Kom för en dryg halvtimme sedan hem från Norrtälje och en gudomligt god middag på Ett glas. Vi åt deras skagentoast med kalixrom(vilken tydligen är förbannat dyr rom, för romklicken var i ynkligaste laget) till förrätt båda två. Till varmrätt åt jag grillad oxfilé med pommes och bea, och sambon åt Bacon cheese burger. Och vi blev så mätta att det nästan var äckligt åt det. Sambon kunde knappt röra sig, och när servitrisen kom och frågade om vi ville ha kaffe och/eller efterrätt tittade vi bara på varandra, och svarade att det gååår inte :-p
Det kändes verkligen skitskumt att vara ensamma, bara vi två. Man kom på sig själv med att blicka åt sidan av bordet där barnet i vanliga fall brukar sitta och vrida sig i sin stol. Eller så satt man bara och väntade på att han skulle komma farande i sin gåstol och krocka mot våra fötter. Det var lite svårt att tänka sig att han faktiskt inte var i närheten, men det var samtidigt väldigt skönt. Att ha möjligheten att bara koncentera sig på att själv äta sin egen mat, utan att behöva försöka sleva mat i barnet. Det var verkligen jättemysigt, och garanterat något vi ska göra så fort vi får möjlighet igen. Eller snarare, vi ska se till att komma iväg en gång i månaden(om tid/möjlighet finns) och göra något bara vi två. Nu var vi ju inte borta mer än 3 timmar, men det kändes som vi hade varit borta många fler timmar. Tänk att så kort tid på tu man hand, utan barn, kan betyda så mycket att det känns som tiden gått mycket längre.
Hemma hade allt gått jättebra för farmor, farfar och barnet. Linus hade varit på strålande humör och lekt och busat och skrattat som en galning med sina farföräldrar. Han hade varit duktig att äta mat(dock spydde han upp mycket av det under middagen. Den där förbaskade kräkreflexen), och han har sprungit och jagat farmor genom huset och varit helt galen :-D De hade verkligen haft jättekul alla tre, och det kändes jätteskönt. Jag tvivlade aldrig på att det skulle gå bra, men ibland KAN det ju skita sig totalt med förtvivlad bebis och förfärade barnvakter, men tack och lov var idag inte en sådan gång.
*amningspaus*
Nu har supertrött unge lagts i sin säng. Jag hörde ett missnöjt ljud nyss, men han lär slockna ganska fort med tanke på hur slutkörd han var. Eller... nähä, nu är han förbannad. Jaja, vi får se hur det går helt enkelt. Själv ska jag svälla lite till i soffan. Den där oxfilén visste var den skulle.
Jag tycker den förtjänar lite extra uppmärksamhet, faktiskt. För vilken annan tingest har så stor och betydelsefull roll i småbarnsförälderns liv som just våtservetten? Den är inte bara bra att använda vid bajsblöjebyte, utan även ultimat att torka efter-maten-kladdiga munnar, små kräkskatastrofer på kläder/gåstolsbricka/vardagsrumsmatta etc etc. Och just de gånger jag torkat munnen på barnet(när den inte varit överdrivet nersmetad), brukar jag vända den eventuella rena sida på servetten som finns kvar, och passa på att damma av typ fönsterblecket i köket, eller gno bort den där ketchupfläcken på köksbänken som ingen torkade bort efter lunchen, etc.
Vi har ju utöver i badrummet, toalett även i den kombinerade tvättstugan/skötrummet, och när jag använt den brukar jag norpa åt mig en våtservett från skötbordet och damma av vägglampa, tvättmaskin, skötbord, fönsterbleck osv. När jag ändå är där, liksom. Och ofta tar jag till våtservetter och torkar av toalettstolen när jag ändå är igång. Det gör jag rätt ofta, så toaletten är i stort sett alltid ren. Kanske inte kliniskt, då jag inte tillsätter något rengöringsmedel på servetten, men den är i alla fall alltid "halvren". Och skurar toaletten "ordentligt" gör jag ju med regelbundna mellanrum ändå. Dessutom är de ultimata de ggr man får oväntat besök och kommer på att "-djävlar, toan/handfatet ser risigt ut, hoppas ingen behöver pinka!". Då är det perfekt att rycka åt sig ett par servetter, låtsas gå på muggen och torka av lite snabbt så att det iaf Ser rent ut :-p Om folk nu efter att ha läst detta, inte törs gå på muggen när de kommer hit, så är det Deras problem :-p
Så typiskt den där ungen alltså. Att han under eftermiddagsvilan, när vi ska iväg på middag en ungefärlig tid(inget hugget i sten dock), plötsligt sover en dryg timme. Klassiker. Jaja, vi anlände en 20 minuter senare än tänkt hos farmor och farfar, och fick kinamat(shit vad gott det är, men Oj vad mycket jag lämnade kvar jämfört med förr i tiden). Det var att jag fick lite dåligt samvete för att jag inte åt upp, men jag orkade verkligen inte. Barnet slevade i sig sin skinka och pasta eller vad det nu var i burken idag, och det är verkligen skillnad på hans matintag nu, jämfört med för bara ett par veckor sedan. En halv burk mat och en halv burk fruktpuré kan man peta i honom nu, och då är han ändå hungrig igen ett par timmar senare.
Tyvärr drog det ut lite längre på tiden hos farmor och farfar än vad vi hade tänkt, så vi hamnade efter i gröt - och läggningsschemat, så nu kom han inte i säng förrän ca 20:35. Men det var en Trött bebis som lades, och han gav väl ifrån sig ett ynka pip när pappa lade honom, sedan har det varit tyst(klockan är just nu 20:43).
Hemma hos farmor och farfar var han för övrigt i sitt esse. Han trivdes mycket bra i sina farföräldrars knän(så länge han fick sitta vänd mot TV:n :-p), och bjöd på flera glada skratt när farfar busade och farmor satt och stuffade i soffan. Så just nu känns det väldigt bra inför morgondagen. Och vi kommer nog satsa på att farmor och farfar får söva honom för eftermiddagsvila, och att vi själva ser till att inte vara hemma när han vaknar. Sedan får det gå som det går, vilket säkerligen blir bra.
Ingen som har en häst med tillhörande vagn till salu förresten? Allt av intresse så länge Saab inte har något med uppfödning eller tillverkning att göra #såinihelvetetröttpådenförbannadebildjävelnattdetärheltsjuuukt
Då var storhandlingen avklarad, och jag tror vi fick med oss allt vi skulle ha. Barnet var lite kinkigare än han brukar vara vid storhandel idag. Åka kundvagn ville han inte göra särskilt länge, han skulle bli buren tyckte han. Allra helst av mamma. Han har blivit väldigt "tuttig" sista tiden och vill ofta upp och snutta. Samtidigt som han inte har ro att bara ligga där, så han avbyter och vill sätta sig upp hela tiden, och när man sätter honom upp ska han tillbaka och snutta, och sådär håller det på. *suck*
Kan ju i alla fall meddela att natten var riktigt skön. Han somnade ju ca 20:00 igår kväll, och vaknade till första gången efter 5h & 15min. Då smågnällde han lite några sekunder, för att sedan somna om igen. Sedan sov han 3h & 45min till nästa uppvak, då han fick komma över till sängen och snutta och somna om, varefter han sov ca 2h till. Klockan 7 vaknade han, och då gick sambon upp med honom så jag fick sova vidare en stund till. Det var brutalt skönt. Jag inser att jag lägger över väldigt mycket av ansvaret för barnet på sambon när han väl är ledig, och det kan jag få lite dåligt samvete för ibland, men jag behöver få lämpa av lite matningar, blöjbyten etc på honom ibland för att ge mig själv lite andrum. Så man behåller förståndet, liksom. och jag vet att han förstår det.
Vi får väl se hur kommande läggning blir, är den som igår kan jag börja se ljusningen, men blir den som för ett par dagar sedan kommer jag nog halvt börja ge upp igen. En människas tålamod är inte hur långt som helst, och när framstegen och bakstegen är lika många hela tiden, börjar man ledsna till slut. Dock kommer väl sambon få ta helgens läggningar nu när han är ledig, så att jag får en paus även från det. Dessutom tycks läggningarna gå snäppet bättre för honom, än de gör för mig. Vilket säkerligen beror på att jag är Mamman med de Allsmäktiga tuttarna som man helst vid somna vid typ Alltid.
Det största gisslet just nu är dagslurarna. Trots att han visar tydliga tecken på trötthet, så tar han ca 30 minuter att söva. Varje gång. Och sedan sover han inte mer än en halvtimme. Varje gång. Det börjar kännas lite långrandigt. De där halvtimmarna skulle man ju helst göra annat än att stå och dra en vagn liksom. Ett tag funderade jag på om man skulle dra ner till enbart En dagvila, men det känns så tidigt, han är ju trots allt "bara" 8 månader. Gå till en vila om dagen hade vi inte tänkt göra förrän han är 10-11 månader, så att han är invand inför dagis. Men alla ungar är ju olika, så just Linus kanske funkar bättre på en dagsvila? Fast nä, med tanke på att han är trött redan 2 timmar efter uppvak, så skulle tiden innan vilan bli en kamp mot tiden och gnällig unge.
Nu har han i alla fall hittills sovit 25 minuter, och efter hans vila ska vi iväg och käka kinamat hos svärföräldrarna så barnet får lite extra farmor/farfar-tid inför morgondagens barnvaktning. Ni andra som har ungar, är det en bra idé att låta barnvakten ta hand om eftermiddagsvilan? De kommer ju komma hem till oss ngn timme innan barnet ska sova, så att han hinner vara med dem en stund innan vilan(vilken sker runt 15-tiden). Kl 16:00 ungefär ska sambon och jag sätta oss i bilen och åka, så vi kommer ju vara hemma tills han sövs, och kanske till och med fortfarande är hemma när han vaknar igen, beroende på hur länge han väljer att sova. Jag tänkte om det kanske finns en chans att han inte blir utom sig när han vaknar och möts av farmor och farfar, om även de har sövt honom? Det är så svårt att veta vad som är "rätt" approach. Kanske ska vi se till att över huvud taget inte vara hemma när han vaknar? vad tror Ni?(dvs Du, Jennie ;) )
Det blev varken 4H eller Öppna idag. En stund innan det var tänkt att barnet skulle äta lunch, skickade jag sms till mina föräldrar för att tipsa om att deras äldsta barnbarns halvbror ska springa Brukslunken, ett löplopp(vad tusan heter det eg?) här i Rånäs på söndag. Jag frågade om de var intresserade av att titta, och kanske komma hem på fika efteråt. Pappa svarade, och jag fick genom det veta att mamma var ledig och hemma och rensade i hallonlandet idag, så då tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att åka dit och hälsa på så att barnet fick träffa både sin mormor och morfar. Då tyckte pappa att jag skulle äta lunch med dem, så jag skippade att ge barnet lunch hemma och stoppade in barn, packad skötväska och gåstol i bilen och brummade iväg.
Väl framme satte vi oss genast till bords, och det var bara att sleva in mat i ungen. En halv burk lax med potatismos fick han i sig, samt en halv burk fruktpuré. Han var nog rätt hungrig :-p Efter maten sprang han runt i sin gåstol i vardagsrummet och flirtade med sina morföräldrar, pillade på grejer och passade även på att lägga en kabel när han stod gömd bakom soffan :-p Hade vi stannat kvar hemma hade han nog börjat klättra på väggarna vid det här laget, för det märks direkt när man varit hemma för många dagar i rad. Nu väntar en fullbokad helg, så barnet lär inte bli uttråkat i alla fall. I morgon ska vi till Norrtälje och storhandla, och vi ska försöka åka på förmiddagen när barnet visar tecken på trötthet, så att vi får förmiddagsvilan avklarad i bilen. Det brukar göra storhandlingen och allt in_och_ut:ande i affärer och bil lite lättare då han åtminstone inte börjar gnälla av trötthet. Någonstans mitt i ska vi in på Daisys och äta lunch. När vi är klara bär det av hemåt för att plocka upp alla matkassar och förhoppningsvis lyckas få barnet att sova en stund, innan det där iväg till barnets farmor och farfar på middag.
På lördagen kommer farmor och farfar hem till oss på eftermiddagen för att för första gången sitta barnvakt(eller, de har tagit hand om barnet under typ 3h när han var ett par månader gammal, men då var ungen nöjd bara han fick en flaska med något ätbart i, och att sova. Stadie grönsak, liksom). Sambon och jag ska ÄNTLIGEN för första gången sedan barnet föddes, ut på restaurang och äta middag. Fatta, en hel ostörd middag utan en unge som gnäller i matstolen/gåstolen bredvid. Det ska bli såå mysigt. Och ångestladdat. Hur kommer det gå? Förmodligen som min pappa sade idag. "-När ni kommer hem igen kommer farmor och farfar säga att de inte Alls kan förstå hur vi tyckt att barnet är krånglig med att sova och äta. För han har ju ätit sååå duktigt och somnat som en klubbad säl utan problem". Jag hoppas han har rätt :-p
Och så söndagen då, då är det tänkt(om vädret tillåter) att vi ska ner och kolla när min äldsta brorsdotters ena halvbror springer Brukslunken. Även hennes mamma och förmodligen resten av familjen ska tydligen dit, så då vill jag gärna passa på att träffa dem, vilket annars händer väldigt sällan. Brorsdottern träffar jag ju lite då och då när hon är hos sin pappa, men hennes mamma och de yngre halvsyskonen där träffar man max 1 gång per år, så det ska bli kul. Förmodligen är de nyfikna på att se var/hur vi bor, så vi får se om vi får hem ett helt gäng på fika efteråt. Alt korv med bröd, för det där loppet äger runt mellan 11:00 - 13:00, och det är ju mitt under lunchtid liksom. Den som lever får se. Så det händer något varje dag de kommande 3 dagarna, och det är nog bra för barnets(och mammans) psyke ;)
Bild från dagens besök hos mormor och morfar
Ps. Idag lades barnet i sin säng kl 19:50, varpå han smågnällde lite i början. Sedan låg han och sparkade med benen och hade sig en stund, gav ifrån sig ngt snabbt pip, sparkade lite till, och somnade någon gång runt 20:00. Alltså inga vilda ilskna protester idag. Han var visserligen riktigt trött idag också, men inte i samma utsträckning som igår, så just den här kvällen har i alla fall startat positivt.
Pps: Haha, glömde ju flika in dagens titels betydelse i blogginlägget. Fick en stock snus som mamma köpt i taxfreen när de var på Teneriffa nyligen. Tack mamma!
Nu har mamman äntligen fått sova igen några välbehövliga timmar. Visserligen har jag vaknat då och då på grund av sovställningsbyte, sprattlande bebis, sambons väckarklocka och sådant, men det gör jag i regel alltid ändå. Dock har jag lyckats sova lite emellanåt. Och barnet då? Jodå, han pep till vid ett tillfälle. Alltså ett pip, men det var så kort och knappt märkbart att jag inte iddes skriva upp det. Och så har det sprattlats lite då och då när han ändrat sovställning. Men första ljudliga(arga) uppvaket skedde 6h och 50 minuter efter att han somnade på kvällen. Nästan 7 timmar. Men neggo och tråkig som jag är, så hurrar jag inte för fort över det, eftersom han somnade efter 3 sekunders protest vid läggning för att han var så förbaskat trött. Hade han inte varit det, hade han med säkerhet fortsatt protestera precis som tidigare kvällar.
Sedan sov han 3h & 15 minuter till, och när han vaknade tog jag över honom till min säng så han fick amma och fortsätta sova en timme till där. Jag vet inte om den där amningen och sovstunden i sängen kanske är väldigt dum, men jag tror att han är rätt hungrig efter att ha sovit så många timmar, och mycket riktigt åt han som en häst. Och att han får sova vidare sista stunden i min säng är ändå något han kan få förtjäna efter nästan en hel natt i egen säng. När vi väl lyckas få ordning på läggningen och den sker utan protester så kanske jag går vidare med att lägga tillbaka honom i sin säng efter amning. Jag vill ta lite en sak i taget, liksom. Och har vi riktig tur, kanske han inte ens vaknar den där sista gången så småningom, utan sover ända tills det är dags att kliva upp.
Inatt blev det sammanlagt 11h & 11 minuters sömn för barnet, med 2 uppvak under natten. Idag ska jag vänta lite längre med förmiddagsvilan än jag gjort sista 2-3 dagarna och se om han kanske sover liite längre då. Och verkar han sova väldigt länge får jag väcka honom så att luren på eftermiddagen inte blir alltför lidande. Jag ska försöka lägga upp lite av ett schema nu kommande dagarna. Än så länge mest på ett ungefär, med plats för lite modifiering. Ser jag att morgondagen blir ungefär likadan kommer jag spika tiderna ordentligt. På lördag ska ju nämligen barnet lämnas med barnvakt för allra första gången när sambon och jag ska ut och äta(ÄNTLIGEN), och då vill jag ha lite bestämda tider för när saker och ting ska ske, så att inte hela upplägget blir sabbat igen. Egentligen passar det väl inte superbra med barnvaktning mitt i allt det här, men vi har sett fram emot det så länge så vi tänker göra det ändå. Vi Behöver göra det om inte annat, vi har ju inte haft någon annan egentid än typ 3 timmar när barnet var ett par månader gammal och vi lämnade barnet hos sin farmor och farfar för att åka och storhandla. Men hur mysigt är det att storhandla, liksom? :-p
Idag ska vi försöka hitta på något efter lunch, barnet och jag. Åka iväg någonstans och se något annat än hemmets fyra väggar. Ett tag funderade jag på Färsna(4H-gård utanför Norrtälje), men den turen blir så lång, och då somnar barnet i bilen både dit och hem, och då blir det helt fel med eftermiddagsvilan. Det får bli något annat. Dessutom tror jag att sambon gärna vill följa med på en sådan grej, då det blir barnets första kontakt med andra djur än katt/hund. Jag har ju funderat på Öppna förskolan, men jag är ju fortfarande lite anti. Men man ska ju ge allt en chans sägs det, och Linus kanske tycker det är skitkul. Dessutom har jag läst på Mammabloggen Inga Konstigheter hur Öppna förskolan räddade ena bloggmammans psyke innan det brast totalt mitt i sitt barns 9-månaderstrots(Vad kul, ÄNNU en fas att se fram emot). Vi får se hur vi gör, helt enkelt.
Först måste jag dock tackla barnet som till synes är trött redan, fast planen är att hålla honom vaken någon halvtimme till. Dessutom åt han knappt någon gröt till frukost idag, vilket kan bero på att han fick frukost i sin matstol i stället för i gåstolen som han brukar(japp, ännu en dålig rutin från den korkade förstagångsmamman), så jag får väl försöka pilla i honom lite välling om en stund så han slipper sova middag på fastande mage.
Funderingar inför natten - blir den bra eller skit? Samma fråga snurrar i huvudet varje kväll. Barnet har varit vaken sedan 14:30 då han vaknade ur sin eftermiddagsvila, trots ett tappert försök av mamman att söva om honom, vilket hon höll på med i 40 minuter innan hon gav upp. Det fick bli som det blev resten av eftermiddagen/kvällen helt enkelt.
Sista delen av kvällen har han hållit sig vaken på ren vilja skulle jag tro. Eller genom Vår rena vilja kanske. Han har börjat småkinka lite då och då, och det har avletts med blöjbyten, leka kull i gåstolen, pyjamaspåklädning och en vällingskvätt. Och så fort jag har varit i närheten har det gnällts ännu mer då han i stort sett suttit och ropat efter tutte. Det är iaf min spontana gissning, för han blev väldigt lugn och medgörlig så fort han fick en tutte i munnen. Lite För lugn såklart, i stånd att somna på stört. Så den elaka mamman avbröt och bar in honom i sovrummet, vilket han inte var speciellt förtjust i. Han försökte äta upp mitt ansikte hela vägen dit(alltså letade tutte), och blev asförbannad när han lades ner i sängen. I typ 3 sekunder, för ungen var så trött att han somnade mitt i protesten.
Så visst, kvällens läggning gick ju fort, men jag ser inte det som någon vinst då han helt enkelt var för trött för att orka protestera vidare. Tanken är ju att han skall läggas i sin säng i vaket tillstånd Utan att bli arg. Vara på det klara med att det är läggdags, och somna på egen hand utan hjälp av nappar, sjuttioelva vaggvisor och amning. Amningen är bara en del av kvällsrutinen, inte ett tänkt sömnmedel. Han får i de flesta fall gröt(ibland välling), blöjbyte och pyjamas, eventuellt soffmys(beroende på hur trött han verkar), amning i soffan och sedan går vi och lägger oss. Så har det sett ut även tidigare innan han började "sömntränas". Och de rutinerna håller vi fasta på för att inte förvirra en massa extra.
Sambon sade något ganska vettigt nu ikväll. Han satt och tänkte tillbaka lite på hur saker och ting varit tidigare med sömn och mat och sådant, och nämnde att han fick en liten "boost" när han tänkte på vilka problem vi hade att få barnet att dricka välling och vatten ur flaska/pipmugg bara för ett par månader sedan. Flaskan har vi inte kört på länge då den gått sämst, men just pipmuggen dricker han riktigt bra ur nu, och han har senast idag halsat i sig 1 dl välling vid två olika tillfällen, och det sade bara slurk. Den insikten fick sambon att tänka att även detta med läggningarna bör ge med sig så länge vi inte ger oss. Den insikten räcker inte riktigt för mig ännu, då jag senast idag varit på väg att bryta ihop totalt, så till den milda grad att jag bad sambon om att få åka iväg till "stora" byn och uträtta lite ärenden bara för att få andas lite bebisfri luft. Och i mitt inre önskade jag halvt att jag haft en färdigpackad resväska i bilen så att jag hade kunnat rymma till Arlanda, sätta mig på första bästa plan mot typ Fiji eller något och ta semester från barn och vanlig verklig vardag i 3 månader eller längre. Komma tillbaka när ungen sover, går och äter själv.
Men det hade jag ju som tur var inte. Och även om jag hade haft det, hade mitt samvete aldrig kunnat leva med att lämna sambon i sticket. Dessutom skulle jag sakna honom redan när jag klev ombord på flygplanet. Och han å sin sida hade väl aldrig förlåtit mig om jag bara dragit iväg. Och så skulle jag ju aldrig göra någonting sådant rent allmänt i alla fall. Jag har ju ett barn som behöver mig. Men när man är sådär trött, uppgiven och ledsen tänker man de mest spejsade tankar. Jag tror man behöver det. Drömma sig bort lite till en annan värld och en annan verklighet för att orka ta itu med den riktiga verkligheten.
Det är helt otroligt hur mycket och hur fort små barn faktiskt växer i perioder. Vi har ju haft "problemet" med Linus att alla bodysar som är bra i "kroppen"(från axlar till skrev), har alldeles för långa ärmar. Vilket i och för sig inte är något större problem i sig, det är ju bara att vika upp ärmarna. Men det jag förundras över, är att bodysar som man för endast 2 veckor sedan behövde kavla upp ärmarna på, plötsligt är lagom långa i ärmarna, och nu näst intill för korta i "kroppen". Han har med andra ord skjutit iväg som en svamp. Det är ju inget man ser bara genom att titta på honom eftersom jag är med honom hela dagarna, 7 dagar i veckan, så det är tur att klädernas passform avslöjar hur stor han faktiskt håller på att bli. Jag kan i och för sig se det på hur mycket plats han tar upp i vagnen också. Snart sticker väl fötterna ut utanför kanten.
Vi har nästa tid på BVC den 4:e, så det ska bli väldigt intressant att se hur lång han är nu, samt var vikten ligger någonstans. Nu går han ju inte upp lika mycket som tidigare, vilket jag tror har mycket att göra med att han springer runt i sin gåstol så mycket. Han får upp en djävla fart däri och motionerar nog bort ganska mycket av det han lägger på sig. Nu hoppas jag bara att han ska börja få kläm på det där med att krypa någon gång så han hinner träna på det ett tag. Han är ju 8 månader nu, och han kommer börja på dagis strax efter sin 1-årsdag, och då vore det väldigt skönt(främst för dagispersonalen) om han faktiskt lärt sig gå tills dess. Det är så synd att han alltid varit så anti att ligga på mage, det har ju liksom hållit hans utveckling tillbaka lite. Han lärde sig vända från rygg till mage först vid 6 månaders ålder, och han har fortfarande inte lärt sig vända tillbaka till rygg. Han har varit nära ett par gånger, men båda de gångerna har ägt rum när han legat på mage i vår säng, och jag tror inte att hans medvetna tanke har varit just att vända tillbaka, det har bara blivit så när han har bökat omkring.
Och jag hamnar ju ständigt i de där tankebanorna som man som mamma inte SKA hamna i, nämligen när man börjar jämföra sin egen unge med andras. Alla ungar är ju så himla olika, och vissa ungar kryper till exempel inte alls, utan börjar resa sig och gå direkt i stället. Medan andra i stället för att krypa, sitter och hoppar fram på rumpan, typ. och så vidare. Men jag tror det är en ren omöjlighet att INTE jämföra.
Jahapp, där vaknade barnet ur sin, vad jag hade tänkt skulle bli långa, eftermiddagslur. Han sov en halvtimme. En halvtimme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen. Det + 10,5 timmars nattsömn blir 11,5 timme. Han bör sova 14 timmar på ett dygn. Ååååå vilken rolig kväll det här lär bli. Seriöst, jag är i skrivande stund på väg att få ett regelrätt psykbryt. HUR I HELVETE BÄR MAN SIG ÅÅÅÅÅÅT?!?
I stället för att svara på en bloggkommentar i kommentarsfältet, så gör jag ett blogginlägg av det i stället. Blir så drygt med halvmeters långa svar i kommentarsfältet ;)
Dåså, Jennie, angående det där med mina sömnrapporter. Jätteroligt att du tycker om att följa våra nätter, det är altid positivt att få höra att bloggen faktiskt läses av någon :-D MEN jag börjar bli lite less på att plita ner allt varje dag. Framför allt de dagar då läggningen och/eller natten inte varit så positiv och jag är trött som en gnu. Ibland är det knappt att jag orkar plita ner uppvakstider & dyl, då jag ibland vill prioritera att lyckas somna om själv, och att då trycka igång mobil för att få ljus att se vad jag skriver kan tyvärr vara tillräckligt för att jag ska ha svårt att somna om sedan igen. Och just nu fungerar inte min sömn alls som jag skulle önska. Jag har jättesvårt att somna om kvällarna, hur trött jag än är. Jag somnar sent, för att då bara få sova en kort stund för att barnet(självklart) vaknar en stund senare. Och senaste 2 nätterna har första uppvaken varit utdragna historier med arg skrikig unge som somnat om först efter 20-30 minuter. Och då ligger jag där igen, och försöker somna om, vilket tar alldeles för lång tid. På morgonen är jag som tröttast och sover som tyngst, och då vaknar ju barnet och ska upp...
Schema och rutiner har vi tyvärr varit dåliga på, vilket man såklart ångrar såhär i efterhand. Vi har mest bara flytit med barnets rytm och signaler och sovit, ätit etc när han har visat tecken på att vilja/behöva det. Även nu under "sömnträningen" har vi mest bara flytit med, vilket jag inser att vi inte borde ha gjort. Men jag tänkte från början att det kanske skulle vara lättare att arbeta in lite mat - och sovscheman när vi vet hur länge barnet börjar sova. Men nu tror jag att vi bör sätta oss ner och skriva ner någorlunda fasta tider för åtminstone läggning, morgonuppvak och dagslurar, så kanske allt reder sig självt lite bättre med alla dygnets läggningar(natt - och dagsömn). Framför allt läggning och uppvak för dagen. Håller vi hårt på de tiderna(oavsett det tar 5 eller 55 minuter för barnet somna i början) så blir nog dagslurarna bra sedan också. Hoppas jag. Det svåra är bara att bestämma hur många timmar han ska sova om natten. 11, 11,5 eller 12? Vi får avgöra utefter vilken tid det "passar" oss bäst att kliva upp på morgonen helt enkelt, baserat lite på sambons jobbtider och när han måste kliva upp, alt sova längre. För jag vill inte behöva vara den som går upp med barnet Varje dag, jag vill också ha sovmorgon någon gång. Men låt oss utgå från att han ska sova 11,5h då. Då kanske läggning klockan 20:00 vore något, för då får han(och förhoppningsvis vi också i framtiden) sova till ca 07:30. När det närmar sig dagis får vi modda om lite för tidigare uppvak.
Senaste 2 kvällarna/nätterna har inte varit något vidare om man jämför med några av de tidigare nätterna. Läggningarna har varit långa och utdragna med mycket arg och missnöjd bebis. Han är envis, må du tro! Det har tagit runt 30 minuter för honom att somna efter ilskna protester, och det är knappt att man orkar med att vara bestämd och konsekvent när man själv lider av sömnbrist. Tålamodet och humöret finns liksom inte riktigt där. Men än så länge har jag bitit ihop och gett mig f-n på att hålla mig till planen. Men det är svårt. Det som får mig att hålla ut just nu är att sambons långhelg närmar sig, och att jag då har möjligheten att lägga över nattningarna på honom. Även om uppvaken fortfarande är få jämfört med hur det såg ut när barnet sov med Mig, så har uppvaken de senaste 2 dagarna skett mycket tidigare än de gjorde i början. Som mest har han sovit 3-4 timmar första svängen, men till exempel igår kväll så vaknade han redan efter 40 minuter och var arg, och somnade om efter ca 10 minuter. Natten före det sov han nästan 4 timmar första svängen, men då tog det en halvtimme innan han somnade om, för att sedan sova ynka 8 minuter innan han vaknade Igen. Inatt har han som längst sovit 3 timmar i sträck, och det var sista perioden innan han vaknade för morgonen. De tidigare sömnsvängarna låg mellan 1,5 - 2,5h. Vad hände med den där långa 6-timmarssvängen han hade för någon dag sedan, liksom?
Och totalsömnen per natt har legat och hoppat mellan 10,5 - 12h. Men jag tycker det är väldigt mycket ögongnugg om morgnarna, ända från uppvak till förmiddagsvila. Men jag har ändå lyckats urskilja att han börjar bli Trött redan efter 2 timmar efter uppstigning, så jag har sett till att amma en stund och sedan lägga honom i vagnen runt den tiden. Det tar ca 20 minuter att vagna honom till sömns, men jag har sett En positiv utveckling sedan vi började med det, och det är att han inte gnäller och protesterar så mycket inför förmiddagsvilan längre. Han tar fortfarande tid att söva, men han ligger oftast tyst i vagnen. Han pratar lite ibland, men väldigt lite gnäll nu jämfört med tidigare. Tyvärr sover han lite för korta perioder än så länge om man frågar mig, så han blir lätt fort gnällig, men jag hoppas det reder sig. Att vilan blir lite längre till slut.
Idag somnade barnet 09:20, och vaknade redan 09:58, så jag hoppas hoppas hoppas att eftermiddagsvilan ska bli lite längre. Blir den inte det, kommer han bli trött "för tidigt" ikväll och då blir det ju så svårt att hålla tider man tänkt gå efter. Vi får väl se hur det går, helt enkelt. Men jag tänker inte sticka under stol med att jag känner mig lite otålig. Nu är vi ju trots allt inne på dag 9 sedan vi började, och jag hade hoppats på att få se lite bättre, positivare resultat vid det här laget, än jag upplever att jag gör. Men det kanske beror på att vi har en dålig approach. Vad vet jag, jag har ju aldrig gjort det här förut. Det är synd att första ungen ska behöva vara en försökskanin. Men det blir ju så, man har ju aldrig haft en unge förut, så man lär sig av både framgångar och misstag.
Oj, det blev mycket text det här. Tror jag sätter punkt här.
Snabbgenomgång av natten då. Den var både bra och dålig. Dålig för att det var en utdragen ilsken läggning, samt att det efter första uppvaket(efter ca 4h sömn) tog en halvtimme innan barnet somnade om igen. För att vakna 8 minuter senare och knorra ett par minuter till. Men sedan kommer den bra delen, och det är att han sov hela 6 timmar innan 3:e uppvaket, då han fick komma över till sängen och amma och somna om igen(varpå vi sov 2h till).
Även dagsvilan gick lite smidigare idag, för den har också varit en utdragen historia senaste 2-3 dagarna. Jag vagnar honom oftast till sömns då det är det enda som funkar än så länge. Dagtid får han dessutom ha napp under sina vilostunder. Sista dagarna har det som sagt tagit tid innan han somnat. Han ligger där och pratar och lajar med fötter och snutte, tar ur nappen och grejar med den, och efter en stund blir han grinig och gnällig och är inte alls med på att sova. Man får stoppa i napp titt som tätt, och vagna långt om länge innan han till slut somnar. Idag lades han i vagnen lite tidigare än vi brukar, då han gått och smågnuggat sig i ögonen i stort sett ända sedan vi klev upp. Han somnade inte på stört eller så, men idag kom aldrig det där gnället, utan han låg vaken men under tysnad. Jag vet inte det beror på att han ammades dåsig innan, men förmodligen spelade det in en del.
Nu magtränar barnet på sin bilmatta, och mamma "fuskar" med ett avsnitt "I drömmarnas trädgård" för att lura honom ligga så länge som möjligt innan han ledsnar ;) Efter lite mer lek på golvet ska vi åka till affären och lämna in en Traderaförsäljning till paketombudet, samt handla lite smågrejer som saknas i kylskåpet. Sedan ska vi hem och längta efter pappa tills han kommer hem :)
Såg ni kvällens avsnitt av "Sofias änglar" på kanal 5? Då upplever vi nog ungefär samma sinnesstämning just nu. Pappan i kvällens avsnitt var min klasskamrat i högstadiet. En väldigt snäll, sprallig kille. Hajade till när jag tittade upp från laptopen mot TV:n och såg att det var han. Fan vad kul, någon man vet vem det är på TV! Jag visste om att hans lilla tjej var sjuk i leukemi, men jag visste inte att hon nu lämnat sin familj för Nangijala(eller är det Nangimila? Lyckas aldrig lära mig skilja på dem två). Jag blev helt knäckt inför den insikten. Stackars familj. Jag känner för dem något enormt.
Hur tar man sig igenom en sådan sak? Är det över huvud taget möjligt? Framför allt när man kämpat så hårt och så länge för att försöka göra henne frisk. Jag har ju själv haft en syster, som tyvärr gick bort i en bilolycka när hon var 6 år. Själv var jag knappt 3 månader gammal då, så jag har inget minne av henne, men min familj har ju fått gå igenom den enorma sorgen och saknaden av att förlora ett barn, en syster, ett barnbarn. Det tär på en. Själv har jag ju aldrig kunnat känna samma sorg och saknad som min övriga familj eftersom jag aldrig hade nöjet att lära känna henne, men jag har alltid följts av tanken på hur det skulle ha varit att ha en storasyster. Och jag har fått uppleva alla andras sorg över henne, och det är inte heller lätt kan jag säga.
Jag kan inte annat än hålla med Sofia Eriksson. Barn ska inte få bli sjuka. Eller förolyckas heller för den delen. Barn ska få nöjet och upplevelsen att få växa upp.
Alla mina tankar till Walter och hans fina familj. Jag lider verkligen med er.
Jag känner att jag inte orkar hålla på att uppdatera världen om barnets sömnlängd och uppvak hela tiden, så jag tänker lägga det på hyllan ett tag. Självklart kommer jag delge er lite småinfo, om det varit en bra eller en dålig natt, typ. Men det börjar bli lite långrandigt att hålla på och skriva ner alla tider över allt som sker. Jag har nog jobb med att få ungen att somna under sina dagslurar och jag vill hinna göra lite annat ibland också, som till exempel hinna kvarta en stund själv.
Min tanke inför dagen har varit att vi efter lunch och en kort stunds innelek ska gå ut i trädgården så att jag kan fortsätta knipsa lite på häcken. Att ungen får sitta i sin vagn och titta på, och när han blir trött får sova däri medan jag knipsar vidare. Men allt hänger på vädret som just nu är lite småskumt. Det är molnigt, och jag är rädd att det kan hänga regn i luften. Vi får se, helt enkelt.
Ikväll kom bakslaget. Kanske. Eller så är det sommartidsomställningen som sabbade det hela, för ikväll tog det nästan 50 minuter innan barnet somnade, jämfört med senaste dagarnas max 5-10 minuter. Och det skedde inte smärtfritt genom att han låg och jollrade sig till sömns i 50 minuter direkt, utan han var fly förbannad.
Jag hade inte riktigt planerat något upplägg för tidsomställningen heller, eller rättare sagt, jag hade inte planerat ett djävla dugg. Jag tänkte i stället att dagen får bli som den blir. Att jag helt enkelt bara skulle följa hans signaler och mata när han var hungrig, söva när han var trött, etc. Köra samma mönster som tidigare dagar, och följa hans rytm. Jag borde ha anat redan vid förmiddagsvilan att det skulle bli kaos idag, då han var grinig och envis och inte alls var med på att sova, fast han minutrarna tidigare stått och gnuggat sig i ögonen med glasartad blick. Han sov i alla fall nästan en timme när han väl somnade. Även eftermiddagsvilan blev en utdragen historia jämfört med tidigare dagar, och den varade någonstans runt 1h och 5-10 minuter, och han vaknade upp med skrik och gap. han var uppenbarligen mer trött, vilket syntes på honom, men han vägrade somna om.
Och nu har ju som sagt en lång utdragen läggning ägt rum som jag inte alls hade ork eller psyke för efter en natt av enbart 2,5 timmars egen sömn. Och trots min korta natt känner jag inte alls att jag skulle kunna somna inom någon snar framtid. Måtte jag inte ha hamnat i en ond cirkel nu. Jag hoppas innerligt att detta är det så kallade bakslaget, och inte ett resultat av dålig(läs: obefintlig) planering inför tidsombytet från min sida. För när man tänker efter lade jag barnet 19:37, vilket enligt Barnets klocka fortfarande var 18:37... det blir en ganska stor skillnad när man ser till att han somnat mellan 21:00 - 21:30 senaste 2 dagarna...
Jaja, gjort är gjort och shit happens. Förhoppningsvis kan vi trots kvällens kaos styra sömnen rätt igen, även om det lär ta ett par dagar. Min största fråga just nu är hur långa hans sömnperioder kommer bli inatt. Blir de kortare nu igen när kvällen blev så fel? Jag tänker utgå ifrån det, det ingen idé att hoppas på för mycket känner jag.
Idag gick vi ut efter lunchen för att så några av fröerna vi beställt. Det såddes persilja, basilika, timjan och dill i krukor som nu står i köksfönstret. Dillen ska egentligen sås ute senare, men vi ville testa att så lite inne bara för skojs skull. Barnet sprang runt i sin gåstol på altanen under tiden, tills vi tog fram baden-badenstolarna och satte oss med varsin kopp kaffe i solen medan barnet fick snutta en stund före eftermiddagsvilan. Medan barnet låg och sov i sin vagn passade jag på att påbörja trimningen av trädgårdshäcken som löper runt halva tomten. Vi tänker bara korta ner den lite i år, för att nästa år kapa ner alla grova grenar så att den tätar till sig. En sak i taget, vi är fortfarande less på häcktrimning från förra året då vi trimmade bredden på den och genom det fick ca 1,5 meter extra tomtyta, så vi orkar inte ta på oss för stort jobb då man gärna vill hinna med annat trädgårdsarbete under våren.
Sambon passade även på att hiva bort det fula gamla nedärvda plastbordet vi haft på altanen, och ställde dit de fina vita trämöblerna vi fått av sambons moster. Tanken är att de senare ska stå ute på "terrassen", och att vi ska införskaffa nya utemöbler till altanen. Om ekonomin finns. Vi ska ju riva det befintliga fuskbygget till altantak och bygga nytt, och så är sambon fast besluten att mura en grill som han gått och fnulat ut ritningar över i huvudet ända sedan förra sommaren. Det är hans stora drömprojekt och "skötebarn", och den delen lämnar jag heelt över till honom. Grillning är karlars jobb(enligt dem själva), och då får de tamejtusan bygga sina drömgrillar själva också ;-p
Vraket ska vara jag, dårå. Igår kväll skulle jag som bekant sova i gästrummet(barnets blivande rum) för att få en möjlighet att sova så länge och ostört som möjligt i mjukare säng med spikmatta och allt. Jag såg verkligen fram emot det, guuuuud vad skönt det skulle bli. Jag räknade med att ändock höra barnets uppvak, då jag vaknar bara av att barnet suckar, i stort sett. Men jag skulle få höra det på avstånd, med all rätt och alla möjligheter i världen att bara somna om. Jag gick och lade mig någon gång strax före 22:30. Kände mig inte överdrivet trött just då, men tyckte ändå det vore vettigt att lägga mig så att jag skulle hinna med att få så mycket sömn som möjligt när jag väl somnade.
Jag lade mig på plats på spikmattan och läste lite i en bok("Somna utan gråt") en stund, i förhoppningen att läsning skulle påskynda processen att somna. Det gjorde det inte. Jag bytte ut boken mot att knappra runt på mobilen i stället. Ni vet, lite Facebook, lite bloggar, lite Wordfeud. Inte heller det hjälpte. Jag låg och hade nattlig konferens med sambon, som inte heller kunde somna, via Wordfeud. Vi pratade lite om grillen han vill bygga i sommar, sängar från IKEA och annat smått och gott. Fortfarande ingen sömn.
Nu började jag bli riktigt irriterad. Jag ska ju sova nu! Jag har ju sett fram emot det här hela dagen! Jag ligger och vänder och vrider på mig, i hopp om att finna den ultimata ställningen som plötsligt bär iväg mig till drömmarnas värld. Icke. Jag ger boken en chans till, kanske skulle jag bli trött av den nu? Icke. Mera Wordfeud, Facebook och bloggar. Ingen sömn så långt ögat kan nå.
Frustrationen är total. Nu är jag rentav Arg. För ögonen svider, jag gäspar oavbrutet och huvudet börjar kännas som en blyklump, men trots detta KAN jag inte somna. Till och med sambon har ju somnat vid det här laget. I ren desperation börjar jag fundera på att gå in och väcka sambon och be om en sjudjävla åktur och se om lite endorfiner kan göra bot på problemet. Eller gå upp och ta en Ipren och skölja ner den med några klunkar Jack Daniels i förhoppningen att lyckas droga mig själv till sömns.
Jag somnade till slut i alla fall. Då var klockan någonstans mellan 05:00 - 05:30. 07:43 vaknade barnet. Yee-haw! Jag masade mig upp i ett töcken och hittade naken sambo böjd över den gapande ungen i spjälsängen, varpå jag rullade upp mörkläggningsgardinen en skvätt, tog barnet och lade mig i sängen och ammade. Fy FAN vad trött jag var. Och sambon var näst intill lika trött och somnade som en gris igen. Jag hoppades innerligt att barnet skulle somna om där i sängen, men icke sade Nicke, så det var bara att kliva upp.
Barnets sömn då? Jodå. Han vaknade TVÅ gånger innan uppvaket för dagen. TVÅ. 2. Two. Swei, Dos. Deux. Etc etc. Han sprattlade till någon gång mitt i första sömnsvängen, samt pep till som en mus vid ett annat tillfälle, men somnade båda gångerna om direkt. Förmodligen kunde de inte ens klassas som någon form av uppvak, utan skedde helt och hållet i sömnen. Därför skrev sambon inte heller upp tiderna det skedde. Barnet somnade 21:08 på kvällen, och vaknade 01:14 första gången, dvs 4h och 6 min sömn. Han somnade igen ca 2 minuter senare. Andra uppvaket skedde 05:09, alltså 3h och 53 minuter senare, och somnade om efter ca 6 minuter. 07:43 klev vi upp och ammade och morgonmös så ljudlöst som möjligt i sängen för att inte väcka sambon. Att Jag sovit sammanlagt 2 - 2½h inatt betyder inte att sambon(som somnade ca 02:30) ska behöva kliva upp. Det räcker med En halvdöd förälder :-p
Kanske kan detta kallas för det första bakslaget? Med skillnaden att det inte var barnet som sömnkrånglande, utan i stället mamman :-p
Så har vi då nu inlett natt nummer 5 i barnets sova_i_egen_säng-invänjning. Idag var det pappa som lade barnet, då det även är pappa som ska sova inne hos barnet och ta större delen av natten. Själv ska jag, som jag tidigare nämn,t sova i gästsängen för att förhoppningsvis ta igen liite av min förlorade sömn, och dessutom kanske sova snäppet bättre då gästsängen(som är Min gamla säng som jag haft sedan jag var typ 12(!)) är mjukare än den jag har i dubbelsängen. Skulle det visa sig att jag sover bättre, och att ryggen mår bättre i morgon, blir det en tripp till IKEA eller något snarast möjligt och hämta hem en ny säng till mig på avbetalning. Kan man köpa säng på avbetalning på IKEA? Det måste undersökas.
Hur som, barnet lades i sin säng någon minut före 21:00, och somnade ungefär 21:08 efter en kort protest och vaggvisa från pappa. Ska bli spännande att se hur länge han sover inatt innan han vaknar. Om han ligger kvar runt 3 timmar, eller kanske rentav närmar sig 4 timmar? Eller, om vi har otur, kortar ner det till 1 - 2 timmar igen. För det KOMMER komma ett "bakslag" någon gång, det är vi helt inställda på. Det värsta som skulle kunna hända nu är att barnet blir sjukt, eller får fler tänder eller liknande mitt i invänjningen. För då kommer han behöva tröst och närhet, och då lär vi få starta om på ruta ett igen när det gått över. Men den dagen den sorgen, det är sådant som man får räkna med. Har han bara vant sig vid att sova ensam vid ett tillfälle, så blir det förhoppningsvis lite lättare att få honom att sova ensam och längre perioder igen, än om vi Inte hade börjat med det här.
Såhär i efterhand tänker man lätt tanken på varför man inte började med det här mycket tidigare, när han inte var mitt i en jobbig separationsfas. Då hade jag kanske kunnat rädda min stackars rygg lite. För nu vet jag inte hur det kommer gå att gå tillbaka till jobbet igen, vilket jag, om allt funkar, planerar att göra redan i juni. För det är ju det där med att få ekonomin att gå ihop. Jag har inte alltför många föräldradagar kvar att ta ut, då jag varit tvungen att ansöka om ersättning mån-fre varje månad för att vi ska klara alla räkningar här hemma. Och då tar ändå den stackars sambon det största lasset vad gäller räkningar.
Om vi får som Vi vill, så börjar jag jobba 4:e juni då sambon går på semester. Då jobbar jag hela juni månad medan sambon är hemma med barnet. Och då kan jag ju inte söka föräldrapenning, vilket tack och lov löser sig genom att jag får tillbaka mer på skatten, än jag får ut i föräldrapenning varje månad. Skattepengarna blir i så fall alltså min "lön" i juni, då jag får min "riktiga" lön från jobbet retroaktivt i juli. Och i och med att jag får lön i juli, är förhoppningen att jag ska kunna ta ut semester hela juli då sambon jobbar igen. Får jag inte semester blir jag tvungen att ta ut föräldrapenning igen den månaden, och de dagarna ser jag gärna att jag kan spara i stället. Och från och med 1:a augusti börjar barnets inskolning på dagis(som vi fortf inte vet om vi fått dagisplats på), och då är sambon pappaledig och tar hand om inskolningen medan jag börjar jobba igen.
Som sagt, upplägget är bra, även om sambon och jag aldrig har någon gemensam semester. Men det får bli så i år för att få ekonomin och semestrar att gå ihop. Förhoppningsvis kan vi få lite gemensam semester nästa sommar i stället. Men allt hänger på mina chefer och arbetskamrater och sommarschemat på jobbet. Jag sörjer att det är så många av mina goa arbetskamrater som hunnit sluta sedan jag gick på graviditetspenning och mammaledighet, men det finns EN positiv aspekt ur det, och det är att det nu bara finns 2 arbetskamrater kvar med yngre barn. Detta kanske ökar chanserna liite för att vårat sommarupplägg ska gå vägen. Jag håller tummarna. och sätter lite ogrundad(?) tilltro till mina arbetskamraters goda vilja :-p
Ps. Barnet har nu hunnit sova en dryg timme. Nu ska mamman gå och lägga sig. Lycka till pappa, hoppas du får sova nåågra timmar inatt iaf :)
Vi drog ju iväg på loppis idag, med villfarelsen att vi inte skulle hitta ett skit, för ibland finns det ju verkligen inget man vill ha. Vi kom därifrån med 2 fynd, vilket kanske inte låter som så mycket, men det var just 2 saker vi planerat att införskaffa, nämligen en mörkläggningsgardin till sovrummet, och en liten "bergsprängare" till barnet som han kan ha att lyssna på sagor och musik på när han blir lite större. Båda för den sammanagda summan 50kr. Som hittat.
Efter ett par varv på loppisen gick vi över till ett dagis som ligger precis i närheten för att se om De hade en "bebisgunga", och tro på Fan, det fanns! Just den gungan var väl kanske också lite för stor honom, men långt bättre än "dubbeldäcksgungorna" hemma i Rånäs. Barnet tyckte det var väldigt spännande att gunga och skrattade förtjust några gånger. När vi gungat klart passade vi på att besöka vår favoritaffär "Barnboden"(enbart begagnade kläder, leksaker, vagnar, bilstolar etc etc), för att se om det kommit in några roliga saker sedan vi var där sist. Vi åkte därifrån med en pyjamas, en Sverige-matchtröja och en t-shirt med Snobben på, för den sammanlagda summan 70kr. Helt överkomligt.
På vägen hem blev det ett stopp på ICA för nödvändigheter, men sedan var det dags att åka hem och stoppa mat i ett hungrigt, grinigt barn. Och tänk vad ungen är duktig att äta när pappa matar, han behöver bara skyffla in det. Orättvist :-p
Ikväll är planen att vi ska göra ett nytt försök att grilla. Gissa vad som halvt hänger i luften? Jajemen - regn.
Nu kan till och med vraket(jag) se förbättringar i nattsömnen. Inatt vaknade barnet 4 gånger. På hela natten. Tidigare nätter har han i regel vaknat 9-12 gånger, oavsett han legat i min säng, eller sin egen.
Jag lade honom i sängen ganska exakt 21:09. Förts blev han lite sur, och liksom muttrade, men inget skrik och gap. Sedan låg han och lajade med fötter, snutte och mjukislamm i 5-10 minuter. Jag tror i alla fall att det var det han gjorde, jag stod utanför sovrumsdörren så jag hörde bara att han rörde på sig, men det är regel det han brukar göra om kvällarna. Efter en stund blev han grinig, men jag avvaktade lite en stund, för han var trots allt bara smågrinig, inte förbannad eller ledsen. Han låg och muttrade i ett par minuter och sedan blev det tyst. Han hade somnat. Klockan var då 21:29.
Klockan 00:40 vaknade han första gången, och hade då alltså sovit i 3 h och 11 min. Han sprattlade ett par gånger, gnydde knappt en halv minut, sedan somnade han om, utan ord eller hjälp från mig.
Andra uppvaket skedde 3h och 20 minuter senare, klockan 04:04. Fatta, två 3-timmars i rad! Även denna gång gnydde han halvt i sömnen i inte ens en halv minut, och somnade om.
Tredje gången han vaknade var klockan 06:18, och då hade han sovit 2h och 11 min. Nu gnydde han dock inte bara, utan blev arg. Jag avvaktade ett par minuter, och han lugnade sig och blev tyst, för att sedan börja knorra igen en-två minuter senare, och nu började han bli förbannad. Så nu testade jag något nytt, nämligen att ta upp och amma honom. För han Kan ju faktiskt vara hungrig, och den tanken har gnagt i bakhuvudet senaste 2 dagarna. Risken finns att man sabbar allt genom detta, men jag valde att göra det som kändes bäst för Mig, så han snuttade i ca 15 minuter tills han halvt hade somnat om, och då lade jag tillbaks honom i sängen igen. Det mottogs ju inte med glädje såklart, men jag sade mitt Gonatt och gick och satte mig i sängen. Han var arg ett par minuter, och jag sade Godnatt igen, varpå han var arg ett par minuter till. Men sedan lugnade han sig och somnade om.
Fjärde och sista gången han vaknade(uppvaket för dagen) skedde 08:32. Han vaknade arg, och jag sade godmorgon bortifrån min säng(i förhoppning att han skulle somna och sova en halvtimme till då jag själv inte alls hade någon lust att kliva upp). Han tysnade efter någon minut, men somnade inte utan började greja med sina saker i sängen. Då tog jag mig själv i kragen och klev upp. Sedan fick han snutta lite(fast han var inte speciellt hungrig visade det sig) och så mös vi i sängen ett tag innan vi klev upp och även hittade pappa vaken och i färd med att klä på sig i gästsängen.
Nu börjar jag se ljusningen. 4 uppvak är rena drömmen jämfört med hur det sett ut senaste 2 månaderna. Och bebisar vaknar i regel alltid vid något tillfälle om natten, precis som vi vuxna, fast vi gör det för att byta sovställning och har glömt det när vi vaknar. Och jag har inget alls emot att barnet vaknar ett par gånger om natten. Jag går gärna(ehum) upp, så länge han bara vaknar ett par gånger och inte 9-12 som tidigare. Och dessutom sover i sin Egen säng.
Vi får väl se hur nätterna blir framöver, det brukar ju kunna komma bakslag innan det blir ännu mer framsteg. Den som lever får se helt enkelt. Jag är i alla fall glad att jag äntligen själv kan se att det går framåt. Extra glad är jag för att jag själv faktiskt hunnit med att sova några timmar mellan barnets uppvak inatt och inte känner mig fullt lika död idag, som jag gjorde igår. jag har fortfarande myyycket sömn att ta igen, men det ger sig med tiden.
Nu ska vi iväg på loppis. Ha en bra dag alla!(och tack Jennie för all pepp)
Att ligga på alltså. Förmiddagsluren(1h & 20 min) såg ut såhär:
Efter lunch tog vi en promenad. Jag skulle bjussa barnet på sin allra första gungtur, hade jag tänkt, men det finns ju inte en gunga i hela Rånäs utformad för bebisar, visade det sig. Det finns bara sådana där "dubbeldäcksgungor". Jag testade att sätta honom i en sådan, men hela ungen försvann ju. Och så är de alldeles för rymliga inuti, så en 8-månadersklump som ännu inte greppat det där med att man ska hålla i sig far ju runt som ett bowlingklot däri. Så den idén var bara att skrota. Jag satte mig i stället på gungan med ungen i knät och gungade en stund. Tyvärr kunde jag ju inte se barnets reaktion när han satt framåtvänd i mitt knä, men det kom i alla fall inga protester :-p Så när vi åker in för att storhandla efter löning/föräldrapenning ska vi kika efter en bebisgunga att hänga på altanen, så ungen kan få sig sin första "riktiga" gungtur i vårsolen.
Efter förmiddagsvilan magtränade vi lite.
Ute på gungjakt. Linus klassiska åka vagn-ställning. Ena handen nerstoppad i vagnen, medan den andra hänger utanför. Alltid.
Jag är helt färdig. Känner mig halvt darrig i kroppen. Tom i huvudet. Djävlar vad jag lär bli sjuk efter den dag jag mot förmodan får sova en hel sammanhängande natt :-p
Gårdagskvällens läggning av barnet gick hur smidigt som helst. Nästan lite föör smidigt om man frågar mig. Som bäddat för att resten av natten ska bli kaos, liksom. Bara därför att. Vi höll ju ungen vaken ända till 22:30 ungefär. Han fick gröt, vi lekte, försökte peta i honom lite välling också efter någon timme. När han började visa små tecken på trötthet drog vi på I drömmarnas trädgård för att "lura" honom vara vaken en halvtimme till, vilket som vanligt fungerade alldeles utmärkt. Tacka gudarna för I drömmarnas trädgård. När det var slut fick han så till slut snutta. Och ögonlocken blev tyngre och tyngre när han låg där i famnen. Men somna skulle han minsann inte få, så jag petade, killade och pratade med honom tills han inte ville snutta mer. Han gnuggade ögonen, började vrida på sig, och bli sådär trötthetskinkig. Jag satte honom upp i famnen och sjöng Imse Vimse Spindel, och I ett hus vid skogens slut, med gester och allt till. Allt för att hålla honom vaken och samtidigt kanske lyckas lura ut en rap.
Nu praktiskt taget Bad han om att få sova, och då bar jag in honom i sovrummet och lade ner honom i sängen. När hans kropp hamnat på madrassen gav han ifrån sig ett ynka pip, och jag sade Gonatt och gick ut ur rummet och inväntade de första protesterna. Som aldrig kom. Han gjorde ett par benspark, sedan var det knäpptyst. Ungen hade slocknat som ett ljus.
Han sov 2h och 26 minuter innan nattens första uppvak, då han gnällde någon minut, och sedan somnade om igen själv, utan att jag behövde görna någonting. Sedan sov han 2h och 8 minuter till följande uppvak som också såg likadant ut. 1-2 minuters smågnäll, och så somnade han om, och jag låg fortfarande kvar i min säng utan att behöva göra någonting. 55 minuter långt blev nästa sovpass, varpå han återigen gnällde någon minut eller två, och sedan somnade om utan att jag behövde lyfta ett finger(annat än för att skriva ner hans uppvak - och insomningstider, förstås). Det var först senare, efter kl 04 någon gång, de så kallade "vargtimmarna", som gnället började bli längre protester och jag fick masa mig ur sängen och säga min Godnatt-fras("Gonatt älskling, nu ska vi sova. Vi ses i morgon!" ibland med tillägget "Mamma älskar dig"). Och efter det blev sömnperioderna ganska oregelbundna. Några var korta, medan andra var lite längre. Och protesterna började bli desto längre. Längsta protesten varade i ungefär en halvtimme innan han till slut somnade om(för att bli väckt av den förbannade lillkattan som var upp på stolen bredvid hans säng och vispade till en napp som låg där. Djävla katt). Då sov han allt från 9 minuter, till 1h och 23 minuter.
Sista sömnperioden hann han sova 10 minuter, och sedan väckte jag honom faktiskt. Eftersom läggningen blev så sen igår, så ska jag försöka fixa till det så att han är trött tidigare ikväll. 08:30 fick han vakna och snutta, och nu när klockan är 09:57, gnuggar han redan ögonen och ser riktigt trött ut. Så snart ska han få gröt, och sedan sova sin förmiddagslur. Förhoppningsvis blir den lite längre idag, än den varit föregående dagarna.
... om bilder på barnets vagn, kommer här några stycken. Dessvärre är de kanske inte så väl exponerade som önskat då bilderna tagits i ett halvmörkt rum, men de får duga tills vi tagit bilder i dagsljus. Observera att det inte är individen i vagnen som heter Linus.
Och så är ju vagnens innandöme "gömt" under åkpåse och stolsinsatsen till matstolen(??) som just nu agerar huvudkudde i brist på annat :-p Som sagt, ska försöka ta bätte bilder i dagsljus, med mindre inredning någon gång när tillfälle ges.
Idag har ytterdörren stått på vid gavel, åtminstone fram tills vi skulle åka och handla. 18 plusgrader i skuggan! Helt galet! Barnet fick ha sina tuffa solglasögon på sig i bilen, då han blir fly förbannad när han får solen i ögonen i bilen, och det funkade jättebra ända tills vi var halvvägs hem igen. Då greppade han tag i dem och drog ner dem till munnen så att de satt som ett betsel på honom. Vilket han såklart blev arg över. Och så fick han solen i ögonen såklart, vilket gjorde honom ännu mer irriterad. Och när jag satte på honom dem igen, gjorde han likadant igen. Hopplösa unge,
På ICA träffade vi på en tjej från föräldragruppen och hennes lille son. Och den ungen var en riktig liten Allan som pratade och gjorde miner och pruttljud med munnen. Verkligen glad och social kille. Linus reaktion? Darrande underläpp och halvt påbörjad gråt :-p Vi måste verkligen börja ta oss till öppna förskolan eller något snart så att han får träffa lite barn i sin egen ålder. Han reagerar inte alls sådär på vuxna, eller större barn. Bara på bebisar. Vilket kan bli problematiskt när det är dags för inskolning på dagis. Inte nog med att han ska lämnas ensam utan mamma och pappa, han lämnas bland en massa läskiga småbarn också! :-p Dock vill jag nog vänta lite med sådana intryck tills vi fått någorlunda ordning på nattsömnen, så han slipper ha en massa nya starka intryck att bearbeta under natten samtidigt som han ska lära sig sova ordentligt. Möjligen att vi går till lekplatsen intill dagis och spanar lite på barnen där på avstånd, så att säga. För jag är ju sugen på att introducera honom för hans första gungtur. Det kanske vi gör i morgon om vädret tillåter.
Idag sov han ca 45 minuter under förmiddagsluren, och eftermiddagsluren blev 1h och 15 min, varefter jag faktiskt väckte honom. För ska jag hålla honom vaken så länge han bara orkar ikväll, så kommer klockan bli så himla mycket om han sover för länge på eftermiddagen. Läggning idag kommer nog ske närmare 22, kanske ännu senare, tyvärr. Vi vill ju att han ska sova från 20:30, men under tiden vi kämpar med hans sömn så får det bli såhär. Tiderna får rättas till allt eftersom. Idag sov han dessutom eftermiddagsluren ute på altanen då temperaturen var så mild. Eller, det var ca 17-18 grader när jag rullade ut honom, men han tog sin lilla tid på sig att somna(han var mer intresserad av snutten och sina fötter) så den hade hunnit sjunka till 15-16 när han väl somnade. Men jag lade på en filt och hoppades att det skulle räcka. Altandörren stod öppen, och jag körde igång en cd-skiva(gud så gammalmodigt!) på stereon("Absolute Love") som hördes ut på altanen.
Under tiden barnet sov, så blev ju självklart katterna galna. Neo tycktes ha drabbats av vårkänslor och sprang in och ut ur huset, jagade flygfän, smög på mig och var allmänt galen. Och Siri skulle prompt upp på altantaket och promenera, och det knarrar ganska bra om gammalt halvtorrt plasttak. Tack och lov sov ungen ändå. Och när jag vände ryggen till, lyckades Siri hoppa upp i vagnen, och där lade hon sig tillrätta på Linus ben. Hopplösa katt. Linus märkte dock ingenting utan sov som en prins, tack och lov.
Nu laddar jag för ännu en natt med för Mig bristfällig sömn. Men jag har fortfarande det där djävlaranammat kvar och är helt inställd på att vara konsekvent. Och det ska bli spännande att se om nattningen går snabbare idag, eller om det tar lika lång tid. Eller rentav Längre tid. Men jag hoppas såklart på det första.
Efter att hela dagen igår gått runt i ett töcken av trötthet, uppgivenhet, ledsamhet och osäkerhet, fick jag vid barnets läggning plötsligt en våg av djävlaranamma över mig. "-Nej nu djävlar ska jag inte ge efter för trötthet och svaga nerver, nu skall här fixas ordentliga nätter!" Jag liksom bara bestämde mig. I efterhand önskar jag att jag hållit barnet vaket längre, tills han var riktigt riktigt trött, för läggningen tog tid. Lång tid. Nästan en hel timme. Men jag hade bestämt mig, jag skulle inte ge med mig. Ungen skulle somna, och han skulle göra det UTAN napp(dock hade jag nappen tillgänglig i värsta fall).
När han till slut somnade, sov han 3h och 25 minuter. Så länge har han inte sovit på flera veckor. Därefter följde ett par mindre sovstunder på 12, respektive 18 minuter. Och efter det sov han 1h och 38 minuter. Efter det sov han 2h och 13 minuter, och sedan kom en minilur på 12 minuter. De följande uppvaken, som kom någon gång efter 05:30, orkade jag inte skriva upp, för då var jag rätt lagom trött, men de varade bara under ett par minuter och han somnade om själv. De två sista uppvaken skrev jag upp, och det ena var 06:32, och det andra(och sista) var 07:30, då han inte somnade om, utan låg i sängen och smågnydde lite från början, men tystnade, men då var han på gång att vakna för dagen, så ungefär klockan 07:50 gick jag och tog upp honom för dagen. Och underbart nog blev jag bemött med ett leende när jag kom och sade godmorgon. För så arg som han varit till och från under natten, hade inte gjort mig det minsta förvånad om han bemött mig med blickar som kunde döda. Eller rentav en regelrätt svordom :-p
Jag är, trots många uppvak, nöjd med natten. Framför allt att vi tog oss igenom den utan napp. Tyvärr är inte nappen ute ur bilden, jag blev "tvungen" att ta till den vid förmiddagsvilan idag. Jag lade honom utan napp, men han var arg, och gav sig inte, och med tanke på hur dagslurarna såg ut igår så ville jag att han skulle somna i vettig tid så att inte resten av dagen kajkar ihop sig helt med tupplur och mat och allt. Kanske gjorde jag fel, men då får så bli. Ikväll ska jag försöka vara konsekvent och utesluta nappen igen.
Usch, det är ingen pigg mamma som sitter här och skriver idag. Men jag är ändå glad att det där djävlaranammat infann sig igår. Har jag tur kanske barnet(som vaknade nyss efter en lur på lite drygt 45 minuter) sover lite längre i eftermiddag, och är jag smart (och lyckosam) nog, så kanske jag hinner få mig en liten blunder under tiden. Idag ska vi faktiskt ta oss ur huset för en gång skull. Igår var det ju superväder ute, med strålande sol och 15 plusgrader i skuggan, men då var jag alldels för trött och nedstämd för att orka göra någonting. Jag är egentligen alldeles för trött idag också, men vi ska i alla fall ta oss iväg till mataffären och handla lite, och stoppa lite bensin i bilen.
Barnet utför just nu dagens andra och sista tupplur. Den inleddes m lite amning, då han äter dåligt i övrigt och jag vill få i honom så mycket det går så han är mätt när han ska sova, varpå han blev sådär jättedåsig och bara ville sova, varpå jag tog bort bröstet. Som han gång på gång försökte få tillbaka. Jag stoppade i stället en napp i munnen på honom, och bar iväg honom till vagnen(fortfarande vaken, men med väldigt tunga ögonlock). Efter några knyck med vagnen och "-Nu ska vi sova skönt" stängde han gluggarna och hann sova 30 minuter innan det började sprattlas och fäktas och gny i vagnen. Den här gången var jag dock envist inställd på att han skulle sova vidare, för sammanlagt 50 minuter sömn utöver dagen är på tok för lite när han egentligen bör sova 3 timmar.
Jag fick sitta på huk bredvid vagnen med en hand på hans mage. Så fort jag tog bort handen öppnade han ögonen igen. Han kräver verkligen kroppskontakt, vilket med största säkerhet beror på det där uttrycket jag kommit att börja avsky - separationsfas. Men det går inte att blunda för det längre, det är ju så uppenbart att det är det som är den största boven i dramat. Frågan är bara hur länge den här fasen tänker fortgå, med tanke på hur länge den hållit på fram till nu? Så det är ju inte konstigt att han vaknar och protesterar och sover dåligt, när han vaknar upp ensam i en tom säng. Och jag tycker så synd om honom. Och samtidigt måste jag tänka på mig själv och min rygg, och min stackars ryggs framtid. Kommer den orka bära och leka med Linus om jag biter ihop och härdar ut med honom i min säng? Knappast. Och min nattsömn blir ju också lidande, vilket prövar mitt humör till bristningsgränsen. Och jag tycker inte om att vakna upp och känna mig Arg på ungen för att han inte kan sova ordentligt.
Jag är medveten om att sista dagarnas blogginlägg blivit många, och handlat om samma sak. Och att det mest är en himla massa gnäll. Sorry, it sucks to be you. Men det suger än mer att vara jag.
Kvällen började ju bra igår, med ett barn som somnade utan ett ljud prick klockan 20:00. Han sov i 45 minuter innan det var dags för kvällens första protest. Han somnade om efter ca 20 minuter och sov sedan 1h och 50 minuter innan nästa uppvak. Även denna gång tog det ca 20 minuter innan han somnade om, för att sedan vakna igen 7 minuter senare...*suck* Dock tog det bara 2 minuter innan han somnade om igen, och sedan sov han 2h och 3 minuter(jojo, här är vi exakta på minuten). Nästa uppvak var det jobbigaste av dem alla, då det tog runt 35 minuter att få honom att somna om, men efter det sov han 2 timmar igen. Nästa uppvak varade bara i 2 minuter, då det räckte med att stoppa i nappen. Tyvärr sov han bara 47 minuter efter det, och från och med ungefär det tillfället(klockan var då runt 05) handlade alla uppvak om tappad napp. Den djävla nappen, jag ångrar lite att vi inte tog bort den första natten.
Nu sov han som mest 50 minuter mellan nappistoppningarna(som bara tog någon minut innan han somnade om), och som minst 15 minuter, och så höll det på hela morgonen fram till klockan 07:00 då jag var redo att duka under av utmattning. Då hade barnet trots allt legat i sin säng i hela 11 timmar sedan han nattades igår kväll, så då tog jag över honom i sängen så att han fick äta, och sedan fick han somna om där, för jag orkade inte gå upp mer. Jag mådde i stort sett illa av trötthet. För även om jag lyckats sova någon timme här och där mellan uppvaken, så var jag allt annat än utvilad. Och jag känner mig fortfarande helt färdig, trots att jag fick somna om och sova ett par timmar efter att sambon kommit in och hämtat barnet när det vaknade för morgonen.
Ikväll ligger nattningen helt i mina händer då sambon slutar sent, men jag vet inte hur/om jag kommer orka ta den här natten med tanke på hur sänkt jag känner mig. Jag vill inte ge upp, men eftersom båda de här nätterna sett i stort sett likadana ut, så finns risken att jag ger upp när tröttheten tar över. Och det står jag för, jag kan mycket väl ge upp. Men snablarns vad jag kommer bli besviken på mig själv
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Ja alltså hörrni, det blev ett avbrott i skrivandet här för barnets förmiddagslur. Han sov i 20 minuter. Då gav jag upp. Jag tog upp ungen och lade mig med honom i soffan, vilket jag INTE ska göra. Men kroppen och huvudet var alldeles för trötta för att orka försöka söva om ungen i vagnen. Jag orkade liksom inte stå upp. Så jag gav upp. Jag gav med mig. Han vann. Dessvärre hjälpte det inte att ligga i soffan för han somnade ju såklart inte ändå *suck*. Så nu får han vara vaken så länge som han orkar, så ska jag försööööka lägga honom i vagnen inför nästa tupplur. Försöka. Men jag lovar inte mig själv någonting. I och för sig så sov han mer än 11 timmar inatt, även med alla uppvak borträknat, så det är kanske inte så konstigt att han inte ville sova längre än sina 20 minuter. Men oavsett gav jag upp.
Vi får väl se hur dagen lider, och hur trött jag är ikväll. Först då kan jag avgöra om jag orkar försöka upprättahålla de här nattningarna. Om inte, vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt, för jag klarar ju som sagt inte att ha honom i sängen längre med min rygg. Att det ska vara så svårt för en unge att sova som folk. Och att det ska vara så svårt att veta hur man bär sig åt för att lära barnet sova som folk utan vilda protester och krav på tutte. Eller napp. Ni därute som utan att ha ansträngt er för att få era barn att sova, som har barn som sover 8 timmar eller mer i följd om nätterna, i sina egna sängar/vagnar/vaggor - ni kan skatta er oerhört lyckliga. Jag avundas er enormt, näst intill med ilska, avundas jag er. Det är tamejfan orättvist.
Har suttit som på nålar här i vardagsrummet, sedan sambon gick in och lade barnet ganska exakt klockan 20:00. Inte ett ljud har jag hört. Har de rymt? Satte han silvertejp på ungen? Nej då, han kom nyss tillbaka här, från det fortfarande knäpptysta sovrummet, UTAN minsta ont i magen. För barnet låg och grejade m sina fötter en stund, för att sedan greja med sin snuttefilt, för att sedan greja med sitt mjukislamm, för att sedan somna. Tyst. Utan ett pip. Heureka!
Fast man ska ju inte ropa hej förrän Fan är i båten, eller hur nu ordspråket lyder(jag är kass på ordspråk). För det blir ju aldrig som man tänkt sig(sade flickan som blödde näsblod). Plötsligt börjar det väl ylas därinne. Men den stunden den sorgen. Just nu jublar vi högt inombords(för nåde oss om vi VÄCKER ungen nu) båda två, för barnet somnade ju faktiskt helt lugnt utan minsta lilla protest. Den stora frågan är ju nu hur det kommer gå för Mig sedan när jag byter av sambon. För när mamma står där och sjunger och vyssjar kan det ju i regel gå värre, för mamma har ju de allsmäktiga tröstande tuttarna som är sååå himla bra när man är trött, rädd och ledsen. Men förhoppningsvis ska han inte känna sig varken rädd eller ledsen, utan bara trött. Och är han bara trött ska förhoppningsvis napp, handpåläggning och lite "Trollmor" göra susen, som det gjorde föregående natt.
Då kan det bli svårare i Morgon kväll, då sambon jobbar och nattningen ligger helt och hållet på Mig... det lär bli en upplevelse. Men förhoppningsvis har de här 2 nätterna med sambon lagt en tillräckligt bra grund för att det inte ska gå fullständigt åt helvete för min del. Man kan ju alltid hoppas i alla fall. Men inatt får jag nog se till att pumpa lite vid tillfälle, för så stenhårt och knöligt som ena bröstet var i morse var tamejtusan inte trevligt. Och jag vill inte riskera att mjölkproduktionen avtar när han inte snuttar på nätterna, för han ammas trots allt fortfarande och kommer så göras tills det börjar närma sig jobbdags för mig. Vilket kan bli redan i juni om allt går vägen med semesterschemat på jobbet. Om inte ungen självmant plösligt slutat snutta innan dess förstås. Börjar han bara äta lite riktig mat igen så är det ju ingen fara med amningen, men just nu lever han i stort sett på gröt och fruktpuré utöver amningen. Lite välling går i ibland också, men inte så mycket som vi skulle önska. Men men, det ger sig förhoppningsvis med tiden, jag vet bara att jag inte tänker försöka truga på honom mat om han inte vill, det riskerar bara för att bädda för en matkrånglande unge som aldrig vill äta ordentligt.
Nu har han strax sovit 30 minuter. Törs vi hoppas på en hel timme innan uppvak? Nä, förhoppningar är dömda att grusas.
Den andra tuppluren blev tyvärr bara 50 minuter. Det är en sak att väcka ett barn under sin tupplur, men det är en helt annan att försöka få det att sova så länge som man vill. Han ville inte låta sig sövas vidare, vilket visade sig vara på grund av att han var mera hungrig. Så han fick snutta lite en stund. Efter det har han farit runt som ett skållat troll här. Han fick dessutom ett totalt psykbryt när jag schasade ner katten från köksbordet och började asgarva. Så jag spelade vidare på det och sprang runt i huset och schasade katt, och ungen skrattade så han kiknade. Ojoj, huuur ska han orka hålla sig vaken 3 timmar, tänkte vi. Han har hittills varit vaken 1,5 timme nu i alla fall, så det är väl bara att roa och underhålla utav bara fanken när han börjar visa tecken på trötthetsgnäll. För tidigare än 19:30 vill vi inte lägga honom. Det ska "passa" våra dagsscheman också, framför allt när sambon ska försöka lyckas sova en bit in på morgonen så han orkar jobba.
Barnet ska ha gröt och snutta en sista gång också(UTAN att somna vid tutten), så vi har lite att jobba med idag skulle jag tro. Men det mesta brukar lösa sig med lite "I drömmarnas trädgård", för det finns inget annat som stjäl barnets uppmärksamhet som just det programmet. I och för sig verkade han ganska begeistrad av "Äntligen hemma" tidigare idag, men det höll sig inte så värst länge.
Den första luren blev en timme lång. Så nu satsar vi på att det "bara" blir en lur till idag före middagen, och den luren ska förhoppningsvis bli 2 timmar lång. Nu tror inte jag att vi kommer lyckas med det då han fortfarande är under "träning" att sova i vagnen eftersom han inte sovit i den annat än på promenader på flera flera veckor. Men man kan ju alltid hoppas. Vi har ju nappen till hjälp. Nappen hade vi egentligen velat ta bort igår när vi skulle natta för kvällen, då nappen egentligen mest bara blir ett störningsmoment. En unge som är van att ha napp när den sover, vaknar ju alltid till slut när nappen inte finns i munnen(för den spottas/trillar i regel ALLTID ur någon gång under sömnens gång). En avvänjd unge kan sova utan napp utan att vakna. Men vi känner att vi faktiskt struntar i det. Det var nog mycket nytt och konstigt igår, och att dessutom beröva honom på nappen kändes bara taskigt. Så han får bli ett nappbarn, helt enkelt. Gå upp för att stoppa i en napp rör mig inte i ryggen så länge barnet sover i sin egen säng, och faktiskt sover gott mellan nappistoppningarna. Och när han är större kommer han kunna leta rätt på sin napp själv, och då kommer det även finnas ytterligare några nappar i sängen så han hittar en fort.
Man ser på ungen att han sovit rackigare än vanligt inatt. Han är sådär rosa och blank om ögonen, som trötta barn i regel blir. Men han är trots detta vid gott mod och röjer runt här som vanligt. Förhoppningsvis bidrar den där underliggande tröttheten till att han kanske sover lite längre stunder mellan uppvaken inatt. Sambon ska börja ta läggningen idag också, men när han väl blir trött och lägger sig kommer jag ta över, då han ska iväg och jobba i morgon eftermiddag och behöver sin sömn. Och jag måste medge att jag är ganska nervös över hur det kommer gå, men det SKA gå bra helt enkelt. Det bara är så.
Den här dagen har i övrigt varit totalt oproduktiv. Ingen av oss har haft någon riktig ork till någonting. Med all rätt. Jag drog igång en maskin tvätt som jag även har hängt, det är väl det mest produktiva jag gjort. Och så har jag visserligen kört ihop en sats kakdeg som ligger och sätter sig i kylen. De andra kakorna jag gjorde för någon vecka sedan har jag ju gått och norpat av på nätterna när jag vaknat hungrig... så för att kunna norpa några nätter till måste jag helt enkelt baka nya kakor. :-p
Nej ska man ta sig en pris kanske?
Man petar upp den m tungan såhär, det har jag sett pappa göra
Ja ni... vilken natt det varit. Framför allt för den stackars sambon som stod för barnets omhändertagande den här natten, han har minsann fått sin psykiska styrka testad. Och barnet har testat sin lungkapacitet. Och den ömma modern, bakom väggen i gästrummet, har även hon fått sitt psyke testat. Vi valde ju som sagt att inte följa den där Sova hela natten-kuren. Den är lite för mycket för oss att hantera. Skulle vi ha kört på den hade sambon blivit tvungen att läsa igenom boken först, och nu hanns inte det med, då min rygg igår sade ifrån på skarpen. Det var nu eller aldrig, liksom. Dock har vi hämtat inspiration från boken, då den har många bra poänger. Vi har utgått från det faktum att varje gång vi plockar upp barnet när han skriker, så "räddar" vi honom för stunden, men "faran" finns kvar när vi lägger ner honom igen. För de som inte läst boken låter det helt sjukt, kanske rentav lite pårökt, men det ligger faktiskt en poäng i det. Blir barnet upplockat och tröstat varje gång det piper, så är det klart att ungen fortsätter pipa, ofta, för då får man gos och tröst. Och självklart ska ledsna barn ha tröst. Men nu körde vi stenhårt på att INTE plocka upp varje gång han pep(eller i nattens fall, skrek och grät), vi(sambon) såg i stället till att i möjligaste mån trösta och lugna honom där han låg i sängen. Genom kroppskontakt och sång. Vår valda sång är "Trollmor"(ni vet, o aj aj aj aj buff).
Och han blev förbannad. Det var nog främst det han blev, arg och fly förbannad. Och det hade vi ju räknat med. Det ledsna skriket kom först mot slutet. Men sambon gav sig inte, hur gärna han än hade velat, för tro mig, många gånger ville han. Han satt där på en stol hos barnet, och sjöng och klappade. För det kändes viktigast, att han hela tiden skulle höra och känna och veta att han inte var ensam. Att någon var där och skyddade honom och tog hand om honom, och höll alla "faror" borta. Många uppvak blev det, men ju längre natten gick, desto fortare avtog gråten, och desto fortare somnade han om, till ljudet av "Trollmor" och pappas trygga hand.
Barnet är ju van att få tutte så fort han pipit sista tiden, så vi var oroliga för hur det skulle gå att låta honom vara helt utan. Därför beslutade vi att han skulle få vara utan åtminstone 6 timmar, sedan kunde han få en nattslurk om han blev hysterisk. När han vaknat igen efter ca 7,5h från det han somnade första gången, smög jag upp för att vara beredd att erbjuda mat om han krävde. Och ni ska bara veta, gott folk, vilken underbar syn det är att komma in i ett rum och se sin karl spritt språngande naken, böjd över en spjälsäng med en bebis i, samtidigt som han sjunger "Trollmor". Ja djävlar, det var nästan att det pirrade till lite ;-D Men se där, ungen pep bara lite snabbt, för efter att ha fått napp och godnattsång somnade han om, utan protester! Jag kröp därmed ner i vår gemensamma säng i stället, beredd att erbjuda mat nästa gång barnet vaknade. Och nästa gång det började stönas och smygpipa i spjälsängen gick jag fram, gav honom nappen, höll honom på magen och sjöng "Trollmor". Och ungen somnade om direkt, igen! Klockan 08:20 vaknade han igen, denna gång helt för dagen. Då fick han komma över till mig i sängen och äta frukost, vilket mina(framför allt det ena) stenhårt sprängfyllda, handbollsliknande bröst var evigt tacksamma för...
Min rygg då? Jodå, den fick starta natten på spikmattan, jag somnade till och med på den. När jag vaknade mitt i natten av ett av barnets uppvak har jag ingen aning om hur länge jag sovit, men jag tar bort spikmattan och lägger mig på sidan och somnar. Nästa gång barnet väckte mig vände jag över och sov på mage. Och när jag sedan vaknade och gick in i sovrummet för att vara beredd att erbjuda bröst, så insåg jag att jag faktikt inte haft ont i ryggen alls på hela natten. Och det har jag inte nu heller. OJ vad jag behövde den natten i sängen alldeles själv. Och så ska det förbli, är det tänkt. Jag har fortfarande lite tillstymmelse till huvudvärk kvar, men det hänger nog kvar från den föregående nattens sömnbrist.
Den stora frågan är nu hur det kommer gå kommande natt. Kommer barnet vara lika svårsövt? För den där gråten och skriket känns inte bra någonstans, det kan vilken förälder(eller barnlös) som helst förstå. Jag satt igår kväll och beställde hem en ny bok, "Somna utan gråt". För det vi provade inatt kan lika gärna skita sig, och jag vill inte utsätta mitt barn för massa trauma. För det är ju i stort sett vad det är när han blir så där arg och ledsen. Det är en sak om det bara är Argt skrik, arg FÅR man bli. Men när det är ledset skrik, då är det inte okej längre. Och då känns det bra att ha något annat att falla tillbaka på, som trots allt kan hjälpa till att göra nätterna bättre, men på ett humanare sätt. Huvudsaken är att jag får barnet ur min säng och ner i sin egen. Sedan sover jag "gärna" för lite, och kliver upp ofta till vaket barn, bara jag slipper ryggvärken som gör att den lilla sömn jag får ändå inte är tillräckligt djup och skön.
Barnet sov, från han somnade igår kväll, ca 11h och 20 minuter. Då har jag inte dragit av den sammanlagda vakentiden vid alla uppvak. Enligt AW behöver ett barn i Linus ålder sova ca 14,5 timme på ett dygn, så det lämnar ca 3 timmar kvar till dagens dagslurar. Beroende på hur länge han sover under första luren, så ska vi dela upp sovandet på 2 eller 3 lurar. Sover han bara 30 minuter blir det nog 2 lurar till. Likadant om han sover 1 timme, då blir det 3 lurar på 1 timme vardera. Skulle han däremot sova längre än 1 timme, så blir det bara en lur till, och det ska vi sedan försöka fortfölja framöver så att det blir rutin varje dag.
Oj oj vad jag ordbajsat, börjar bli dags att avsluta här tror jag innan ögonen börjar blöda på er. Och jag återkommer ju alltid igen ;) Nu ska vi vänta på att barnet bajsat klart. Jodå, han står här och stånkar i skrivande stund. Sedan är det dags för dagens första lur, för han ser trött ut. Och trött kommer han nog vara idag efter sin konstiga natt.
Usch vad jag inte tycker om att höra min stackars lilla pojke så himla ledsen. Sambon, den fantastiska, hjältemodiga och underbara sambon, har efter vad som kändes som en evighetslång stunds kämpande, till slut fått barnet att somna. Dessvärre inte sådär smärtfritt och rosenskimrande som man skulle önska, utan ungen har gråtit och skrikit för full hals. Men sambon gav sig inte. Han satt därinne och sjöng och vyssjade, klappade och smekte(vi kör alltså ingen buffning eller ramsning a la AW, utan kör vårt eget race). Linus var SÅ arg, och till slut SÅ ledsen. Jag satt här ute i vardagsrummet och hörde eländet samtidigt som jag skulle försöka koncentrera mig på att lägga ut försäljningsannonser(auktioner) på Tradera. Fy fan säger jag bara, jag var på väg att gå ut i sovrummet och plocka upp ungen flera gånger. Men vill jag ha minsta chans att få sova själv i min egen säng utan att ligga i ett halvdant ryggsmärtande slummer om nätterna så Måste vi ta den här kampen. För min rygg pallar inte längre, den gör helt enkelt för ont nu.
Att sitta här och skriva om det för offentligheten inser jag är en tickande bomb. En tickande bomb som riskerar att smälla av i ett hav av bitska, arga, förfärade ord i kommentarsfältet, för det sitter alltid så kallade "supermorsor" därute och tycker en massa saker om precis allting. "Sådär skulle jag aldrig för mitt liiiv få för mig att göra, huuuur kan man göra så mot ett litet oskyldigt barn?" Ja ni, hur KAN man det? Jag trodde inte heller att jag skulle kunna det. För vill, vill jag inte. Verkligen inte. Men jag måste. Om jag bara kunde, skulle jag med glädje låna ut mina ryggsmärtor till alla er prettomorsor därute och låta er ligga därhemma i era sängar med en unge i tutten och se Er försöka sova som folk. Och sedan se Er försöka hålla humöret uppe en hel dag och ta hand om ert barn samtidigt som ryggen spyr galla över er. Ingen önskar mer än jag att jag kunde låta min unge sova med mig så länge som han vill, men det går inte längre :(
Nu vaknade barnet igen. 40 minuter hann han sova. Och han är ledsen. Och jag sliter i stort sett mitt hår i ren vånda här, för jag vill så gärna gå och trösta honom. Sambon sitter där och sjunger. Den fina, underbara sambon, som offrar sin nattsömn idag för att jag ska få ligga själv i min säng(som inatt blir gästsängen). Är det inte kärlek så säg. Jösses vad jag älskar den karln.
Har brutalont i ryggen, och är stel i nacken. Lär komma en mysig huvudvärk som påföljd senare under dagen, om jag känner min kropp rätt. Barnet har alltså i vanlig ordning sovit som ett arsel. Dock upplevde vi En positiv sak igår kväll, och det var att barnet hux flux somnade på mage?! Dock sov han bara så en dryg halvtimme innan han vaknade till, lyfte huvudet och såg allmänt förvirrad ut. Han blev genast tung i huvudet av trötthet och sänkte det, men han lade ju ansiktet direkt ner i madrassen varje gång, så till slut lackade han. Jag försökte hjälpa honom lägga huvudet på sidan, men då lackade han ännu mer, så det var bara att vända på ungen. I med napp och så somnade han om en stund, men bökade runt rätt ordentligt tills han till slut låg på tvären på min säng(vilket förvisade mig till sambons säng, då han fortfarande jobbade) med fötterna i mitt öra, typ.
När unge sedan, i vanlig ordning, vaknade efter någon timme och som vanligt förväntade sig att få en tutte i munnen, bestämde jag mig för att försöka låta bli att ge honom det. Försöka bryta det dåliga mönstret. Det togs inte emot med några hurrarop, om man säger så. Linus blev argare och argare, och jag försökte muta med napp, snuttefiltar, smek på magen etc etc, men inget hjälpte. Till slut låg han och skrek som en stucken gris. I alla fall Försökte skrika som en stucken gris, men det blev mest bara hostande av det, så att det knappt gick att skrika, och han var sååå arg och förtvivlad. Och det pallade såklart inte den ömma modern med, så jag gav i vanlig ordning med mig och stoppade en tutte i munnen på ungen som genast tystnade och somnade om(efter avtagnade snyftningar).
Jag har ju e-lånat hem den där boken nu, och i stort sett läst ut den. Även om mycket känns och låter väldigt jobbigt, så är allt i sin grund så logiskt. Jag vill så gärna prova att genomföra det, men jag känner med mig att jag inte har psyket att lyckas. Hur många gånger jag än skulle läsa kapitlet om säkerheten, som författaren tjatar om att man måste läsa om och om igen för att lyckas genomföra hela "kuren" utan att ge upp, så känner jag i benmärgen att jag inte skulle orka rent psykiskt. För det ÄR ju trots allt en inbyggd, naturlig reaktion som förälder att störta till undsättning när barnet gråter/skriker. Och samtidigt är det ju så logiskt att det är just det man gör "fel", att det är det som bidragit till att våra nätter här hemma bara blivit värre och värre. Och som hon även nämner i boken, så vet många föräldrar knappt hur banrets skrik låter, för att man alltid kommer till undsättning för att avvärja all tendens till gråt och skrik. Och den gråt och det skrik som barnet bjöd på igår kväll hade jag aldrig hört förr, för barnet har ju aldrig fått en möjlighet att utöva det.
Barnet vaknade precis upp från sin tupplur, som idag Inte genomfördes intill mig i soffan med tutte i munnen. Nej idag valde jag att prova lägga honom i vagnen igen för första gången på väääldigt länge, och det togs inte emot med hurrarop det heller. Han var glad när jag lade honom där, men när han insåg att han skulle få ligga kvar där en längre stund blev han förbannad, och bjöd till slut på samma hostande, hjärtskärande skrik som föregående natt. Men idag är sambon hemma, och han stålsatte sig och vagnade ungen långt om länge, trots skrik och gap. Jag satt som på nålar i soffan och halvt höll för öronen i ren förskräckelse. Jag var flera gånger på vippen att rusa upp och plocka upp det stackars barnet och krama på det och pussa på det och rädda det från den hemska stora världen. Vilket somliga av er som läser förmodligen i ren förfäran undrar varför jag inte gjorde på direkten? Det undrar jag också. Samtidigt som jag är glad att jag inte gjorde det, för trots att det var HEMSKT att höra honom så ledsen, så hördes det även att hans röst faktiskt skulle behöva träna på lite skrik och gap. För att öva upp lungkapaciteten ordentligt behöver barn skrika ibland, och den lungkapaciteten fanns verkligen inte där.
Barnet somnade ju ändock till slut, efter lite sång från den fantastiska pappan. Och pappan mådde precis lika dåligt som jag gjorde under tiden gråten fortgick. Man får ont i magen. Men detta behov av att sova halvt PÅ mig håller inte längre. Jag får så förbaskat ont i ryggen att jag knappt vet vad jag heter, och idag har ryggontet som sagt hållit i sig sedan jag klev upp. Det brukar det inte göra. Det brukar räcka med att ligga på spikmattan en stund innan jag kliver upp och sedan är det bra. Men idag har jag ont både i rygg och nacke, hur jag än sitter/ligger/står. Ungen måste ur sängen(och soffan) Nu, och ner i sin egen säng(och vagn). Och han måste på något sätt börja sova sammanhängande om nätterna så att han faktiskt blir ordentligt utvilad. För som det ser ut nu sover han ca 9-10h/natt, MEN med 348 uppvak natten igenom, så han får ju aldrig sova Ordentligt. Och det får ju i och med det inte vi heller. Framför allt inte Jag.
Och idag är jag på uselt humör, pga krämpor, sömnbrist samt lördagens händelse som gnager som en rabiessmittad varg i medvetandet 24h/dygnet. Och nu börjar den där huvudvärken komma också känner jag.
I kväll ska vi prova att lägga barnet i sin spjälsäng. Pappan ska göra sitt bästa för att ta hand om barnet och hans eventuella utbrott, och jag ska försöka hålla mig undan. Jag känner på mig att det kommer sluta med en tutte i munnen på ungen som det alltid gör, men vi ska i alla fall Försöka så långt vi orkar, och se hur det går. För själva den där kuren måste vi läsa på oss om lite mer, och planera in rätt så det funkar rent praktiskt med sambons lediga dagar etc, innan vi börjar med den.
Jag skällde ut någon idag. Någon som står mig väldigt nära, som betyder väldigt mycket och som jag bryr mig väldigt mycket om. Och nu mår jag jättedåligt. Och offret för min utskällning mår nog inte heller något vidare. Men det var tyvärr tvunget idag. Jag gjorde det inte för att vara elak, jag gjorde det för att jag blev rädd. Och såhär i efterhand är det främst ledsamhet som dominerar, för jag ville inte att den här dagen någonsin skulle behöva komma. Jag har fruktat att den skulle göra det, men jag har hoppats innerligt att den aldrig skulle behöva göra det. Men när mitt barn blir inkopplat i det hela måste jag säga ifrån, och idag var en sådan dag.
Det som skulle bli ett trevligt besök slutade med infekterad luft. Offret för min utskällning lämnade rummet, vilket jag har full förståelse för, det är inte lätt att veta hur man ska hantera och ställa sig till en utskällning från någon som aldrig betett sig så tidigare, man blir ganska ställd. Man kunde riktigt se förvåningen och chocken i ansiktet när jag slängt ur mig det jag ville. Det var hemskt att se. Jag avskyr att skälla på folk, jag har det liksom inte i mig. Men just idag blev jag rädd, lite arg och besviken. Och framför allt ledsen. Ledsen för att jag är väldigt rädd om den här personen, men personen i fråga är inte rädd om sig själv.
Jag mår som sagt riktigt uselt nu, främst för att jag inte vet hur det kommer bli nästa gång vi träffas. Kommer personen vilja träffa mig efter idag? Kommer det bli spänt? Är personen arg på mig? Jag hoppas inte det. Ledsen har jag full förståelse för, det hade jag också blivit. Och jag hoppas innerligt att vi kan ta oss igenom detta och att allt kan få bli som vanligt. Dock var jag tvungen att säga ifrån idag, på gott och ont, och jag hoppas personen i fråga förstår det, och förstår varför. Det är för att jag bryr mig.
Förlåt mig, för att jag blev arg och skällde, i stället för att lugnt och koncist samtala om det i stället . Och förlåt mig för att jag åkte utan att säga hej då, det ångrar jag. Men just då var känslorna i kroppen lite för upprörda. Säkerligen för Dig också. Jag älskar dig. Tro aldrig något annat.
... eller hur det nu är det där utrikiska uttrycket lyder. Det var ju det där med barnets nattsömn. Den liksom dominerar hjärnkontoret här hemma nu för tiden, då den inte flyter på sådär rosamolningt och fint som varje småbarnsförälder skulle önska. Den här natten var inget undantag, tvärtom var den här natten nog den allra värsta hittills. Ungen vaknade och gnällde varje timme, ibland flera gånger under samma timme, och detta fortgick heeela natten. Den ömma(och frustrerade, irriterade %&#!?¤"#&!!!!) modern har med andra ord inte sovit många sammanhängande minuter alls. Barnet Vaknar ju inte, i den bemärkelse att han tittar på mig, för ögonen öppnar han aldrig. Men han ligger och sparkar, drar i sin pyjamas, gnuggar sig i ansiktet, gnäller(ibland gråter/skriker), vänder kroppen från sida till sida och är allmänt sprattlig. Jag försöker stoppa nappen i munnen på honom, men de gånger gnället hunnit eskalera till gråt och skrik, fungerar inget annat än att stoppa en tutte i munnen på honom. Då lugnar han ner sig, snuttar några gånger och somnar om igen. Men rör man sig inte tillräckligt försiktigt när man ska försöka flytta sig åt sidan efter han somnat, så vaknar han och hela proceduren börjar om från början.
Hade det inte varit för att jag har så ont i ryggen jämt, så hade jag lätt kunnat bita ihop och ha ungen i sängen så länge som han själv skulle vilja, men nu är det tyvärr så illa ställt med min stackars rygg att jag inte pallar att ha honom där. Min rygg var trasig redan innan jag blev gravid, på grund av att jag gjort i stort sett allt fel i jobbet när jag lyft, burit och sprungit i trappor. Och att bli gravid blev ju inte ryggen direkt gladare av. Och att ha en sömnkrånglande unge bredvid sig i sängen som begränsar liggutrymmet blir ryggen Verkligen inte glad av. Och inatt blev det tamejfan för mycket. Jag blev inte sådär arg inatt som jag brukar kunna känna mig, eftersom jag i stort sett aldrig hann somna om förrän ungen vaknade igen. Men jag kände att det här är inte hållbart. Jag måste få sova, och jag måste få göra det ensam i min säng utan barn.
En bekant, som jag utnämnt till min "mamma-mentor" då hon själv har 3 småbarn, måste ha läst mina tankar inatt. Eller så var det min Facebookstatus om silvertejp och öronproppar som triggade henne. Oavsett så hade hon skickat ett meddelande och i det skrivit att det minsann är dags för mig att läsa boken "Sova hela natten". Ni vet, skriven av hon den där Anna Wahlgren som alla Familjeliv.se:s moralmorsor halvt bedriver hetsjakt mot. Nämner man hennes namn där flockas alla viktigpettror och undrar varför man vill skada sitt barn med den hemska AW:s förskräckliga misshandelsmetoder. Som min bekant sade, så har de flesta av dem inte ens läst just den här boken, utan alla är så insnöade på det de hört om 5-minutersmetoden och utgår från att allt annat hon skrivit är minst lika hemskt. Själv har jag inte läst någon av hennes böcker, och jag är inte den som uttalar mig illa förrän jag själv läst och vet vad saker och ting faktiskt innehåller. Och jag är desperat.
Så mitt i natten låg jag och surfade Adlibris och Bokus och hittade en nedladdningsbar variant som man kan ladda ner till datorn. Skitbra, nu kan jag ju tanka ner den direkt och läsa i helgen så jag får dra igång "Operation: Få barnet att sova själv utan uppvak" så fort som möjligt! Dessvärre visar det sig att man måste betala med kreditkort, vilket jag kan reta mig något fruktansvärt på. Tänk om man inte har möjlighet att betala med kreditkort? Det har nämligen inte jag. Vill jag köpa måste jag köpa en riktig bok(för 28kr mer än e-versionen + fraktkostnad på det), och vänta tills den kommer i nästa vecka. Jag lade därför desperat ut en förfrågan på Facebooks Köp/Sälj/Skänkes-grupp och frågade om någon har en till salu, och då fick jag tipset av en tjej från min föräldragrupp att man kan e-låna den på bibblan via deras hemsida. Fan vad smidigt, tänkte jag, och gick nu på morgonen in på hemsidan för att låna. MEN då visar det sig att man måste ha bibliotekskort med en pinkod för att kunna låna online, och för att få det måste jag åka ner till bibblan och hämta ut ett bibliotekskort mot uppvisad legitimation. Vafan.
Eftersom barnets bilstol sitter i Saaben som sambon tagit till jobbet idag, så blir det inget hämtande av något bibliotekskort idag. Och även om jag hade kunnat hämta det, så hade jag halvt kunnat svära på att det skulle ha blivit trassel med pinkod och grejer så att jag ändå inte kunnat låna den där boken. Med tanke på att inget annat gått min väg, liksom. Nej, den där boken får helt enkelt väntas med till efter helgen. Sambon sover ändå i gästrummet då han börjar jobba tidigt hela helgen, så barnet och jag har åtminstone dubbelsängen för oss själva, vilket underlättar för ryggen liitegrann. Och för säkerhets skull tar jag och understryker att Jag skaffar den där boken Efter helgen. Det finns barmhärtiga, jättesnälla samariter där ute(som vi uppskattar jättemycket och tycker jättemycket om) som ibland har en förmåga att snappa upp precis allt jag skriver här i bloggen, och det dyker upp kläder och prylar och annat som nämnts här titt som tätt. Det uppskattas såklart jättemycket, men ibland kan det gå till överdrift. Och hur larvigt det än låter, så har jag lite stolthet som ibland får sig en känga när jag inte hinner skaffa något av det jag tänkt köpa själv, för att samariterna direkt stuckit ut och införskaffat än det ena, än det andra. Nog för att man är lite ekonomiskt begränsad när man går på föräldrapenning, men det är lätt att känna sig lite som ett socialfall ibland, trots att folk bara vill vara snälla och hjälpa till :)
MEN skulle det visa sig att någon av er som läser detta, sitter på en gammal "Sova hela natten" hemma som bara ligger och skräpar, så får ni gärna hojta till. Men gå för guds skull inte ut och köp en, det gör jag själv :)
Och nu är det ju inget som säger att den där boken kommer hjälpa just oss. Men det är värt ett försök, både för min och sambons skull, samt för barnets. och säger min Mentor att jag ska läsa den, då gör jag det ;)
... för då vänder vädret och sabbar planerna att premiärgrilla. Jodå, när jag svängde iväg till ICA-butiken tidigare idag sken solen som bara den. När jag klev ut ur butiken var hela himlen grå, och den vind som blåst hela dagen hade tilltagit. Tack så djävla mycket. Kan lova att det är den där surapan Karma(som är en tik?) som haft en fot med i spelet. Bara för att jag var lite lycklig och skrytmånsig och basunerade ut att grillen skulle fram idag. Vilket i och för sig kanske gör det lite mer till Mitt fel. Där fick jag för att jag skröt, liksom. Jaja, stekt fläskfilé är gott det också, speciellt om den legat i marinad några timmar(vilket den har). Lite ugnsrostade potatisar, morötter och champinjoner till det så blir det lyx på hög nivå.
Och gissa vilken unge som åt mat idag? Jajemen, våran unge. Men det var nog tack vare att sambon matade, för av någon anledning går det lättare för honom att få i ungen mat och gröt, än det gör för mig. Så i morgon när sambon jobbar igen lär det väl bli gnäll och kink vid matbordet i vanlig ordning. Dock snuttar inte ungen så mycket under dagtid längre. Han skulle säkert gärna snutta ofta om han fick, men vi trugar inte bröstet på honom, utan det får han när han tydligt visar att det är det han vill ha. I övrigt försöker vi bäst det går att peta i honom gröt, mat, välling och vatten. Vällingen går bara bättre och bättre, och det kan vi nog främst tacka bytet av vällingmärke för. Tidigare fick han Sempers havrevälling, men den var ju sådääär intressant. När vi däremot testade Nestlés Godnattvälling gick det bättre. Den känns lenare är Sempers, som jag upplevde som lite "grumlig". Och skit samma att det står Godnatt på den, han får den dagtid också. Snuttar gör han straxt innan han vaknar ordentligt på morgonen, en gång på förmiddagen, IBLAND på eftermiddagen, samt inför läggdags. Alltså Max 3 ggr i vaket tillstånd. Däremot blir det mycket snuttande på nätterna, men då är det mest för tröst och inte för hunger.
Och idag har vi rensat lite i kassarna med barnets urvuxna kläder. Vi har ju määängder med kläder i storlek 68, så idag rensade vi bort en full pappkasse som jag ska testa att sälja på Tradera. Det ska bli så roligt! Jag vet ju själv hur kul det är att buda hem sådant, så jag måste ju testa att sälja lite också. Men först måste vi kirra nya batterier till köksvågen så jag vet vad fraktkostnaden för grejerna blir innan jag kan lägga ut den till försäljning. och även fast vi rensat ur en massa, så har vi fortfarande massor kvar, men det är sådant som vi verkligen vill spara.
Och jag sade det hos svärföräldrarna igår, och säger det igen här - skulle det komma en unge till i framtiden så VILL VI IIIIINTE HA NÅGRA NYA BEBISKLÄDER. Alls. Oavsett det skulle komma ett flickebarn. INGA kläder alls upp tills ungen är åtminstone 9-10 månader. Inte heller några "bebisleksaker". När Linus blir större kommer han ändå inte leka med de leksaker han haft som bebis, så de får gå vidare till en eventuell andra unge. Och jag är verkligen helt seriös nu, vi vill verkligen inte ha. Jag kommer rentav bli irriterad, näst intill Arg, om folk trotsar vår önskan och kommer med massa kläder och leksaker i alla fall. Vi har inte plats för en massa extra grejer. Snälla respektera det. Och ett eventuellt flickebarn under 1 år behöver inga kjolar och klänningar, det är bara opraktiskt. Spara era pengar, alternativt sätt in en slant på barnets sparkonto i stället. Då slipper vi svämma över av grejer, och ungen kommer tacka er när han/hon är större.
Nej för tusan, några tatueringar har vi inte råd med här(även om jag i huvudet sitter och skissar på en gällande barnets födelse). Däremot är det ju tänder på gång i barnets söta lilla dregelgrotta. Jag tycker dock att det är knepigt det där med tänder, för exakt när räknar man egentligen att barnet får sina tänder? När man skymtar riskornet under tandköttet, när tanden brytit igenom, eller när den är helt uppe? Skit samma, de där böckerna vi fått(Min första bok) där det är tänkt att man ska fylla i barnets alla händelser, har vi inte petat på på flera månader. Det är liksom inte riktigt vår grej. Vi fyllde i födelsedatum och sådant där i början, men sedan rann det ut i sanden. Och eftersom vi inte döpt barnet så blir det ju massa papper med tomrum mitt i alltihop. Och orka hålla reda på vem man fick vad av i första födelsedagspresent? Personligen skiter jag fullständigt i om jag fick ett par gröna byxor av faster när jag föddes(jag har för övrigt ingen faster och har aldrig haft någon faster, så det var ett utmärkt exempel att använda för att inte riskera att trampa på någons tår).
Hur som helst, så har nu båda tänderna brytit igenom, men har lång bit kvar innan de är helt uppe. Och jag har ingen aning om hur lång tid det tar för små bebiständer att komma upp. Några dagar? Några veckor? Allt jag vet är att han kommer se förbaskat söt ut när de faktiskt syns även utan att man måste dra ner läppen på honom.
Dagar som denna, när sambon har "helg" från sitt skiftjobb, får man så mycket mer gjort än när man är ensam hemma med barnet. Då får jag ju liksom "barnvakt" till barnet och behöver inte släppa det jag håller på med när barnet börjar gnälla, för vi är ju två! Inte för att jag har gjort så himla mycket grejer idag, men det jag gjort har jag kunnat göra i lugn och ro, liksom. vad har jag gjort då? Jo, jag har under dagens gång förberett kvällens middag som jag längtat efter så länge - nämligen sillådan/gratängen! Redan efter frukost skalade och kokade jag potatisen som ska vara färdigkokt när gratängen görs. Senare på dagen stekte jag löken mjuk så den hann svalna. Men däremellan planterade jag om en klätterranka eller vad de nu kan tänkas heta, samt planterade ner några extra "rankskott" som stått och rotat sig i en burk med vatten i köket alldeles för länge. Och så planterade jag mina gullvivefrön jag köpt på Tradera(samt en blandning med extra frön som jag inte alls vet vad det är, som säljaren slängde med som bonus).
Sambon klädde på barnet och följde med ut på altanen när jag skulle plantera, och satte barnet i sin gåstol så han kunde kuta runt själv på altanen.
Ascool i sina solglasögon
Skönt och uppiggande att vara i solen
Linus var i sitt esse
Måtte fröna gro nu så de kan få blomma nästa vår
Idag har dessutom sambon ställt ut massa saker i förrådet som mest bara stått och tagit onödig plats och fått det att se allmänt rörigt ut i huset. Vaggan åkte ut, likaså liggdelen till vagnen som inte använts på flera veckor, samt babysittern som inte används längre och lite annan bråte. Och så har vi lagt ut en gammal byrå som står i barnets blivande rum till försäljning då den inte alls passar in där, eller någon annastans i huset. Det är så skönt att rensa ut saker, plötsligt känns huset så mycket mer rymligt och organiserat! Idag kom dessutom ytterligare ett roligt paket i postlådan med en gardinkappa till barnets blivande rum som även den fyndats på Tradera. För 1 krona(+frakt då såklart). Och idag hade äntligen burken(Tradera, vad annars?) jag budat till mig kommit till paketombudet, så den hämtades ut när vi ändå skulle svänga iväg till barnets farföräldrar en snabbis. Bild kommer vid senare tillfälle.
Nu har vi ätit sillgratäng och riven morot, och kämpar med att försöka hålla barnet på relativt gott humör så länge som möjligt då han bara sovit en gång idag, och tidsplaneringen med besök hos farföräldrar, middagslagande och middagsintag inte riktigt lämnade utrymme för någon tupplur för barnet. I så fall skulle han ha vaknat så sent på kvällen och då blir allt bara fel inför kvällsgröt och läggdags, och barnet blir bökigt att söva.
I morgon ska vi försöka klämma in en promenad någon gång under dagen, förmodligen i samband med barnets förmiddagslur. Och så funderar jag på att baka havrekakor så jag har något att fylla min "nya" gamla retro-burk med. Det känns ju lite muppigt att ställa sig och baka massa kakor nu när vi ska tänka på vad vi äter här hemma, men det är trevligt att ha NÅGONTING att bjuda på när man får besök, och jag vill inte köpa burkar bara för att de ska stå och se fina ut, de ska fylla en funktion också. Men Nu, gott folk, ska jag ta mig en dusch. Det var inte igår.
Resterna tillika morgondagens lunch av sillgratängen. Den ser inte mycket ut för världen, men är förbaskat salt och god!
Det tas inte så mycket kort på barnet och mamman tillsammans, tyvärr(*hint hint*, älskling ;)), så då får man ta saken i egna händer. Folk kan ju annars tro att den där mamman inte finns!
Att mamman i fråga sedan ser allmänt luggsliten och osminkad ut, och alltid går klädd i nerfläckade mjukiskläder får man ha lite överseende med. Orka vara snygg.
Inatt brann det. Inte i huset, eller någon grannes hus eller så, men i mitt psyke. Efter att ungen för typ 8:e gången börjat sparka, vrida, vända och gnälla, så brann det till ordentligt i huvudet på mig. Det liksom rann över efter att jag knappt fått sova något. Räkna till 10? Jodå, det gjorde jag. Typ 4 gånger i följd. Utan resultat. Jag till och med röt till åt det stackars barnet. Kan ni fatta, jag RÖT åt min lilla älskade bebis som låg där och gnällde av någon form av obekvämlighet. För det är ju halvt omöjligt att lista ut vad det är som tynger honom då han inte kan berätta det. Är det tänderna? Är det gaser? Är det hunger(fast det bör det omöjligt vara då han snuttade bara ngn timme tidigare och ändå knappt äter ngt när han snuttar, utan bara sväljer det som han "råkat" driva ut)? Är han varm? Är han kall? Är det mardrömmar? Har armen/foten/handen somnat? Är det nattskräck? Allergier? För seriöst, det där med separationsfas börjar kännas lite gammalt, då han hållit på såhär i tamejfan snart 3 månader eller något. Jag har tappat räkningen.
Det är ju uppenbarligen NÅGONTING som är jobbigt, och det enda som hjälper är att stoppa en tutte i munnen på honom för att han ska somna om. Ibland kan nappen funka, men oftast ligger han bara stilla i ett par minuter innan nappen spottas ut och gnället drar igång igen. Jag är riktigt djävla brutalt trött på detta nu. Jag vill sova själv i min egen säng, utan att behöva trängas med en bebis. Jag skulle rentav vilja slippa vara mamma en dag + en natt. Inte behöva amma barn mitt i natten, inte behöva kliva upp före 10 och byta blöja, inte behöva göra gröt/välling, inte behöva leka tittut, inte behöva gå och plocka leksaker överallt, inte behöva torka bajsrumpa, inte behöva gå och lägga mig före 22 bara för att ungen måste ligga intill för att somna. Bara få vara Jag en hel dag, utan några som helst förpliktelser gentemot någon annan. Kunna laga mat i lugn och ro, se på TV/sitta vid datorn i lugn och ro, ta lång sovmorgon, sitta uppe sent på kvällen, rentav unna mig en fylla! :-p Snablarns så skönt det skulle vara.
Sådant här gnäll vill ju inte folk höra, åtminstone inte de som ej har barn själva. "Djävla gnäll, om det nu är så jobbigt, varför skaffade du unge över huvud taget?". Ja ni, det undrar jag också då och då. Varför? Jag tycker dock det är viktigt att dela med sig av sådant här, för det är tamejfan inte en dans på rosor att ha barn alla gånger, och det är nog många som känner igen sig. Och det är viktigt att få veta att det finns fler som har det likadant, eller till och med ännu värre. Och jag är fullt medveten om att vi, jämfört med många andra föräldrar därute, har det riktigt bra. För även om vår unge sover som ett arsel om nätterna så sover han ju i alla fall. Den lyxen är det inte alla som har, många många därute har ungar som är helt vakna större delen av nätterna, och DET hade sänt mig i graven för länge sedan. All cred till er som härdar ut med sådana barn.
Nej, den här natten tillhörde en av de sämre, och jag är så himla trött, men kan trots det inte somna när jag går och lägger mig. Förmodligen är det psykiskt. "Ungen vaknar ändå snart", typ. Och dagtid är ju ungen sitt vanliga söta, spralliga och glada jag. Kontrasten mellan barnet dagtid, och barnet nattetid, skiljer sig så markant. Kanske liiite lättare till gnäll om dagarna sista tiden, men det tror jag kan kopplas till tänderna. Om det nu skulle vara allergi som är problemet, vad är det då han inte tål? Hur i hela friden ska man kunna veta det? Allergitest får man ju tjata sig till efter vad jag har hört, och de är ändå sällan tillförlitliga. Ska vi verkligen behöva vänta ut det hela och bara sitta och hoppas att det "går över"? Kommer mitt psyke hålla för det? För BVC nämner ju bara separationsfas när man nämner dålig sömn. Känns som det sägs på ren rutin. Men ser det fortfarande ut på det här viset lagom till nästa BVC-besök så tänker jag ta upp det igen.
Hade det inte varit för mitt konstigt nog ändå ganska stora tålamod, så hade jag nog slängt ungen i vagnen, kört ut honom på altanen och stängt dörren. Det var i alla fall tanken som snurrade i huvudet när jag var som mest frustrerad inatt. Det skulle jag ju såklart aldrig göra på riktigt, men det är sådana tankar som florerar när man sitter där mitt i natten med gnällande unge och knappt orkar med sig själv ens. och vore det inte för att sambon ska upp och jobba dagen efter så hade jag nog starkt övervägt att lämna sovrummet, stänga igen dörren och lägga mig någon annastans. Låta hans Gnällande Höghet gnälla bäst han vill och låta det bli sambons problem. Hur nu han skulle kunna lösa det, stackarn. Hans tuttar är inte lika snuttvänliga :-p
... men när den väl passar kommer han vara coolast i stan(byn).
Hatten var bara en del av kassar fulla med jackor, överdragsbrallor, stövlar, skor och sandaler som sambon hämtade hem från en bekant igår. Allt är för stort ännu, men kommer komma väl till pass när ungen blir större, och skor och jackor är i regel inga billiga grejer. Detta fick vi för näst intill hutlöst lite pengar. Och så har vi "bilmatta" till förbannelse, en hel rulle! Skulle kunna köra heltäckningsmatta i halva huset på den där mattrullen. Superbra när/om den blir nött. Bara kasta den gamla och klippa till en ny!
Sist vi storhandlade, köpte jag ett paket av ABBA's steksill, med tanken att jag ska göra världens godaste sillåda som pappa brukar göra ibland(efter recept ur Nils-Emil VadHanNuHeter's kokbok). Sillen ligger fortfarande i sin förpackning i kylen, hittills orörd, så jag har bestämt att jag ska göra den där sillådan på onsdag när sambon är hemma ledig igen. Om ni bara kunde förstå hur god den är, och hur lätt den är att göra! Potatis, lök, steksill och gräddmjölk, typ. Och så in i ugnen. Pappa brukar dessutom ha i skivat äpple vilket höjer rätten något enormt, så det ska även jag ha. Dock minns jag inte receptet i huvudet, och har det heller inte nerskrivet någonstans, men det borde gå att finna på nätet. Om inte annat får pappsen ett litet samtal i veckan. Jag är så sugen nu att jag håller på att dö, och jag hoppas sambon också tycker om den fast han inte är någon större fiskentusiast.
Appropå mat, så har sambon och jag beslutat oss för att i slutet av månaden för första gången lämna barnet hemma med barnvakt några timmar. Vi ska unna oss en middag på restaurang minsann, och då talar vi inte om Daisys eller McDonald's för en gångs skull, utan "riktig" restaurang med "riktig" mat. Med dukbeklädda bord, meny i handen, serveringspersonal och VINglas. I stället för flottiga plastbord, meny på en tavla ovanför kassan, självservering och pappmuggar med lock. Blir nog till och med 2 - eller 3-rätters! Jojo, fint skare va!
Det är lite ångestladdat att lämna barnet hemma för första gången, då vi inte har en aning om hur det kommer gå. Förmodligen går det bara fint, men i egenskap av öm moder som vet hur besvärlig barnet för tillfället är att söva, och hur komplett galen ungen blir när han är övertrött(nu snackar vi inte skrik och gap, utan ren skär galenskap i form av gåstolsrace fram och tillbaka i huset, hyperventilering och skrattattacker åt ingenting, vilket gör att ungen kan bli en ren sport att söva sedan), så finns alltid oron där. Och tänk om han blir jättetuttig och jätteledsen så de stackars barnvakterna blir helt bedrövade? Då får vi såklart hoppa i bilen och rulla hemåt igen. Men man hoppas ju få slippa det samtalet och bara få lugn, barnfri kvalitetstid på tumanhand, för det var inte igår.
Som min kloke far sade vid ett tillfälle: "- Vi sitter jättegärna barnvakt. Men det är alltid jobbigare att ta hand om andras barn, än det var att ta hand om sina egna. Inte för att det inte är roligt, för det är det. Men man har ju ansvar för någon annans lilla ögonsten och det är ett stort ansvar att ha. Nästan lite jobbigt ibland". Typ något sådant var det han sade i alla fall. Och det förstår jag till fullo. Att sitta med någon annans eventuellt förtvivlade unge är ett tyngande jobb, hur roligt det än är med barn. Fast jag är ju egentligen inte rätt person att uttala någonting sådant då jag egentligen inte tycker om ungar :-p
En t-shirt och ett par "prasselbrallor" till barnet, samt gullvivefrön till mamma(och pappa och barnet också såklart). Samtliga fynd från Tradera. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag älskar Tradera. Dels är det förbaskat roligt att sitta där och titta runt, ännu roligare att buda, och såklart roligast att vinna. Men det gäller ju att hålla huvudet kallt, för det är ju lite FÖR roligt ur ekonomiskt synvinkel, då det är väldigt lätt att tappa fattningen och buda hejvilt bara för att man vill vinna. Tack och lov är jag ganska bra på att hålla mig själv i skinnet när det väl gäller. Dessa attiraljer budade jag hem för en sammanlagd summa av 116kr, och då är frakten inräknad. Och om någon dag kommer Schenker med ett paket till vårt paketombud i Rimbo med en fin gammal burk jag budade hem för någon vecka sedan.
Jag tänkte ge mig på att prova sälja några saker via Tradera själv också, man måste ju testa Tradera åt båda hållen, så att säga. Om inte annat för att sponsra jobbet och skicka med Posten, jag vill ju trygga min arbetsplats medan jag fortfarande tillhör personalen, liksom ;)
*Ni kanske undrade över asterisken(eller vad f-n det nu heter) i början av inlägget? I egenskap av brevbärare vill jag ju dela med mig av mitt "proffessionella" kunnande, och lära svenska folket(dvs de typ 3 personer som läser), skillnaden på Postlåda och Brevlåda. En brevlåda är en bullig knallgul sak med blått posthorn på som du postar dina brev i. En postlåda är lådan som ni som bor i villa i regel har utanför ert hus och får er post i. Nu vet ni det. Men jag ska vara ärlig och säga att jag för det mesta använder ordet Brevlåda om båda sorter ;)
Bordskant e gott Men den där kameran såg ju lattjo ut Vill ha... Vill... Jag når inte, mamma! Åh, reklam på TV... Visst ja, det var ju kameran jag ville åt Äsch, det gååår ju inte. Lika glad för det är jag(den här gången iaf...)
Idag är himlen klarblå över Rånäs, och solen skiner så det står härliga till. Tyvärr envisas det med att blåsa(för saker och ting får ju aldrig vara heelt perfekt), men det struntade lilla familjen i och gick ut på en promenad. Sambon är ju duktig och äter nyttigt samt i mindre portioner, och han vill även klämma in lite motion i det hela för att bättra på de redan positiva resultaten på vågen en liten uns till. För vi vet ju hur vi ska gå tillväga för att gå ner i vikt, då vi för ett par år sedan gick med i Viktklubb.se(via aftonbladet) och då registrerade ALLT vi åt i ett program på nätet. Vi fick fylla i startvikt och längd och omfångsmått etc etc, och utefter det fick vi uträknat åt oss vilket antal kalorier vi skulle äta varje dag. Man levde halvt i en liten bubbla när man höll på med det där, men det var ändå simpelt, smidigt och gav synliga resultat. Jag ville vid det tillfället gå ner 10kg, och hann bli av med 8kg innan julen kom :-p Sambon tror jag gick ner dryga 20kg.
Nu ligger ju jag på min idealvikt, men man vet ju aldrig vad som händer med den den dag barnet inte ammar längre... men oavsett behöver jag börja röra på mig igen, för ska jag överleva En dag på jobbet när barnet börjar på dagis(jag är brevbärare) MÅSTE jag börja motionera och bygga upp lite muskler igen. Efter att ha byggt upp en grym grundkondition och ben - och stjärtmuskler under 6 år på Posten, så känns det riktigt surt att inte ha något av det kvar. Det kan jag tacka barnafödande för. För under graviditeten fortsatte jag att röra på mig bäst det gick. Jag tog 60-minuterspromenader ungefär 2 ggr i veckan ända tills jag var höggravid. Min sista promenad tror jag att jag genomförde ungefär 4 dagar före förlossningen om jag inte minns fel. Ganska hyfsat med tanke på hur man såg ut:
Vecka 41+0
Förlossningen bjöd ju tyvärr på lite bristningar med tillhörande stygn och smärta som gjorde att jag knappt kunde röra mig på flera veckor, och det går FORT för kroppen att släppa alla muskler man tidigare haft. De försvann i ett nafs och det finns inte en muskel kvar. Vänsterarmen(tillika "postarmen") bär jag ju i alla fall barnet på, så den får sig ju en viss träning då och då eftersom barnet väger 10kg. Men mina en gång så vältränade skinkor är idag som två slappa små sackosäckar, typ. Och mina benmuskler är i stort behov av ett par månaders konstant trappspring/cykling. Jag ska försöka sparka igång min gamla Monark snart så jag kan trampa ett par varv fram och tillbaka på banvallen. När benen verkar orka med lite mer blir det väl dags att spänna på en cykelstol och hiva upp barnet därbak för lite extra tyngd. Tyvärr har jag en herrcykel, så frågan är hur många gånger ungen kommer få sig en känga när mamma ska svänga benet över ramen :-P
Hur som helst så blev det en 40-minuterspromenad i rask takt på förmiddagen idag, för sedan skulle sambon iväg och jobba. Barnet somnade i vanlig ordning i vagnen efter ca 20 minuters promenad, och fortsatte sova ute på trappen när vi kom hem. Vi har ju inte haft honom att sova utomhus om dagarna ännu. Vi har väl varit lite för bekväma(läs: lata) av oss och inte orkat bylta på och av barnet kläder varje dag när vi inte ska ut och göra någonting, men så fort barnet verkar kunna börja sova lite ensam igen(för just nu sover han i stort sett bara intill mig i soffan/sängen, helst m en tutte i munnen) så ska vi försöka börja med förmiddagsluren på altanen. Han kommer ju få sove utomhus när han börjar på dagis, så det är lika bra att börja vänja honom. Ju förr desto bättre.
Nu hoppas jag att de där tänderna kan titta upp med raketfart så att hans matlust förhoppningsvis kommer tillbaka. Och så hoppas jag att tändernas uppkomst kanske kan resultera i lite bättre sömn också, för jag börjar ruttna ganska rejält på att ha det som vi har nu. När man väcks av ungen Minst 6-7 ggr/natt, och vid varje tillfälle upptäcker att man känner sig ARG, då är det inget kul längre. För man vill ju inte vara arg på en liten bebis som inte kan hjälpa att han sover som han gör. Men det är just så jag känner vissa nätter, framför allt de nätter när han vaknar och gnäller jätteofta, och min rygg ligger och jämrar sig av smärta. Jag är trött och less, sover som en kratta, och det resulterar i att humöret till slut får sig en rejäl känga. Arg. Näe, det känns inte okej. Men vad gör man? Jo, man biter sig i tungan, räknar till 10, stoppar en tutte i munnen på ungen och försöker somna om, trots värkande rygg, hungrig mage och full blåsa.
...visa vad som hände i vardagsrummet också. Vill bara innan meddela att resultatet på efter-bilden bara är lite preliminärt. Spelen som ligger på stringhyllan ska ner i expedithyllan sedan, och det ska upp lite böcker och annat(som vi inte kommit på vad än) på stringhyllan. Men det blir ett senare projekt, nu ska vi pusta ut ett par dagar :-p
För de som undrat - färgen räckte. Finns till och med lite färg över. Och det blev bra, såpass bra att man numer faktiskt vill sitta kvar i köket en stund när man ätit. Det ville man inte innan, då alla väggar var enbart grundmålade i vitt. Dåligt grundmålade, dessutom. Ett lite hafsigt jobb som jag kan tänka mig gjordes av de tidigare ägarna för att huset skulle bli lättare att sälja. Varför jag tror det? Jo för att ALLA rum grundmålades innan husvisningen. Endast Ett rum hade annan färg än vitt, och det var barnets blivande rum. Därinne är det typ beiget, en färg som valdes att måla med då färgen under tydligen var svart...varför målar man ett rum svart?
Här kommer lite före - och efterbilder:
Det är lite svårt att se större skillnader, då den nya färgen inte är så mörk. Och det är svårt att få till bra foton så att ljuset faller rätt osv. Men färgen skiftar beroende på hur ljust det är i köket. Ibland kan man ana en svag grön ton, ibland ser det betonggrått ut. hur som, så är det så sjuuukt mycket finare än innan. Speciellt sedan skänken och tavellisten kom på plats. Det skall även skruvas på möbelben på skänken, men de har inte kommit med posten ännu utan bör dyka upp i nästa vecka.
Köket känns som ett helt nytt kök nu. Även om planen är att byta ut även köksbänken, samt kaklet över köksbänken när tid och ekonomi finns, så har helgens målning gjort en enorm skillnad. Det övriga som skall rustas känns det inte lika bråttom med längre. var sak har sin tid, och nu kan vi verkligen leva med köket som det ser ut idag.
Vi fick besök mitt i kaoset igår av barnets morbror och två av sina kusiner. Deras mamma ligger hemma med någon form av förkylningshosta, och de var desperata att komma hemifrån :-p De kom och fikade, tittade på köket och lekte med barnet som tyckte det var kalaskul med besök. Vi blev förvarnade om deras besök, så jag försökte någon timme innan att söva barnet i soffan. Han slumrade till i typ 5 minuter, men sedan ville han vara vaken och inte ALLS sova, så jag befarade uselt humör när fikagästerna hunnit vara här en liten stund. Och visst, mot slutet började det bli lite smågnälligt, men han höll ut förvånadsvärt länge. För med facit i hand hade barnet varit vaken sedan han vaknade klockan 9 på morgonen, och när han väl somnade på eftermiddagen hade han varit vaken 7 timmar i sträck... det är lååång tid för en knappa 7,5-månadersbebis. Bra övning inför dagis om inte annat ;-p
Även idag har vi haft besök. Av barnets farmor och farfar som ville titta på köket, samt glutta på barnets, waiiit for iit, tändER. Jodå, igår när vi skulle försöka få en längre titt på tanden vi upptäckt är på gång, så såg vi minsann att även tanden bredvid är på G! Den ligger någon millimeter efter den första, men lär komma upp ungefär samtidigt. Det handlar alltså om de två mittersta tänderna i underkäken. Fatta hur söööt han kommer se ut när de är ute. Kanske har vi nu en lite vettigare förklaring till barnets ointresse av att äta mat, nämligen tänderna.
Idag har jag även gjort en till sats av jordnötskakorna som blev lite misslyckade sist. Idag ökade jag smörmängden lite, och minskade mängden mjöl litegrann, så nu föll inte degen isär i smulor utan gick att forma innan man stoppade den i kylen. Den smulade liite när den skulle skivas sedan, men det gick mycket bättre än sist, och nu blev det långt mer än 39 kakor, dock inte 100. Jag orkade inte räkna :-p
... annars blir bara halva köket klart. Sambon gjorde ju en första strykning igår, och kunde efteråt konstatera att det Kan finnas en risk att färgen inte täcker ordentligt på 2 strykningar. Och halva burken färg gick åt igår, vilket innebär att den kommer ta slut idag, och räcker inte färgen så får köket stå ofärdigt till nästa lön då vi trots allt prioriterar mat i magarna och bensin i bilarna före ett snyggt kök. Haha, skulle färgen nu inte räcka, så skulle det inte förvåna mig ett dugg om just den nyansen plötsligt är borta ur sortimentet när vi ska köpa mer. Att Fru Karma(som är en tik?) har humor, liksom. Så idag "safe:ar" vi, och målar den stora väggen(där skänken ska stå), samt runt de stora köksfönstren(där köksbordet står), så att de delarna är målade och klara. Visar det sig sedan att färgen inte räcker till resten av köket så är det inte hela världen. Då har vi iaf gjort klart där allt möblemang ska stå, så slipper vi kånka ut det en gång till när vi väl köpt mer färg och ska måla resten. Allt löser sig alltid på ett eller annat sätt.
Barnet(som i vanlig ordning sovit som ett arsel inatt), kutar runt här i sin gåstol och tycks vara på superbt humör. Det pratas och tjuts och jagas katt, varvat med en och annan paus framför TV:n om det verkar visas något spännande. "Pax jordiska äventyr" är tydligen spännande idag. Vi har även kunnat konstatera att barnet tycks ha en förkärlek för "Stewie" i "Family Guy". Ni vet, den där fula bebisen med rugbyformat huvud som har storhetsvansinne, vill ta över världen, och ständigt planerar att avrätta sin egen mor. Borde man börja bli orolig? :-p
Visst är jag söt mamma? Vänta du bara morsan, vänta bara...
Nu kommer jag och tar dig, mamma!
Hej då, nu ska jag göra annat(planera din avrättning?)
Nä, det var bara annat sattyg på G
Dagens bilder togs dock ett par dagar gamla, bara så ni vet. Barnet springer fortfarande runt i pyjamas. Det får man göra när pappa går upp med barnet på morgonen. När mamma går upp med barnet får man kläder ;)
... skulle vi, Linus och jag, och ur ur huset tog vi oss. Medan den arma sambon stod hemma i köket och spacklade, slipade och målade taket, så tog Linus och jag en sväng till Norrtälje där vi köpte 3 bodysar till barnet, samt ett par extra bältesremmar till bilstolen så vi slipper flytta dem mellan Saaben och Peggy när bilstolen ska byta bil. Nu e mamma pank, typ.
Efter en sväng på stan satte vi oss i bilen och svängde iväg till barnets farfar och hälsade på, och passade på att (försöka)stoppa mat i barnet. Fick väl i en 4-5 skedar makaronigryta, men sedan tog det stopp, så vi fick fylla på med fruktpuré och vatten. Sedan fick vi sms av sambon som talade om att slipningen var klar, så då satte vi oss i bilen och åkte hem igen. Man kunde fortfarande känna av lite slipdamm i luften när man kom hem, men det ska nog inte gå ngn nöd på barnet så länge han håller sig borta från köket någon dag. Och medan barnet och jag låg i soffan och mös, så hann den fantastiska sambon till och med med att måla köksväggarna ett första varv, så vi ligger bra långt före tidsschemat och blir nog klara redan under morgondagen!
Finns det ngt härligare än arbetande karlar? För framtida generationer att hitta :-) Det är skönt att inte behöva lyfta ett finger.
Nu letar jag efter ork att laga mat. Idag skulle man egentligen hämta pizza eller något, då köket är ett kaos, men vill man hålla i slantarna gör man bäst i att låta bilen stå över den sammanlagda dryga 2 mil långa resan. Och falukorv är minst lika gott!
Startade dagen med att svänga iväg och lämna en kasse full med Allt Om Mat-tidningar till en tjej som ville ha. Kändes synd att kasta dem om de kan komma till glädje någon annanstans, så jag lade ut dem under "Skänkes" på en köp/sälj-sida på Facebook. Därefter åkte vi och hämtade en stringhylla vi fått, samt vattnade lite blommor i ett hus som vi "vaktar" medan de inneboende är på semester. Nu är vi hemma igen, och jag sitter och äter lunch och betalar Traderavinster. Har ropat hem ett par byxor, en body och en t-shirt till barnet + gullvivefrön för en sammanlagd kostnad av 116kr. Jag älskar Tradera. Sambon står i köket och sliter loss lös tapet. Känns som en jämn arbetsfördelning. Jag vid datorn och han arbetar. Barnet? Han tittar som vanligt på TV. Storfavoriten "I drömmarnas trädgård".
Och förresten, i morse fick vi en snabb snabb glimt av det som är på väg upp ur underkäken på barnet. Nu ser man små taggar av en tand som vill fram. Ser ut att vara den vänstra(från Linus håll sett) framtanden i mitten.
Men vad är detta? Hur ska man nu kunna komma in i köket? Idag får hallbänken agera bebis-stopp. Åtminstone så länge det håller på och rivs och joxas i köket. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Hmm, liiite rörigt kanske. Och vad är det man skymtar bakom kylskåpen?
Det där med att laga lunch kändes lite överkurs när köket för tillfället är en mindre röra, så det fick bli nödlösning idag - nyponsoppa, keso och banan.
... nog känns det allt lite vasst längst fram i underkäken på barnet. Det tradiga är att det inte syns. Eller, om man tittar noga kanske det syns, men titta noga får man ju inte för barnet som inte fattar varför vi håller på och drar ner läppen på honom titt som tätt. Nej han lägger tungan i vägen, och blir irriterad när man försöker titta. Låt bli min käft, liksom. Vi får väl se om det är något synligt som tittar ut snart, för stoppar man fingret i munnen på honom och drar på underkäken så känner man något vasst som inte känts förut. Detta kan nog vara förklaringen till att jag känt mig lite öm om i alla fall Ena bröstvårtan på sistone. Inga sår eller något som syns, men det känns liksom...skumt. Lite "oskönt", om man så säger.
Spännande det här! Och samtidigt lite oroväckande, hur brutal kommer han vara när tandsingen väl kommer ut? Tack och lov att det tycks komma i underkäken först iaf, eftersom han har tungan över tandraden när han snuttar. Vill inte tänka på hur det känns när övriga tänder kommer...
Undrar om man kan skala fram tanden på den här? Värt å prova.
Blogg-SM idag? Nä, men ibland kliar det till i fingrarna direkt efter man skrivit något, när det liksom finns massa ord kvar som vill ut. Jag sitter här med min kvarvarande halva av iskaffet och dagdrömmer om vårt kök i ommålat skick. Jag längtar något förbaskat efter att det ska vara klart! För själva målningen i sig längtar jag inte efter. Framför allt inte spacklingen och slipningen, och ABSOLUT inte efter maskeringstejpen. Jag Hatar att maskeringstejpa. Nu har ju jag sådan tur att jag får smita iväg en hel dag med barnet för att han ska slippa få i sig massa slipdamm. För det där slipdammet letar sig fram tamejfan överallt, upptäckte vi av egen erfaranhet när vi inför inflytten i huset passade på att måla om hall och vardagsrum. Men det hade lika gärna kunnat vara sambon som åkte iväg med barnet, så jag kanske bör vara tyst nu :-p
Vi har ju som sagt hittat en färg på Rusta, som heter "Basilika". Tack och lov är den inte knallgrön som basilika faktiskt är, utan denna färg är ganska ljust grågrön. Man mest anar att den är grön, vilken kommer göra sig jättebra till våra svarta köksmöbler och de roströda gardinerna. Vi hittade ju våra köksmöbler till kanonpris via Blocket. Vi hade redan sett dem på IKEA och bestämt att de där ska vi ha, men när vi hittade en uppsättning med bordet av storleken större än vi tänkt köpa + 6 stolar för sammanlagt 1300kr kunde vi inte låta bli att köpa det. Det var för övrigt min längsta stund utan barnet då det var Jag som åkte iväg och hämtade grejerna, då de fanns i Sundbyberg/Rissne, och sambon hatar att köra bil i - och runt stan. Det visade sig när jag åkte dit att jag också hatar att köra däromkring, åtminstone när vägen jag kollat in på Eniros kartor på nätet, inte ALLS stämde just då, då det var ombyggnationer på Enköpingsvägen...OJ vad arg och frustrerad jag var när jag insåg att jag inte hade en djävla aning om var jag befann mig, eller var jag skulle köra. Efter ett samtal till sambon lyckades jag till slut ta mig dit i alla fall.
Nu står köksmöblerna där och ser fantastiskt snygga ut. Men jag måste medge att jag saknar mina gamla köksmöbler lite. De var arvegods från min bror när han bytte köksmöbler, och var fina gedigna vitmålade pinnstolar, och ett fint "riktigt" träbord med riktig träskiva som går att slipa och olja/lacka om när det blivit slitet. Det är egentligen den bästa sortens möbel, som inte har laminat(vilket "nya" bordet har). Men bordet var litet och rymde bara 4 personer. Hade man satt 2 pers på kortsidorna hade man inte fått plats med mattallrikar utan att de stod och slog emot varandra, så vi ville ha större så man kan bjuda hem folk på middag utan att behöva trängas.
De gamla köksstolarna blev vi av med direkt, då det är allmänt poppis med vita pinnstolar nu. Överallt ser man folk som letar gamla stolar, skåp och bord i "shabby chic"-stil. Shabby chic är visst inne nu. Och själv älskar jag den gamla lantliga stilen och skulle lätt kunna ha det själv, men det är så populärt nu att typ Alla ska ha det, och det är då jag blir tvärtemot. Jag vill inte göra som "alla andra", så vi skippar shabby chic och kör någon form av sparsmakad IKEA-stil i stället :-p Med vissa äldre inslag då i form av gamla glasflaskor och sådant som "pynt". Det blir nog bra. När vi målat ska vi sätta möbelben på den svarta expedithyllan vi för närvarande har i vardagsrummet, och ställa den som skänk i köket. Och så åker det upp en tavellist för kokböcker på väggen ovanför skänken. Den tomma väggen som blir i vardagsrummet efter expedithyllan, skall ersättas med en mindre brun expedithylla på golvet, och en gammal stringhylla på väggen. Kommer bli kalasbra.
Jag ska försöka komma ihåg att ta före - och efterbilder av köket(och vardagsrummet) så ni får se.
Yoghurten slut. Nyponsoppan slut. Brödet i frysen. Det blev lite problematiskt när jag klev upp i morse och insåg att det fanns lite ont om frukostattiraljer hemma. Åtminstone sådant jag vill ha. För i övrigt finns det ju havregryn att göra gröt på, ett skåp fullt av knäckebröd, formbröd att stoppa i brödrosten. Men det är jag ju såklart inte sugen på, och jag har egentligen aldrig varit någon frukostmänniska, jag äter bara för att man "ska". Det är ju bra för kroppens förbränning, och för att man ska orka med dagen. Men när det kommer sådana här dagar tar man det man kan tänka sig vara sugen på, och idag blev det ett glas iskaffe och en halv banan(det fanns bara en halv). Duger i krig när det är bögar i bunkern, som Sanna skulle ha sagt.
Kan varmt rekommendera den här. Blandas m vanlig mjölk och är Brutalt god.
Det där kakbaket ja. Degen blev inte alls mer lätthanterlig efter ett par timmar i kylen. Den föll tvärtom isär i småspint när jag skulle försöka skära den i skivor. Enligt receptet skulle rullarna vara ca 4cm tjocka. Mina var typ 7cm tjocka(annars höll de VERKLIGEN inte ihop). De skulle enligt receptet skäras i tunna skivor, vilket inte heller fanns på världskartan att man skulle kunna göra, så varje kaka blev typ 1cm tjock. Iaf de få som höll ihop, och det var inte många. Jag ledsnade på detta ganska tvärt och skivade det som gick, och åt upp resten av degen som bara var smul. Sedan mådde jag illa.
Det skulle enligt receptet bli ca 100 st kakor av den där degen. Jag fick ihop 39 st. varav 3-4 st bara var halva skivor. Men men. Jag slängde in skiten i ugnen till slut och sänkte värmen och lät de gräddas några minuter extra eftersom de var så tjocka, och de går att äta, men blev ju inte alls som jag tänkt mig från början. Men när blir saker och ting någonsin som man tänkt sig?
Jag har precis stoppat in 2 rullar med misslyckad kakdeg i kylen. Misslyckad för att den blev för torr och bara faller sönder i smulor. Så går det när man tycker att man ska experimentera och ommodifiera recept. Jag hittade ett recept på kardemummakakor i en Allt Om Mat-tidning som såg busenkelt ut = något för mig. Få ingredienser som bara blandas ihop utan konstigheter, det är min typ av bakning det. Men jag fick ju som sagt för mig att jag skulle ändra receptet lite, genom att skippa kardemumman och i stället blanda i jordnötssmör. Och jag tyckte att jag var jättelogisk när jag därför halverade mängden smör som stod i receptet, och ersatte det mot jordnötssmör. Annars blir det ju en sabla massa smör, tänkte jag. Tydligen var det lite överkurs. Och tilläggas bör kanske att jag inte har en aning om hur många gram jordnötssmör det faktiskt blev, då batteriet i köksvågen är slut.
Jag tröck trots allt ihop degen i två separata klumpar och försökte forma dem till rullar(vilket gick sådäär) som nu ligger i plastfolie i kylen. För det står i receptet att de ska ligga i lylen en timme. Kanske blir degen liiite mer formbar efter tiden i kylen om jag har tur. Men tur brukar jag ju sällan ha. Jaja, går det inte att skära ut kakor av deghelvetet så får det väl bli kaksmulor i stället då :-p
Idag tycks det vara årsmöte för områdets katter på vår altan iaf. Till våra egna katters förtret, då de fortfarande klassas som "gröngölingar" här och inte har minsta tillstymmelse till revir ens på sin egen tomt. De åker på spö jämt. Grannens gula kisse Oskar(som våran Siri aaaavskyr) sitter i skrivande stund på altanstaketet och solar. Och på gången fram till altanen sitter katten som sambon och jag gett det fina smeknamnet "idioten", då den spöar upp ALLA andra katter här i området. Nedanför Oskar sitter närmsta grannens mörkbrun/svarta katt(som jag ej vet namnet på). Och formodligen sitter vår egen Neo någonstans i närheten och trycker och vågar inte komma fram :-p Siri sitter tryggt här i hemmets trygga vrå på sin klösbräda och blänger surt på Oskar där utanför. Jag antar att vår altan är poppis då solen skiner på den hela dagen, men våra stackars katter törs ju knappt gå ut när det sitter andra katter där :-p
Solen skiner ju som sagt, så det är ju bäddat för att gå ut, men jag kan för mitt liv inte förstå var min ork har tagit vägen? Glömde jag den på ICA i lördags eller något? I så fall ligger den nog i snacksavdelningen och svullar ostbågar. Jag har funderingar på att åka iväg och hälsa på vår vän I en sväng idag, men det Kan bli en dryg bilfärd då sambon kör lilla Peggy idag, och jag sitter hemma med Saaben i vilken barnet sitter i bak och får solen i ansiktet. Vilket gör honom förbannad. För sådana där så kallade "solskydd" som man kan köpa och sätta på rutorna(vi har dem) är ju totalt värdelösa, de skyddar inte ett dugg, oavsett de är enfärgade eller fulla av Hello Kittys eller Nalle Puh(och sådana vägrar både sambon och jag sätta i bilen. Enfärgat eller inget alls). Vi får se hur vi gör. Jag ska ju hinna slänga in kakorna i ugnen vid tillfälle också. Allt hänger på när - och hur länge barnet sover middag. Men nu har han snart varit vaken i 3 timmar, så vi ska nog försöka sova en skvätt om inte allt för lång stund, sedan får vi se vad som händer och sker.
Har precis avslutat lunch tillsammans med barnet. Barnet fick nygjord, hemmagjord köttfärsås m pasta. Stavmixat guck med andra ord. Eftersom han matkrånglar till och från så kör jag nästan bara på sådant som han alltid tyckt om, och just hemmagjord köttfärsås är en sådan sak. Nestlés köttfärssås går också bra, medan Sempers inte gav några större hurrarop, vilket inte är så konstigt då den mest smakar morot. Barnet är inte överförtjust i morot. Och vem vill ha köttfärssås som mest smakar morot över lag? Inte konstigt att han kinkar.
Själv åt jag en salig röra av hälften rester(köttfärsröra m hackad smörgåsgurka - och rödbetor i), hälften äggröra. Röran äts med störst fördel tillsammans med kokt potatis, men jag orkade inte vänta på kokande potatisar så jag valde ägg i stället. Dessutom tänkte jag att barnet kunde få lite att pilla med när matintresset avtar då han inte smakat ägg tidigare.
Och visst pillade han. Massa pill, faktiskt. Han började med en stor klump som han knöt handen runt, för att sedan öppna och stänga handen kontinuerligt så smöret de stekts i klämdes ut. Efter en stund släppte han sin äggklump och började plocka med den. Och plocka. Och plocka, tills det till slut låg massa småspint över hela stolsbrickan. Och i knät. Och på golvet. Inte en enda bit stoppade han i munnen. Han stoppar bara större saker i munnen, men sådant där smått pillar han bara med. Det slutade med att jag fick stoppa i honom några bitar själv, och det var varken rysningar av obehag eller fågelmun gapande efter mer. Det gick att äta, men där stannade det, liksom.
Av någon anledning verkar det gå bättre att äta mat när pappa ger, vilket är rätt typiskt då de flesta måltider ges av mig eftersom pappa jobbar.
Nu står barnet gömt bakom vagnen, i sin gåstol, och bajsar, för övrigt.
Resultatet av dagens äggröreprovsmakning. Det ligger minst lika mycket till Under stolen.
Ja jag har inte haft någon ork att blogga på ett par dagar. Men det går nog ingen nöd på de få som läser, finns ju miljoner bloggar därute att följa, och jag tror knappast att just Min blogg är speciellt högtrafikerad. Eftersom jag inte kör någon betalvariant så kommer den sällan upp på sökmotorerna, så det är nog bara mina Facebook-kontakter som hittat hit, plus ett par till via blogg.se, för där syns jag ju.
Det har inte hänt så himla mycket här hemma i helgen, annat än att vi bytt handtag på köksluckorna. Tänk att något så simpelt kan förändra hela intrycket av ett kök... Innan satt det vanliga "tråkiga" plasthandtag på alla lådor och underskåp + på ETT av överskåpen. På resterande överskaåp satt det trähandtag(?!). Vette tusan vad tidigare husägaren hade för konstig smak. Eller så räckte inte pengarna till likadana handtag till alla skåpen :-p Nu ser det iaf ut såhär:
Och på torsdag ska det smygbörjas med målningen av köket. I alla fall börja förberedas med att slita bort gammal lös tapet, spacklas och kanske börja smygslipas lite. På fredag börjar det slipas på riktigt, så då ska jag ta med mig barnet iväg någonstans så han slipper få dammlunga. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på än, men det kan bli en sväng i Norrtälje, eller hälsa på någon som råkar vara hemma.
Luckhandtagen var för övrigt ett kap. Vi köpte dem begagnade för mindre än halva priset mot inköpspris(hittade dem på en Köp/sälj/skänkes-sida på FB), och det var helt klart värt pengarna. Även väggfärgen är en billigare variant från Rusta som tydligen ska vara riktigt bra trots lågt pris, så den totala kostnaden för rustning av köket(vi ska byta ut kökskaklet, köksbänken och köksluckorna också när ekonomin tillåter) kommer nog bli förhållandevis låg. Framför allt då vi försöker forska i om det går att måla våra köksluckor, så slipper man byta allt vilket kostar 5-siffriga summor.
Igår fyllde min lilla morfar 90 år. En helt klart högakningsvärd ålder. Tyvärr hör han förbaskat dåligt, och har på senare tid även blivit av med synen. Han kan bara skilja på ljus och mörker, men knappt heller det. Och så har han dåliga ben så han kan inte gå ordentligt utan är mest sittande hela dagarna. Och med åldern kommer ju ofta förvirring också, så även i hans fall. Vissa dagar är han riktigt klar och pratglad, medan han andra dagar inte vet var han är och känner sig nedstämd och grinig. Igår hade han dock en riktigt bra dag, och satt och pratade för fullt. Visserligen mest med sig själv, men ändå. Och han åt tårta och drack kaffe så det stod härliga till. Dessutom har han på ålderns höst släppt på alla hämningar och rapar rakt ut över fikabordet utan att skämmas, och frågar om man tror att han möjligvis kan släppa lite väder utan att det tar hus i helvete ;) Sin humor har han i alla fall fortfarande kvar, och det är härligt att se, för humorn har alltid varit en stor del av hans personlighet. Men för hans egen skull hoppas jag nästan att åldern 90 blir den sista han behöver fira, för det kan inte vara roligt att sitta rakt och upp ned dagarna igenom och varken höra eller se någonting. Och man känner sig inte så munter själv när man ser vad man kan ha att vänta när åldern slår till...
Detta är 2:a dagen i rad som barnet bajsar 2 ggr samma dag. Det händer inte så ofta. Vet inte om det beror på att han för tillfället halvt matvägrar och i stort sett lever på gröt,fruktpuré, lite välling(som vi försöker introducera för att ev kunna ta till vid framtida amningsavvänjning) och bröstmjölk. Framför allt "mat" vill han inte ha. Man får i 2, kanske 3 skedar men sedan tar det stopp. Fruktpurén däremot slinker fortfarande ner lika lätt, kanske bara inte i samma mängd. Han har ju varit lite förkyld till och från senaste tiden, men senaste dagarna tycker jag inte att den borde besvära honom så mkt då det knappt märks av att han är snorig annat än på de snorkråkor som ständigt sitter i borrarna på honom(för man får ju såklart inte hjälpa honom pilla bort dem). Annars brukar ju förkylning störa matintaget vad jag har förstått.
Jag har testat att prova sådan sorts mat som han i regel brukar tycka om(framför allt spaghetti och köttfärssås), men det hjälper inte, han ledsnar redan efter 2:a skeden i stort sett. Så man petar i honom massa fruktpuré och några klunkar vatten bara för att han ska få i sig något. Hopplösa unge. Förhoppningsvis är detta något övergående. Eller, det är jag ganska säker på att det är, men man stressar ju alltid upp sig själv(helt i onödan förmodligen) när ungen plötsligt inte äter. Efter att vid lunchen gått igenom samma procedur med näst intill noll matintag, bara puré, så valde jag vid middagen att i stället göra gröt. Det gick liiite bättre, men han var inte så intresserad av att äta. Han fick ett smörgåsrån med smör och leverpastej som han sög bort pålägget från och sedan knölade ihop i en liten blöt boll som slutligen hamnade på golvet. Det var allt. Så vi får se hur han mottager kvällsvällingen senare. Senaste 2 kvällarna har han faktiskt sugit i sig 1 och 1/4dl båda gångerna(kan det bero på att vi testat ett nytt märke?), så jag hoppas på åtminstone 1dl idag.
I övrigt är det rätt lugnt här hemma. Vi var till BVC igår och kollade hörsel och eventuell skelögdhet(allt utan anmärkning), samt vägde och mätte. Vågen stannade på exakt 10kg, och han var 72cm lång. Resten av dagen spenderades hemma. Även idag har vi varit hemma hela dagen. Solen har skinit jättefint hela dagen, men det har blåst stormvindar, så jag har inte velat gå ut. Dels brukar det bli så kallt när det blåser, och så tycker barnet mest att det är jobbigt med vind. Det känns så bortkastat med vind på en så underbart solig dag.
I morgon är sambon ledig igen, och då ska vi iväg på ett ärende utanför Norrtälje, och när det är utfört hoppas vi på fint promenadväder så vi får röra lite på oss. På söndag har det varit tänkt att vi ska iväg och kolla på min brorson när han spelar innebandymatch. MEN det visar sig att min morfar fyller 90 år samma dag, så nu är jag lite kluven över hur jag ska göra. 90 är en stor siffra, men morfar ser ingenting, hör knappt någonting och har bara blivit mer och mer förvirrad på senare tid, så det känns nästan lite jobbigt att åka dit och hälsa på. Känner mig hemsk som känner/tänker så, men det är svårt att blunda för. Och frågan är hur mycket utbyte någon av oss har av att jag åker dit. Har morfar en "dålig" dag så känns det bara jobbigt. Jag vet inte, det är en sur karamell som jag får suga på i ett par dagar. Jag vill bara inte att min mamma blir ledsen/besviken om jag inte åker dit.
Något som däremot MÅSTE bli avklarat i helgen(helst för typ 3 veckor sedan) är att dammsuga! Jag minns inte ens när det gjordes sist. Skäms på mig.
Nu längtar efter våren och att snön ska smälta bort, och så längtar jag efter fröerna vi beställt så att vi kan börja så lök, dill, rödbetor, spenat etc i våra pallkragar. Det riktigt kliar i fingrarna! Och tänk bara så gott med hemodlade, kokta rödbetor att äta med lite salt och en klick smör... det vattnas redan i munnen!
Och så kan jag ju inte skriva ett inlägg utan att flika in lite bajs någonstans, så här får ni en bild på hur vår son kan se ut när han står och bajsar för kung och fosterland.
Ser extra bra ut att barnet håller i just en snusdosa av allting...
