... fastbunden i ett rep, över en knölig asfaltsväg i bara mässingen för att det ska göra så ont som möjligt. När det känns som om bröstkorgen ska sprängas av skammen och hjältesorgen som det innebär att inse vilken urbota dum sak man hasplat ur sig. När man verkligen verkligen ångrar vad man sagt, och så gärna vill dra tiden tillbaka och få det osagt.
Så har jag känt sedan det av ren irritation flög ur mig för några timmar sedan.

Offret var en liten pojke på 2,5 år. MIN pojke. Min älskade älskade unge som är det finaste och dyraste jag har.
Hur lyckas man? Hur lyckas man säga så dumma saker ibland? Varför hinner inte hjärnan reagera innan saker flyger genom stämbanden ibland?
För jag tänkte inte. Jag tänkte verkligen inte alls på vilken innebörd mitt klantiga uttalande faktisk kan ha för en liten kille vars största idol i livet är sin mamma.

Jag mår så illa nu. Så sjukt jäkla illa. Och jag hoppas för allt i världen att han glömt bort det jag sade precis lika fort som han brukar glömma allt annat jag säger. Typ som var hans frukostmacka ligger, eller att han ska komma och sätta sig vid matbordet så fort det där barnprogrammet på TV tagit slut.

Förlåt mig min underbara älskade unge. Förlåt för att mamma är så dum.
Jag älskar dig. Då. Nu. Alltid.