collinus

... be hela sabla världen att dra dit pepparn växer(för att använda ett mildare, mer barnvänligt uttryck). Eller, på ren, otrevlig djävla svenska med inslag av engelska språket - DRA ÅT FUCKING HELVETE!!!(ja, ni läste rätt, TRE utropstecken :-O)

 

Jag sitter här, i skrivande stund, i mitt kök. Klockan är ca 20 minuter över midnatt, och jag surfar nätet, smuttar på en bärs och är bara allmänt anti-gå-och-lägga-mig.

Jag surfar runt på Facebook, bloggar och andra slags sociala medier och tittar på bilder och läser om vad folk gör/gjort/ska/vill göra. Och jag blir bitter. Jag blir bitter på hur in i helvete djävla fel mitt liv gick förra året, hur in i helvete djävla arg jag är för att jag varken kunde, ville eller vågade inse hur kasst jag mådde, och hur in i helvete djävla skev världen är idag. Hur in i helvete djävla skev arbetsmarknaden är idag och hur in i helvete djävla skevt det är att vad som borde vara ett rent statligt företag som bedriver en samhälsstjänst, kan få vara ett börsnoterat, vinstdrivande företag.

För det är där problemet ligger. Hade det inte handlat om pengar och ekonomiska vinster, så hade min arbetsplats, min arbetsgivare, inte haft så dåligt rykte som den har idag. Vi hade sluppit effektiviseringar, personalnedskärningar och till följd av det sämre kvalitet. Vi hade inte mått så djävla dåligt som vi gör idag. För det är inte bara jag. Vi är många.

 

Jag är så djävla arg på främst mig själv, som inte haft vett att lyssna på kroppen tidigare än jag gjorde. Som inte hade vett att ta FUCKING TJÄNSTLEDIGT i stället för att SÄGA UPP MIG och därmed slopa all trygghet, alla förmåner och alla chanser att ta ett vettigt lån om så skulle behövas någon gång(vilket behövdes när min bil gick till skrot och jag ville slippa köpa en 20.000-kronorsbil, och därför enbart kunde låna pengar av bolag jag aldrig hört talas om).

 

Jag har så mycket saker att säga om specifika grejer och personer, men jag försöker lägga band på mig för att inte försätta mig i ännu mer skit och ångest än jag redan gjort. För jag har ju blivit så djävla rädd för allt. Allt. Så sent som idag var jag rädd att det det skulle springa ut en massa kolossala älgar på vägen när vi åkte hem från svärföräldrarna och att vi i så fall skulle krocka med dem och att barnens bälten inte skulle sitta ordentligt vid smällen och att de skulle slungas ut genom rutorna. Och var det inte älgar, så var jag rädd att vi skulle möta en gångtrafikant utan reflexer och att min körande make inte skulle se den och köra på den utav bara helvete. Och tidigare på kvällen, när jag och mina två barn var i skogen med svärföräldrarnas hund, och mina barn klättrade upp på massa stora stenar, så var jag rädd att någon av dem skulle tappa balansen och trilla med huvudet före in i någon annan vass sten och spräcka skallen. 

Jag är dagligen rädd för att det ska hända något med mina barn, med min make eller någon annan i min närmsta familj och släkt. Jag är dagligen rädd för att min make ska gå och förälska sig i någon annan och lämna mig. Jag är dagligen rädd för att förlora mitt jobb. Jag är dagligen rädd för att min stress ska visa sig leda till blödande magsår. Jag är dagligen rädd för att jag ska vara rädd för allting.

Kan ni förstå vilken deprimerande djävla vardag jag lever i? Som oroar mig för allt, överanalyserar allt och målar upp possibla skräckscenarion om precis ALLT,24 timmar om dygnet i min skadade, störda hjärna. Inte konstigt att man har konstant halsbränna(förutom på helgen då jag är ledig och slipper vara på jobbet).

 

Jag är bitter och förbannad på tamejfan allt och inget. Och jag är så djävla arg och bitter på att jag är just så djävla arg, bitter, förbannad, stressad, deprimerad, sjuk och ledsen så ofta. SÅ. DJÄVLA. ARG.