... jag undrar vad vi gjort för att reta upp henne såpass att hon "gav" oss två sömnkrångliga barn? :-p

Minigris är verkligen ett komplett kaos just nu. Men innan jag gnäller för mycket så vill jag bara klargöra att jag är Fullt medveten om att världen är full av föräldrar som har det Mycket värre än vi. Verkligen hästlängder värre. Men jag fortsätter gnälla av mig ändå, för vi har ju bara vårat eget "trassel" att jämföra med liksom.

Läggningarna på kvällarna är okej och tar inte jättelång tid. Max en halvtimme brukar det ta från placering i sängen till sömn. Ibland går det snabbare, och givetvis kan det ta längre tid någon gång ibland.
Kruxet är att han gärna vill hålla på och joxa med sina snuttisar(Dinglisar) en massa innan han kommer till ro. Han ska ha upp dem över ansiktet, vilket resulterar i att han ligger och hyperventilerar samtidigt som han spänner ut hela kroppen till en lång, rak och stel pinne. Hyperventilerandet resulterar i att han drar i sig massa extra luft, vilket stör hans mage och som han ofta blir gnällig över.
Men får han inte hålla på med sina snuttar en stund blir han lätt gnällig och svårare att söva.

När han väl somnat sover han max 30 - 60 min innan första gnället. Ibland räcker det att stoppa i napp, ibland måste man "buffa" honom en stund. Och ibland kommer han inte till ro med något av det utan blir gnälligare och gnälligare tills gråten går över i panikskrik, och då kan det ta allt från 5 minuter till en halvtimme(eller mer) att få honom lugn.
Ibland vaknar han med ett direkt panikskrik, fast är ändå inte riktigt vaken. Han skriker utan att över huvud taget öppna ögonen. Skriket är högt, gällt och skräckslaget, och inga tröstningsmetoder fungerar. Han spänner sig bakåt som en ostbåge och liksom skjuter oss ifrån sig. Det enda man kan göra är att vänta ut honom, vilket är lite av ett gissel när det även finns en storebror i huset som ska försöka sova.
Vad de där panikartade uppvaken beror på kan man ju omöjligt veta. Mardrömmar? Kanske nattskräck?
Vad det än är, så är det jobbigt och psykiskt påfrestande.

Vissa nätter vaknar han varje timme natten igenom, andra nätter varannan timme. Och i 4 fall av 5 är det bara tutte som fungerar för att få honom lugn. Eller rättare sagt - det är det man testar först för att inte Hela familjen ska behöva vakna nätterna igenom.

Man tar sig genom detta med mantrat "-Det är en fas, det är en fas, det går öööööver... någon gång" i huvudet och hoppas på det bästa.
I vår situation, med en till unge som även han varit ett "sömnmässigt gissel" under hela sin uppväxt, så finns inte så mycket utrymme för diverse "sömnskolor" heller, då våra väggar är lyhörda och tunna och allt skrik manar till övriga familjens uppvak till slut. Dessutom är tvååringen världshistoriens största mammagris och skulle aldrig köpa att pappa tröstar honom om mamma är upptagen med Minigris. Och pappa skulle nog inte palla att ha "sömnskola" med Minigris helt själv, psyket behöver lite avbyte ibland.

Som sagt, "-Det är en faaaas, det går öööööver... om några år?"