Jag börjar jobba om 12 dagar. TOLV! Det är ju typ när som helst! Kan ju lätt säga att ångesten är ett faktum. För trots att jag längtat efter att få komma hemifrån om dagarna och göra något annat än att passa barn hela dagarna, så fasar jag för att behöva gå tillbaka till mitt jobb. Tyvärr. Men det har jag ju pratat om förut, så jag tänker inte dra den historien en gång till.
Det jag främst riktar min ångest till just nu, idag, är det sorgliga faktumet att jag kommer typ Dö redan första dagen på grund av total avsaknad av kondition och muskler.
Minns ni mina de där promenaderna jag sade att jag skulle smita ut på närhelst tillfälle gavs? De har inte blivit av alls. Eller, jag var ju ut en gång, men efter den gången har det inte blivit av. Jag har som vanligt felprioriterat allt, och lämnat motionen till förmån för trädgårdsarbete och slötid framför datorn, i stort sett. Och så har jag glömt bort det också. Jag skulle ju promenixa på morgnarna, men då glömmer jag bort mig mitt i allt blöjbyte/grötblandande/matande. Jag har problem nog att komma ihåg att Själv gå på toa/göra frukost/äta frukosten.

Jag har i alla fall valt rätt vecka att börja jobba. På onsdagen är det Sveriges nationaldag(dvs röd dag), så jag får jobba 2 dagar - vara ledig 1 dag - jobba 2 dagar. Nackdelen är att jag fyller år på tisdagen samma vecka, och jag vet inte när jag ska välja att låta mig firas. Den röda lediga onsdagen är ju ett ganska bra upplägg, men jag är rädd för att jag kommer vara så himla trött och ha så mycket intryck att bearbeta att jag kommer behöva den dagen till ren återhämtning/chockhantering. Och även lördagen som följer lär jag vara aptrött, så än så länge lutar det mest åt att söndagen får bli firardag. Men samtidigt vore det skönt att ändå köra det på onsdagen så att man har det avklarat och därmed får hela helgen för sig själv.
Jag får suga på den karamellen ett par dagar till.

En annan sak som bäddar för lite ångest är det faktum att jag nu "lämpar över" ansvaret för barnet på sambon. Vilket inte är någon konstig sak i sig, han kommer klara det med bravur. Men man kan ändå inte låta bli att undra hur det kommer gå för grabbarna här hemma. Det lär bli ett och annat SMS skickat första dagen/dagarna. Det ska i alla fall bli intressant att se hur barnet kommer tackla det faktum att mamma inte är hemma på hela dagen. Och hur han kommer reagera på att bara få träffa mamma under ett par timmar, för att det sedan är dags att gå och sova för natten.
Och så har vi ju det där med sömnen... om barnet fortsätter med sina uppvak(vilket var nästan 1 gång/timmen natten som var), lär jag vara ett vrak efter första veckan, då sambon sover tungt och inte vaknar av barnet förrän han hunnit bli riktigt arg därinne i spjälsängen. Dvs Skriker.
Själv vaknar jag av minsta ljud, så jag kommer ju springa där hela nätterna samtidigt som jag ska försöka få mig lite sömn att orka jobba på. Och oavsett om jag ruskar på sambon så att Han får ta uppvaken, så kommer jag ändå vakna och inte somna om förrän barnet är tyst och sambon är tillbaka i sängen, så jag kan lika gärna ta uppvaken själv. Snälla unge börja sova tungt och länge snarast!