Jag börjar bli så smått frustrerad, eller ska jag kanske säga Väldigt frusterad, över det faktum att jag aldrig lyckas få saker och ting gjort. Jag tjatar ständigt om att jag behöver, och ska, klippa mer på trädgårdshäcken, för jag vill ju bli klar någon gång. Men det är lättare sagt än gjort.
Att gå ut och knipsa och ha barnet med sig Går, men jag hinner ju bara ta några få grenar varje gång, sedan ledsnar barnet på att sitta och titta på. Dessutom blir jag ständigt avbruten med att barnet måste sättas upp ordentligt i vagnen efter att han hasat ner, plocka upp det han haft att pilla med från marken etc etc.
Några få grenar är väl bättre än inga alls, kan tyckas? Nej, faktiskt inte. Jag blir i stället bara irriterad för att jag inte lyckades hinna få mer gjort.

Även rabatten vi fixade till förra våren/sommaren behöver rensas i innan den hinner växa igen, det vill jag också ta itu med. och den behöver rensas regelbundet våren/sommaren igenom då det hela tiden kommer upp nytt ogräs.
Och så var jag ju till naprapaten för snart 2 veckor sedan, och fick då ett träningsprogram för pilatesboll som jag skulle utföra, och maila honom rapport över hur det gått. Och efter 2 veckor skulle jag tillbaka. Jag har varken lyckats träna med pilatesbollen, eller boka ny tid till naprapaten. Och boka en tid är meningslöst innan jag utfört den träning jag skulle utföra.
Och jag skulle ju börja cykla, och ta ensamma raska motionspromenader för att förbereda kroppen lite för mitt hårda jobb som börjar 4:e juni. Det har inte heller blivit av. Fan fan fan. Men jag får ju aldrig tillfälle. Och de få tillfällen jag eventuellt har, när barnet sover eller sambon är hemma, vill jag ju hinna med att faktiskt kunna sätta mig ner och bara slappa också. När jag inte har ensamt ansvar för separationsfasig bebis.

Låt sambon ta ungen när han är hemma då, kanske ni tänker då? Jovisst, men det är ju inte bara Jag som har saker jag vill göra. Även sambon har saker han vill ta itu med när han inte jobbar. Dels själv få lite vila, och så har han ju sitt skötebarn, nya grillen, som ska byggas nu under våren, och den förbereder han saker för så fort vädret tillåter. Grunden är lagd, hyllplanen till avlastningsbänken är byggda och oljade, och helgen som kommer är det tänkt att själva grillen ska muras om vädret samarbetar. Vilket innebär att jag får ta hand om barnet under tiden. Det separationsfasiga, 9-månaderstrotsiga barnet som börjar gå mig rätt ordentligt på nerverna nu. Jo, man FÅR faktiskt känna/säga så. Det är fullt tillåtet. Man FÅR bli trött och less på sin egen unge, skulle man inte bli det är man tamejfan inte normal.
Och det faktum att ungen blir som mest gnällig och efterhängsen när Jag befinner mig i samma rum gör ju inte saker och ting lättare eller roligare direkt. Att lämna honom ensam med pappa eller far/morföräldrar eller kusiner eller vem det nu må vara är inga problem, då håller han sig på ganska gott humör. Men så fort Jag visar mig börjar de där karaktäristiska "bananböjen" bakåt, händerna åker upp mot huvudet och det kinkas och pips. Suck.
Jag hoppas verkligen att den där fasen går över relativt snabbt, för det är inge speciellt skoj att vara hemmamamma just nu.

För att komma tillbaka till häckklippning, rabattrensning, pilatespass och motion, så antar jag att måste bli lite bestämd. Dels mot mig själv, men även gentemot den stackars sambon. Ta mig själv i kragen och säga att "- Nu ska jag ut och gå, vi ses om en timme." "- Nu går jag och kör mitt pass med pilatesbollen, vi ses om 20." "- Jag ska ut och klippa häcken, ropa om det är något."
Men jag skulle nog även behöva en spark i baken ibland, då jag lätt hamnar i soffan/framför datorn i stället. Som Nu. Barnet sover förmiddag i vagnen(efter 40 minuters vagning över vardagsrumsgolvet)och jag sitter vid datorn, liksom. Hade jag varit smart hade jag förberett barnets lunch så den bara är att värma sedan så jag slipper stå i köket med en pipig unge intill i gåstolen. Men jag orkar inte. Jag somnade inte förrän ett par timmar efter att jag lade mig igår kväll, och barnet har som vanligt vaknat ett antal gånger under natten och behövt nappistoppning, så jag har som vanligt inte fått mer än max ett par timmars sömn i följd.

Det är mycket gnäll från den arma mamman idag! Men gnälla av sig behöver man ju också ibland. Även om just Jag kanske gnäller lite väl ofta nu för tiden. Och det känns trist, jag vill inte vara någon gnällpelle. Men jag känner mig så fast och låst, så trots att jag ska tillbaka till ett jobb jag inte längtar efter, så längtar jag ändå. Jag längtar efter att få komma hemifrån, få miljöombyte, få äta lunch/gå på toa/existera utan en gnällig unge intill som sliter mig i benet eller i håret.
Nu ska jag bita ihop en vecka så att sambons förmiddagsvecka samt helgens grillbygge passerat, sedan ska jag ladda upp lite full-i-fan:ande och TA mig själv lite tid till allt som fått stå åt sidan på sistone. It's now or never!