... om man slösat 1700kr i onödan. När det känns som man är ensam om sina känslor. När man sätter sig på den populära sittplatsen bara för att det ska kännas som att folk kommer och sätter sig bredvid för att de Vill sitta bredvid Mig(till ingen nytta för ingen kom).Jag känner mig ledsen idag. Ledsen för att jag inte känner mig sedd eller åtråvärd.Jag känner mig rädd. Rädd för att saker och ting är som jag befarar och att det kommer leda till att jag blir ännu mer ledsen. Men jag är räddare för att det undanhålla från mig just för att jag Inte ska bli ledsen. Var hellre rak och rättfram från början. Det är bara ett hån mot mig att försöka vara "snäll", och det sårar desto mer.Fan, den här dagen som började så bra. Var jag tvungen att börja tänka?
I skrivande stund ligger jag sked med min 2,5-åring. I sedvanlig ordning har han vaknat för typ 4:e gången sedan läggning och varit ledsen. I sedvanlig ordning har han legat och gnällt/gråtit med slutna ögon samtidigt som han spänner hela kroppen så till den grad att han ligger med enbart huvud och fötter på madrassen och ser ut som en liten bro.I sedvanlig ordning sätter jag honom upp, varpå han öppnar ögonen, stirrar rakt fram, till synes på något specifikt fast ändå ut i ingenstans, och gråter förtvivlat.I sedvanlig ordning frågar jag honom varför han är ledsen, och får i sedvanlig ordning bara gråt till svar.Sedan frågar jag någonting annat, något som jag inte frågat honom någon natt förut."- Är du rädd för någonting?"Får ett gråtande "-Jaa" till svar."- Vad är det du är rädd för?" frågar jag."- Jag vet inte!" gråter han fram."- Du behöver inte vara rädd, mamma tar bort allt läskigt. När mamma kommer finns inget läskigt kvar".Han lugnar ner sig, får sin napp och slutar gråta. Sitter och småhulkar lite tyst i mitt knä."- Ska vi gå in och lägga oss i stora sängen?" frågar jag.Får ett lättat "- Ja" till svar.Och nu ligger vi här. Under tiden jag skrivit detta(och alla prettopäron i mammamaffian som läst detta har ojat sig över vilken hemsk förälder jag är som bloggar på mobilen med mitt lilla barn intill #gåochdranågotgammaltövererva), så har 2,5-åringen vänt sig och bytt ut skeden mot att ligga upptryckt mot mitt bröst. Han sover med tunga djupa andetag och är så söt att jag skulle kunna äta upp honom.Nu hör jag dessutom 4-åringens säng knarra(i sedvanlig ordning), så han ansluter nog(i sedvanlig ordning) hos oss i stora sängen snart.Så kanske är det någon mildare form av nattskräck han har ändå, 2,5-åringen. För just detta typ av uppvak återkommer på hyfsat regelbunden basis. Eller så är det "bara" mardrömmar. Storebror envisas ju med att titta på Scoobydoo på Boomerang(som idag till exempel, när vi var hos mina föräldrar hela dagen), och det är ju spöken och monster av alla de slag hela avsnitten igenom.Han må vara en stursk och kaxig liten kille, vår snart 3-åring, men han är även lättskrämd. När storebror en kväll i bilen på väg hem från farmor fick för sig att han skulle sitta och ropa att det var UFO:n och utomjordingar överallt utanför bilen, påverkades lillebror så till den milda grad att han inte ens vågade komma fram från sin sida av bilen hemma för att titta på månen som han varit så fascinerad av under hela bilresan. hem. Storebrors utomjordiska prat skrämde.Storebror har nu för övrigt anlänt i sängen och ligger tätt intill på min andra sida.Min halvdruckna öl som står och väntar på mig i vardagsrummet får nog vänta förgäves ikväll, för jag har något viktigare att gotta mig i - mina fina pojkar.
