collinus

Jodå, som på så många andra håll i vårt avlånga land så har vi drabbats av lite skit här också.

Linus började redan förrförra fredagen då han kräktes 2 dagar i rad. Även hans mormor har varit dålig, men hon har legat med 40 graders feber och varit helt sänkt, Linus var aldrig febrig.

Förra veckan insjuknade Linus farmor i någon slags kräksjuka, men var tack och lov pigg och kry lagom till i lördags då hon skulle födelsedagsfiras. Så jag vet inte om det var en segsmittande dagisbacill, eller någon på lördagens kalas som bar på något, men igår kräktes även jag själv. Vilket i stort sett kom som en blixt från klar himmel.

 

Jag var hemma ledig igår då dagis hade stängt för så kallad "kvalitetsdag". Jag hade känt mig väldigt trött och seg hela morgonen, men det var inget jag funderade närmare över då barnet somnat sent och sovit som ett arsel hela natten. Vid barnets förmiddagsvila vaknade han vad jag ansåg var för tidigt, så jag skulle i vanlig ordning försöka söva om honom i min säng. Men han var jättegnällig och ledsen och tog sig för rumpan och sade "kacka"(=bajs), vilket han numer alltid gör när han har bajsat. Dock fanns det inget bajs i blöjan, men jag antog att det var på gång, så jag ställde ner honom på golvet då det är i stående ställning som han har lättast för att kräma.

Mycket riktigt, efter en halv minut formligen "klafsar" det till i blöjan, och det gick inte att undgå att förstå vilken typ av skit det var som han producerat. Om inte annat avslöjade lukten att det skulle vara något av en, låt oss säga Mindre Fast Form.

När jag är på väg mot skötrummet och väntar på att Linus ska tulta efter, känner jag en svag aning av illamående. Inget akut eller så, bara en aning. När Linus till slut bestämt sig för att följa efter mig och jag lyft upp honom på skötbordet, kommer den där känslan av illamående tillbaka, och denna gång med lite större intensitet. Och det är när jag öppnar blöjan(och mitt i illamåendet konfronteras med lösbajs och outhärdlig lukt) som jag inser att "shit, jag måste spy. NU."

Det var bara att slita av blöjan, sätta ner unge med otorkad, lösbajsig stjärt på golvet och kasta sig ner mot klosetten. När jag sitter där och hulkar känner jag en liten hand som klappar mig försiktigt på ryggen och ett försiktigt frågande "mamma?". Lilla lilla pluttunge, det näst intill att man föll i tårar där över den kräkfyllda toan pga att man uppenbarligen har världens gulligaste unge. Och samtidigt kändes det så fel att en 16-månaders pojke ska trösta sin mamma när hon kräks. Det ska ju liksom vara tvärtom.

 

Hur som, efter spyam kom feberfrossan. Ingen brutal feberfrossa eller så, jag hade som mest 37,5 graders feber, men det är inget kul att ha när man är själv hemma med en uppmärksamhetstörstande unge.

Tack och lov kom det inget mer kräks den dagen. Och tack och lov kom min älskade sambo hem tidigt för att ta hand om Linus och mig.

 

Idag har jag mått bättre. Ingen feber, men jag har till och från varit helt slut i kroppen och i stort sett inte orkat befinna mig i någon form av upprätt ställning. Eftersom barnet varit lös i magen, och jag själv inte varit kry, så har sambon stannat hemma från jobbet och tagit hand om oss. Nu väntar vi bara på att Han ska åka på skiten också... Och vi fick för övrigt veta att barnets farfar var hemma sjuk igår också, så det verkar gå runt ordentligt. Även på dagis har både barn och fröknar blivit dåliga i magen på ett eller annat sätt om vartannat, så så länge Linus mage är knasig(han har varit smålös i magen idag också) så håller vi honom hemma från dagis. Själv är jag för trött för att orka gå tillbaka till jobbet än, så jag kommer bli hemma minst en dag till i alla fall. Och skulle hans pappa bli dålig så lär jag bli hemma veckan ut för att ta hand om både karl och barn.

 

Så roligt har vi haft det. Ni då?