Asså vad jobbigt det är nu när den där förbaskade tanden pajat. Jag är vrålhungrig, men är för rädd för att äta något, för tänk om tandbiten ramlar bort? Den är ju vad jag kunde se under det korta ögonblick jag vågade mig på att peta på tandbiten, helt av. Det enda som håller den kvar är det faktum att jag lyckades peta tillbaks den på sin exakta rätta plats(AJ), och att jag sedan dess undvikit all form av kontakt med tanden. Jag törs inte ens bita ihop käkarna. Jag törs inte ens borsta tänderna! Jag kommer gå till tandläkaren med äckliga oborstade tänder på torsdag, för att jag är så djävla rädd för att lyckas komma åt på fel ställe med tandborsten.

För att inte tala om själva tandläkarbesöket i sig. Jag minns inte när jag var hos tandläkaren sist. Eller jo det gör jag, men det är så länge sedan att jag skäms för att berätta när det var. Men när det började bli så djävla dyrt att gå till tandis så slutade jag gå dit helt enkelt, jag lade hellre de pengarna på annat. Så sabla urbota korkat. Och det har sannerligen hoppat upp och bitit mig där bak nu...

Jag hade ju allsköns olika tandställningar som tonåring och sprang till tandis varje månad. Då var man så van att man var härdad. Jag har till och med dragit/opererat bort 6 st tänder. Men genom alla års frånvaro från tandvården så har jag nu byggt upp en rädsla för att gå dit i stället. Det kommer ju göra ONT.
Så på torsdag kliver jag upp i tandläkarstolen med oborstade tänder och basunerar ut att "- Jag är skiträdd för det här, jag törs knappt öppna munnen, och du så mycket som snuddar inte ens vid min trasiga tand förrän jag har fått rejäl bedövning!"