... då Minigris var kaos.
Igår förmiddag var han kaos. Igår eftermiddag var han kaos. Igår kväll var han kaos. Inatt var han halvkaos.
Hela den här morgonen har han hittills varit kaos.
Gnäll gnäll gnäll både från honom och från mig(för man ledsnar lätt när man ska försöka finnas där för storebror också).

Stackars storebror får ständigt känna sig besegrad och övergiven till förmån för det där lilla skrikmonstret. Inte konstigt att han hittar på så mycket "dumheter" jämt.
Minigris har kommit in i någon "fas" då han kräver ständigt miljöombyte. Han ligger inte gärna längre än 5 minuter i babygymmet, han sitter inte gärna längre än 5-10 minuter i famnen på ett och samma ställe. Han vill ha ständig uppmärksamhet, helst bäras runt överallt, och jag tänker inte sticka under stol med att det är skitjobbigt att vara hemma med båda barnen själv. Till och med dagarna då storebror är på dagis halva dagen får jag smärre psykbryt till slut, på antingen den ena ungen eller den andra av olika anledningar.

Låter jag gnällig tycker ni? Jo, visst är det så. Men jag plottrar inte ner detta enbart för att få gnälla av mig. Jag berättar om det för att förbereda andra nyblivna föräldrar om hur det Kan vara/bli. För att andra i samma situation ska gå veta att vi fler som har det likadant i barnbubblan. Man önskar det inte på någon annan, men det är ändå skönt att höra att man inte är ensam ;)