Har ni sett Cast Away med Tom Hanks? Minns ni scenen när han äntligen, efter flertalet ofruktbara försök, lyckas göra upp eld? Ungefär så var jag på väg att börja vråla tidigare ikväll när jag Äntligen rensat klart den sista pallkragen i trädgården. Hade det inte varit för att vår minst sagt knepiga granne precis kommit hem och klivit ur sin bil så hade jag nog börjat vråla på riktigt. Men har man fått en hum om hur vår granne fungerar, så väljer man att i ett sådant läge hålla käften, annars blir man väl filmad, inspelad på röstklipp och hamnar som hans punkt på samfällighetens årsmöte...

Nu är pallkragshelvetena äntligen redo för påfyllning av hästskit och lite ny jord. Dock måste vi först införskaffa hästskit och ny jord. Men när det är fixat ska vi Äntligen så våra lökar och fröer som legat i köket och väntat på lite kärlek. Och jag längtar mig halvt fördärvad efter hemodlade rödbetor, att koka och äta med lite smör och salt. F-n så gott det är.

Rensningen utförde jag efter att vi ätit middag. Jag fick ju lite för mycket sol på min ena axel igår när jag stod ute och knipsade ner avsågade grenar från häcken. Inte så att jag har bränt mig eller så, men axeln är rosa och det känns att jag varit i solen, därför har jag inte velat gå ute med bara axlar mitt på dagen bara för att låta den vila lite. Och dra på mig något långärmat och gå ut i värmen fanns inte på världskartan, då hade jag svettats bort. Det fick bli en tunn vit långärmad t-shirt och trädgårdsarbete på kvällen i stället.
Och medan jag var ute och grävde och kånkade skottkärror fulla av ogräsrens, så var sambon inne med barnet. När jag väl var klar och gick in igen var sambon precis i färd med att ge barnet kvällsgröt, så jag smet in i badrummet och tvättade händerna för att hålla mig ur sikt för barnet då han gärna blir gnällig och omöjlig att mata om jag är i närheten. Och därinne upptäckte jag att badkaret var fullt av leksaker och skum. Den fantastiska älskade karln hade badat barnet, vilket jag tidigare på dagen sagt att vi skulle göra men sedan själv helt glömde bort.

Jag är verkligen bortskämd som har min fina Stefan, han är en tvättäkta klippa för mig mitt i allt småbarnskaos och har räddat mitt psyke såå många gånger. När han märker att jag är aptrött och håller på att tappa förståndet, tar han ungen med sig och åker iväg någonstans ett tag. Eller kliver upp med barnet på morgonen, stänger sovrumsdörren efter sig och låter mig sova ut. Alternativt bussar ut mig ur huset så att jag får komma iväg och få lite miljöombyte. om så bara för att åka till affären och handla.
Jag tror inte att han vet riktigt Hur stort stöd han faktiskt är för mig, och jag hoppas att jag kommer kunna vara ett lika stort stöd för honom under juni månad då jag börjar jobba igen. Tyvärr lär jag vara ganska dödstrött efter jobbet då jag har så mycket motion, muskler och bortglömda arbetsrutiner att ta igen, men jag ska verkligen göra mitt bästa. Det är han värd. Och massa mer därtill.