... inför morgondagen. Big time. Maken börjar jobba igen efter att ha varit ledig över jul och nyår...
Dessutom ska Mammagrisen tillbaka till dagis i morgon efter att även han har varit "ledig" lika länge. Jag har nästan hunnit glömma bort hur det är att få ihop en dagismorgon med två ungar. Och så har jag ju varit enormt bortskämd nu när maken varit hemma, och flera morgnar fått sovmorgon. Som allra längst till 10! Lyx!
Att vända tillbaka dygnet och återgå till vardag kommer bli en jobbig övergångsperiod :-p

Men samtidigt är det skönt. Mammagrisen behöver komma hemifrån lite och få röja loss med andra barn omkring sig. Och Minigrisen behöver få lite storebrorsfri kvalitetstid med bara mamma, för han är ju lite "fasig" just nu.
På onsdag blir han 9 månader, och just nu är han ett kaos från det att han lagts på kvällen tills han vaknar på morgonen i stort sett. Ibland hinner han knappt sova en kvart från kvällsläggningen innan det är dags att börja pipa, gnälla, gråta eller skrika.
Igår kväll när jag låg inne hos Mammagrisen och skulle natta honom, så drog Minigris igång inne i sin säng för fulla muggar. Hans stackars pappa försökte med allt för att få honom lugn och tyst, men Minigris var helt förtvivlad och bara grät och skrek. Det är som om det är allt och inget på en gång.
Förmodligen drömmer han mycket, rör på sig mycket i sömnen, han tappar nappen, han har gaser, det är snart 3 månader sedan han fick sina första tänder så det kan vara nya på väg som stör, han kan ha separationsångest och en sabla massa andra saker. Men det är ju de där gaserna som gör allt extra jobbigt för honom, för varje gång han har ett uppvak så känner han att han behöver prutta, men samtidigt är han så trött så han klarar inte att "slappna av på rätt sätt" och få ut dem mitt i all napptappningsmisär, drömmar etc. Det är inte lätt att vara Minigris.

Nu ligger jag för övrigt m en Minigris i ena tutten som vaknat före 21 och varit ledsen och svårsövd. Han kommer lättast till ro med tutte, men verkar samtidigt inte vilja ligga hos mig för länge, för han vaknar och gnäller lättare hos mig än i sin egen säng. Fast i sin egen säng vaknar han trots det minst en gång i timmen just nu. Många gånger får man stå och gunga upp och ner med honom i sittande ställning tills han i stort sett somnar, innan man kan lägga ner honom i sin säng igen. Mina knän är inte särskilt glada kan jag meddela.
Vi har inte mycket till samliv kvällstid just nu, maken och jag, om man så säger. Någon av oss är hela tiden hos Minigris känns det som. Men vi biter ihop. Ibland svär vi högljutt och slår nävarna i något i ren frustration och för att få utlopp för den för att kunna samla oss och vyssja/buffa/gunga vidare. Men vi biter ihop och tar oss igenom en dag i sänder med stöd från varandra. Jag älskar min karl så.