inte av att göra tillsammans med mig just nu. Han kan inte ha ett förhållande. Och det kan mycket väl visa sig längre fram att han inte kommer vilja ha en relation med mig alls i framtiden. Som ett par, alltså, vänner kommer vi alltid förbli. Känslorna finns helt enkelt inte där för honom i dagsläget, och med tanke på hur länge han har gått och känt så, så är jag rädd att de kanske aldrig kommer tillbaka. MEN, jag ger inte upp hoppet. Den feta damen har inte sjungit än och så länge det finns tro finns det hopp. Det finns Alltid hopp.
Jag finns alltid kvar här. Jag drar inte bara hur som helst. För trots att allt det här är jättejobbigt för mig, så är ju S karln jag älskar. Han som jag vill spendera resten av livet med. Det har aldrig funnits någon tvekan, och det finns det fortfarande inte. Trots allt vi varit med om. Trots besvikelser och svek. För det är det kärlek och äktenskap handlar om. Att älska, glömma och förlåta. Att stå tillsammans genom ovädren och stå kvar, hand i hand. I nöd och lust. Framför allt nöd. Och jag står här. Jag tänker inte avvika så länge ingen ber mig.
Nu får Han avvika under den tid han behöver för att komma underfund med sig själv och sitt mående. Sedan kanske han kan komma underfund om sina känslor till andra, till mig. Och vad som händer då vet ingen ännu.
Han flyttar alltså ut. Till ett jättesött litet fritidshus som han just nu spenderar det mesta av sin lediga tid till att hjälpa till att renovera, då han ska hyra det av gamla bekanta. Det kommer bli skitbra, han har redan byggt massa möbler, SJÄLV, jättefina möbler. Han är så sjukt duktig med händerna, jag upphör aldrig att imponeras av vad han kan!
Men det kommer bli konstigt. Konstigt att plötsligt bo själv på "riktigt" med barnen. Att bli ensamstående mamma. Jag har fullständig panik över tanken på det ekonomiska, kommer jag klara det?! Men jag tänker försöka. Och går det inte, ja då får vi väl sälja i alla fall. Vilket inte vore världens ände, för skulle han trots allt hitta tillbaka en vacker dag, så finns det fler hus :)
Så ja, det är en konstig bröllopsdag detta. Det jag inte tänkte på den där dagen när jag rensade bort ogräset mellan plattorna, var att jag började jobba den här veckan, och därför sover hos mina föräldrar. Så det blir ingen wirre idag. Åtminstone inte för mig. Och det hade redan kommit upp nytt ogräs såg jag för ngn dag sedan :-p
Och jag tvivlar på att S kommer sätta sig där. Men vem vet, han kanske sitter där trots allt? Inte för att skåla för Oss, men för sig själv? Jag hoppas han gör det. Jag hoppas han sitter där, höjer sitt glas och skålar för att " - Jag ska tamejfan ta mig ur det här. En vacker dag ska jag vara fri från all världens djävla demoner, och då ska jag rocka fett!" :)
