... då man i ren frustration stormar ut på trappen med en cigarett i högsta hugg, tänder den, drar in den där skadliga skiten så djupt ner i kroppen det bara går och desperat räknar till tio.
Idag var en sådan dag.
Min första spontana tanke när jag stod därute var att tjonga pannan i trappräcket några gånger när jag ändå var i farten, men då det där sabla räcket är genomruttet så hade väl både det och jag själv brakat ner i backen.

Minigris var kaos. Tvååringen var full av dumheter för att få uppmärksamhet. Jag pallade inte trycket.
Jag kom på mig själv med att skrika rakt ut åt Minigrisen som satt och ylade i sin matstol(vilket givetvis resulterade i ännu värre yl), och jag fick tvååringen att sätta sig på golvet och storböla för att han ville titta på Max & Ruby men inte fick för att jag envist(och argt) tyckte att han skulle fortsätta se Rorri racerbil som han så envist tjatat om att se tidigare. Vilken urlöjlig fajt... vilken urlöjlig morsa.
Men när man en hel eftermiddag fått tampas med gnällig, sömnvägrande övertrött bebis, och när man fått gå ut och plocka upp tofflor som slängts över trappräcket, dammsuga upp söndersmulad "rå" bandspaghetti från soffan, trampat på duplolego som gömts under på golvet slängda kläder och en hel radda andra påhitt av tvååringen... då är det väldigt lätt att drabbas utav ett psykbryt.

Och efteråt ångrar man sig ju. Efteråt bannar man sig själv för att man är en sådan usel morsa, en sådan där som tappar humöret över vad som egentligen är skitgrejer som man ändå inte kommer minnas om någon månad.
En sådan där usel morsa som står och skriker åt sin lilla oförstående oskuldsfulla tvååring som hon ju älskar mest av allt i hela världen. Sin lilla tvååriga gullunge som egentligen inte har ett enda ont strå i sig, utan som bara vill ha den där uppmärksamheten från mamma som han fick innan den där sabla lillebrorsan kom.
Sin lilla tvååring som trots avundsjuka alltid, hela tiden, är världens gulligaste storebror och ger sin lillebror pussar, kramar, stoppar in tappad napp i munnen på honom och alltid frågar var lillebror är när han inte kan se honom.

Men de där frustrerade psykbryten är halvt ofrånkomliga ibland, och just i de där upprörda ögonblicken önskar man för en kort sekund att man kunde ge bort ungarna till grannen. Eller sälja dem på Tradera. NÅGON ersättning måste man väl få igen för all huvudvärk och andra kroppsliga och psykiska åkommor de orsakat :-p
Men nej, jag älskar såklart mina förbaskade skitungar. Mest i hela världen. Jag önskar de var stora nog att förstå just hur mycket.