... lär ju resultera i mer sjukdom för min del snart. Jag hinner knappt gå och lägga mig så börjar det. Gnället, gråten, skriket. Det spänns bak i brygga, kryps ihop, försöker pruttas. Bära bära bära i upprätt sittande ställning i allt från 30 minuter till 3 timmar.

Det är mycket nu. Han försöker förgäves ta sig över i krypställning från sittande ställning, vilket alltid resulterar i att han faller fram på mage, och i vissa fall står på näsan. Men han ger inte upp, det ska han ha cred för. Och så sent som idag upptäckte han att han kunde halvt dra sig upp på knä genom att ta tag i staketet på sin spjälsäng. Stoltare uppsyn får man leta efter.
Drömmer gör han också, och precis som sin far och sin storebror, så pratar han i sömnen.
Men det jag tror ställer till det allra mest för honom just nu är tänder. Han har börjat bli svullen där de främre tänderna i överkäken, "hartänderna", ska ut. Och det ser ut som det är den vänstra tanden som ska ut först. Tänderna syns inte än, men jag är rätt 100 på att någon av dem kommer bryta igenom inom en vecka.

Stackars Minigris. Allt på en gång. Och det ska behöva genomlidas i sällskap av en morsa som fräser och svär åt honom vissa nätter för att hon är så trött att hon tappar humöret. Men lugna, det är bara verbalt. Det är det jag måste göra ibland för att inte bli galen - lätta på trycket genom lite svordomar. Minuterna efter går jag runt och pussar och kramar ungen och ber om ursäkt för att jag får dåligt samvete och känner mig sämst i världen.
Men jag Är trött. Nu längtar jag till morgondagen då svärmor kommer och hjälper mig. Då ska jag sova middag med storsonen, ja djävlar vad skönt det ska bli. Och så ska jag åka och handla då färskvarorna börjar bli obefintliga och frysboxarna snart bara erbjuder Lithells kokkorv.
I morgon är en ny dag, och nästa vecka är en ny vecka, och en vacker dag är de där sabla tänderna ute. Kanske får man sova åtminstone ett par timmar per natt då ;)