... med febrig Minigris. Eller tvåochenhalv lite knappt om man räknar med torsdagskvällen.Han har fått suppar regelbundet dagarna igenom, blir svalare en stund, men febern ger sig inte och kommer tillbaka så fort Alvedonet gjort sitt.Han försöker ge oss ett leende ibland, men det är bara på ren vilja, inte genuin glädje. Han orkar inte vara glad.När han sovit(rekordet idag var 50 minuter) orkar han sitta och leka en 5-10 minuter, men sedan tar orken slut, och han vill helst vara nära i famnen för att vara någorlunda nöjd. Men det är mest gnäll och gråt dagarna igenom. Han är vaken ungefär en timme i taget, sedan sover han en halvtimme. Han vill inte äta vare sig gröt, mat eller fruktpuré, utan vill bara snutta. Tack och lov bör jag väl säga för det är den enda vätska man får i honom. Hade han inte snuttat hade vi väl fått åka in till sjukan och sätta honom på dropp på en gång.Ser vi ingen förbättring i morgon funderar vi på att åka in med honom ändå. Eller åtminstone ringa och rådgöra med läkare, för såhär dålig har vi inte ens hunnit se Linus än, så man blir ju nojjig när man inte har någon erfarenhet av det. Hönsmamman i en vaknar ganska lätt av att se sin lilla plutt så ynklig.Och samtidigt tänker jag: "-men tagga ner. Hur skulle det se ut om Alla åkte in med sina ungar till sjukan så fort de får feber?"Svårt gungbräda att bemästra det där."- Men han är ju bara en hjälplös liten bebis, tänk om han är Jättesjuk..."
... men då jag föregående natt knappt fick någon sömn för att Minigris inte kommer till ro utan närhet såhär mitt i febertider, så kommer jag trängas med 3 grabbar i sängen.Jodå, jag drog in spjälsängen mot sängkanten nu ikväll så att inte minigrisen ska ramla ner på golvet, och han ligger och sussar här tätt intill mig. Risken finns väl att vi gör oss själva en "otjänst" genom att låta honom samsova, men ibland måste även Jag få sova. Och typ varje natt när Minigris börjar yla och jag ska ta över honom till vår säng för att amma, så lyckas storebror rulla över på min plats så jag varken kan lägga ner Minigris eller mig själv i sängen. Inatt vill jag ha så få sängurstigningar som möjligt, och innebär samsovning att vår skruttiga Minigris sover lugnare så får det bli så. Åtminstone tills han blivit frisk igen.Dessutom har han fått i sig så dåligt med vätska idag, så för ovanlighetens skull Vill jag att han snuttar ofta så jag får en möjlighet att trycka i honom så mycket vätska som möjligt.Suppen han fick före läggdags hade i alla fall verkan ett tag. Han vaknade lika ofta som vanligt, men han kändes mycket svalare. Det mest intressanta nu framöver kommer vara att se om Lactulosen läkaren tipsade om idag kommer att ha någon verkan på hans mage.Läkarbesöket var för övrigt en besvikelse. Om man som läkare tar emot en febrig bebis, frågar efter feberns gradantal och får veta att föräldrarna i fråga inte har ngn tillförlitlig febertermometer, passar man inte på att ta tempen på bebisen då? Inte denna läkare i alla fall.Och får man höra att föräldern misstänker förstoppning hos barnet, undersöker man inte magen då? Inte denna läkare. Hon kollade öronen, kollade i munnen och lyssnade på hjärta/lungor. Thats it. Och hon skulle föreställa barnläkare på en barnläkarmottagning. Nej jag är besviken. Skulle Minigris bli sämre överväger jag Astrid Lindgren i stället. Där kanske man blir tagen på allvar.
... vilken totalvändning man har med sitt tålamod nattetid, när den ständigt uppvaknande bebisen har feber och magont. Eller det är väl inte så konstigt egentligen. Även om det alltid är synd om ett barn som inte kan sova rofullt under natten, så är det Extra synd om ett barn som är sjukt.Inatt har jag inte suckat, stönat eller svurit en enda gång över gnällig bebis som vaknat. Och vaknat har han många gånger. Jag var dessutom konstant vaken mellan ca 01 - 03 för att Minigris knappt hann komma till ro innan han vaknade igen. Gaser och "feberprat" om vartannat.Jag har nog suckat en gång iofs, men inte pga Minigris, utan pga storebror som gnällde efter tappad napp och därmed väckte lillebror.Nej inatt har det enbart snurrat känslor av kärlek, oro och ömkan i min gamla trötta kropp. Och även kommande natten lär bli jobbig för den lilla Minigrisen. Måtte suppen få stanna kvar på plats, verka och ge honom lite ro. Vi skulle kanske gett honom två?
... även kallad Minigris, har förmodligen över 39 graders feber i skrivande stund. Han är kokhet stackarn.Då vår örontermometer lagt ner för räkning, och vi inte äger någon rektaltermometer(vi har en antik sak som användes på Mig när jag var liten, som även den lagt av), så försökte jag nu ta tempen i armhålan på honom med vår vanliga muntermometer. I brist på annat liksom. Men inte heller den är särskilt bra då man aldrig vet när den är "klar". Jag trasslade i alla fall in den innanför pyjamasen på honom nu när han efter uppvak somnat om, och den hann gå upp till 38,6. Vilket säkert innebär att tempen egentligen ligger över 39 grader.Inte konstigt att han var så väldigt gnällig under eftermiddagen/kvällen. Stackars lilla plutt, det får till att försöka peta i honom en till dos Alvedon nästa gång han vaknar igen, för jag tänker inte störa honom nu när han sover.Tidigare på kvällen strax före läggdags var han så himla missnöjd, och vi trodde att det kanske var magen som bråkade då han varit väldigt gasig på sistone, så hans pappa skulle försöka hjälpa honom. Ungen bara grät på skötbordet, med ögonen stängda och det märktes tydligt att något inte var som det ska. Stunden senare hade han lätt kunnat somna i sin pappas famn i soffan om det inte varit för hans ljudliga storebror. Eftersom han kändes ovanligt varm tutade vi i honom en dos Alvedon och lade honom för kvällen.I morgon(läs: senare idag) skulle jag nog behöva försöka ta mig iväg till apoteket och införskaffa en vettig febertermometer så man kan hålla lite bättre koll. Eller be barnens pappa försöka pipa dit under någon av sina raster. Den som lever får se.Nu ska vi i alla fall först och främst ta oss igenom en het natt och hoppas att Minigrisen mår bättre i morgon.
... så säg? Att dagarna tvååringen är på dagis är de jobbigaste? Då borde man ju få lite andrum, tycker man. Men nä, jag håller knappt med om det. Dels ska Två ungar byltas på när man ska till dagis på morgonen.Dels sover Minigris som ett arsel dagtid, bara en halvtimme i taget, så man får ingen ro eller tid till annat.Och eftersom Minigris är nästan konstant vaken(och uppmärksamhetstörstande), så försvinner de där 5 timmarna storebror är på dagis i ett nafs. Sedan sitter man med en gnällig, övertrött Minigris och en övermammig trotsig tvååring hela eftermiddagen. Som ska ha kärlek, bokläsning, lek, mellis, middag.När vi ätit klart kommer den stackars pappan hem. Jo, det är faktiskt synd om honom, för han kommer hem till samma visa varje kväll - kasta i sig middag för att sedan svida om Minigris i pyjamas, varpå jag tar över Minigrisen och ammar och nattar honom.Under tiden jag nattar Minigris försöker pappan krångla av tvååringen sina kläder och förhoppningsvis få på honom ny blöja och pyjamas(för Mamma ska ju helst göra allt).När Minigris somnat är det dags för mig att natta storebror, och då blir det ett evigt spring för pappan in i sovrummet varje gång Minigris börjar gnälla. När storebror somnat är vi båda så trötta att vi efter lite plock går och lägger oss...
... eller något. Vi misstänker att Minigris har det. Flera kvällar i veckan vaknar han runt 21-tiden och börjar storgråta. Han öppnar i regel inte ens ögonen. Ibland låter han arg, och ibland låter det som att han skriker i ren panik.Man tar upp honom och han stretar emot för kung och fosterland, så att trösta går inte alls. Inte ens tutte hjälper vid dessa tillfällen, utan man ber till alla gudar som finns att det ska gå över snabbt så att inte storebror vaknar av det.Nattskräck hade jag inte ens hört talas om innan vi fick barn, men jag vet att jag läste om det där dit alla sökvägar gällande barn bär(Familjeliv.se för den som inte visste) när storebror var bebis och vaknade jämt. Han hade dock inte direkt några "nattskräckssymptom", utan ville "bara" ha närhet och nattsnutta.Minigris däremot stämmer ganska bra in på nattskräcks-tecknen. Och då hans pappa är en flitig sömnpratare så är det tydligen inte ovanligt att barn kan "åka på" sådana här saker.Ni som aldrig hört talas om begreppet nattskräck och är nyfikna kan läsa mer på http://www.babyvarlden.se/Bebis/Somn/Nattskrack-och-mardrommar/
Jag kunde verkligen inte låta bli. Jag kunde inte. Det var verkligen störtomöjligt, jag lovar!Mitt i natten, efter ett av Minigris sedvanliga uppvak, stod jag där i köket, med handen i köksskåpet, och åt upp osthjärtanen som sonen lämnat kvar i skålen sedan kvällen.Jag ska ju inte äta någon form av mjölk! Är det tänkt.Det var väl ca 20 hjärtan kvar som jag tröck i mig i en hast. Jag ville hinna äta upp dem innan den tiggande katten hann joina mig i köket. Jodå, herr Neo älskar ostbågar/osthjärtan och sätter sig och dumglor på en med stora vädjande ögon.Det allra värsta är att det finns hjärtan kvar i påsen. Hur ska jag kunna låta bli dem? Jag funderar seriöst på att kasta dem. Eller tvinga den bantande maken att äta upp dem när han kommer hem. Annars kommer jag dö av osthjärtebegär.
... ? Det är jättetråkigt att köpa sallad ur plocka-ihop-din-sallad-själv-disken på ICA när man ska undvika mjölk. Ingen keso(som jag börjat sleva i min burk innan jag kom på mig själv), inga ostkuber, ingen mozzarella, inte vilken dressing som helst. Och idag orkade jag inte läsa på alla dressingar då vi hade en otålig tvååring och en skrikande minigris i kundvagnen, så det fick bli dressingfritt.När vi kom hem och skulle äta, så blev jag av med alla mina räkor också, för dem ville tvååringen ha. Och pappan blev av med sina svarta oliver.Fördelen med salladsbaren är i alla fall att man kan blanda hejvilt precis som man vill, så min sallad innehöll bland annat kyckling, räkor, kräftstjärtar och surimi. Nam nam. Men oj vad jag velat ha några sådana där små mozzarellabollar.
... att gå över på mjölkfritt, men åker för att fira någons födelsedag och det bjuds på stuvade makaroner till lunch, smörgåstårta och tårta. Då är det lättast att vänta med det mjölkfria till dagen efter.Att det sedan är kalas för någon annan även nästa dag, får bli morgondagens problem :-pJo, det är för Minigris skull som jag ska prova igen. Jag ser inte fram emot det. Men när man som snart 8-månadersbebis fortfarande har det jobbigt med pruttar(framför allt kvällstid/nattetid), inte fixar att bajsa på egen hand(det grejade iaf storebror i samma ålder), och är allmänt gnällig stora delar av dygnet, då är det något som inte står helt rätt till.Förra gången vi provade upplevde jag inte att det blev någon skillnad, men kanske var vi för snabba. Kanske beror det över huvud taget inte på mjölken. Men vi börjar där och ser var det leder.Dessutom har jag dragit ner på barnmaten och ger endast det till lunch. Frukost och middag blir gröt(mjölkfri som enligt mig smakar sågspån), och mellanmålen blir antingen fruktpuréer och/eller tutte(men ungen bits ju så jag undviker gärna amning dagtid).Here we go again alltså. Kommer bli träligt att skippa mjölk igen, men vad testar man inte för gladare unge och lugnare nätter. Hjälper inte det får man väl börja misstänka gluten i stället, om nu ens så små ungar kan uppvisa allergi eller intolerans mot det? Får Googla :-p
... tycker visst om mig, för natten har varit riktigt överkomlig. Uppvak och napptappningar, javisst. Men inte varje timme och inte med tillhörande utdragna omsövningar.Tack, det behövde vi.
Jo, jag känner mig lite så just nu.Går omkring med av Minigris sargade tuttar. Jodå, båda två. Och då ammas han trots allt bara kvälls/nattetid för att han inte vill/har tid dagtid. Försöker jag dagtid spänner han sig bara bakåt(med tutten mellan tänderna) och sargar de stackars nassarna ytterligare på ett mycket, enligt mig själv, brutalt vis.Ajajaj, de är konstant spruckna och ledsna, trots flera timmars vila och salva.Det som oroar mig mest med detta är att jag glömmer "mjölka ur" dagtid och därför förmodligen har fått markant minskad produktion, vilket jag inte vill. Nog för att det är skönt att slippa amma, men önskan var ju att få bort tuttandet nattetid och förhoppning om lite mer sömn. Inte tvärtom. Jag ammar gärna så länge som möjligt eftersom ungen inte tar flaska. Jag har jämt sjå att pula i honom lite vatten med pipmugg till måltiderna. Vill han inte dricka ur flaska vill jag ju att han ammar i stället så han får i sig tillräckligt med vätska.Jaja, det ger sig väl åt ena eller andra hållet så småningom.Största gisslet just nu är att han är så snablarbs gnällig hela tiden. Jag misstänker ytterligare tanduppkomst då han avverkar ett helt gäng "dreglisar"(en typ "scarf" som används runt halsen i syfte att rädda kläderna från massa fukt från dregglig bebismun, för den som undrade) varje dag. Jag tycker inte jag gör annat än hänga blöta dreglisar på tork överallt.Och så fixar han inte att bajsa någon annanstans än på skötbordet vid blöjbyte. Han står och trycker i sin gåstol ibland, men får bara ut litegrann. Försök själv bajsa sittande på rumpan alt halvt stående i en blöja som förhindrar skiten från att kunna komma ut. Det är nog inte lätt.I dagsläget brukar vi prova att hålla upp benen på honom på skötbordet, och ofta börjar han trycka på och får ut typ mängder? Vissa dagar får vi hjälpa med Windi.Men det där ger väl sig när han börjar få lite kläm på hur man tar sig fram i gåstolen, vilket han inte riktigt fixar än.Nä, sargade tuttar, sargad rygg och sargat mammapsyke är vad jag har. Men så har jag även världens sötaste Minigris, världens sötaste Mammagris och världens mest underbara karl. Det håller mig flytande :)
Fy farao vad jag mådde igår. Blä.Jag i stort sett bodde i soffan, helst i liggande läge då jag praktiskt taget inte pallade att sitta upp. Tack och lov fick jag 5 Linus-fria timmar på förmiddagen och möjligheten att sova någon timme medan maken som stannat hemma från jobbet tog Minigris. Idag mår jag mycket bättre än igår, men jag mår fortfarande inte bra. Därför är jag väldigt tacksam att Linus idag hämtades av farmor för att spendera hela dagen och natten där så att jag får det liite lugnare hemma även om jag fortfarande har en Minigris(som vägrar sova) att ta hand om. Dagens bästa var när farmor klev in genom dörren när Linus skulle hämtas:Linus: "-Mamma e kuk, farmor"Farmor: "-Ja mamma är lite sjuk"Linus: "- Mamma e kuk i huvet"
Jag har för närvarande en enorm, hård högertutte. Jag vägrar amma med den då Minigris och hans sylvassa små tänder sargat den så den spruckit vid bröstvårtan. Aj.Då jag idag börjat må som en påse skit så har jag inte hunnit/orkat tömma tutten på dess innehåll, därav dess storlek och konsistens.Intressant va?Jag undrar hur lång tid det tar för en vårtspricka att läka? För efrersom Minigris inte tar flaska så känns det ju som värsta slöseriet att mjölka ur. Men jag känner att jag inte vill riskera en eventuell mjölkstockning, jag mår piss som det är ändå.Jäkla skit att jag inte skulle klara mig den här gången, då maken precis gått tillbaka till jobbet efter att ha legat hemma med samma sak. Ska han behöva vara hemma och VAB:a också bara för att jag blir dålig? Nä jäklar alltså vilken osis vi ska ha..Men men, sånt är livet, och det är ju möjligt att jag hunnit piggna till till i morgon så jag kan lämna Linus på dagis.I vanliga fall hade vi ringt vår "jourbarnskötare" tillika barnens farmor vid ett sådant här tillfälle, men hon har känt sig lika hängig som jag idag och har förmodligen åkt på samma skit.Även Minigris har haft en dålig, gnällig dag idag, men jag vet inte om det beror på sjukdom, eventuella tänder eller kanske ren skär uttråkning.Nä, sjukdom tycker vi inte om i den här familjen. Och jag tvivlar på att det är någon favvo i andra familjer heller :-pNu har Minigris somnat, så nu är det dags för mig att försöka få även den andra ungen i säng. Yeehaaw
... på natten, och tycker att han ska gå in och lägga sig i vår säng, har han på senare tid lagt till sig med att släpa med sig mjukisdjur till vår säng. Nu snackar vi inte Ett mjukisdjur, utan kunde han skulle han säkert släpa med sig alla han har.Inatt hörde jag när det var dags. Jag hörde hur han vaknade, gäspade, tappade nappen i sängen och satte tillbaks den i munnen igen.Jag hörde hur han kravlade sig över fallbrädan och ner på golvet. Jag hörde hur han sträckte sig efter mjukisdjur som låg i sängen, ett efter ett. Jag hörde hur han började förflytta sig över mattan bort mot dörren, och jag hörde att han gång på gång tappade något att mjukisdjuren på golvet. Hur länge skulle hans tålamod hålla?Jag hörde på hans andning när tålamodet började nå sitt slut och det var då jag snabbt som en vessla studsade(!?) ur sängen och gled in i hans rum för att hjälpa honom, i förhoppningen att hinna förhindra trött, frustrerat gnäll som skulle kunna väcka Minigris.Mycket riktigt fann jag honom stående mitt i sitt rum med famnen full, och två tappade djur på golvet, i full färd med att börja producera små snyftningar. Jag plockade upp de tappade djuren och lotsade in honom till vår säng. Jag placerade djuren runtom "hans" kudde, och började krypa ner i sängen med önskan att han skulle göra detsamma. Men oj. Katastrof. Den allra yttersta kanten av hans kudde var inte ledig! Det låg ett pappahuvud där! Red alert - kudden var 7% upptagen av en pappa!Sedan var förhoppningen om ett snabbt, tyst insomnande förbi. Ungen blev rabiat och väckte både lillebror och pappa, och det var ju katastrof att mamma lämnade sängen för att ta upp och lugna av gnället skrämd lillebror, för då försökte ju pappa lugna ungen och det duger Inte.Och kudden låg ju åt "fel" håll, det var också katastrof, den fick pappa vända på direkt. Och så blev han ju snorig av allt snyft och gnäll, och när han märkte att pappa skulle gå och hämta en våtservett tog det hus i helvete igen för MAMMA skulle ju torka näsan... mamma som stod med nyvaken förvirrad bebis i famnen. Men ville vi få någon fortsatt nattsömn inom relativt snar framtid så var det bara att snabbt och snällt förklara att pappa bara hämtar servetten, så ska mamma torka näsan.Pappa fick överta bebis medan mamma torkade näsa och försökte natta om gnällosaurusen. Och när bebisen nästan somnat om, blev pappan så ofantligt kissnödig att han var Tvungen att avvika en stund. Självklart började bebis gnälla när han försvunnit iväg, så mamman for upp igen, placerade bebis vid tutte och lyckades till slut få hela familjen att somna igen. The sweet, joyful life of the småbarnsförälder :-pIdag mår jag lite smårackigt. Vet inte om det beror på sömnbrist eller om jag slutligen åkt på något av all skit som drabbat övriga familjen sista tiden. Jag lever dock med förhoppningen att det bara beror på att jag ännu inte hunnit få i mig någon frukost. Jag brukar inte hinna det om morgnarna när Plåstret ska till dagis, det får liksom vänta till senare. Först ska det hinnas bytas blöjor på båda barnen, göras välling och mackor till den stora, göras gröt till den lilla och få i honon den, försöka få på kläder på den stora, borsta hans tänder, hitta stövlar och mössa och galonisar och allt annat som ska på, jaga fatt den stora och trassla på innan nämnda kläder samtidigt som Minigris står i sin gåstol och skriker som just en gris, stoppa Minigris i overallen, ner med ungarna i vagnen, försöka komma ihåg ryggsäcken, komma ut och inse att jag måste försöka trassla på regnskyddet på vagnen och sedan äntligen komma iväg.Det är tur att dagis ligger typ 150 meter bort, annars hade vi varit "sena" varje dag :-pEfter hemkomst idag har Minigris varit ett konstant gnäll. Han var tydligen trött, för nu ligger han i sin säng och sover då jag inte orkade trassla ner honom i overall och ut på altanen. Och ungen som normalt setr alltid vaknar efter minst 30 minuter har nu sovit i nästan en timme utan uppvak. Och den timmen har jag slösat bort med att ligga på min säng och knåpa ihop det här i stället för att äta frukost...
... av folk som är gravida. Så är du en havande förstagångsmamma, eller pappa för den delen, bör du sluta läsa NU.Jag insåg idag, efter ännu ett "panik-mamma-panik- jag-måste- ha-tutte-innan-världen-går-under"-skrikuppvak, att jag inte sovit en hel natt på ca 2 år och 4 månader.Det ni.Och nu Vet jag att det sitter mängder med folk därute som bräcker mig med hästlängder vad gäller sömnbrist, pga fler anledningar än enbart småbarn. Men vet ni vad? Det skiter jag i. För jag är inte ni, och jag är trött :-p
Vi förberedde Morsgrisen redan igår kväll. Vi påminde honom om det idag, och ytterligare en gång innan läggdags. Att Pappa skulle lägga honom idag. Han följde snällt med pappa till sitt rum utan protester när det var dags.En halvtimme-timme senare kom det. Ett gnyl som eskalerade till ett yl och en halvskrikande harang om att "jag vill att MAMMA ska sova med mig! Mamma! Mamma ska komma, gå BORT pappa! Maammaa! MAAAMMAAA!!!"Självklart höll han på att väcka Minigris med sitt vrålande.Jag vet inte vad pappa mutade med för att få honom tyst, men vrålandet försvann och i stället hörde jag honom prata glatt om någonting.En kvart senare hörde jag hur det var yl på gång igen, men pappan lyckades få tyst på honom hyfsat fort.De är fortfarande kvar därinne, han och pappan, men det verkar i alla fall vara helt tyst nu. Typ 2 timmar senare.
... för en bebis att komma till ro? Idag startade vi de omroddade läggningsrutinerna redan vid 17:40 någonting då han började visa tecken på att han var trött. Blöjbyte, pyjamas, in i lugna och mysbelysta sovrummet och amma(vilket han knappt gör alls på dagtid längre), storebror kommer in och säger godnatt, vi sjunger och myser lite i stora sängen m Twin Peaks-introt i bakgrunden, i med napp och ger snuttekaninen, förflyttar till spjälsängen, säger natti natti och släcker.Ungen ligger och famlar med sina snuttar och gosekanin och tappar nappen arton gånger, gnäller, sparkar, blir arg, tas upp tills han lugnar sig, läggs ner, gnuggar snutten i ansiktet och "pratar", gnuggar samtidigt ur nappen, blir gnällig, får snutte och napp igen, försöker rulla över på sidan(han kommer lättast till ro och somnar på sidan, men bara när han själv vill), börjar somna, tappar nappen, blir arg och ledsen, tas upp och lugnas o h läggs ner igen, rullar över på sidan, drar snuttarna över huvudet, nyser, tappar nappen, blir arg... and so on.Jo, han somnade till slut. Jag ligger fortfarande i sängen bredvid och lyssnar på honom. Han sover oroligt och ligger och grymtar och snörvlar och vrider och vänder sig. Man undrar vad det är som stör så mycket, bortsett från snuvan, för något annat är det också. Kanske fler tänder? Mardrömmar? Illasittande blöja? Det kan bero på vad som helst. Och ni som sitter och tänker ordet "fas" kan fortsätta med det. Denna "fas" har i så fall pågått i 2-3 månader.
... är inte alltid så lätt. Framför allt inte när man har kombinerad rinnsnuva/nästäppa och ska försöka sova. Jag misstänker dessutom att han är lite smygfebrig då han kändes lite varmare än vanligt, men vi har ingen vettig febertermometer till ungarna så jag kan inte kolla. Får önska oss det av tomten tror jag.Ikväll gick det inte bra alls, det där med att somna. Den stackars pappan(som själv är sjuk) kämpade med skrikande unge i en dryg halvtimme. Försökte få bort snoret med Näsfridan, utan vidare resultat. Buffade, tröstade, bar. Till slut fick vi göra skiftbyte och se om Jag hade bättre lycka. Det tog ytterligare en halvtimme för mig efter lite snuttande, bärande och till slut lätt studsande på sängkanten med ungen i famnen. Då somnade han.Blir det kaosuppvak inatt finns en dos Alvedon redo, samt en extra kudde som jag ska försöka pula in under den han redan har så att han kommer upp lite med huvudet.Jag hoppas verkligen att förkylningen avtagit innan helgen då mormor ska passa honom några timmar, så att han kanske inte är fullt lika kaosig. Och så hoppas jag att jag själv får förbli frisk då det just nu går magsjuka på dagis, och jag vaknade natten till idag av att jag mådde illa. Alltså verkligen kräkilla. Tack och lov lyckades jag andas mig igenom illamåendet och somna om. För att bli väckt åtskilliga gånger av ungarna och uppleva illamåendet igen, men återigen ta mig igenom det utan att spraya ner någon klosett. Jag hatar verkligen att kräkas.Nä, Minigris har redan hunnit vakna i kaos och fått sin Alvedon(under vilda protester) och sin extra kudde. Nu bör jag försöka hinna få en blund till nästa uppvak.
Jag har på senare tid blickat tillbaka i bloggarkivet för att göra lite jämförelser mellan ungarnas utveckling, sömnvanor och sådant(tacka gudarna för bloggen)? och den skillnad jag reagerat på mest har inte varit ungarnas utveckling, utan skilladen på blogginläggens kvalitet Då kontra Nu. Fy farao vad tråkig läsning jag kommer med nu!Min blogg var ju nästan riktigt roande innan stackars Minigris föddes. Då fanns poänger, humor och bilder. Nu är det bara bildlös, gnällig klagan på icke sovande bebis och mammig tvååring.Förlåt!Men alltså, jag varken hinner eller orkar sätta mig vid datorn längre. Datorn lever för övrigt sitt eget lilla liv nu för tiden, till tvååringens förtret då den mitt i ett avsnitt Alfons Åberg kan få för sig att börja ändra upplösning och hoppa från 100% till 25% för att sedan hoppa upp till 350%. Den behöver antingen blåsas eller bytas ut mot en ny förmåga. Men de pengarna finns inte just nu.Bilder finns, men de har jag ju redan lagt på Instagram eller Facebook, så det känns bara som att upprepa sig genom att lägga dem även här.Nä, min blogg har på senare förvandlats till ett bollplank för gnäll. Jag beklagar detta, men det är då mitt liv ser ut just nu. Take it or leave it. Nu ska jsg sova en 5-10 minuter innan Minigris vaknar och ylar för jag vet inte vilken gång i ordningen.Godnatt!
... eller kanske automatik. Hur jag orkar ta mig igenom dagarna som småbarnsmorsa med en nattsömn som är under all kritik pga ungarnas sovvanor som är under all kritik, är för mig en gåta. Kanske beror det på att jag småäter hela tiden. Eller tröstäter, som jag misstänker att det egentligen är jag gör. För jag mår inte bra alla dagar. Vissa dagar vill jag bara kliva ut genom dörren, sätta mig i bilen och köra så långt dieseln räcker och stanna där en månad eller två. Bara dra liksom. Ta en paus.Småbarnslivet bjuder förvisso på många ljuvliga stunder, men just precis nu trivs jag inte med det, och det beror nog mest på att jag alltid är trött. Jag får hålla ut några år och snällt vänta på att barnen lär sig sova som folk om nätterna :-pJag har å andra sidan även ett till huvudbry, och det är mitt jobb. Även om jag var och varannan dag längtar efter att komma ur huset och få jobba för att få lite småbarnspaus om dagarna, så längtar jag inte tillbaka till Mitt jobb. Jag snarare fasar för att komma tillbaka dit.Jag trivs med mina arbetskamrater, och jag trivs i orten Sigtuna, men själva företaget och arbetsförhållandena har förändrats så drastiskt sedan jag började där 2005, så jag trivs inte med själva jobbet i sig. Dessutom kommer mitt kontor förflyttas till annan ort inom vad jag tror inte blir allt för lång framtid, vilket kommer göra allt Ännu värre. Jag vill byta jobb helt enkelt, men vet inte vad jag vill göra i stället. Och det är läskigt att tänka tanken att lämna en fast heltidstjänst med hyfsade förmåner för ett nytt jobb som man inte vet hur länge man får behålla. Jag är lite av en fegis förstår ni. Och jag kan ju inget annat...Jaja, jag har några månader på mig att fnula över den biten. Just nu riktar jag in den lilla energi jag har på att överleva dagarna här hemma med trotsigt Plåster + sömnkrånglande Minigris.Jo, jag älskar mina barn. Vissa dagar skulle jag bara vilja älska dem på lite avstånd någon annanstans ;)
... det vet alla, så även jag. Men ibland har man bråttom."Sömn föder sömn" brukar det ju så fint heta i föräldravärlden. I alla fall i Mammamaffians domäner på familjeliv.se. Enligt somliga "tabeller" bör en halvåring sova mellan 3-4 timmar under dagtid. Idag har Casper sovit närmare 3,5 timmar sammanlagd dagvila, fördelad på 3 vilotillfällen, vilket typ Aldrig hänt förut. Tror ni han somnade som en sten och har gjort så sedan dess? Närå, snarare tvärtom, den här kvällen har han sovit rackigare än någonsin förr. Vaknar typ var 5:e minut och gnäller. Vi stoppar in napp, han spottar ut. Eller gnuggar bort den när han gnuggar sig i ansiktet. Eller tappar den när han gnuggar sin snuttekanin i ansiktet. Eller gnäller trots att han har napp i munnen. Vi blir inte kloka på ungen. Hur ska min stackars mamma orka med honom om han håller på på det viset när hon är barnvakt? Jag nör nog förvarna så hon har en chans att dra sig ur :-p
... på att man behöver "semester" från tvååringen, när man känner en onaturligt enorm dragning till att ta över läggningen av den panikskrikande Minigrisen, bara för att slippa stunden i soffan med tvååringen och alla hans "-Jag vill, Jag kan, Jag vill inte, Mamma ska" en stund.Mamma ska allt. Göra vällingen, sätta på den där filmen på datorn, byta blöja, leka med degen, "-gå till Linus rum", rita, måla, klippa, tamejfanalltmankantänkasig.Och han är ju så sjukt ombytlig. Efter 5 minuters lek med degen vill han plötsligt gå ut. Eller måla. Eller ha "kall choklad". Han vill väldigt mycket. Hela tiden. Och han vill göra det med Mig. Det roliga är att det alltid är Jag som sitter och gör alla de där sakerna han vill göra, medan han tittar på och ger "order". Det är Jag som målar, leker med degen, bygger med klossarna, ritar, klipper, tamejfanalltmankantänkasig. Själv kan han plötsligt gå därifrån och göra något helt annat och vara borta flera minuter, tills han till slut ropar efter mamma som ska komma och göra ditten och datten med honom.Jag nära på kräks på ungen snart för att jag börjar bli så less på att vara hela hans värld Hela tiden. Är det politiskt korrekt att känna så? Nej, men man känner det ändå till slut.Släng in en Minigris med usla sömnvanor som väcker dig 1-2 ggr varje timme hela natten på det så har du en hel djävla fest. Jo, man Blir grinig och gnällig av brist på sömn. Och en annan lär somna mitt i det där galejet vi ska iväg på snart för att jag är van att öigga i sängen före 21.Skål!
BLW för Casper. Blev det inte. Men tanken var god i alla fall. Men sedan herr Minigris, som hela tiden varit allmänt trasslig att amma(går i stort sett bara att amma liggande i ett tyst småmörkt rum), på senare tid knappt går att amma Alls dagtid utan mest bara gnäller och spänner sig och inte alls har tid att äta, så har vi fått börja gå på puréerna i alla fall. Bara för att få i ungen mat om dagarna.Han låter sig ju i stort sett endast tröstas och sövas om vid bröstet om nätterna. Varje. Djävla.Timme.Jag tror att det delvis beror på att han "äter igen" sig på natten. Det vill jag få bukt med, så därför beslutade vi att gå över på gröt och puréer i alla fall. Och han gillar det. Och ungen som typ aldrig bajsade på egen hand har plötsligt börjat skita för egen maskin varje dag, om än med viss ansträngning då maten förvandlat senapen till korvar.Nu står vi dock inför ett litet "problem". Maken och jag är utbjudna på galej av hans jobb en dag framöver, vilket innebär att vi kommer behöva barnvakt till båda barnen. Linus är ju inget problem, han får sova hos sin farmor och farfar vilket brukar gå jättebra. Men Minigris blir det värre med. Han kommer att passas av sin mormor, vilket inte är något problem i sig. Problemet är att ungen, precis som hans storebror gjorde som bebis, inte tar flaska. Han tuggar bara på den och börjar prata med den i munnen.Vi ska vara borta från ca 17:30(han snuttar och läggs normalt sett vid 18:00-18:30) till typ...22? Ungen vaknar och gnäller X antal gånger fram till dess, och till slut brukar han kräva tutte till omsomning, så det kan bli några intensiva och psykiskt krävande timmar för stackars mormor. Men hon får väl göra det som funkar. Funkar det bara att söva om honom i vagnen över en tröskel så får hon väl göra det. Det gäller ju bara en kväll. Men jag vet ju själv hur hjärtskärande(och psykiskt påfrestande) det är när han är otröstlig och skriker. Å andra sidan kanske en kväll med mormor är just vad han behöver för att lära sig komma till rp utan mig. Skulle inte förvåna mig om han somnar och sover som ett ljus ända tilks vi kommer hem. Bara för att.Jaja, den som lever får se, och den dagen den sorgen osv.
Men nu är de slut så jag Kan inte äta fler. Win-win! :-p
