... är något jag egentligen väldigt gärna skulle vilja göra. Jag är glad och nöjd över det faktum att jag ammat så länge, men nu skulle jag faktiskt vilja sluta helt. Främst för att slippa tänka på vad jag själv äter för något, då det går ut i bröstmjölken och kan bidra till onödiga extra gaser för Minigris. Men även för att förhoppningsvis minska de nattliga uppvaken, och även de extra gaser som tillkommer då han somnar vid bröstet och därmed inte rapas(för nej, aldrig i mitt liv att jag väcker ungen för en rap när han för en gångs skull sover).

Men det här med att sluta är ju ingen lätt historia. Framför allt inte när Minigris just nu är som han är och mår som han mår.
Det är tänder på väg ut, han har fortfarande problem med pruttar om kvällarna/nätterna, han är förkyld, han håller på att utvecklas en massa motoriskt, och som grädde på moset är det ju lite separationsfas inblandat också. Han lugnas nästan enbart av mina nassar och använder helst dem som napp om nätterna.
Jodå, mer än halva nätterna trängs vi just nu 2 vuxna och 2 ungar i sängen. Ibland med 1 - 2 katter nere i fotändan också, så nej, jag sover varken mycket eller bekvämt.

Men som sagt, sluta är ju inte det enklaste. Övriga familjen vill ju faktiskt också sova. Maken ska orka kliva upp på morgonen och orka jobba en hel dag. Storebror ska kunna få sova i lugn och ro så att han slipper vara trött och gnällig om dagarna. Så mina tuttar och jag härdar ut vassa tänder och sömnbrist till förmån för den andra halvan av familjen, för vi kan inte gå runt och vara zombies allihop, då skulle vi nog gå sönder som familj.
Men till slut Måste vi(Jag?) ta tjuren vid hornen och göra något åt saken. Antingen åker jag iväg med Minigris någonstans för "avvänjning", eller så tar jag storebror med mig på övernattning någonstans och låter maken ta smällen. Men då vill jag veta att han är utvilad innan, annars kommer natten/nätterna bli än hemskare för både honom och Minigris. Det gäller ju att hålla sig lugn och inte tappa humöret. Men jag tror ändå det är bäst att Jag tar avvänjningen. Att det är hon med termosarna som sätter stopp. Mamma bestämmer. Eller vad tror ni?
När jag nu ska orka det...