collinus

Somliga tycker nog att jag är lite för personlig ibland. Att jag delar med mig av lite För intima(kroppsliga eller känslomässiga) detaljer i mitt liv/föräldraskap ibland.

Jo, så kanske det är. Det kanske är "etikett" och "politiskt korrekt" att hålla inne med viss info, enligt många. Många kanske störs av delar av det jag skriver om. Då får jag beklaga. Men jag tänker inte be om ursäkt, och jag tänker inte sluta "dela med mig". Störs man av det jag skriver, så behöver man ju faktiskt inte fortsätta gå in här och läsa. Faktiskt. Det är ett val man gör.

 

Man behöver inte känna igen sig, och man behöver inte hålla med om det jag berättar om. Men anledningen att jag är såpass personlig som jag är, i allt från toalettvanor till taxöronstuttar, till tyck-synd-om-mig-för-jag-är-trött-gnäll och motstridiga känslor inför föräldraskapet, gör jag för att jag önskar att jag själv, innan jag blev gravid och fick barn, hade fått läsa lite sånt och varit lite mer beredd på allt vad graviditeten och småbarnslivet faktiskt kunde innebära.

 

Man visste ju att det kunde vara jobbigt att vänta barn. Man hade ju hört talas om det "klassiska" illamåendet(som jag själv tack och lov slapp).

 

 

Ryggvärk och vattenansamling i fötterna och sådant hade man ju hört talas om, men att det skulle innebära att alla ens skor skulle bli två nummer för små var man inte beredd på.

 

 

Foglossning var ett ord man hört i samband med graviditet, men inte riktigt visste vad det innebar. Jag har själv haft en "mild" variant. Jag har haft tidvis väldigt ont men varit näst intill fullt fungerande i kroppen under båda mina graviditeter. Däremot har jag har bekanta som varit sängliggande större delen av sina graviditeter för att de haft för ont för att fungera. Det är inte roligt.

 

 

Att man behövde gå och kissa ofta under olika skeden i gravititeten hade man ju hört talas om, men att man kunde bli näst intill inkontinent och halvt kissa på sig bara av en nysning var det ingen som berättat.

 

Att föda barn är en smärtsam upplevelse kan ju vem som helst räkna ut med tanke på hur/var ungen ska ut. Men att det efteråt skulle kännas som att man fått en fotboll uppkörd i rektum var det ingen som berättat(skaffa en badring att sitta på).

 

Och att det efteråt kunde innebära en sådan bestialisk smärta att göra något så vardagligt och naturligt som att kissa, var det heller ingen som berättat. För jag fick sprickor och bristningar alldeles för nära urinröret så jag kunde inte kissa normalt, jag satt formligen och skrek av smärta vid mina första toalettbesök hemma(på bb var man fortf för bedövad "där nere" för att känna ngt) och var tvungen att lägga mig ner i svalt vatten i badkaret för att kunna kissa, för det var enda sättet som inte gjorde ont.

 

Hemorrojder är ju också en "klassiker", det hade man ju hört. Och ja, det fick jag också. Sånt är ju ingen trevlig historia direkt. Men jämfört med mina urineringsbesvär var de en fis i världsrymden, och försvann av sig självt efter några veckor. En del har dock vad jag förstått problem med hemorrojder länge och återkommande, och behöver medicinska preparat för att få bukt med dem.

 

Och så var det det där med analsprickor. De hade heller ingen berättat om. Det är Inte skönt, och jag fick dem både under graviditeterna samt en tid efter.

Tänk dig att det spricker upp som en liten reva i ringmuskeln när du bajsar. Det är precis lika skönt som det låter. Och tänk dig att den där sprickan, som trots allt börjar försöka läka ihop sig själv relativt direkt, spricker upp Igen varje gång du bajsar. Det är också precis lika skönt som det låter.

 

Ömma tuttar vid amning kan man ju lätt tänka sig att man kan få med tanke på hur ofta det ska ligga en unge där och snaska. Men exakt Hur ömma tror jag inte det är någon som förstår. Innan ungen fått kläm på det där med amning och man lyckats få till "rätta knycken", så gör det rent ut sagt Skitont, och det är själva bröstvårtorna som gör ont. Ja satan i gatan vad ont det gör. Själv låg jag vid några tillfällen och Grät av smärta när jag ammade. Framför allt med Casper, för hans lilla mun kunde inte greppa tillräckligt stort tag om vårtan första 2 veckorna, så jag praktiskt taget led vid matningarna. Tack och lov går det över. Ungen lär sig och tuttarna vänjer sig. Och med Casper hade man ju lite rutin i bagaget efter Linus spädbarnstid, så den här gången slapp jag spruckna bröstvårtor och hade "bara" ont.

 

Jag avslutar här för idag, jag måste ju sova lite också.

Detta var Del 1 av 2, som främst handlade om graviditetskrämpor och efter-förlossning-krämpor. Del 2 tar nog upp lite andra knasigheter. Typ magknip hos bebisar och hur jobbigt det är. Kanske lite föräldramässiga känslor och sådant. För att jag vill "förvarna" och förbereda. Tala om hur det faktiskt är/kan vara. Det behövs mer sådant i cyberspace/i tidningar/på TV. Annars är det lätt att man sitter där som gravid eller nybliven förälder och känner sig totalt berövad på den där rosa mysiga graviditeten alt. bebisbubblan som man läst/hört om överallt.