Inatt(igår kväll), när Minigris varit i stort sett konstant vaken mellan ca 21:30 - 00:15, då var den här mamman inte särskilt kaxig. Hon var snarare bedrövad. Jodå, hon till och med grät en skvätt mitt i all misär.
Att behöva vakna och stoppa en tutte i munnen på en Minigris varje timme natten igenom tar på både krafter och humör. Och när han dessutom plötsligt bestämmer sig för att vara väldigt vaken väldigt länge, trots sövningsförsök med tutte, ja då känner man sig plötsligt ganska ynklig och hjälplös.

Men så ska vi kanske se på saken från Minigris synvinkel också. Det händer mycket när man är ett halvår.
Man får börja smaka på konstiga saker. Man börjar lära sig att vända sig från ena sidan till den andra. Man är inte långt ifrån att lära sig vända från rygg till mage.
Och så har man fortfarande en lite känslig mage och är lite gasig till och från, och att vakna av att man måste försöka prutta mitt i natten kan vara väldigt jobbigt, när man är så trött. Då är det lätt att bli ledsen.
Men det jobbigaste av allt, det är att det faktiskt råkar vara tänder på gång, och har nog så varit ganska länge. Det kliar och ömmar och är jättejobbigt. Lätt att sova då liksom.

Nej, vi sover inte så bra här hemma, det gör vi inte. Men det är vi ju inte ensamma om. Hela världen är full av sömnberövade, trötta familjer. Vi överlever vi också. På något sätt gör man alltid det.
Men enda sättet att överleva på "rätt" sätt, dvs att hålla sig borta från tvångströjestadiet, är att gnälla och ventilera sig ibland. Fälla en och annan tår ibland. Annars blir man tokig.