... och jag känner mig ganska slut i både kropp och huvud. Dock mindre trött i kroppen än jag hade förväntat mig, fast det kan nog bero på att jag fick en mjukstart. För det var inte bara jag som jobbade min första dag på länge, utan även en annan arbetskamrat som pluggat senaste halvåret. Chefen tänkte han skulle vara schysst och låta oss mjukstarta lite genom att gå ett distrikt tillsammans, så att min arbetskamrat samtidigt skulle få öva på ett distrikt hon inte kört ut tidigare.
Vi körde allt med bil dessutom så det blev verkligen mjukstart. Och det var väldigt lite post idag vilket gjorde det hela Ännu lättare. Men satan i gatan vad jag har gäspat sedan jag kom hem. Det blir lätt så när man inte kan somna i tid kvällen före pga "nerver".

Här hemma hade allt gått som en dans för pojkarna i alla fall. Barnet har varit som vanligt, men det var nog skönt för sambon att få en "andningspaus" när jag kom hem. Och idag var det mycket roligare att komma hem, då man varit borta en hel dag och inte blivit psykiskt trött pga klängigt barn. Så ja, det var riktigt skönt att jobba faktiskt, om än annorluda och omtumlande med alla nya förändringar som skett under tiden jag varit mammledig.

Sambon drog iväg för att handla när jag kommit hem, medan jag gav barnet kvällgröt och pyjamas, och när han kom hem igen sade han att jag nog behövde lite tid med barnet, att jag saknat honom lite.
"- Erkänn, om Linus hade sovit när du kom hem hade du tyckt att det var lite jobbigt".
Om jag svarar nej på det, är jag hemsk då? För faktiskt, jag hade inte tyckt att det hade varit jobbigt alls. Jag hade snarare tyckt att det hade varit skönt. Faktiskt.
För visst har jag saknat barnet när jag jobbat. Och sambon. Och katterna(i alla fall Siri). Men inte sådär att jag knappt fungerat som människa på grund av saknad, som vissa mammor tycks göra. Nej, det har varit konstigt att vara utan dem hela dagen, men det har samtidigtt faktiskt varit förbannat skönt. Jag hade nog kunnat vara konstant borta ett par/några dagar i sträck utan att sakna dem överdrivet mycket. Det hade nog snarare varit en skön laddning för batterierna, och det hade varit roligare att komma hem sedan, efter lite vila, total ensamhet och tid för bara mig och det jag själv hade velat göra.
Och att det är första arbetsveckan och första gången jag varit borta från barn och sambo en hel dag sedan barnet föddes, gör nog att saknaden dröjer på sig. Jag smygnjuter nog faktiskt lite av att äntligen slippa mammalunken hemma ett tag.
Är jag en hemsk människa nu?