... jag undrar vad vi gjort för att reta upp henne såpass att hon "gav" oss två sömnkrångliga barn? :-pMinigris är verkligen ett komplett kaos just nu. Men innan jag gnäller för mycket så vill jag bara klargöra att jag är Fullt medveten om att världen är full av föräldrar som har det Mycket värre än vi. Verkligen hästlängder värre. Men jag fortsätter gnälla av mig ändå, för vi har ju bara vårat eget "trassel" att jämföra med liksom.Läggningarna på kvällarna är okej och tar inte jättelång tid. Max en halvtimme brukar det ta från placering i sängen till sömn. Ibland går det snabbare, och givetvis kan det ta längre tid någon gång ibland.Kruxet är att han gärna vill hålla på och joxa med sina snuttisar(Dinglisar) en massa innan han kommer till ro. Han ska ha upp dem över ansiktet, vilket resulterar i att han ligger och hyperventilerar samtidigt som han spänner ut hela kroppen till en lång, rak och stel pinne. Hyperventilerandet resulterar i att han drar i sig massa extra luft, vilket stör hans mage och som han ofta blir gnällig över.Men får han inte hålla på med sina snuttar en stund blir han lätt gnällig och svårare att söva.När han väl somnat sover han max 30 - 60 min innan första gnället. Ibland räcker det att stoppa i napp, ibland måste man "buffa" honom en stund. Och ibland kommer han inte till ro med något av det utan blir gnälligare och gnälligare tills gråten går över i panikskrik, och då kan det ta allt från 5 minuter till en halvtimme(eller mer) att få honom lugn.Ibland vaknar han med ett direkt panikskrik, fast är ändå inte riktigt vaken. Han skriker utan att över huvud taget öppna ögonen. Skriket är högt, gällt och skräckslaget, och inga tröstningsmetoder fungerar. Han spänner sig bakåt som en ostbåge och liksom skjuter oss ifrån sig. Det enda man kan göra är att vänta ut honom, vilket är lite av ett gissel när det även finns en storebror i huset som ska försöka sova.Vad de där panikartade uppvaken beror på kan man ju omöjligt veta. Mardrömmar? Kanske nattskräck?Vad det än är, så är det jobbigt och psykiskt påfrestande.Vissa nätter vaknar han varje timme natten igenom, andra nätter varannan timme. Och i 4 fall av 5 är det bara tutte som fungerar för att få honom lugn. Eller rättare sagt - det är det man testar först för att inte Hela familjen ska behöva vakna nätterna igenom.Man tar sig genom detta med mantrat "-Det är en fas, det är en fas, det går öööööver... någon gång" i huvudet och hoppas på det bästa. I vår situation, med en till unge som även han varit ett "sömnmässigt gissel" under hela sin uppväxt, så finns inte så mycket utrymme för diverse "sömnskolor" heller, då våra väggar är lyhörda och tunna och allt skrik manar till övriga familjens uppvak till slut. Dessutom är tvååringen världshistoriens största mammagris och skulle aldrig köpa att pappa tröstar honom om mamma är upptagen med Minigris. Och pappa skulle nog inte palla att ha "sömnskola" med Minigris helt själv, psyket behöver lite avbyte ibland.Som sagt, "-Det är en faaaas, det går öööööver... om några år?"
Inatt(igår kväll), när Minigris varit i stort sett konstant vaken mellan ca 21:30 - 00:15, då var den här mamman inte särskilt kaxig. Hon var snarare bedrövad. Jodå, hon till och med grät en skvätt mitt i all misär.Att behöva vakna och stoppa en tutte i munnen på en Minigris varje timme natten igenom tar på både krafter och humör. Och när han dessutom plötsligt bestämmer sig för att vara väldigt vaken väldigt länge, trots sövningsförsök med tutte, ja då känner man sig plötsligt ganska ynklig och hjälplös.Men så ska vi kanske se på saken från Minigris synvinkel också. Det händer mycket när man är ett halvår.Man får börja smaka på konstiga saker. Man börjar lära sig att vända sig från ena sidan till den andra. Man är inte långt ifrån att lära sig vända från rygg till mage.Och så har man fortfarande en lite känslig mage och är lite gasig till och från, och att vakna av att man måste försöka prutta mitt i natten kan vara väldigt jobbigt, när man är så trött. Då är det lätt att bli ledsen.Men det jobbigaste av allt, det är att det faktiskt råkar vara tänder på gång, och har nog så varit ganska länge. Det kliar och ömmar och är jättejobbigt. Lätt att sova då liksom.Nej, vi sover inte så bra här hemma, det gör vi inte. Men det är vi ju inte ensamma om. Hela världen är full av sömnberövade, trötta familjer. Vi överlever vi också. På något sätt gör man alltid det.Men enda sättet att överleva på "rätt" sätt, dvs att hålla sig borta från tvångströjestadiet, är att gnälla och ventilera sig ibland. Fälla en och annan tår ibland. Annars blir man tokig.
... var min spontana önskan att få tidigare ikväll. Tidigare när jag låg i sängen och försökte mata en brutalt övertrött Minigris som vägrat sova som folk under dagen. En Minigris som varit vaken från ca kl 14:00 till ca kl 19:00 utan avbrott, då han dels totalvägrat att låta sig sövas, men dels varit omöjlig att söva pga sin storebror som bara inte Kan sitta stilla, vara tyst eller gå någon annanstans och leka för sig själv en stund när lillebror ska somna. För nej, Minigris kan inte somna bland massa ljud. Världen och allt omkring är på tok för spännande för att låtas gå omärkt förbi. Herregud ungen går ju inte ens att mata utan att gå in i ett dovt tyst rum och amma liggandes. Minsta ljud och han släpper tutten direkt, vänder sig om ska ta reda på var ljudet kom ifrån. Och i 9 fall av 10 kommer ljudet från storebror som stormar upp i sängen och vrålar "-Heeeej Caspeer!". Helst kombinerat med att sitta och studsa upp och ner precis intill lillebror.Och eftersom storebror befinner sig i en enormt mysig mammig tvåårstrots så är det inte lönt att försöka be honom gå någon annanstans en stund. Inte heller att försöka be honom sitta stilla och vara tyst, för just att vara stilla och vara tyst är de två saker storebror är allra minst bra på.På morgnarna går det hyfsat bra att mata Minigrisen ifred, för då kan man placera nyvaken storebror i soffan framför Barnkanalen med en flaska välling och mackor som håller honom upptagen en stund. Men när jag hunnit mata, byta blöja och klä på lillebror och äntligen själv ska få sätta tänderna i en smörgås, ja då vill tvååringen gå ut. Eller gå in och leka i sitt rum(och mamma måste givetvis följa med och leka).Idag sov Minigrisen typ 20 minuter på förmiddagen, och jag fick ingen möjlighet att söva om honom för storebror. Han fick dock en liten extra powernap när farmor kom hit och vi gick ner en sväng till "skogen"(en dunge intill sjön). Sedan sov han en skvätt när storebror sövdes för middagsvila(då även mamman råkade somna bort ngn halvtimme), men sov som en kratta och fick sövas om typ 3 ggr. Och efter det var han vaken fram till kvällsläggningen(drygt 5 timmar) då han somnade som ett ljus när hans pappa lade honom.Men när jag skulle börja laga middag och sömnvägrande Minigris låg och vrålade i sin vagn, storebror stod och slet mig i ena benet och skulle smaka makaroner som inte fanns(för jag skulle koka ris), då låg jag på psykbrytets rand.När jag avbrutit påbörjat middagslagande för att mata lillebror som jag kom på inte fått mat på länge, och lagt mug för att amma i sängen och får sällskap av tidigare nämnt skrikande, studsande storebror som störde redan okoncentrerad övertrött lillebror... då var jag på god väg att börja gråta.Då skickade jag ett meddelande till barnafadern."Kom hem. Innan jag kör in en kökskniv i tinningen. Maten är inte ens påbörjad.":-p
... världens bästa make för att du bytte sängplats med mig i morse och fick Minigrisen att somna om så att jag och Linus fick sova en stund till.Tack världens bästa make för att jag fick komma in till ett frukostdukat kök med nybakta scones och nybryggt kaffe.Tack världens bästa make för att du sade åt mig att åka iväg ett par timmar på lite egentid medan du tog hand om pojkarna.Tack världens bästa make för att jag kom tillbaka hem till dukat bord med färdiglagad lunch.Tack världens bästa make för att du lagade jättegod middag och hade gjort fint i köket.Tack världens bästa make för att du orkade natta brutalt övertrött Minigris.Tack världens bästa make för rosbuketten jag fick tidigare i veckan.Tack världens bästa make för att du älskar mig, alltid finns där för mig och barnen och alltid kan få mig att skratta.Tack världens bästa make för att du finns.
Kan slänga med en påse ostbågar och några lettiska öl om det bidrar till extra lockelse.Jo, det är en Sån kväll. Uppvak efter uppvak efter uppvak och bara tutte duger, i stort sett.Fredagsmys? Bite me.Och så råkar det vara fotboll på TV också thank you very much.Kan lova att båda ungarna kommer vakna samtidigt inatt och bjussa på operett i falsett också. Bara därför att.Gnäll gnäll gnäll. Så.Nu har jag gnällt färdigt. Tror jag
Eller kanske inbränd, då jag går hemma hela dagarna :-pEller kanske symptom på stress. Vad det än må bero på, så är det i alla fall ett faktum att jag känt mig "typ" yr hela eftermiddagen.Först trodde jag att det kanske kunde bero på att jag inte ätit något på några(ca 3-4) timmar. Men varken sent mellanmål eller middag har givit bot på det, så nu är jag rådvill.Det är inte så att det snurrar eller så, utan lite mer den där känslan man kan ha när man är på väg att svimma. Typ. Det är väldigt svårt att förklara.Om jag bara ligger i ryggläge märker jag knappt av det, men ligger jag på höger sida känner jag mig yr igen. Jag känner mig inte så yr om jag ligger på vänster sida. Skumt.Jaja, har det inte gått över till i morgon får jag väl ringa sjukvårdsupplysningen eller Rimbo Lek & Hobby.Eller är det någon därute som känner igen sig och har någon idé om vad det kan bero på? :)
... då Minigris var kaos. Igår förmiddag var han kaos. Igår eftermiddag var han kaos. Igår kväll var han kaos. Inatt var han halvkaos.Hela den här morgonen har han hittills varit kaos.Gnäll gnäll gnäll både från honom och från mig(för man ledsnar lätt när man ska försöka finnas där för storebror också).Stackars storebror får ständigt känna sig besegrad och övergiven till förmån för det där lilla skrikmonstret. Inte konstigt att han hittar på så mycket "dumheter" jämt.Minigris har kommit in i någon "fas" då han kräver ständigt miljöombyte. Han ligger inte gärna längre än 5 minuter i babygymmet, han sitter inte gärna längre än 5-10 minuter i famnen på ett och samma ställe. Han vill ha ständig uppmärksamhet, helst bäras runt överallt, och jag tänker inte sticka under stol med att det är skitjobbigt att vara hemma med båda barnen själv. Till och med dagarna då storebror är på dagis halva dagen får jag smärre psykbryt till slut, på antingen den ena ungen eller den andra av olika anledningar. Låter jag gnällig tycker ni? Jo, visst är det så. Men jag plottrar inte ner detta enbart för att få gnälla av mig. Jag berättar om det för att förbereda andra nyblivna föräldrar om hur det Kan vara/bli. För att andra i samma situation ska gå veta att vi fler som har det likadant i barnbubblan. Man önskar det inte på någon annan, men det är ändå skönt att höra att man inte är ensam ;)
Vissa dagar biter man bara ihop och räknar ner. Andra undrar man var de tog vägen.Idag blev Minigris 6 månader - hipp hipp!Minigris är en frodig liten krabat som har lätt till leenden, men just nu även lika lätt till motsatsen. Han är lite av ett kaos just nu faktiskt. Bara sista 2 dagarna har han varit extremt gnällig och i stort sett bara velat amma och sova om vartannat(= inte så poppis hos tvååringen). Om han bara velat sova längre än 20 - 30 minuter åt gången...Och kvällarna/nätterna ska vi inte tala om. Bara under första timmen från det att han somnat kan han vakna och gnälla alt vrålskrika hur många gånger som helst. Jag försöker, om det går, att vagga honom till sömns igen för att kvällarna/nätterna inte ska förvandlas till något sabla amningsmarathon. Men vi har en sovande tvååring att ta hänsyn till också, så ibland blir jag tvungen att köra in en tutte i munnen på Minigrisen till slut för att han inte ska väcka hela huset. De där underbara 7-timmarssovningarna som han hade runt 2-3 månaders ålder har jag gett upp hoppet om att få återse för länge sedan.Får han tutte blir han lugn och somnar om, och kan i bästa fall sova en 4 timmar åt gången. I bästa fall.Min plan var ju att hoppa över allt i puréform och köra BLW(Baby Led Weaning) med Minigris, men då han inte haft bråttom med att lära sig greppa om saker ordentligt så har vi trots allt provat att ge honom gröt bara för att introducera lite gluten. Men gröten är han inte särskilt intresserad av. Däremot gillar han majskrokar och smörgåsrån, mest majskrokarna då de är lättast att hålla i. Detta tycker jag är positivt då han uppenbarligen helst vill smaka på saker själv, saker som innebär att han får "tugga" lite.Dock saknar jag att inte ge katrinplommonpuré för hans mages skull. Men puréer vill vi undvika, det ska nog gå ändå. Han får väl suga på hela katrinplommon i stället :-pSom sagt, ett halvår har förflutit sedan Minigris kom, och trots att det vissa dagar känts som att tiden aldrig ska gå, så har den flugit förbi med en jäkla fart. Vilket innebär att även min storkille blivit större. Honom skulle jag helst ha kvar just så som han är nu, sin tvåårstrots till trots, för han är ju såå sabla go.
... då man i ren frustration stormar ut på trappen med en cigarett i högsta hugg, tänder den, drar in den där skadliga skiten så djupt ner i kroppen det bara går och desperat räknar till tio.Idag var en sådan dag.Min första spontana tanke när jag stod därute var att tjonga pannan i trappräcket några gånger när jag ändå var i farten, men då det där sabla räcket är genomruttet så hade väl både det och jag själv brakat ner i backen.Minigris var kaos. Tvååringen var full av dumheter för att få uppmärksamhet. Jag pallade inte trycket. Jag kom på mig själv med att skrika rakt ut åt Minigrisen som satt och ylade i sin matstol(vilket givetvis resulterade i ännu värre yl), och jag fick tvååringen att sätta sig på golvet och storböla för att han ville titta på Max & Ruby men inte fick för att jag envist(och argt) tyckte att han skulle fortsätta se Rorri racerbil som han så envist tjatat om att se tidigare. Vilken urlöjlig fajt... vilken urlöjlig morsa.Men när man en hel eftermiddag fått tampas med gnällig, sömnvägrande övertrött bebis, och när man fått gå ut och plocka upp tofflor som slängts över trappräcket, dammsuga upp söndersmulad "rå" bandspaghetti från soffan, trampat på duplolego som gömts under på golvet slängda kläder och en hel radda andra påhitt av tvååringen... då är det väldigt lätt att drabbas utav ett psykbryt.Och efteråt ångrar man sig ju. Efteråt bannar man sig själv för att man är en sådan usel morsa, en sådan där som tappar humöret över vad som egentligen är skitgrejer som man ändå inte kommer minnas om någon månad. En sådan där usel morsa som står och skriker åt sin lilla oförstående oskuldsfulla tvååring som hon ju älskar mest av allt i hela världen. Sin lilla tvååriga gullunge som egentligen inte har ett enda ont strå i sig, utan som bara vill ha den där uppmärksamheten från mamma som han fick innan den där sabla lillebrorsan kom.Sin lilla tvååring som trots avundsjuka alltid, hela tiden, är världens gulligaste storebror och ger sin lillebror pussar, kramar, stoppar in tappad napp i munnen på honom och alltid frågar var lillebror är när han inte kan se honom.Men de där frustrerade psykbryten är halvt ofrånkomliga ibland, och just i de där upprörda ögonblicken önskar man för en kort sekund att man kunde ge bort ungarna till grannen. Eller sälja dem på Tradera. NÅGON ersättning måste man väl få igen för all huvudvärk och andra kroppsliga och psykiska åkommor de orsakat :-pMen nej, jag älskar såklart mina förbaskade skitungar. Mest i hela världen. Jag önskar de var stora nog att förstå just hur mycket.
Han är bara två år, och som tvååring har man ännu inget större begrepp om det där med att älska och tycka om. Man har heller inget större begrepp om hur mycket ord kan såra.Som tvååring är det lätt att i stundens hetta slänga ur sig något som i grund och botten inte alls är illa menat. Något som man egentligen inte menar alls. Något som omgivningen ska ta med en nypa salt. Men det tar hårt när det finaste man har, den man älskar mest, säger något som man aldrig vill höra. Något som man förväntar sig att kanske få höra från tvååringen först när han är tonåring, men inte nu.Den här fredagskvällen är luften tjock som gröt. Tjock av ledsamhet och hjärtesorg från den som fick de hårda orden av tvååringen, och tjock av medlidande och hjättesorg från den som slapp.
I morgon går den av stapeln igen, grannbygdens egen nationaldag - Rimbo marknad. Den ska tydligen vara Sveriges största endagsmarknad. I lilla sketna Rimbo liksom, hur gick egentligen det till?Det är årets händelse här ute. Fullt med folk och kilometerlånga rader med marknadsknallar.I år skiter lilla familjen Lind i att åka dit. Maken jobbar(förmodligen till 17), och själv är jag inte ett dugg sugen på att knalla runt med två ungar, vare sig i syskonvagn eller dubbla vagnar. Framför allt inte med en halvåring som kommer ruttna på att ligga i en vagn och guppa. Jag minns fortfarande vilket helvete det var att ha med sig Linus som dryga 2-månadersbebis, som dessutom hade magknip. Han skrek typ konstant i vagnen och var bara lugn om man bar honom. Jippie.Dessutom har inte ungarna ut något av att gå omkring där när de fortfarande är såpass små. För att inte tappa bort tvååringen bland allt folk måste han dras runt i vagn, och med vagn är man bara ivägen överallt. Och så träffar man folk man känner var 5:e meter och stannar och pratar, vilket tvååringen ruttnar på direkt. Och folk(som han inte känner) ska såklart även prata med honom, vilket brukar resultera i att han sjunker ihop i vagnen och glor ner i marken.Nu kommer i och för sig tvååringen få gå på marknad i alla fall då hans farmor vill gå ett varv med honom, så hon kommer hit och hämtar honom i morgon. Minigris och jag stannar hemma.Jag tycker normalt sett om att gå på marknaden, och om ett par år, när ungarna är lite större, ser jag fram emot att få gå bara vår lilla familj. Pojkarna, deras pappa och jag.Vi kommer inte missa något i år. Det säljs samma skit varje år. Äckligt marknadsgodis(har aldrig gillat det), strumpor, t-shirts med tryck, korvar, munkar, vindspel, sockor, heliumballonger(som jag kan sätta en hundring på att tvååringen kommer komma hem med i morgon) osv osv.Det enda jag kommer sakna med marknaden i morgon är langos och torkat renkött :-p
När får man det "på riktigt" igen? När ungarna flyttar hemifrån? Jaha...Jag läser om folk som, efter att deras barn lagts och somnat i sina Egna sängar, sätter sig framför sin favoritserie i soffan med ett glas vin. Eller lägger sig på spikmattan och läser en bok. Eller sätter på frun/maken. Eller tar ett långt avkopplande bad. Eller beger sig ut i motionsspåret(dårar).Folk som sysselsätter sig med sånt som de själva anser vara egen kvalitetstid. Sånt som är avkoppling för just dem.Själv sysselsätter jag mig med saker av lite annat slag. Kissa i lugn och ro, till exempel. Röja av i köket efter middagen. Lägga fram rena blöjor och kläder som ungarna ska ha på sig nästa dag. Göra förberedelser inför morgondagens middagslagning. Plocka upp leksaker från golven. Lite sånt.I alla fall i den mån jag hinner innan vilken av ungarna det nu må vara hinner bjussa på sitt första gnälliga uppvak(vilket brukar komma efter en - ett par timmar från det de somnat. Främst Minigris).Som idag. Efter att först ha ammat och lagt Minigris, och sedan lagt storebror, röjde jag undan lite i köket och skalade potatis till morgondagens tänkta raggmunksmiddag. Sedan lade jag fram kläder till ungarna, sköljde ur tvååringens vällingflaska och kissade en skvätt. Fyllde även på blöjförrådet i Minigris spjälsäng som finns där för eventuella nattliga blöjbytes behov(vilket behövdes inatt då storebror lyckats ligga i sådan sovställning att det blivit en glipa i blöjan och halva pyjamasen blivit nerkissad).Att sätta sig i soffan hos maken och bara vara tillsammans en stund är vad man Borde göra varje kväll, och bara sitta där och bara vara någon timme. Men när man väl gjort alla förberedelser, vilka är halvt nödvändiga för att morgnarna ska flyta på hyfsat bra när jag är själv med pojkarna, då längtar kroppen och knoppen bara in till sängen och spikmattan. Så även idag. Men maken brukar inte vara sen att haka på han heller, efter att ha jobbat en hel dag och fått ungar placerade i händerna så fort han kommit hem.Jo, vi ligger i regel nerkrupna i sängen före 21 om kvällarna här hemma, med undantag för någon helgdag ibland då vi försöker unna oss lite fredags/lördagsmys och filmtittande(som vi aldrig orkar se klart). Det ljuva livet som småbarnsförälder. Jojo.
