... life goes on...Jobbet är skit numer. Jag skulle mer än gärna utveckla mig lite i ämnet, men sånt är aldrig poppis hos de högre instanserna, och just nu sitter jag i ett så pass skört ekonomiskt läge att jag inte har råd att öppna käften. Fick exempelvis en p-bot igår(utanför jobbet) på 700 spänn som jag inte har, att betala inom 8 dagar. Thank you very much. Jag kan i alla fall säga så mycket att min, som så många andras, arbetsplats är en lokal full av stress stress stress. Precis vad jag inte behöver. Dock har min panikångest hållit sig på mattan då jag i alla fall utför ett jobb jag kan, även om allt är väldigt förvirrande för tillfället då vi flyttat in i våra Märstakollegors lokal och numer blir "ett" kontor.Stressen sätter sig på både kropp och psyke i alla fall. Man är ständigt trött och irriterad. Jag har konstant halsbränna och magen är kaos. Spänningar i nacke och axlar, som sedermera leder till flera dagars huvudvärk.Man kommer hem från jobbet trött, lättretlig och allmänt sur. Orkar inte ge barnen all den tid och uppmärksamhet man vill och borde. Låter (tyvärr) humöret gå ut över familjen, vilket jag avskyr. Och så får man inte sova som folk på nätterna, som vanligt, för att man ständigt väcks av gnällande Minigris, nerkissade sängar, tappade nappar och annat barnrelaterat nattknas. Och vaknar allt annat än utsövd nästa morgon. För att inte tala om kvalitetstid med karln. Vi varken hinner eller orkar. När ungarna somnat hamnar vi i varsin soffa med antingen varsin mobil i näven, alternativt att den ena sitter med plattan och den andra kollar på TV.Vi måste ordna en barnfri natt snart så vi får lite tid för oss själva, utan spring till gnällande barn. Bara kunna sitta i soffan tillsammans i lugn och ro och kramas. Eller ta en promenad tillsammans, det behöver inte vara mer avancerat än så. Göda relationen lite emellanåt så vi inte glömmer bort varandra, för just nu hinner/orkar vi inte med Oss, och det suger. Det är iaf tur att vi har de här små trollen som håller oss levande :)
... hoppa in i Minigris kropp när han börjar gnälla/gråta om kvällarna/nätterna, och få uppleva det han upplever så att man förstod precis vad felet är och vad man kan göra åt det.Nu ikväll tycks det vara pruttar, och han var sååå ledsen. Jag frågade om det gör ont någonstans, och om han kunde visa var. Han grät och sträckte händerna mot blöjan och sade "-Här!"Men försöker man fråga om det gör ont i rumpa, snopp eller pung så får man bara gråt till svar.Nästa gång gnället från hans rum kommer, verkar det i stället handla om drömmar, då han pratar gnälligt och osammanhängande.Vår lilla lilla gris. SOM jag önskar att jag var tankeläsare.
Jag säger som Malin "MeeKatt" Birgersson. Jag älskar alltid mina barn, men ibland hatar jag att vara mamma.Idag är en sådan dag. Men idag var en skitdag rent allmänt. Det har iofs varit en riktig skitvecka också. Eller, när jag tänker efter, har det varit ett djävla skitår.
Jag säger som Malin "MeeKatt" Birgersson. Jag älskar alltid mina barn, men ibland hatar jag att vara mamma.Idag är en sådan dag. Men idag var en skitdag rent allmänt. Det har iofs varit en riktig skitvecka också. Eller, när jag tänker efter, har det varit ett djävla skitår.
... att vakna upp fjärde dagen i rad med ont i nacken och tillhörande huvudvärk. Att vakna upp med halsbränna, gaser och magknip, fast man återigen käkat Opremazol(eller vad de nu heter) i en vecka, utan större resultat.Stress är kul.
"K*kens dj*vla f*tthårsl*der!"Sånt får man höra här hemma när DIF-match visas på TV:n, och det inte går så bra.Och det är inte Jag som säger sånt. Jag svär mest bara när Ernst är på TV.Tur att barnen oftast sover. (ja, det av dem som faktiskt är hemma sov när ovanstående brast ut. Tack och lov)
Jag tror jag behöver ett brejk från den mediala världen. På riktigt. Jag klarar snart inte av att surfa Facebook eller Instagram längre(för det är i princip bara de två jag följer nu för tiden). Nästan varje dag sitter jag med tårar i ögonen över något jag sett eller läst på FB eller Insta, och i 9 fall av 10 har tårarna kommit av bilder/texter som handlar om sjuka eller döda barn. Sedan jag själv blev mamma har jag blivit överkänslig av allt som har med barn att göra, och i synnerhet sedan jag drabbades av stress och panikångest.Den där bilden på den drunknade pojken på stranden som nog knappt en människa har missat sedan den de senaste veckorna florerat flitigt i sociala medier. Den är värst.Jag ser en cirka två år gammal pojke ligga där. En pojke i samma ålder som min egen son. Ju fler gånger jag ser just den bilden, desto oftare ser jag Min son ligga där. Det är som att den förvandlas till en mardrömsbild, och jag kan inte hejda det, jag kan inte svälja klumpen i halsen och stoppa tårarna. Det finns ingen spärr längre.Och så nu, nyss. När jag surfade Insta och såg en bild på en söt bebis. Jag klickade på bilden och insåg att bebisen var den där Junis. Hon som jag inte kände alls, på något sätt. Inte heller hennes föräldrar. Hon vars bild jag klickade på för... kanske ett år sedan? Just för att det var en bild på en söt bebis. En bebis som då levde, men som levde med cancer. En bebis jag därefter följde, till den dag hon tog sitt sista andetag. Och då bröt jag ihop.Och så hamnade jag av en slump på just det instakontot idag(för jag slutade följa det sedan), och bröt ihop igen. Ett halvår har det gått sedan hon stängde sina små ögon för sista gången.Livet är så förbannat orättvist, jag är så förbannat känslig och sociala media är så förbannat fullt av allt sånt jag inte längre kan hantera, men ändå inte kan hålla mig ifrån. Ett slags självplågeri blir det. Och blött blir det. Av tårar på kudden.Tårar av maktlöshet. Tårar av hjälplöshet. Världen har blivit en förbannat hemsk plats att leva i, och jag överkonsumerar ordet "förbannat" förbannat mycket.
Det är iaf tur att vi har de här små trollen som håller oss levande :)
