... här hemma just nu är myggbett. På huvudet(och resten av kroppen med för den delen). Kombinerat med ett av värme(främst pga genetiskt hög kroppstemperatur) svettigt huvud blir betten om möjligt Ännu mer "kli-iga".

Ännu en kväll har nu alltså storsonen vaknat och gråtit förtvivlat för att det kliar, och det faktum att han samtidigt snorar och hostar gör ju liksom inte saken bättre. Det är väldigt synd om vårat lilla Hjärta just nu.
Självklart kom uppvaket när jag var ensam hemma med Casper för att sambon svängt iväg för att hämta en gammal(bf 2010, oops) skvätt överbliven Cocillana(hur det nu stavas) av en vän för att försöka mildra åtminstone Min hosta litegrann(har inte märkt någon förbättring ännu ca 1h efter förtäring. Kan bero på bf-datumet :-p).
Det var bara att rusa in till ledset barn, dra igen dörren efter sig och höra hur Casper sakta men säkert började gnälla och gny mer och mer utifrån vardagsrummet. Men vad gör man liksom. Tack och lov kom sambon hem efter bara några minuter så det hann inte bli gallskrikskaos i vardagsrummet i alla fall. Men i Linus rum gräts det ordentligt.
Jag lyckades efter mycket gnäll, skrik, tårar och snor, att få honom att somna om. Men han vaknade igen efter 10 min och var lika ledsen igen. Då tog jag in honom till våran säng, vilket gjorde susen, för där var det svalt. Jag har nämligen sett till att ha fönstret lite på glänt därinne och dörren nästan stängd för att hålla en human temperatur där som går att sova i då resten av huset förvandlas till en djävla bastu när det är varmt och soligt ute.
Så fort ungen somnat gick jag in och öppnade fönstret i hans rum också så att vi inte ska glömma att göra det i morgon. Måtte bara ingen myggdjävel lyckas lokalisera sig in den vägen... vårat sovrum har de(peppar peppar) inte hittat in i ännu i alla fall.

Nu håller jag alla tummar och tår för att vi i alla fall ska få bli av med våra hostor hyfsat snart, Linus och jag. Så man har Ett störelsemoment mindre. Helst ska vi så klart bli Helt friska, för jag behöver skicka iväg Linus till sin farmor snart innan jag får tuppjuck. Hans mammighet börjat seriöst gå mig på nerverna, hur hemskt det än låter. Han är som ett plåster, och skulle nog helt krypa in under skinnet på mig om han kunde. Det är bara mamma som duger till allting, vad det än må gälla. Lek, blöjbyte, muntorkning vid matbordet, you name it. Enda gångerna hans pappa duger är när jag ammar, så en del av mig önskar att jag kunde amma typ 22 av dygnets timmar bara för att få ett brejk från honom.

Idag utmanade svärföräldrarna ödet och kom upp på en fika trots smittorisk, och jag verkligen njööt när barnet lät sig roas tillsammans med sin farmor. Jag gick till och med ut och grävde lite i rabatten och gick ner i skogen och tömde en skottkärra med avklippt buskage bara för att även komma några meter ifrån hemmet utan en Linus i hasorna. Hur desperat är man inte efter egentid då?
Även sambon njöt av att få lite andrum från skrikig Casper, för honom tog farmor och farfar hand om.

Som sagt, jag längtar ihjäl mig efter att vi ska bli friska. Eller i alla fall att Linus ska bli frisk så man kan få en dags "semester". Men så länge han är krasslig tänker jag inte missunna honom sin mamma. Man vet ju själv hur det var att vara sjuk som liten, mamma Är bäst i de lägena och det tänker jag aldrig ta ifrån honom.
Att jag behöver lite andrum från honom innebär ju såklart inte att jag inte älskar honom. Den där ungen är mitt allt. Men det blir väldigt intensivt för psyket med all denna mammighet och att ha honom runt sig Jämt, jag vore omänsklig om jag inte fick lite smärre tuppjuck till slut. Framför allt när även jag själv är sjuk och skulle behöva vila, men inte kan vila för att jag har en unge som orkar hålla låda och vill aktiveras trots feber. Hur fan orkar de?