collinus

Vissa dagar när man kommer hem till ett tomt, tyst hus under rådande pappavecka, har man inte ork/lust till någonting. Laga middag till sig själv? Fy fan vad tråkigt! Nä, då dimper man lätt ner i soffan framför TV:n och sticker ned handen i Pringlesburken och äter upp resterna från barnens fredagsmys. Och där blir man kvar till läggdags :-p 

Men så finns det de andra dagarna... när man kommer hem och startar ett/flera projekt, såsom att rensa ur en garderob, organiserar om i skafferiet, eller varför inte skura badkaret?

Idag var en sådan dag. Jag har varit enormt produktiv i köket!

 

Innan jag åkte hem svängde jag in på Willys för att fylla på med nödvändigheter till skafferi, kyl och frysboxar(och har i skrivande stund 750kr kvar som ska täcka övriga matinköp och bensin till nästa lön. och november har inte ens börjat liksom. Fy fan för alla äckliga oktoberräkningar).

Väl hemma kastade jag direkt ihop en sats fröknäcke och slängde in i ugnen, panerade och stekte torskrygg samt kastade ihop broccolimos så jag fick både middag och en matlåda. Efter intagen middag svängde jag ihop en ost/skinkpaj som ska stoppas i frysen till nästa mammavecka så det bara är att ta upp och värma. Jag plockade även upp ett paket köttfärs ur frysen som jag hoppas ha ork att göra en sats köttbullar av i morgon som också ska stoppas i frysen. Och eftersom diskmaskinen var full och jag fick starta den när jag kom hem, är köket nu ett komplett kaos då jag inte kommer plocka ur den och stoppa in allt nerskitat förrän i morgon då disken är torr x-D

 

Efter alla köksgöromål tränade jag dessutom lite rumpa och armar, tog en dusch och sitter nu här framför laptopen med en smoothie full av nyttigheter som jag lyckats skrapa ihop efter en raid i frysen. Snart är det läggdags, och då hoppas jag att min ovanligt produktiva kväll resulterar i lätt insomnande sedan.

 

Men hur det ser ut efter jobbet i morgon är det ingen som vet, då kan jag lika gärna vara åt helt andra hållet och käka en skål vaniljyoghurt och cornflakes till middag i brist på ork/lust/inspiration. Dega i soffan hela kvällen.

Man får passa på att köra så det ryker när orken/inspirationen lyser med sin närvaro ;)

 

... en ensamstående förälder? Är du en sådan som alltid känner att du ska/vill ta något med dig, som exempelvis en blombukett eller krukväxt? Glöm blommor och krukväxter, man har inget behov av sådant - jag har svaren på vad en ekonomiskt kämpande ensamstående förälder hellre vill ha eller snarare behöver.

Detta är alltså en spegling av min egen livssituation och säkerligen även min föredettas, men jag är övertygad om att många i samma situation kommer känna igen sig och hålla med.

Detta är dessutom inget tyck-synd-om-mig-inlägg om ni trodde det, utan bara en bild av hur det faktiskt är/kan vara för många av oss, såsom mig själv.

 

* Mat - Man behöver alltid äta. Och har man dessutom barn, är det än viktigare att det finns mat i huset. En "fattig" förälder sätter alltid barnen först. Har man dåligt med mat ser man till att barnen får något vettigt att äta, medan man själv tar en knäckemacka eller i värsta fall inget alls. Så ta med något man kan stoppa i frysen eller skafferiet. En påse frysta köttbullar eller ett paket pasta eller vad som helst.

Eller varför inte en burk katt/hundmat om den du besöker dessutom har husdjur? De behöver också äta.

 

* Förbrukningsvaror - Nu snackar vi alltså sådant som ständigt går åt och alltid behövs hemma(förutom ovan nämnda mat). Som till exempel blöjor, toalettpapper, våtservetter, tvättmedel/sköljmedel, tandkräm, duschtvål/schampoo, diskmedel, kattsand/hundbajspåsar etc.

 

Dessa två ovan nämnda saker är guld värt för en ensamstående förälder. Ett paket fiskpinnar eller blöjor mindre på inköpslistan för en förälder kan göra om än inte så stor, men ändock märkbar skillnad i plånboken vissa månader. Och det uppskattas Alltid.

 

Sedan kan man om man hellre vill det, även sikta på "lyxpunkten" som jag kommer nämna här nedanför, sådant som inte är av nödvändighet, men som kan ge en människa en liten guldkant av blygsam lyx i vardagen som den kanske inte kan unna sig så ofta annars.

 

* Lyxartiklar - En flaska vin kanske man inte kan unna sig hur som helst alla månader, det är en relativt billig form av njutning, men personligen är det en sak jag uppskattar väldigt mycket men ibland känner att jag får avstå till förmån för lördagsgodis till barnen. "-För bilen måste ju tankas om någon dag också och blöjorna är nästan slut... nej, det där vinet får vänta till nästa lön."

Eller kanske en god ost, eller tapasbricka, eller vad den du besöker nu må föredra för gott? Eller varför inte en badbomb till den som har badkar? En hårinpackning?

 

Ni hör ju, möjligheterna att glädja den du ska hälsa på är oändliga!

En av de bättre buketterna jagfått genom åren fick jag av min moster på en födelsedag. Den bestod inte av blommor, utan av rotfrukter och grönsaker! En bukett man kan äta! Hur bra?! 

 

Så ha detta i åtanke hörni. En vacker blombukett sprider alltid glädje och piggar upp, men man kan/vill sällan äta den eller torka arslet med den ;)

... än andra. Och vissa dagar känner man sig så liten och svag och obetydlig man bara kan bli. Det är svårt det här med uppbrott hörni.

I lördags satt jag till exempel och grät i mitt förråd. Grät över minnen, förlorade känslor, svek och saknad. Grät över hur svag jag stundtals är. Hur svagt mitt hjärta stundtals är. Hur korkad jag ibland(läs: ofta) känner mig, som varken sett eller förstått hur många gånger jag egentligen sett mellan fingrarna och förlåtit saker som andra, utomstående, skulle bli spritt språngande galna om de var med om. I alla fall säger man oftast så.

"- Skulle någon göra sådär mot mig skulle jag vända på klacken fortare än Skalle-Per släpper sin första morgonfis!"

Så som man själv, i sina yngre singeldagar, också sade. Det där skulle man aldrig ta.

Men så sitter man där själv. Med känslor bortom denna värld, och förlåter, lägger bakom sig och går vidare. Lever i sin egen lilla rosa helyllevärld, lyckligast i världen, med tron att "-det var bara en engångsgrej, han älskar ju mig, det säger han ju."

Och hur arg, ledsen och sårad man än är, så finns ju fortfarande känslorna därinne. Hjärnan och det sargade hjärtat säger främst "- Det är nog nu. Aldrig mer." Men allra längst inne i hjärterotens innersta rum ligger ju de där känslorna och pyr i sin ensamhet. De där man inte lyckas göra sig av med riktigt, fast man vet att man borde. Att man måste. De kommer försvinna till slut, så är det ju. Men det lär ta tid.

 

Men lugna, det där lilla rummet ligger låångt in, och är i dagsläget extremt svårt att forcera. All tillit och respekt har krossats å det grövsta, och det ska in i helvete förbannat mycket till för att de ska kunna återvinnas. 

Dock släpper jag inte hoppet om en fortsatt vänskap. En gång var den stor och innerlig. Gemensam. Jag vill hitta den igen och behålla den. Men det kommer krävas jobb från Båda håll, och i dagsläget ser jag faktiskt ljust på den möjligheten. Så länge man lovar att vara rak och ärlig, sluta dölja saker och skippa alla jävla lögner, så ser jag ingen anledning till att en framtida fin vänskap inte kan gå att återuppbygga. Det Måste gå, för allas skull. Och jag vill det så himla gärna. Jag hoppas du är på :)

 

 

... som om allt är okej, när det inte är det. Jag har vuxit för mkt, varit med om för mkt och lärt mig för mkt av de senaste 10 månaderna för att över huvud taget kunna Tillåta mig själv att låtsas som att allt är okej när det inte är det.

Och idag är det inte okej. Det började att inte vara okej när jag hamnade i den där lådan med gemensamma saker i förrådet. När man slogs omkull av minnen. Slogs omkull av hur hjärtat tog små skutt av att se bilder på Honom, fast hjärtat egentligen borde svartna, brännas och kräkas ut allt svek. Och då blir jag så himla arg. Arg på det där uppenbarligen felkonstruerade hjärtat jag har som Inte. Fattar. När. Man. Bör. Hata. Någon.

Men jag kan inte det. Jag kan inte hata. Jag kan inte tycka illa om någon som varit anledningen till att mitt hjärta har slagit. Jag kan inte tycka illa om någon som varit hela min värld. Jag kan inte tycka illa om någon jag velat dö med/för. Jag kan inte tycka illa om någon jag vet mår dåligt. Hur illa han än har gjort mig.

Så jag sitter här och saknar i stället. Saknar Honom. Saknar mina barn. Känner mig ensammast i världen. Känner mig fulast i världen. Känner mig minst värd i hela världen.

Jag vet att det inte Är så. Men just nu, just idag, så känns det så. Jag sitter ensam hemma en lördagkväll och känner mig enormt ensam och övergiven. Och då är det inte okej.

Jag skulle försöka röja fram lite plats för att kunna ställa in en säng och en byrå, och börjar såklart rota runt i lådor för att se vad som är mitt och vad som är hans och vad som kan slängas etc. Och så hittar man en låda blandad med båda våras saker. Främst foton och tidningsurklipp. Mest på Honom. Minnen.

Och så kom tårarna. Tårar av sorg och ledsamhet. Tårar av saknad. 

Hur f-n kunde det bli såhär? 

... utan bara dricka kaffe, försätter tydligen kroppen i någon slags psykopatisk övertrötthet alt "speedning". Mer än halva resan hem från jobbet idag satt jag och ömsom fånlog, ömsom garvade åt INGENTING. Eller, jag visste åtminstone inte vad det var jag garvade åt. Jag gjorde det dessutom i livesändning x-D

Men jävlar i min lilla låda vilket bra humör jag har varit på idag! Jag är SÅ glad att jag går till en bra psykolog varannan vecka. För jo, jag är helt övertygad om att just Det är en Stor faktor till mitt mående idag. Att få ventilera hos någon som inte har någon som helst anknytning till mig eller någon jag känner över huvud taget. Det skulle nog de allra flesta behöva, i mer eller mindre grad. Och så känner jag ju folk som definitivt utan tvekan behöver det i Stor grad, allra helst igår, men som lever i förnekelse och tror att det ska komma ett "rätt tillfälle". Men det kan jag säga att det finns inget annat rätt tillfälle än att göra det pronto på en gång. Varför skjuta något framför sig och aktivt välja bort att hjälpa sig själv och i samma veva alla andra runtomkring som också indirekt påverkas negativt av att man inte tar hand om sig själv? För jo, så ser den krassa sanningen ut. Jag kan inte gå runt och linda in allt i rosa bomull hela tiden för att inte riskera att pluggen dras ur granaten. Ibland måste man lägga fram saker och ting för vad de faktiskt är.

Gör man dåliga val i livet, lägger locket på och försöker fly de konsekvenser man faktiskt har en skyldighet att konfrontera, ja då kommer man ingen annanstans än bakåt. Och att gå bakåt är inte ett alternativ.

 

Nu blev det allvarligare än jag tänkt här, men livet är fullt av allvar. 

Jag sitter t.ex i skrivande stund och funderar så öronen glöder över om jag ev ska testa att byta jobb. Eller iaf se över möjligheten att ta tjänstledigt för att prova på en annan grej. Men jag vill ha lite mer kött på benen först. Höra mig för om det ens är värt att fundera över. Den som lever får se ;)

 

... en bild på mig när jag försöker ge mig på Yoga! Menne... det är nog bäst för allt och alla om den bilden aldrig träder in i cyberrymden x-D

 

Ha en fabulös morgondag hörni!

I helgen(eller vilken dag som helst eg) hade drömmen varit att få hänga i soffan framför en film, med ett glas vin och sällskap. Få kramas, mysa, bli pillad i håret eller få pilla någon i håret. Inget annat. Bara få vara med/hos någon för närhets skull.

Gör inte det hörni. P r a t a. Ta tag i er själva och vänd dåligt beteende till något bra. Hoppet är aldrig ute. Bara om ni själva Tillåter det att vara det.

Nu ska jag sova godare än på länge, med händerna under täcket.

... tack för en underbar härlig dag!

Denna dag är en sådan där som man bara myser över tanken på. Om man bortser från att vi lyckades bli lite sena till det bestämda mötet klockan 13, så har dagens lekdejt på Leos varit helt förträfflig. Nöjda glada barn, nöjda trötta föräldrar x-D

Alltså familjen H... så härliga de är! Supergulliga och näst intill abnormt trevliga och lätta att ha att göra med! Och lika gulliga barn har de!

Vi lekte i totalt 4 timmar, med ett avbrott för fika, och avslut med middag. Kan för övrigt lätt rekommendera kycklingburgaren jag åt med någon sötstark sås i - supergod!

 

Men som vanligt är det det där med andra föräldrar och deras koll på sina barn... Jag tappade själv bort mina egna barn vid några tillfällen då de ena sekunden är precis bredvid, och det räcker med att man vrider på huvudet så är de spårlöst borta :-p Men mina barn vet att man väntar på sin tur, att man inte klättrar upp i en rutschkana då någon faktiskt kan vara på väg nedåt osv... det var det Många andra barn som inte hade någon som helst koll på, alt respekt för. Vilket slutade med att ett av mina egna barn krockade på väg ner för en rutschkana för att en annan unge var på väg Upp i den samtidigt.

Och så hände en läskig grej också, med en stackars mamma som desperat skrek efter min hjälp. Hennes son hade fått ett epileptiskt anfall, och hon satt med honom i famnen och var helt utom sig. Hon behövde hjälp att kontakta ambulans(vilket en man snabbt var på plats att hjälpa henne med), men behövde samtidigt hjälp med att hitta och hålla koll på sin 2-åring som befann sig en bit bort och cyklade. Så jag sprang iväg och hängde med 2-åringen som under just detta tillfälle tack och lov inte var varken blyg eller rädd för en främling som jag som plötsligt hängde efter honom. Tydligen hade hon ett barn Till på kalas på övervåningen mitt i allt kaos, så jag kan knappt tänka mig vilken press och stress det måste ha varit för henne. Tack och lov dök sjukpersonal till slut upp, och jag kunde lämna över hennes 2-åring till henne. Jag hoppas verkligen att allt gick bra för dem <3

 

Nu har grabbarna åkt hem till sin pappa, och huset är sådär tyst och trist och tomt... men jag vet att de har det världsbäst och i skrivande stund sover som små utmattade sjölejon efter en rolig och händelserik dag :)

Min vecka i ensamhet hoppas jag orka utnyttja till att få lite motion och kunna rensa/organisera bort allt jag inte längre vill ha här hemma. Ut med det gamla, in med Mig! Förrådet kommer bli Ännu mer kaos x-D