Minigris har precis somnat(peppar peppar) efter att ha varit vaken sedan ca 01:00. Själv har jag inte sovit alls, och om lite mindre än 4 timmar ska jag orka forsla iväg storsonen till dagis, ta hand om en förmodligen astrött och gnällig minigris samt lyckas förbereda dagens middag. Sedan ska jag hämta hem storsonen från dagis igen och tampas med honom och hans gnälliga lillebror tills maken kommer hem från jobbet vid 18-tiden. Yay vad skoj jag ska ha.

Varför jag inte bara lägger mig direkt och försöker få så många minuters sömn som möjligt, är för att jag ännu inte riktigt törs släppa greppet och sluta gunga på minigrisens säng i rädsla att han inte riktigt somnat än. Han har inte
lyckats hålla sin käft stängd mer än typ en kvart under den tid han har varit vaken. Han har gnällt och han har jamat åt katten och han har "pratat".
Det är en sak att ungen inte kan sova, det kan jag köpa då jag själv inte kunnat somna tidigare på kvällen pga diverse krämpor(för kallt, för varmt, nerv i kläm i ryggen etc etc). Men jag köper Inte att han inte kan vara tyst. Det ligger faktiskt två andra grabbar i samma hus som försöker sova, och då kan man tamejtusan hålla truten.
Precis som om en bebis på knappa 14 månader skulle ha något begrepp om det. Jaja.

Vad det var för "fel" på honom? Den som ändå det visste. Jag intalar mig dock att det är tänder som bråkar bara för att inte helt tappa förståndet och få tuppjuck på ungen. För när jag är såhär trött kommer det dessvärre allt annat än lena varma ord ur min mun. Svordomarna bara flödar och jag näst intill spottar och fräser åt det stackars barnet. Detta är inget jag är stolt över eller gillar hos mig själv. Alls. Men tyvärr är det den sidan som kommer fram när jag inte får sova alls.

Nu tycks ungen ha kommit till ro för en stund i alla fall, så nu ska jag göra ett tappert insomningsförsök. Men faan vad jag kommer vara trött idag.