collinus

Av min semester, alltså. Den spenderades som bekant på Skansen med goda vänner, och vi hade det såå mysigt, trots värme och i omgångar kinkiga barn. Dessvärre utvecklade sambon migrän nu framåt kvällen, och ligger nerbäddad i sovrummet och sover. Även barnet har somnat för kvällen, vilket var ganska väntat då det där med dagvila blev lite sisådär idag. Han sov väl en 15-20 min i bilen på väg in till stan, och ytterligare 20-30 minuter mot slutet av Skansenvistelsen, och det var allt på hela dagen. Han hade liksom inte tid att sova bland alla nya intryck, men han hade roligt i alla fall, och det är huvudsaken.

 

I morgon återgår jag som sagt till den trista vardagen på jobbet, och på tisdag börjar barnet skolas in på dagis(inskolningen tar hans pappa hand om). Fatta, vår lilla bebis ska börja på dagis!

I en perfekt värld hade han fått vara hemma 1/2-1 år till, men ekonomin tillåter tyvärr inte det, utan det blir tidigt inträde på dagis. Tack och lov tycks det inte vara långt kvar tills han går på egen hand, det kan handla om antingen dagar eller ett par veckor, skulle jag tro. Han fegar och vill fortfarande hålla i oss med båda händerna när han går, men han kan egentligen gå själv bara han inte har så bråttom(vilket han får när vi låter honom gå själv mellan oss. När han närmar sig någon av oss börjar han halvt springa och kastar sig mot oss, samtidigt som han garvar).

 

Jag är väldigt nyfiken hur på inskolningen kommer gå. Första veckan ska pappa vara med på dagis, men andra veckan ska han vara där själv(men pappa ska vara hemma och kunna komma till undsättning snabbt om dagis ringer). Med tanke på hur bra det fungerar när barnet är ensam hos sin farmor och farfar, så tror jag det kommer finfint på dagis. Linus må vara en mammagris, men man kan lämna honom hos mor - och farföräldrar några timmar utan problem. Han leker och äter och sover jättefint borta, så det ska nog gå finemang. Frågan är bara hur han kommer reagera när Jag väl lämnar på dagis för första gången och går därifrån utan honom. Det Kan bli tårar(men nej, inte från mamman, jag är inte så hönsig av mig). Den som lever får se!

 

Ni får ursäkta den dåliga uppdateringen här hemma, men jag har prioriterat familjemys och semester framför bloggandet sista tiden. Kändes som det var på tiden :-p

Idag drog vi in till hufvudstaden med ett par kompisar, för att möta upp goda vänner från Kungsör och gå på Skansen!

 

Har nyligen parkerat precis utanför Djurgården

 

Tittar på apor

 

Inne bland aporna. Barnet är något avvaktande :-p

 

Jimpa och Laban i aphuset

 

Barnet visade rovdjuren var skåpet ska stå

 

Hittade en ful förfader

 

Babianerna hade små bebisar(fula som stryk)

 

Barnet tyckte också att de var fula

 

Tittar på rockor och hajar

 

Många läskiga djur i akvariet

 

Några är spännande också

 

Matsäckspaus

 

Laban matar Linus :-D

 

Syns det att vi börjar bli trötta?(på Lilla Skansen)

 

Jodå, tills slut orkade inte ungen mer :-p

 

Tack Anette, Jimpa, Laban, Pontus, Joakim och Veronica för en supermysig dag, det får vi göra om!

... så kan jag i alla fall bjussa på några bilder

 

Barnet går lös i skohyllan

 

Läser Vi Bilägare med pappa

 

Bjussar på en puss

 

När man käkar spaghettiringar...

 

... slutar det lätt med att man ser ut såhär

 

Barnet har hittat sopskyffeln

 

"- Nej vadå jag har inte stoppat gammal torr majs i munnen

jag lovar!"

 

Stilig i gammal klädpåse från födelsedagen

 

Bill & Bull?

 

 

Det har hänt mycket i barnets utveckling sista tiden. Inte nog med att han hunnit fylla 1 år, han har straxt före även lärt sig krypa. Tänk att det kom till slut! Vi trodde han skulle hoppa över krypandet helt och ställa sig upp och gå i stället, då han sedan en dryg månad tillbaka börjat knata runt, hållandes oss i händerna. Han går även helt själv mellan mig och sin pappa på golvet några steg, men så fort han närmar sig någon av oss så i stort sett Kastar han sig framåt då han vet att vi fångar honom. Men det är nog inte långt kvar tills han börjar släppa taget om våra händer. Vi väntar bara på att han ska börja släppa den ena handen och ha den andra fri, men dit har han inte nått ännu.

Men krypet har som sagt tagit fart sedan en dryg vecka tillbaka, med små framsteg varje dag. Han kryper inte med någon jättefart, men han kryper och det ser fint ut, så nu är vi mäkta stolta. Hans nyinjlärda upptäckt har även inneburit att Jag faktiskt kan få några fria sekunder att göra saker ibland. Jojo. Jag hinner gå på toa ibland, och ibland hinner jag till och med laga mat. Eller i alla fall hacka klart en lök, innan han sitter och sliter mig i byxbenen :-p När krypet väl börjar öka lite i tempo och han orkar krypa längre stunder kommer det nog vara Jag som kutar efter Honom för att förhindra all djävulskap han lär försöka ställa till med ;-)

 

 

Igår fyllde Linus 1 år, och det firades från morgon till kväll med massa bus och lek, besök från släkten, många fina paket, kalasfika och mera bus och lek, och slutade i en genomtrött men glad unge som somnade som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden.

 

Dagens första paket före frukostgröten(hink, spade, kratta, sil och

ett par "kakformar")

 

Pappa blåser ballonger

 

Barnet tyckte det var jättekonstigt att det var ballonger ÖVERALLT

 

Barnet fick en alldeles egen sandlåda av sina snälla farföräldrar

(samt en hink full av sandlådeleksaker)

 

Ännu fler paket

 

Hink, spade och en liten sil

 

Lite mera Duplo

 

Kanelbulle var inte fy skam!

 

Mamman erkänner att hon är mycket stolt över tårtan :-p

 

Barnets första bekantskap med tårta. Det var inte så tokigt, även om

det mesta blev kvar på tallriken. Men han åt själv med sin sked(alltså

hackade med skeden i tårtan och slickade av det som

lyckades fastna på skeden).

 

 

Av mig och sin pappa fick han "bara" 2 presenter, och det var dels paketet med hink och grejer som han fick på morgonen, samt en gungställning som numer står ute på tomten. Inte för att vi inte vill unna honom massa presenter, men för att en gungställning faktiskt kostar pengar, och pengar är vi inte gjorda av. Dessutom visste vi redan i förväg att han skulle få mycket presenter av sina snälla släktingar, och någon måtta får det faktiskt vara. Vi vill trots allt inte att han ska bli bortskämd redan från start, vi vill att han ska lära sig att uppskatta de saker han får, och verkligen känna glädje över det han önskat sig och kanske till och med får. Och så ska grejerna få plats någonstans också, och vi har trots allt inte obegränsat med utrymme att ställa massa prylar på. Linus rum är litet, och vi vill inte att det ska förvandlas till en liten skrubb med hyllor upp till taket fulla med grejer och en säng i mitten, liksom. Han ska kunna vara i sitt rum och leka och fortfarande ha golvyta kvar att leka på.

 

Några av leksakerna han fick är han ännu lite för liten för att förstå vad man ska göra med och för liten för att uppskatta, så de ska vi lägga undan för att ta fram senare när han har mer glädje av dem. Till de sakerna hör bland annat några av sandlådeleksakerna, de kommer vara perfekta att ta fram nästa sommar(lite större spadar, hinkar och bilar/traktorer). Han fick även en jättefin sak som heter "Happy Summer", det är som ett litet plastbord som man kan hälla vatten i en fåra(eller vallgrav om man så vill), i vilken det kan åka runt båtar. Det finns en liten vev på som liksom "skjutsar" fram vattnet så att båten åker framåt. Man kan även stänga av vattenflödet med små slussar, och så finns det små plastslott som står på "öarna" runtikring vattenfåran/vallgraven. Det är en jättefin leksak, och han kommer älska den om något år eller två, men just nu slänger han bara plastslotten, slussblocken och båten på golvet, och sedan är han klar, så vi ställer undan den tills han är stor nog att förstå tjusningen med den.

 

Han har även fått en stor säck med Megablocks som jag känner på mig att det är fler än bara Linus som kommer sitta och leka med(jag satt själv och byggde ett hus av Duplo tidigare idag och hade skitkul :-p), så de fyller två stora lådor i barnets expedithylla nu.

Han har fått pengar till sin spargris, jättefina bodys och en pekbok med bilar. Han har säkerligen fått fler saker som jag glömt räkna upp eller visat på bild nu. Ni hör ju, han ligger redan på bristningsgränsen till att bli en bortskämd unge :-p

Barnet hade verkligen en superrolig dag igår, och både han och hans föräldrar vill tacka mormor & morfar, farmor & farfar, morbror & Maria och kusinerna Emma & Max tusen gånger om för besök och superfina presenter. Och tack alla som hälsade och grattade via facebook och sms :)

Jag är verkligen usel på det där med pauser, va?

Min paus hade ju som sagt ingen utsatt tidsgräns, utan hängde lite mer på omständigheter. Det var lite mycket i mitt huvud, och jag tänker vara såpass personlig att jag tänker berätta att det varit lite trubbel i paradiset, så att säga. Mer privat än så tänker jag inte vara, för det är som sagt en privat angelägenhet. Dock har trubblet nu tagits hand om och allt ska förhoppningsvis bli precis lika bra som det tidigare varit, efter lite jobb från båda parter.

Alla förhållanden har sig väl en och annan svacka då och då, och jag tror det är svackorna som gör förhållandena Ännu starkare.

Jag vill för övrigt inte ha några frågor om det här. Från någon. Det innefattar alltså även vänner och familj, och jag hoppas att ni respekterar det. Jag berättar och pratar trots allt inte om Allt med Alla, jag har trots allt även en privat del av mig själv och min egen lilla familj, och den är helig och angår bara oss själva.

 

I skrivande stund kan jag i alla fall berätta att jag känner mig sådär härligt nykär som man gjorde i början när allt var nytt och spännande. Magen full av fjärilar och allt det där.

Jag minns tillbaka på den första kyssen, den som skedde på den dåvarande kompisens madrass på golvet. Madrassen som den natten var full av folk som låg huller om buller och snarkade, full påklädda, efter en blöt kväll på krogen. Själv fick jag inte plats med annat än mitt huvud på den där madrassen för att det var så trångt. Resten av kroppen låg på det av ölspill klibbiga plastgolvet. Mysigt va? Tänk vilka bravader man var ute på som "ung".

 

Jag tänker tillbaka på den där färjeresan, när det kom fram en snubbe och började prata med mig nere i taxfreen, och hur min sambo kom fram och diskret och vänligt men ändå bestämt visade att jag var en upptagen flicka. Enda gången han visat någon form av svartsjuka. Jag tyckte om det.

 

Jag tänker tillbaka på den där valborgsmässoaftonsnatten(långa ord är min grej) då min sambo och jag kom fram till att vi var ett Vi. När vi offentliggjorde det för oss själva och omvärlden, och låg och höll om varandra och pratade hela natten tills vi till slut somnade. Djävlar vad lycklig jag var. ÄNTLIGEN hade karln kommit till insikt!

 

Jag tänker tillbaka på den dagen då vi skrev på hyreskontraktet till vår första gemensamma bostad. Hur vi fick nycklarna till lägenheten, störtade upp till den och genast började planera hur vi skulle möblera. Hur mysigt det var att somna första natten i vår gemensamma säng, i vår gemensamma bostad, där VI skulle bo. Vi och katten.

Och jag tänker tillbaka på dagen hemma i den där lägenheten då vi förlovade oss med varandra. Satan i gatan vad lycklig jag var.

 

Jag tänker tillbaka på dagen då vi skrev på köpekontraktet till vårt kära lilla hus. Hur det pirrade i magen, hur uppspelta vi var och hur underbart livet var.

Vi hade hittat ett hus vi ville ha, vi hade blivit beviljade ett huslån, och att vi lyckades genomföra det just Då, kändes som en lottovinst då vi vid kontraktskrivandets stund inte hade en aaaaaning om att det faktiskt fanns en liten Linus i min mage. Det fick vi reda på först dagen innan vi körde flyttlasset från lägenheten till huset. 

Såhär i efterhand känner jag att husköpet liksom var som gjort för oss. Lite smått förutbestämt, sådär. Fånigt, jag vet :-p

 

Som sagt, jag känner mig sådär härligt nykär, och det gör sambon också. Vi beter oss som två kärlekskranka pilska tonåringar just nu.

Jag har goda förhoppingar om ett gemensamt liv fram till barnbarnen, pensionen, Birgittagården(äldreboende i Rimbo) och till slut graven. Det känns fördjävla fint allting, helt enkelt.

 

 

Hallå folket

 

Collinus tar en paus på obestämd framtid. Det är lite mycket nu.

Kanske lyckas jag slänga upp någon bild eller film på barnet vid tillfälle, men i övrigt kommer det nog vara ganska låg produktivitet härinne. Bara så att ni vet, liksom.

 

Ha en skön sommar!

Jag är på jakt efter diverse tips på hur man får bort diverse oönskad ohyra/oräs från tomten. Kanske sitter någon av Er därute på värsta supertipset(som inte behöver innebära att man dödar all övrig växtlighet/djurliv i hela trädgården på kuppen)?

 

Problem Nr 1: Svartmyror.

Hela djävla tomten är full av svartmyrebon. Verkligen överallt. De har hela kolonier spridda över hela sabla gräsmattan. Och i rabatten. Och i pallkragarna. Vi har testat med myrr på några bon på gräsmattan, men de förflyttar sig bara en bit och bygger nya kolonier.

Senast idag dränkte jag ett gäng med den slatt bensin som fanns kvar i gräsklippardunken i ren desperation, har hört att bensin är effektivt. Dock känns det inte helt tryggt att ha tomten full av bensinspill såhär i "torrhetstider" :-p

 

Problem Nr 2: Tistlar.

Även tistlarna pryder större delen av gräsmattan, och det känns förbaskat trist att barnet inte ska kunna gå barfota på tomten om somrarna utan att det sticks på hans små fötter. Hur blir man av med dem? Är det över huvud taget möjligt?

 

Problem Nr 3: Maskrosor.

De finns det mest av. Visst, maskrosor är jättefina när de blommar. Om de befinner sig på en vild sommaräng någonstans, men jag vill inte ha dem på gräsmattan. Kan man bli av med dem?

 

Alla tips mottages tacksamt.

Skulle jag vinna en massa miljoner på något outgrundligt vis(då jag aldrig spelar på något), skulle jag anlita folk att gräva upp hela sbla gräsmattan och anlägga ny. Sådan där färdig gräsmatta på rulle. Jojo.

Så blev den äntligen gjord, hyllningen till min son!

 

Ååååååh vilken underbar dag jag haft! Idag, för första gången på nästan 6 år(eller något sådant, för trött för att orka räkna efter ordentligt just nu), träffade jag äntligen min gamla "bästis" från gymnasiet igen.

Vi var som Bill & Bull, hon och jag(dock inte fullt lika korkade). Eller Knoll & Tott, Yin & Yang, Peas & carrotts... ja, ni greppar vad jag menar. I stort sett oskiljaktiga och kunde ta oss igenom en hel skoldag under ett enda långt konstant fnitter.

Vi höll ihop även efter gymnasiet och hade en förkärlek för att ta långa promenader på Södermalm, slappa i hennes föräldrars sommarstuga och dansa stjärten av oss på Kings Cross. Vi var varandras bollplank, psykologer, smakråd, you name it.

Tyvärr rann vänskapen ut i sanden. Eller, vänskapen försvann aldrig, men umgänget försvann, och det skedde när jag flyttade från Upplands Väsby till Rimbo. Vi träffades visserligen mindre och mindre redan när jag bodde i Väsby, då hon fick barn och våra liv plötsligt blev så olika varandras. Hon var plötsligt småbarnsmor, och själv var jag singel och barnfri och levde som en tonåring med diverse festande och annat sattyg ute i Rimbotrakten om helgerna. Men min flytt blev liksom dödsstöten. Och jag lägger skulden för det på mig själv, då jag som inte hade familj att ta hand om, hade alla möjligheter i världen att sätta mig på en buss och hälsa på henne när jag var ledig. Men det kom alltid saker ivägen. Idag kan jag inte förstå vad det var för "viktiga" saker som gjorde att jag inte kunde åka och hälsa på min bästa vän, men det bara blev så, och det sörjer jag än idag och har många gånger förbannat mig själv för att jag inte tog tag i saken och kämpade för att hålla vår kontakt vid liv.

Men gjort är gjort, och tack vare Facebook har vi trots allt lyckats ha någon form av cyberkontakt med varandra i alla fall.

 

Det var igår det plötsligt hände. Hon kommenterade något på Facebook, och frågade i förbifarten om jag möjligen inte hade vägarna förbi Norrtälje eller hennes föräldrars sommarställe idag? Det fanns liksom ingen tvekan - jag högg på det direkt, och idag möttes vi(jag, hon, hennes sambo och deras 2 söner) upp i Norrtälje och strosade i leksaksbutiker, åt lunch och tog en promenad ner till Societetsparken.

Innan var jag brutalnervös. Vi har ju inte träffats och pratat face-to-face på så himla länge, så jag hade minst en kvarts miljard fjärilar i magen. Men så fort vi träffats, kramats och jag hunnit smälta hela situationen av att äntligen få återse min "Sweetie" igen, så kunde jag för mitt liv inte förstå varför jag varit så nervös. Att umgås var ju den mest naturliga saken i världen!

Nu blev det ju visserligen mest bebis/barnprat av just idag då det är det livet vi båda befinner oss i nu, men vi bestämde att jag ska ta mig in till stan vid tillfälle så vi kan gå ut och ta ett glas vin eller något bara vi två Utan barn. Och jag ser sååååå mycket fram emot det, och jag såååå glad att den här dagen blev av. Den kommer nog bli mitt bästa minne från sommaren 2012 :)

 

I morgon sker det andra roliga saker. Då ska jag märka min kropp för resten av livet(igen). Och ja, bild kommer givetvis upp efteråt, när tid finns.

Kattens mage får väl för farao rätta sig efter Min lek?

 

Vet knappt var jag ska göra av mig själv så taggad och spänd som jag är. Och nervös! Satan i gatan... men det ska bli såååå kul!

Ja, jag talar om mig själv. OCH min son.

Idag somnade han Ännu snabbare, Och tidigare, än igår. Han hann somna vid kvällstuttandet i soffan så jag fick "skaka liv" i den stackars ungen för att undvika att lägga sovande barn i sin säng. Men han var väl i stort sett sovande ändå när jag lade ner honom i sängen. Stackars unge. Han var borta direkt när han nuddade sina lakan, och somnade till och med utan sin älskade napp. Så snart börjar det väl ylas där inifrån i sedvanlig ordning.

Den här dagen har med andra ord Också varit lång för barnet. Han sov visserligen ca 1h & 45 min under sin dagvila, men så klev han upp 06:15 i morse också, efter en natt av ideliga uppvak. Varje gång jag själv var på vippen att Äntligen somna in, så vaknade i stället barnet. Så höll det på i 2-3 timmar tills sambon kom hem från sitt jobb mitt i natten och tog över.

Vid 2-tiden då den stackars sambon kämpade för kung och fosterland med att få barnet(som låg med vidöppna ögon och pekade på allt) att somna om, dock utan resultat, gav han till slut upp och tog med barnet in till vår säng. Där fortsatte han försöka söva om barnet utan att jag skulle vakna, men se den gubben gick inte. Jag vaknade av en liten fot i ryggen och det var bara att vända på sig och hala fram den allsmäktiga tutten så att vi alla skulle få sova.

 

Vaknar ungen lika tidigt även i morgon kommer han få vila förmiddag. Igen. Trots att vi ville vänja honom vid 1 vila inför dagis. För varken han eller jag pallar med de här långa dagarna. När han blir trött blir han extra "klängig"(japp, nu låter man säkerligen som en riktigt usel morsa som talar om sitt barn på det viset, men han Är klängig och låter mig inte vara ifred att göra något ens under en sekund) och ska ha mig med överallt, hela tiden. Han kräver konstant aktivering för att inte bli gnällig, och allt sker verkligen på Hans villkor hela tiden.

Hörs det att jag är trött och grinig? ;-p

Jag skulle ha lagat middag tillika matlåda till sambon idag, men inte heller det har jag fått något utrymme för. Försöker jag sätta barnet ifrån mig får jag preppa med massa attiraljer han kan pilla med en stund, men det tar inte många minuter innan gnället tar vid. Och att vi just nu håller på att försöka sälja Peggy, gör inte saken lättare. Det kom en intressent idag och ville titta och provköra bilen, och då plockades bilstolen ur, som man inte sätter tillbaka i en handvändning direkt. Och ska det komma fler och provköra så känns det bara tradigt att plocka i - och ur den där bilstolen hela tiden, så den får stå i förrådet så länge. Vilket gör att jag blir strandsatt hemma. Och skulle vi få bilen såld så kommer jag ju stå utan bil tills vi hittat en ersättare, vilket innebär att jag blir strandad ytterligare ett tag, och det kommer bli förbannat jobbigt nu när barnet fungerar som han gör.

Åker man iväg och hittar på saker och aktiverar på bortaplan ibland står jag ut, men att behöva gå hemma hela dagarna... näe, det är f-n inte kul.

 

Shit vilket gnälltroll jag låter som. Men som sagt, jag är trött. Jag är så trött att jag efter enbart 4 dagars semester redan hunnit ledsna på att vara "ledig". Det skulle vara rent ut sagt Skönt att börja jobba igen. Nog för att det är skit på jobbet nu för tiden, men där slipper jag den där blandningen av fysisk och psykisk utmattning som det så lätt blir när jag går ensam hemma med barnet. Och det känns så förbaskat trist att det ska kännas så när man egentligen har världens sötaste unge.

Men det är väl normalt, skulle jag tro. Jag är knappast ensam. Det är ju miljoner andra föräldrar därute som har det 10 resor värre än jag har det, alla gånger. Men själv har jag inget annat att jämföra med som är självupplevt, så det här är ju jobbigt för Mig. Och det är säkerligen riktigt skönt för andra som har det värre att läsa sådant här och gotta sig lite åt att även andra har det bökigt och jobbigt med sina små. Och det bjuder jag så gärna på, det förtjänar dessa andra syackars föräldrar med råge. Och jag lider med dem.

 

 

Idag kom jag ihåg att köpa hem dill och persilja till mina älskade äggmackor

 

Vad har barnet ätit idag?

 

... ska jag nyttja mitt eget råd och titta i skafferi - och kylskåp/frysskåp innan jag åker och handlar så att jag vet Exakt vad mer jag behöver köpa förutom köttfärsen för att få ihop den där köttfärssåsen jag tänkt laga. Bara så att ni vet.

För jag erkänner - jag "tänkte'nte på det"

Jag utsatte barnet för en sådan idag. Inte avsiktigt, förstås, det var en ren olyckshändelse.

Vi hade just kommit ut ur ICA-butiken där vi handlat lite nödvändigheter(och mindre nödvändiga attiraljer såsom lyxbiskvier till mig som redan är slut). Jag hade parkerat kundvagnen med barn i framför motorhuven på Peggy när jag skulle lasta in matkassarna i bilen. I bakluckan låg sittvagnen och tog upp all plats, så jag var tvungen att fälla undan ryggstödet på förarsätet för att få in kassarna i baksätet. Vad jag inte tänkte på var att det där ryggstödet far fram ganska fort när man drar i spaken, så ryggstödshelvetet formligen "kastade sig" framåt, rakt mot ratten, och lyckades träffa mitt på tutan. Jodå, Peggy är en sådan där bil som tutan fungerar på även när bilen är avstängd(på gott och ont).

Innan min amningshormonssega hjärna hann koppla att det var Min bil som lät, och att det var ryggstödet som orsakade det hela, så hann ju bilen stå där och tuta det stackars barnet rakt i ansiktet, i stort sett, under flertalet sekunder. Och den stackars ungen blev ju skräckslagen och började vråla för kung och fosterland. Min stackars lilla bebis... han ville inte alls sättas i sin bilstol i den hemska läskiga bilen efteråt. Jag fick avleda hans reaktion med russin och Ekorrn satt i granen. Jag hoppas för mitt liv att jag inte förstört Peggy för honom nu, att han kommer bli ledsen varje gång vi ska ut och åka. Men jag tror inte det. Jag tror trots allt inte att han kopplade att det var just Vår bil som lät. Han blev nog bara överraskad(och skrämd) av att det var Något som lät väldigt högt och några sekunder för länge. Men jag tyckte sååå synd om honom.

 

Barnet ligger för övrigt och sover som en gris. Han somnade så fort huvudet nuddade kudden, i stort sett. Vilket inte är så konstigt då han inte sovit mer än 1 timme på hela dagen. Han ville inte alls sövas om när han vaknade, och när jag senare på eftermiddagen försökte få honom att i alla fall Vila lite med mig i min säng, så var han inte alls med på noterna utan bökade bara omkring och hade bus för sig. Det har med andra ord varit en lång dag för barnet, och det visade sig med råge med hans snabba insomnande.

Idag har vi i övrigt badat lite i plaskpoolen på tomten, och promenerat lite längs gatan utanför innan det var dags för gröt och pyjamas. Väl ute på promenaden träffade vi på grannen(då det var hans tomt barnet bestämt sig för att traska in på), och det tog inte många sekunder innan barnet skulle börja gå fram och tillbaka mellan mig och grannen och gångöva :-p

Sedan skulle barnet upp på grannens trapp, vilket resulterade i att det blev ytterligare promenad rakt in i grannens hus med ett par varv i hans vardagsrum, en rask tripp genom köket och rakt ut på deras terrass. Linus är inte blyg inte, har han bestämt sig för att han ska gå någonstans då är det bara att hänga på. Tack och lov är grannarna väldigt snälla och trevliga och tycker bara det är roligt med barnbesök.

Men när barnet fick sikte på sjön nedanför och tyckte att han ville gå ner dit, visade sig den dåliga vilan och faktiska tröttheten i förbannad unge som blev jättearg när mamma löft upp honom och gick åt motsatta hållet i stället för att gå till sjön. Då bestämde jag mig för att det var dags att äta gröt och gå och sova, trots att klockan inte var mer än 18:30(Linus äter sin gröt runt 19:30 i vanliga fall).

Gröten var väl uppäten strax efter 19:00, sedan blev det pyjamas och tandborstning och lite snabbt tuttande i soffan. Ena sekunden ville barnet inte alls tutta utan bara klättra runt i soffan(hans "grej" för tillfället är att klättra upp mot armstödet på soffan och häva sig över kanten), andra sekunden hade han halvt somnat i famnen på mig. Unge.

Han somnade som sagt så fort huvudet lagts på kudden, och jag hoppas han inte ska upp typ 06:00 eller något i morgon bara för det. Vi har varit bortskämda med sovmorgon till 8:30-09:30 senaste veckorna så jag lär bli en vandrande vålnad om jag måste kliva upp tidigare än så :-p

 

Vi tog en tripp till Färsna 4H-gård strax utanför Norrtälje igår för att titta på djuren. Intresset från barnet var väl sådäär, framför allt när tuppen ställde sig och gol precis framför honom - det var ju skitläskigt och slutade med gallskrikande barn :-p

Det som fångade mest intresse från barnet var dels de gamla traktorerna(varav en var lika gammal som min egen far ;-p), samt en katt som strök omkring utanför hönsgården, när ungen fick se katten blev han eld och lågor - en sådan har vi ju hemma! Just den här katten var dock vit, och det blev aldrig av att ta någon bild på den då det stod en unge och hennes mor - eller farföräldrar och grejsimojsade med katten en hel evighet så vi ledsnade på att vänta på "vår tur".

Besöket på Färsna var över ganska fort. Vi hade tänkt att vi skulle ta en fika i caféet så att barnet kunde få sitt mellis då, men cafét var stängt, så vi beslutade att stanna till hos barnets farföräldrar(i alla fall farfar som var den enda som var hemma) på vägen hem och fika där i stället.

 

 

 

Den har varit klar sedan en vecka tillbaka ungefär. Slutresultatet blev nog inte riktigt som grundidén var tänkt, men vi är ändå väldigt nöjda :)

 

Grill in the making:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Världens största tack till Mackan som hjälpte oss, och FORTSATTE hjälpa oss efter incident med metallbit i knogen, besök på akuten och omplåstrad hand(på en av bilderna ser man hur han jobbar med en plastpåse på handen). Du är guld värd och måste ta dig hit så du verkligen får GRILLAD mat i stället för stekt som sist då vädret djävlades :)

 

 

 

 

 

 

 

 

... kan man bli så trött av att egentligen inte göra någonting? I stort sett ända sedan jag klev innanför dörren hemma efter jobbet i fredags har jag känt mig lite smått som en vandrande vålnad. Jag för mig förmodligen precis som vanligt, men inuti känner jag mig som en säck rutten potatis. Eller något annat degigt och på gränsen till livlöst.

Trots detta har jag rensat lite i rabatten, åkt och fikat hos släktingar, haft övernattningsbesök och varit social, till och med bjussat sambon på ett par "åkturer". Jag fungerar som vanligt men känner mig hela tiden så himla trött i kropp och huvud.

Förmodligen är det chocken efter min första månad på jobbet efter barnafödande. I fredags gick nog hjärnan och kroppen återigen in i semesterläge, vilket visade sig ganska tydligt sista timmen på jobbet då jag var totalt vilse i pannkakan och glömde både det ena och det andra. Det är ett rent under att jag inte lyckades glömma hemnyckel eller till och med mina egna skor bakom låsta och larmade jobblokaler när jag åkte hem.

Ett plus är att jag åkte därifrån med en flaska bubbelrosé som en arbetskamrat fick av en tacksam kund men som han själv inte ville ha utan gav till mig. Tackar!

 

Hur trött jag än är, så är jag aldrig sugen på att gå och lägga mig om kvällarna. Jag vill liksom suga ur så många "barnfria" timmar som möjligt ur dygnet, och det görs lättast när barnet lagts för natten. Då njuter jag.

Jag njuter givetvis Av barnet när han är vaken också, men då har jag ju liksom inget annat val ;)

Tack och lov är han inte fullt lika mammig och klängig nu. Eller, allt är relativt såklart, men efter att nu ha varit hemma med honom sedan i fredags kväll, så har han kunnat leka själv längre och längre stunder utan att klänga på mig. Han vill till och med vara lite med sin pappa som annars totalratats så fort jag kommit hem om dagarna, och det känns väldigt skönt. 

 

Idag upptäckte vi ju att barnet fått sin 5:e tand, så det händer verkligen grejer konstant nu. Han börjar bli liite bättre på att gå på Hela foten nu, han föredrar ju annars att trippa på tårna. Dock har jag märkt att han "trippar" mindre när man bara håller honom i en hand, då "tvingas" han nyttja sin balans lite mer och det är ju lättare när man har hela foten i golvet/marken. Tyvärr lyckas han liksom alltid "snurra" ett halvt varv efter en stund så att han tappar balansen och måste sätta sig, och då blir han sur :-p

 

I morgon ska vi försöka hitta på något kul, barnet, sambon och jag, då det är vår sista gemensamma "semesterdag" ihop. Sambon börjar jobba på onsdag medan jag själv ska vara hemma med barnet. Idag har vi bara varit hemma och degat i stort sett hela dagen, så i morgon blir det till att hitta på något mysigt och skoj och njuta lite av varandra.

 

Idag blev det utomhusbadspremiär i nya plaskpoolen! Barnet tyckte

att det var lite kallt ;)

 

 

Sambon satt och tittade på det där majskornet som tycktes ha fastnat på tandraden. Det ville inte lossna utan satt kvar där under hela måltiden. Menne...det var ju inget majskorn. Det var barnets 5:e tand som tittat ut utan att vi märkt något!