Han är bara två år, och som tvååring har man ännu inget större begrepp om det där med att älska och tycka om. Man har heller inget större begrepp om hur mycket ord kan såra.
Som tvååring är det lätt att i stundens hetta slänga ur sig något som i grund och botten inte alls är illa menat. Något som man egentligen inte menar alls. Något som omgivningen ska ta med en nypa salt. Men det tar hårt när det finaste man har, den man älskar mest, säger något som man aldrig vill höra. Något som man förväntar sig att kanske få höra från tvååringen först när han är tonåring, men inte nu.

Den här fredagskvällen är luften tjock som gröt. Tjock av ledsamhet och hjärtesorg från den som fick de hårda orden av tvååringen, och tjock av medlidande och hjättesorg från den som slapp.