... för mig. Totalt. Jag stod ute på "nya" altanen med Minigris i famnen, alldeles för sent på kvällen. En minigris som vaknat efter någon timmes sömn och vägrat somna om, och i stället gnällt och gråtit och förgäves försökt ta sig ur sängen och ut från sovrummet. En minigris som högljutt grymtat och gett ifrån sig höga tjut där i famnen på altanen så fort han fått syn på något intressant. Totalt omedveten om tårarna som brände bakom mammas ögonlock.

Minigris var inte den enda som var vaken. Nej då, samtidigt som Minigris och jag stod där på altanen, tassade en storebror omkring i vardagsrummet och "behövde bajsa". Skillnaden mot hans vanliga "bajsrutiner" var att ingen av varken pappan eller mig blev tillsagd att gå bort. Vi blev i stället förföljda av honom. Och han ville läsa bok mitt i alltihop. Han vill ALLTID vara ifred i vanliga fall, vilket denna gång innebar att han dragit en fuling bara för att komma ur sängen.

När jag stod där med sömnvägrande Minigris i famnen och sömnvägrande storson i vardagsrummet så riktigt sköljde ångesten över mig - hur f-n ska jag klara av att orka jobba och över huvud taget existera om Minigris ska vara ett sådant här kaos om nätterna? Han vaknar trehundrasjutton gånger varje natt och har tappat napp och vill ha nyponsoppa och pruttar och drömmer och fan och hans moster, och detta har pågått så djävla länge att det är ett under att jag inte grävt och murat en djävla krigsbunker under klätterställningen och låst in honom i på nätterna bara för att få sova som folk.

Snart ringer jag och bokar(kräver) en total genomgång av ungen och låter testa honom för ALLT för att förhoppningsvis hitta en vetenskaplig förklaring till varför han "trasslar" så som han gör under nätterna. För ikväll fick jag känslan av att det var magen som kärvade för honom.
Han har kutat runt som en ecstasyhög duracellkanin här på kvällen efter att storsonen Äntligen somnade vid 22:20. Han har dansat, pratat högljutt(ett under att storebror inte blev väckt), ätit digestivekex, pussat och kramat mig pappan och katten ett otal gånger. Etc etc.
Efter mitt 3:e fruktlösa läggningsförsök tröck jag i honom en dos Alvedon i hopp om att det var bråkande tänder som ställde till det. Det hjälpte inte.
Det slutade i att Pappan, som redan var frustrerad efter att ha tampats med envis 3-åring, fick ungskrället att somna. Gudarna vet hur han bär sig åt.

Jag är less på detta nu. Less less less.