... så har jag legat däckad med magsjuka i flera dagar, därav det glesa bloggandet. Jag har helt enkelt inte orkat sitta upprätt vid en dator. I stället har jag haft horisontellt läge i soffan/sängen, varvat med X antal besök på toaletten. Stjärtens variant av vinterkräksjukan, typ.
Och ja, det är preciiis lika oglamouröst som det låter.

Det startade i tisdags med att jag började känna av den där välbekanta feberkänslan i kroppen. Ni vet, man börjar känna sig öm i kroppen, öm i skinnet, och man blir mer och mer frusen. Framåt kvällen var jag rätt lagom patetisk i soffan och orkade knappt lyfta en fjärrkontroll. Först på onsdagen kom rännskitan.
Sedan har det gått upp och ner med både feber och stjärtkräks, som en bergochdalbana, fram till idag. Idag har jag dock känt mig feberfri, men rännskitan i morse var värre än värst, för nu hade den förvandlats till syra som får det att kännas som om brunögat ska frätas bort... Ursäkta den målande infon.

Senaste 2 dagarna har jag knarkat Coca Cola, vitpepparkorn och blåbärssoppa bara för att hålla röven i någorlunda schack. Så länge jag kan hålla magen i någorlunda styr så ska jag nog kunna ta hand om barnet själv i morgon. För fram till idag har min stackars sambo varit en superhjälte och tagit hand om barnet, hemmet och mig utan att tveka eller yppa minsta ord om missnöje. Han har varit fantastisk.
Idag är han inne på dag 2 med VAB, och just den här helgen är ju den som drar in det största lasset på hans lön varje månad. Jobbhelgen är guld värd, och vi behöver verkligen de pengarna, så att jag gick och blev sjuk just den här veckan är fruktansvärt "obra".
Men vad gör man? Sjukdom kan man ju tyvärr aldrig planera. Och sjuk blir man ju helst inte över huvud taget, någonsin. Men jag kan ändå inte låta bli att ligga och "be om ursäkt" för att jag är sjuk och lämpar över allt ansvar på sambon. För det är så jobbigt att bara kunna ligga och titta på och inte hjälpa till, man känner sig liksom lite värdelös på något sätt.
Helt fantastiskt dumt, jag Vet. Men tankarna bara finns där ändå.

Nej, nu håller jag alla fingrar och tår för att det ska ske radikala förändringar i tarmfloran så att man får återgå till att bli människa, mamma och "hemmafru" igen så den stackars sambon kan få lite välförtjänt lugn och ro, och några välförtjänta sovmorgnar.
Och snart, så fort ungens närhetsbehov(eller vad det nu är som gör att han sover som en kratta om nätterna, även fast han ligger intill mig) börjat dala av lite, så ska vi försöka börja vänja av ett av barnets nattmål, då han faktiskt knappt äter när han snuttar i alla fall. Men det får bli ett senare projekt. Först ska som sagt den kaskadbajsande, brutalt oduschade mjukismorsan bli som folk igen.