collinus

Jag är så in i helvete djävla trött(ja, idag frodas svordomarna, det behövs ibland) att jag knappt vet vad jag heter idag. Och ändå känner jag mig hyfsat säker på att det kommer ta lika lång tid som vanligt att somna. För jo, jag har sovit mer eller mindre som ett arsel senaste nätterna. Natten till tisdag till exempel somnade jag sent, och vaknade sedan kontinuerligt hela natten igenom. Dels av barnet, dels av värme/frossa/obekvämlighet/you name it.

Natten till idag vaknade barnet typ 3711 gånger bara under loppet av 1,5 timme och vägrade komma till ro och somna om ordentligt. Jag kunde gå in och lugna honom och gå därifrån, men efter en 10-15 minuter började det gnällas inifrån hans rum igen, och så höll det som sagt på i ca 1,5 timme. Till slut var jag så trött och less på att inte få sova i lugn och ro att jag nästa gång barnet yttrade sig knuffade på sambon och sade att nu fick minsann han gå upp.

Efter 2 -3 svängar från sambons sida gav vi upp och tog in barnet till våran säng. Vad klockan var vet jag inte, jag vet bara att jag ville få ett slut på springet och få sova. och så ville jag att barnet skulle komma till ro så att han skulle orka med ännu en dag på dagis.

 

Stackars unge, han hade ju bara träffat mig igår morse, så det var ju egentligen inte så konstigt att han inte kunde/ville somna om när han insåg att mamma faktiskt fanns i närheten. Så när han vaknar inatt kommer han få komma över till våran säng på en gång i stället. Han saknar mig, helt enkelt. Och även om min rygg skriker efter mer än 3 timmars samsovande med barn och sambo så känner jag att det får vara värt det just nu, då det uppenbarligen är min närhet barnet behöver.

 

Idag satte jag mig och räknade på ungefär vilken summa mina sammanlagda räkningar varje månad hamnar på, för att se om det går ihop ekonomiskt om jag går ner i tid på jobbet. Och vi har kommit fram till att det skulle gå. Det blir tajt vissa månader, men det skulle gå bara man ger sig f-n på det och väljer att leva och lägga upp sina utgifter därefter. Och gå ner i tid är ju inget jag kommer göra för all framtid, det handlar kanske om ett drygt år. Det går bara man ger sig tusan på det.

Så i morgon ska jag bolla lite med min chef om hur mitt schema i så fall skulle kunna komma att se ut, om det går att deala till sig något som gör att barnet får liiite mer tid med sin mamma. Även om det bara handlar om en dryg timme extra per dag, så är det trots allt en timme, och det är bättre än det ser ut just nu.

Som sagt, att han spenderar många timmar på dagis känns inte lika hemskt som det faktum att han spenderar minimal tid med sin mamma och pappa.