... ännu en dag. Den startade som vanligt med det på senare tid näst intill obligatoriska illamåendet, tröttheten och orkeslösheten.
Det var som vanligt Minigris som vaknade först. 05:45 tvingade han upp mig då övriga familjen var trötta och sega, så vi tassade upp och bytte blöja, på med kläder, gjorde gröt och lekte en stund innan det var dags att gå in och väcka storebror. Jag lyckades med nöd och näppe tvinga i mig en ostmacka som jag inte alls var sugen på(påminnelse till mig själv här om att jag ska koka ägg till morgondagens frukostmacka. Alternativt göra chokladbollar - inte mkt till frukostmat, men ner går det alltid!)

Det är egentligen inte så konstigt att jag mår som jag gör just på morgnarna. Minigris gnäller ju typ varje timme nätterna igenom efter tappade nappar, pruttar, nya tänder, younameit, och ju fler gånger man vaknar på natten, desto mer hinner kroppen känna av att den är hungrig. Men jag går inte gärna upp och käkar på natten, dels för att jag inte vill orsaka ytterligare uppvak för Minigris(eller storebror för den delen), och dels för att jag inte vill riskera att vakna till för mycket själv så att jag får svårt att somna sedan. Den onda cirkeln. Så vaknar man med utsvulten mage och har noll aptit på det man försöker stoppa i sig sedan. Och blir orkeslös och seg och illamående.
Otroligt nog lyckas jag alltid återhämta mig fram till kvällen. Jag tvingar i mig lunch, får lättare i mig mellanmål, och är sedan "normalt" hungrig till middagen och äter en normal portion. Jag mår med andra ord som bäst på kvällen. Det tror jag delvis kan vara en underliggande psykisk grej, vetskapen om att ungarna ska sova och man slipper bli klängd på av åtminstone En unge under några timmar.

Frukta dock inte gott folk. Jag lever och andas, och på torsdag ska jag till läkaren för en grundligare undersökning. Förmodligen har jag brist på både det ena och det andra och blir tillsagd att göra en raid på Apoteket. För vilka pengar jag ska kunna inhandla diverse medikamenter vet jag dock inte då den här månaden(och säkerligen även nästkommande) bjuder på ekonomisk kris här hemma. Jag förstår inte var alla stålar tar vägen ibland... Inte ens läkarbesöket har jag råd med egentligen, men maken är väldigt bestämd med att jag SKA till den där läkaren oavsett jag påstår mig må bättre eller inte. Tänk vilken tur jag har som är fru till en sådan underbar kille :)
Här kan jag förresten passa på att säga att maken kommer vara ensam med ungarna just runt lunchtid/middagsviledags då jag fick så muppig läkartid på torsdag, så är det någon som har vägarna förbi Rånäs blir han nog inte ledsen om han får lite hjälp ;)

Nu ska jag in och pussa min storkille godnatt och sedan koka ägg.
Puss på er!