... ekar inte direkt tom på den här sidan av Roslagen.
Ännu en kväll med gnäll och gnöl och prutt, först nu, typ 00:10, somnade Minigrisen in. Med en tutte i munnen.
Han verkligen måste måste Måste sluta nattammas snart. Min rygg och mitt psyke pallar inte. Men jag har inte orken. Jag har inte tålamodet. Jag har inte djävlaranammat och jag har inte humöret. Eller jo, humör har jag, men givetvis av fel sort.
Ingen av oss orkar. Maken jobbar i veckorna och behöver sin sömn då, och efter en veckas jobb är ju inte nattvak med skrikig bebis det första man har lust eller ork till direkt.
Och själv tar jag ju nätterna, så jag har redan för lite sömn i bagaget för att orka. Och så finns det ju en till liten kille här hemma som vill sova. Eller vill och vill, allt är relativt. Han Behöver iaf sova så att vi andra orkar med honom dagtid :-p

Trots att vi inte kunnat urskilja någon vidare skillnad på Minigris välbefinnande efter vare sig införande av mjölkfri kost, eller provokation, så vill jag någonstans köra mjölfritt igen. Sista testet liksom. Men JAG vill inte vara mjölkfri en gång till. Jag vill kunna äta det som erbjuds där jag befinner mig, och när vi ska på släktträff vill jag kunna beställa vad som helst utan att behöva fråga vad det är i såsen och vad köttet/fisken/fågeln/whatever stekts i. Jag är vrålless på sånt. Därför vill jag kapa amningen nu. Kunna hålla honom mjölkfri en sista gång utan att skälv behöva tänka på vad jag äter. Och jag vill ju ha ostbågar!

Men vi orkar ju inte... och hönsmamman i mig pallar inte tanken på att lämna iväg honom någon annanstans, till någon annan, för avvänjning.
"- Han har ju ont"
"- Han vill ha sin mamma, med eller utan tuttar när han är så ledsen".

Blaha blahaa vad jag bara känner uppgivenhet just nu. Vill sätta mig rakt upp och ner på golvet och storböla, riktigt fulgråta, bara för att rensa ur systemet lite. Men jag kan inte. Tro mig, jag har försökt, men tårarna finns bara inte där. De tycks ha fastnat någonstans på vägen.
Vad gör man?