collinus

Igår vaknade lilla familjen runt 07:30 och klev upp och åt frukost och mös tillsammans framför TV:n.

 

Vadå, trodde ni på det? Har man en Linus i huset är mysa det absolut sista man får göra när man vaknat.

Ungen myser när han håller på att vakna. Då är han det mysigaste som finns och ligger och klappar mig på armen och i ansiktet, kramas och pillar mig i ansiktet. Men det är innan han ens slagit upp ögonen. Så fort gluggarna åkt upp är det full rulle raketköttbulle som gäller.

"- Mamma då lum!"(mamma gå till Linus rum).

Playtajm. Puh.

Då ska det lekas med bilarna på hans bilmatta, som han egentligen inte riktigt fattat grejen med än. Eller, han kör bilarna på mattan, men han håller sig inte på de utmärkta vägarna över huvud taget. Han kör sina bilar rakt över hus, sjöar och rondeller.

Efter ett tag brukar man kunna locka iväg honom till frukosten genom att locka med soppa(nypon el blåbär). Det brukar även serveras yoghurt.  Yoghurten slevar han i sig flera skedar av, smörgåsarna får(om man har tur) i alla fall pålägget uppätet, men själva brödet blir kvar. I övrigt äter ungen rätt kasst om morgnarna. Han äter extra kasst över lag just nu, men jag tror att de kommande hörntänderna har mycket med det att göra, så jag låter ungen hållas. Äter han inte får han vara hungrig helt enkelt.

 

Efter lite mer lek efter frukost(som i barnets fall denna dag enbart innebar 2,5 mugg nyponsoppa), blöjbyte och "påklädning", satte pappan barnet i bilen och lämnade honom hos sin farmor och farfar. Farfar hinner ju knappt träffa ungen de dagar han är hos farmor eftersom farfar jobbar om dagarna, så han ville också få lite Linus-tid. Och eftersom vi helst vill få Minigrisens rum hyfsat färdigt innan den ploppar ut, så såg vi detta som ett utmärkt tillfälle att få lite gjort.

Vad gör ungen när de har knappt 2km kvar hem till farmor och farfar? Jo han kaskadspyr upp all nyponsoppan över hela sig själv, halva bilsätet och pappas arm... Jaha, har vi magsjuka på halsen nu, tänkte pappan. Men barnet som verkat pigg och kry hela morgonen, som inte känns febrig eller någonting, lämnades faktiskt kvar hos sina farföräldrar i alla fall. För modligen blev han "bara" åksjuk, och med enbart nyposoppa i magen slog det väl över lite.

Mycket riktigt åt ungen utan att få upp något på hela dagen. Och vi(läs: sambon) här hemma hann få upp gipsskivan för "hålet" i väggen i Minigris rum, samt röja ur lite mer grejer.

 

Själv hann jag skura toaletterna, laga ett par barnböcker, plocka lite och damsuga hela huset(äntligen!). Dock var dammsugningen lite överkurs. Jag skulle ha slutat efter 2 rum förmodligen, men jag ville ju få hela huset dammsuget för första gången på hur sabla länge som helst när jag ändå var igång. Men ryggslutet och höftpartiet blev asförbannade på mig efteråt. På kvällen när jag skulle natta barnet höll jag knappt på att kunna ta mig ur hans säng utan att skrika rakt ut. Och självklart skulle barnet ha vällingpåfyllning TVÅ gånger, samt tappa nappen på golvet så jag var tvungen att ta mig ur sängen 3 gånger. 

Stå, sitta och ligga gick bra, men resa sig... big no-no.

När barnet somnat(efter en dryg timmes nattande) och jag slagit mig ner i soffan, kom världens bästa sambo med Helosantuben(i brist på massageolja) i högsta hugg och gav kotorna en rejäl omgång. Idag är jag öm och mör precis som om jag skulle ha druttat på ändan, men jag har inte sådär ont som jag hade igår, jag är bara massage-öm. Tack tack TACK älskling!

 

Barnets hörntänder/"huggtänder" har varit på G hur länge som helst. Misstänker att det är därför han varit extra "nappig" sista tiden och nappen i stort sett bott i munnen på honom. Han har vägrat släppa den ifrån sig.

Det har även varit ett och annat extra ledset uppvak ibland, som förvisso lika gärna kunnat bero på mardrömmar, men jag misstänker ändå tänderna.

Det är båda "hörnisarna" på barnets vänstra sida(höger på bilden) som äntligen brutit igenom. De på höger sida dröjer än så länge på sig, men man ser dem därunder.

 

Klockan är mycket(22:13 är rena nattvakan för en småbarnsförälder) och jag är lite smygtrött, samt är grusig i ögonen pga linser som behöver plockas ut, så det här inlägget blir i stort sett bara en bildserie utan kommentarer. Men jag kan i alla fall berätta att bilderna togs under eftermiddagens/kvällens besök hos världens sötaste Linda, hennes sambo och deras gulliga son(och en skock hundar).

Linda är ju typ världens duktigaste självlärda tårtmakerska(heter det så?), och både min sambo och jag var slående överrens om att hon var den första vi skulle fråga om hon ville göra våra bröllopstårtor. Så idag svängde vi iväg för att bolla lite idéer om vad vi vill ha för något. Dock glömdes tårtplaneringen halvt bort då vi satt och pratade om typ allt annat. Som våra barn till exempel, som är hyfsat jämngamla(Lindas unge är född i maj, Linus i juli). Dessutom ska ju hon också ha en till unge i sommar, så av de vi känner, är Linda och hennes sambo M de som lever ett liv som mest liknar vårat eget. Det är egentligen ganska konstigt att vi inte umgås mer än vi gör, för de är typ världens gulligaste människor, och Linus och deras son hade jätteroligt ihop idag. Och det är det bilderna kommer visa.

 

I förmiddags började vi(läs:sambon) så smått plocka ur lite grejer ur "stängda rummet"(Minigris blivande rum). I det rummet står bland annat två stycken billiga metallhyllor från IKEA som vi tänkte att vardera barn kan ha varsin i vardera rum, så vi ställde in den ena i Linus rum idag. Jag har tyvärr ingen före-bild(eller det finns säkert någonstans men jag orkar inte leta), men såhär blev resultatet:

 

Det var vad jag fick erfara med barnet idag.

När barnet som vanligt krupit upp i sin säng själv, efter att jag sagt att det är dags att sova, och efter att barnet i sedvanlig ordning sagt "-neej!" när hans pappa ska pussa honom godnatt, så fortsatte plötsligt ordet Nej i en lång harang. Han upprepade sitt Nejnejnejnej under större och större dramatik, och ungen kastade sig fram och tillbaka i sängen och bara gnällde.

Jag försökte på alla sätt och vis lirka ur honom vad det var som var Nej, vad felet var, eller vad det var han inte ville, men utan resultat. Ungen började bara gråta och dramatisera ännu mer.

 

Vid något tillfälle fick han ur sig ordet Välling, men när jag gav honom flaskan slängde han bara iväg den. Även nappen kastades iväg över halva rummet, ropades efter, men försatte bara barnet i ännu mer förtvivlan när han fick tillbaks den.

"-Nejnejnejnejnej!"

Jag har verkligen ingen aning om vad det tog åt ungen. Var han övettrött? Hungrig(för han har "krånglat" med maten senaste dagarna, säger "blä" om allt jag erbjuder och äter knappt något)?

Var det något trivialt som han sedan själv glömde bort, men byggde vidare på den där känslan han hade kvar i kroppen? Det får jag aldrig veta. Tack och lov lugnade ungen ner sig när jag lade honom i famnen som en liten bebis och började prata om de stora däcken på pappas jobb och kusinen E och hennes kanin. Jag fick till slut tillåtelse att lägga ner honom i sängen och köra den vanliga rutinen med stora däck, kusinerna och otaliga sånger. Sedan somnade han.

 

Natten till idag vaknade han runt 04 och hade också ett mindre psykbryt då han i knappt vaket tillstånd fått för sig att han ville ha välling. Men jag sade nej, vilket såklart resulterade i ramaskri. Men jag tror jag hade gjort mig själv en enorm otjänst om jag hade blidkat mig för hans önskemål, för det skulle nog lätt kunna leda till att jag blivit tvungen att kliva upp och blanda välling varenda djävla natt efteråt. Han lugnade ner sig till slut, som tur var. Har ungarna någon form av trotsålder runt 19 månader? Måste Googlas.

Idag är barnet hos sin snälla farmor, så den arma modern har några barnfria timmar framför sig, varav den första timmen spenderats i soffan med fötterna på bordet :-p

Och kors i taket folket, men dagen har i alla fall inte börjat med snö! Helt fantastiskt!

Jag tänker inte hoppa och hurra än, det kan säkert börja vräka ner när som helst bara för att, men jag slapp börja med snöskottning det första jag gjorde när jag lämnat barnet i alla fall, och det är alltid ett plus. Nu fick jag i stället sätta mig ner i soffan med en kopp varm, riktig choklad på kakao, socker och grädde. Och jag åt inte ens upp smeten, det ni!

 

Jag har 2 "måsten" idag som jag lovat mig själv att ta tag i, och det är att ta tag i den stora högen med kläder i  sovrummet, samt att bädda rent i vår säng. Men sedan tänker jag inte tvinga mig själv att göra något mer. Allt jag eventuellt får för mig att göra utöver det är en ren bonus.

Med största sannolikhet blir det ett långt varmt bad sedan också, då det var ett tag sedan det blev något duscha/bada av. Ms Sunkig 2013 - det är jag det!

 

 

 

 

Om någon av min sambos vänner läser detta: Fortsätt för farao att läsa! Jag tänkte nämligen försöka få ihop en liten "playdate" till honom.

 

Det är såhär. Min sambo är den snällaste, sötaste och mest omtänksamma sambo ni kan tänka er. Han finns alltid här för mig och Linus, ger mig möjligheter till egentid och andrum från bajsblöjor, spaghettifyllt köksgolv och krypa_på_golvet_lekar när han kan. Men han får aldrig någon egentid själv, annat än på jobbet.

Han säger att han inte behöver någon egentid för att han hellre umgås med mig och Linus(åh vad jag älskar karln!), men även han behöver få lite andrum från familjelivet och tid till att göra sådant han tycker är kul. Som att spela PS3 till exempel(förmodligen gärna Fifa), vilket han typ aldrig spelar längre för att han inte har tid/ork/möjlighet när det springer runt en vild 1,5-åring här hemma.

 

Därför tänkte jag försöka styra upp en liten lekdejt med en eller flera kompisar till honom som kanske vill spela lite tv-spel, kanske med en och annan öl till(förmodligen ganska många flera). Eller kanske visas det någon intressant fotbollsmatch någon kommande helg som ni vill titta på? Kom gärna med egna idéer!

Kontentan är att jag vill att min älskade älskling ska få lite barn - och sambofri tid för att göra något kul. Med någon annan än mig och Linus, då vi, bortsett från hans arbetskamrater, är de enda han egentligen umgås med just nu.

Att vi bor där vi bor gör ju inte saken lättare, då folk inte gärna sätter sig och kör hit om de vet att det finns till exempel öl inblandat. Men det kan vi lösa på ngt sätt. Antingen kan jag skjutsa, eller så ordnar jag till övernattning för mig och Linus på annan ort så folk kan sova kvar hemma hos oss.

 

Vem är på? Och när passar det? Kom med datum, önskemål och tips. Min karl förtjänar det här!

 

 

Jag har på senare tid lagt till mig med att kalla familjens ofödda medlem för Minigris. Jag vet faktiskt inte alls var jag fått det ifrån, men när jag legat och tänkt på det har jag insett att jag ofta kallar familjens pojkar för just Gris av olika slag.

Massuppfitta mig rätt här, jag har enbart goda intentioner med dessa "smeknamn". Jag tycker Om grisar.Sambon är ju liksom min gris bara. Och sonen får diverse olika benämningar av ordet gris beroende på situation, men han är min "lilla gris, "gosegris", "lusegris" och "gullegris". Jag har säkert glömt ett namn eller två.

Till och med katterna kallas för grisar då och då. Framförallt Neo. Och Siri brukar få gå under benämningen "lill-grisan" då och då. Frågan är då vilken benämning jag går under själv? Avelssuggan? Svinet? Pork chop?

Jag har säkert nämnt det någon gång förr, någonstans. När jag väntade Linus. Men när jag väntade Linus fanns inte den här bloggen, då bloggade jag på Familjeliv(huga).

Det jag pratar om är att vara gravid. Jag gillar det inte alls. Det finns bara 2 fördelar med graviditet:

1. Man slipper Fröken Röd(ja, MENS) ett bra tag.

2. Har man som jag ett kroppsligt tungt arbete kan man ansöka om havandeskapspenning och sluta jobba lite tidigare än vissa andra.

Men thats it. Det finns inga andra positiva aspekter under graviditeten, enligt mig.

 

"- Jamen ni har ju världens bästa ursäkt till att få äta massa godis och skräpmat och annat sådant!"

Förvisso är det så, men är det egentligen något positivt? När man är på smällen går man upp en sabla massa i vikt ändå, så jag ser det knappast som positivt att man eventuellt kan få massa konstiga "cravings" som lägger på ytterligare massa kilon till graviditetshullet. Man ska lyckas bli av med skiten sedan också.

Tack och lov har jag själv inte upplevt några cravings varken med Linus eller Minigrisen jag bär runt på nu. Den enda skillnaden i matväg som jag märker av är att jag plötsligt inte alls är sugen på sådant jag brukar vara sugen på när jag Inte är gravid. Som när jag äter på Donken till exempel. I vanliga fall är pommesen med en ask bearnaise höjdpunkten på Donken. Men båda gångerna jag varit gravid har jag inte alls varit sugen, då de inte smakat lika gott enligt mitt tycke. Jag tar sallad i stället.

 

"- Men du kan ju slippa ifrån massa fysiskt ansträngande grejer som typ gräsklippning och sådant, det är ju bara att skylla på graviditeten".

Ja ni lata fjån därute kanske tycker det, men själv är jag tvärtom. Att jag är gravid innebär inte att jag är oförmögen att göra saker. Så länge kroppen orkar, kör jag på. När kroppen säger ifrån, först då tar jag ett steg tillbaka och vilar, men fram till dess kör jag på som vanligt. Jag är inte den som åker räkmacka på min graviditet bara "för att jag kan".

 

Det är så många som säger att det är såå mysigt med gravidmage och att det är såå mysigt när bebisen ligger och sparkar därinne. Det fattar inte jag, det är just det jag tycker är värst. Man blir inte bara stor och otymplig, får ont i ryggen, kan inte sova som folk. Ungskrället därinne ska träna Taekwondo VARJE kväll vid läggdags, och vaknar så fort Linus vaknat på morgonen och röjer runt som en idiot därinne precis när man är som allra mest kissnödig innan morgonkissen hinner bli av.

Och ungen är inte försiktig heller, flera gånger om dagen kickar/slår ungen till så hårt att jag måste utbrista "-Aj".

Alla de som tycker det är så himla mysigt med sparkar måste ha välsignats med lugna snälla små foster som på sin höjd vickar lite på tårna därinne, för jag blir brutalt misshandlad inifrån varenda dag, dagarna igenom. Och det är inte mysigt någonstans.

Även Linus var en liten vilde när han låg därinne, men jag kan inte minnas att han var fullt så brutal som sitt blivande syskon. Minigrisen måste ha något otalt med sin blivande mamma så som den håller på. Jag vill inte veta hur vild ungen kommer vara när den väl kommit ut... då blir det tvångströja direkt :-p

Såhär ser jag ut. Jag vet, varför skaffar man en till? Trött, blek, osminkad, oborstad, oduschad och några andra ord som börjar på bokstaven O. Men så ser verkligheten ut för somliga av oss som skaffar ungar. För oss som inte riktigt orkar bry oss i alla fall.  Det yttre, vad är det liksom?

Lev och lär. Och sådant.

Nu ser i alla fall magen ut på det här viset.

 

 

 

Under en stund av noll ork och kreativitet rent lekmässigt, kom jag på idén att klippa till en bit sådan där "skyddspapp" som man lägger ut på golvet när man ska måla. Jag satte fast den på golvet med hjälp av några tejpbitar, sedan fick barnet gå loss med sina tuschpennor(som bara åker fram vid ytterst få tillfällen då hela ungen ser ut som en färgpalett efter användning).

Här får ni även ett par exempel på hur en lat, trött, Bh-lös och gravid mamma till en 1,5-åring kan se ut. Helt klart det effektivaste preventivmedlet som finns. Se och njut ^^

... som vi ska gifta oss i ser ut såhär

 

Efter avslutad lunch idag placerade sig lilla familjen i bilen för att åka till barnets kusiner på min sida. Vi skulle överlämna lånad gåstol som skulle på vidare äventyr till kusinernas yngsta kusin på deras mammas sida(var det någon som hängde med där?).

När jag tidigare på förmiddagen berättade för barnet att vi skulle åka och hälsa på kusinerna E och M, var hans första reaktion ett snabbt och bestämt "-Bilar!"

 

Jodå, kusin M har typ miljoner bilar som han samlat på sig genom åren, och Linus är som ett barn i leksaksaffären varje gång han kommer dit. Så även idag. Idag hade kusinen dessutom ställt upp en bilbana i vardagsrummet som var minst sagt spännande. Ungen stod praktiskt taget och hoppade upp och ned när bilarna for runt runt på banan. Dock höll bilarna lite föör hög fart, så den stackars ungen stod och snurrade runt runt i mitten av banan så han blev yr i huvudet när han försökte följa bilarna med blicken. Vilket kusinen såklart tyckte var skitkul :-p

 

Sambon och jag fick oss lite gott fika och en "Linusfri" pratstund med min bror och svägerska då kusinerna var typ världens bästa barnvakter.

 

Vid varje middagsvila samt kvällsläggning brukar den sedvanliga rutinen vara att jag får berätta om pappas jobb och alla "toa dett"(stora däck) typ trehundrasjuttielva gånger tills jag ruttnar, vägrar berätta mer, och därmed gör att ungen protesterar genom gnäll och ilsket bensprattel. Idag behövde jag bara berätta om pappas jobb En gång. För idag var det något annat som låg högst på önskelistan, och det var kusin E.

Jag fick berätta om och om igen om hur de hade lekt, att hon jagat honom för att kittlas, att hon och Linus plockat undan alla de typ tvåhundrafyra bilarna som Linus spritt ut över halva huset, och att vi fick följa med ut och titta på E's kanin när den skulle få mat. E E E och mera E. Hon gjorde tydligen det största intrycket idag. Men bilarna låg nog inte långt efter, för de sista två gångerna jag gått in till gnyende barn nu under kvällen/natten har han pratat i sömnen om "tooa dett" och "bilen" :-p

Linus slog ju på charmoffensiven och drog upp hela sin repertoar kan jag ju säga. Ungen klättrade upp i rutschkanan och skulle åka, han sprang runt och utforskade lokalen och pekade på allt och sade vad det var(och frågade om han inte visste).

När sköterskan ville att han skulle bygga ett torn av klossar blev hon impad redan när han klättrade upp på stolen. Bara för att han kunde det själv(det är väl inte såå ovanligt att en 1,5-åring kan? Eller är det det?). När han sedan utan att tveka byggde ett torn av de fem klossar han fått, och sedan började rada upp dem på bordet och räkna dem, satt hon bara och gapade. Även fast han räknade "ett, två, fyra" :-p

 

När han sedan fick ett papper och några kritor, blev det fågelholkskäft på tanten igen. "-1,5-åringar brukar bara göra ditten och datten(kan inte förklara, men raka streck, typ)".

Linus ritade ormar och bollar. Och när sköterskan ritade ett huvud med ögon och mun, ritade Linus vidare på gubben. Först ritade han på huvudet.

"-Gubben har hår på huvudet ja", sade sköterskan.

Sedan ritade han under huvudet, där halsen ska sitta.

"-Och där sitter magen, ja", sade sköterskan.

Sedan ritade han på vardera sida av huvudet, i öronhöjd(med "ritade" kanske jag ska tillägga att han "kluddrade" små krumelurer).

"-Och öron har gubben", sade sköterskan.

Det var näst intill att jag själv skulle ha tappat hakan vid det tillfället om det inte vore för att jag själv vet att han ritar "bajs" på alla gubbar jag ritar hemma. Men det behövde ju inte sköterskan få veta ;)

Dock fick både jag och sambon ett uppvaknande hemma senare, när sambon ritade en figur, och frågade om Linus kunde rita dit ögon, öron etc, och ungen sätter sig och ritar dit just de sakerna på rätt ställe! Han snappade uppenbarligen upp det direkt där på BVC.

Sedan gick vi in på sköterskans rum för att förbereda för vägning etc, och därinne fanns ett sådant där litet träpussel med stora bitar med små knoppar på som man lyfter bitarna med.

"- Ja kan ungen redan bygga pussel vet jag inte vad jag gör", sade sköterskan(för det var tydligen avsett för lite större barn ur bvc-kollssynpunkt).

Linus hällde ut, samt lade tillbaka pusselbitarna på rätt plats igen.(Moahahaha)

 

Efter dessa små "tester" var det dags för den sedvanliga vägningen, mätningen och mätningen av huvudomfånget. Jag minns inte de exakta siffrorna, men han väger ca 12,6kg, är dryga 83cm lång och huvudmåttet kommer jag aldrig ihåg för en sådan sak säger inte mig något i egenskap av mamma :-p(men jag tror det var 48cm).

Sedan dödsstöten då - sprutan. Själv hatar jag ju sprutor, och jag tycker inte alls om att vara med när Linus får dem. Denna gång skulle den ju dessutom ges i armen, så jag var inställd på skrik och gap. Men Linus satt snällt fast han var fasthållen i armarna av mig, och tittade på vad sköterskan gjorde. Han sade ett snabbt "Aj" när hon stack in nålen, men inte ett ljud mer. Inga tårar, ingenting. Han fick ett plåster på armen och det var spännande(för det hade vi pratat om på morgonen innan vi åkte. Då berättade jag allt om vägningen, mätningen och sprutan och plåstret). Ungen till och med log stolt när både sköterskan och jag sade hur duktig han var. Min stora kille.

 

Så, nu har jag fått skryta lite om min duktiga unge :-p Man inser inte fullt ut hur pass utvecklad han faktiskt är förrän man ser andras reaktion när de träffar honom, så det är jättekul. Alla ungar är ju så olika. Somliga tar jättetid på sig med olika saker. En del öppnar inte munnen och pratar förrän de är närmare 4. Andra bubblar på som papegojor innan de fyllt 1(Linus började någon gång Efter att han fyllt 1). En del tar evigheter på sig innan de ens ställer sig upp, andra är uppe och går på egen hand hur tidigt som helst. Man kan aldrig veta hur det kommer bli med ens egen unge. Vi har väl haft tur mer våran. Hittills ;-p

Ska bli intressant att jämföra utveckling när lillsyskonet kommer, om den är snabbare eller långsammare eller likadan.

 

 

 

 

 

Idag har pappan i huset legat hemma i feber och spenderat större delen av sin vakna tid nerbäddad under sitt täcke i soffan. Vilket är svårt att få barnet att förstå innebörden i, för han har försökt dra med sig pappa både hit och dit under dagens gång.

"- Pappa, dåå!"(pappa gå)

 

Linus och jag har varit ute och skottat en sväng på förmiddagen, övrig tid har vi lekt inne. För även om karln är sjuk så vill man passa på att umgås och få lite familjetid när man har chansen, även om karln inte orkat bidra med mer än sin närvaro från soffkanten :-)

 

I morgon är det alla hjärtans dag, den firar vi in med 1,5-årskoll med tillhörande sprutor på BVC. Grattis Linus. Jag hoppas han slipper biverkningar från sprutorna i alla fall. Och får han nu några biverkningar så hoppas jag det är att han blir trött ;-)

 

 

 

 

Fick hem något idag...

 

Ja, det är ju alltså giftermål på gång. Vem kunde ha trott?

Jag fick frågan på nyårsafton. En kväll som vilken annan kväll som helst just det här(förra) året då vi inte hade planerat upp någonting. Vi satt bara hemma sambon, barnet och jag och åt helt vanlig helgmiddag. Sambon och jag åt stekt fläskfilé och klyftpotatis. Barnet åt falukorv och makaroner. Sedan låg vi i soffan i våra mjukiskläder och glodde på TV. För oss var det inte nyårsafton, det var en vanlig myskväll som familj.

Vi hade "lyxat till" det med att köpa en färdig kladdkaka på ICA och vispat grädde, så att vi skulle få något gott efter maten. Barnet tyckte det var väldigt mumsigt, men oj vad vi ångrade oss efteråt då ungen fick sockerkicken från helvetet och tog ca 1h & 45min att söva sedan...

Plötsligt var klockan tolv och det började smälla utanför(okej, det hade smällt i flera timmar innan, men nu smällde det på "riktigt"). Vi gick och ställde oss vid det lilla vardagsrumsfönstret i ena kortsidan av vardagsrummet, sambon och jag, och tittade ut på raketerna. Och så nyårspuss, såklart. Och det var då han frågade.

Inget extraordinärt, inget stort upplanerat ståhej, utan ett fint ögonblick på tu man hand hemma i vardagsrummet. Och svaret vet ni ju ;-)

 

Det blir alltså bröllop redan i sommar. Lika bra att få det överstökat, liksom. Så man inte blir ett av de där paren som bestämt sig för att gänga sig, men som låter år efter år passera utan att det händer något. Och hur tråkigt det än låter, så handlar det inte Enbart om snuttigullifiering och rosa små moln, utan det finns ju lite rent praktiska juridiska aspekter bakom också. Nu blir allt vi äger Vårt på ett helt annat sätt. Om det händer något med någon av oss så står inte den andra utan juridisk och ekonomisk trygghet.

Men framför allt handlar det givetvis om kärlek. Stor sådan. För även om vi utåt sett i mångas ögon sett ut som det perfekta gulliga paret, så har vårt förhållande inte varit utan stormvindar. Vi har haft en och annan tornado, och senast förra sommaren höll en tornado på att ödelägga oss som par helt och hållet. Men vi tog oss igenom det, just för att kärleken var så mycket större och starkare än tornadon. Och här står vi nu.

 

Ni fick ju se en glimt av inbjudningskorten igår, de satt vi och gjorde själva en kväll, som slutade med att vi satt fram till kl. 02 på natten innan vi var klara. Vi klippte, klistrade, eldade(!) och knöt. Vi hade inte en tanke på att ta kort på det färdiga resultatet, men vi ska se om vi kan låna ett av de inbjudningskort vi skickat ut så jag kan visa här senare. Inbjudningarna är redan utskickade då vi vill vara ute i god tid med tanke på att vi gifter oss i semstertider och folk kanske planerar att åka bort. Vi ville hinna före ;-)

 

Det blir ett litet bröllop. Vi har bara bjudit in närmsta familjen och vännerna för att hålla det inom rimliga proportioner. Mottagningen efter vigseln kommer ske hemma i vår trädgård(om vädret tillåter, annars får vi trängas inomhus).

"Risken" med ett sådant här litet bröllop är att det kan sitta vänner och bekanta därute som undrar "varför är inte jag bjuden? Jag vill ju gå på bröllop!". Men vi har valt att göra såhär. Dels kommer vi vid tillfället vara föräldrar till inte bara ett, utan Två barn. Vi kommer varken ha ork eller ekonomi till att ställa till med något stort ståhej. Och vi vill inte ha något stort ståhej heller. Hade vi varit ett par år yngre och inte haft barn hade det kanske sett annorlunda ut, det vet jag inte, men nu blir det ett bröllop efter våra egna mått och önskemål.

Det var svårt redan från början att göra en lista över vilka som skall bjudas, men vi var ändå väldigt överens. Även om vi hade kunnat tänka oss att bjuda några till, så är det just i det läget som det kan urarta totalt. Och så vidare.

Vi har redan råkat ut för en sådan grej som fick innebära 3 inbjudningskort till, för att någon hade åsikter. Men nu blir det inga fler. Det är Vårt bröllop och Vårt val.

 

Bröllopet sker i början på augusti, i en jättefin kyrka några kilometer härifrån som ligger uppe på en kulle med fin utsikt över åkrar, ängar och skog. Den har även utsikt över en gammal ruin från ett slott som brann ner en gång i tiden. Just nu ser vi oss om efter någon som kan låna/hyra ut(för hyfsat pris) en ball bil som vi kan åka hem från kyrkan i. En cab av något slag, gammal eller ny, men helst något äldre. Känner Du någon? Tipsa gärna.

 

Klänning har jag redan på gång, vilket är lite av en lottodragning då jag inte kan prova något i mitt tillstånd. Men jag vill få så många delar av bröllopet som möjligt fixade så tidigt som möjligt. Man kommer ha nog att  stå i med ytterligare en unge i huset, så vi försöker beta av så många punkter som möjligt på bröllopslistan för att vara förberedda långt i förväg, så vi bara behöver finslipa sista bitarna när vi börjar närma oss upploppet.

 

Vad vi ska bjuda på efteråt har vi inte bestämt än, men vi kommer i alla fall använda oss av catering. Tårtorna hoppas vi att vår vän Linda gör åt oss, som är typ huuur duktig som helst. Gå in på hennes blogg och kolla kategorin "Tårtor" ska ni få se.

Dock får även hon sitt 2:a barn så sent som början på juli, så vi får se om hon orkar stå och göra tårtor. JAG hade garanterat inte orkat göra det, så vi har ett par krokar till utslängda på tårtfronten just in case. I värsta fall kan vi alltid beställa från Flygfyren :-p

 

Något vi skrivit med på inbjudningskorten vi skickat ut är att vi inte önskar oss några materiella ting. Vi har det vi behöver, och risken är så stor att folk kommer med brödrostar, bakmaskiner och annat skräp som vi ändå inte vill ha. Någon önskelista har vi heller inte skrivit, då det liksom känns lite "girigt". Dessutom vet vi ändå inte vad vi i så fall skulle vilja ha.

Och vi gifter oss ju inte för att få presenter, vi är glada bara om de vi bjudit kommer, vi förväntar oss inte att få saker. MEN för de som dock Vill ge bort någonting, har vi gett ut ett kontonummer som man(bara om man Vill) kan sätta in en slant på som i så fall kommer användas till just bröllopet.

 

Ja, där fick ni liite info i alla fall. Efter bröllopet kommer det ju givetvis komma upp massa bilder här så ni får se hur det(och Vi) såg ut. Men de bilderna får ni vänta till augusti på att få se :-p

 

 

Idag var det dags för MVC-besök. Frågade svärmor om hon hade lust att ta sonen under tiden, och hon ville gärna ha honom. Helst hela dagen. Yay! Egentid!

Tittade ut genom fönstret i morse. Yay, snö! Snöskottning, yay! Och guess what? Nu, ca 5 timmar senare, snöar det fortfarande... Mera snöskottning, djävla f*cking YAY!

Varför är det så VARENDA gång jag är barnfri och tänkt ta tag i massa annat som jag inte hinner/kan göra när barnet är hemma? Varför varför VARFÖR ska det alltid snöa dessa dagar? Nu försvinner det massa tid på snöskottning i stället. Snöskottning som jag ändå inte orkar slutföra helt och hållet längre.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Jag har näst intill Vägrat säga det tidigare. Menne... jag börjar faktiskt bli lite för gravid för att skotta snö nu. Och jag verkligen Hatar att tänka/inse/säga det.

Jag är ju en sådan där som tycker att "alla andra" gravida brudar som säger att de inte kan göra det ena eller det andra för de är ju faktiskt graviiiiida, är det löjligaste som finns. Massuppfitta mig rätt här, jag Vet att många gravida tjejer har extra problem med svår foglossning och liknande, så det säger jag inget om. Kroppsliga besvär kopplat till graviditeten är en mycket bra orsak.

Jag menar mer de här brudarna som gör en "grej" av graviditeten för att de antingen är typ "hypokondriska" inför graviditeten och tror att de ska få missfall eller orsaka funktionsnedsättningar etc hos fostret om de så mycket som lyfter ett tappat brev när de tömt sin postlåda. Ni vet, de där överdrivet försiktiga individerna. "- Nej nej, jag kan inte dammsuga/bära min egen matkasse/lyfta 3-åringen för jag är ju faktiskt graviiiiid".

"- Nej nej jag kan absoluuuut inte dricka en kopp kaffe, jag är ju graviiiid".

Och då är de ändå bara i typ graviditetsvecka 13.

 

Jag jämför lite för mycket med den förra graviditeten antar jag. Då jobbade jag längre än jag gjorde den här gången. Mot slutet kände jag att jag kanske hade behövt sluta jobba liiite tidigare, just därför gick jag ifrån jobbet tidigare nu.

Visst, jag hade problem med foglossning och sådant förra graviditeten också, men inte såpass att jag inte orkade göra saker. Jag stod och putsade fönster som höggravid. Jag tog timmeslånga promenader 2 - 4 ggr/veckan, och den sista timmeslånga promenaden tog jag 3 dagar innan förlossningen.

Jag var ovanligt rörlig, kunde sätta mig rakt upp från liggande ända fram till förlossningsdagen(vilket min massör sade att jag egentligen inte borde kunna göra), böja mig mer mot golvet utan större problem och hade egentligen bara större kännbara problem med ryggont när jag skulle sova. Jag sov på min spikmatta med en stor soffkudde under knäna, vilket jag inte kan göra nu när jag har en flaxande väderkvarn till unge i sängen om nätterna.

Den här gången är förutsättningarna så annorlunda. När jag slutade jobba förra gången, var det vår och marken var snöfri och luften ljum. Jag hade inget barn att ta hand om och kunde promenera när/hur mycket jag ville.

Den här gången känns kroppen Helt annorlunda. Jag är mycket stelare, känner mig mycket mer orörlig, blir trött av minsta lilla och stånkar och stönar som en gammal skröplig pensionär så fort jag ska försöka ta mig upp från golvet efter att ha suttit och lekt med Linus. De få gånger jag är helt barnfri har jag så mycket annat att göra än att röra på mig, då Linus kräver 110% uppmärksamhet dygnet runt så jag inte hinner med vanliga saker som att städa undan i köket eller tvätta kläder.

Iofs innebär snöskottning rörelse, men det är tydligen "fel" rörelse den här gången, för ryggen och höftpartiet pallar det bara en stund, sedan får jag ont. Jag kan knappt resa mig upp från liggande längre utan får halvt rulla upp i sidled, och då är jag ändå inte överdrivet tjock än.

 

Som en bekant yttryckte sig på Facebook för någon dag sedan: "-  Har aldrig känt mig som en fånge förut, men nu vill jag bli fri!"(hon är också gravid, men ska dock kläcka typ när som helst, till skillnad från mig).

jag känner mig lite så, som en fånge. Jag är inte van vid att känna mig så "fastkedjad" och otymplig som jag gör nu, och det är fruktansvärt irriterande. Kroppen hade väl kanske behövt lite längre tid på sig innan jag blev gravid igen för att återhämta sig ordentligt. Eller något.

 

Jag skottade lite drygt halva infarten förut, sedan kände jag att det fick vara nog. Plogbilen hade trots allt inte kommit och lagt upp den sedvanliga vallen ännu, så jag ville spara lite kraft tills dess så åtminstone vallen ska vara borta tills sambon kommer hem, så får han ta resten sedan. Men just nu känner min rygg inte alls för att skotta mer idag, och ute snöar det konstant.

Jag har suttit parkerad i soffan ända sedan jag kom in. Jag som skulle röja i köket åtmonstone. Jo tjena.

Hade det inte varit för den förbannade snön... Var är den där växthuseffekten de pratar om när man behöver den??

 

Det sköna med att ha en unge sedan innan är att man redan har allt som behövs till en bebis. Dock uppdateras vissa saker. Vi har till exempel skaffat ett nytt babyskydd(bilstol för spädisar för er som inte vet) med några år färre på nacken än det Linus hade.Vi har skaffat en syskonvagn, dock en ganska otymplig sådan så frågan är hur ofta den kommer att användas. Men den var billig :-pVi har skaffat en ny(dock begagnad) spjälsäng som får ersätta den gamla då den dels knarrar en massa, dels svajar som 17 när Linus stått och ryckt i staketet, och dels är något mindre än genomsnittet så alla spjälsängsskydd sitter som en påse nötter i den. Dessutom går ena långsidan att ta bort helt på den "nya" sängen, vilket är så mycket smidigare.Jag har skaffat en bärsjal som jag tror kommer vara till en enorm hjälp när man ska finnas tillgänglig för 2 barn samtidigt. Vore dessutom skönt att slippa använda den stora syskonvagnen alltför ofta, lättare att slänga in mini i sjalen och dra Linus i vagnen till dagis etc.Bebiskläder har vi så det räcker och blir över och VILL INTE HA FLER oavsett vilket kön det blir. Linus gamla kläder duger alldeles utmärkt oavsett det skulle visa sig vara en tjej som tittar ut. En tjej måste inte ha rosa kläder, framför allt inte en bebis som inte kunde bry sig mindre om vilken färg den har på kläderna. Dessutom tycker jag bara att kjolar och klänningar är opraktiskt på så små barn.Så de som känner ett enormt behov av att komma med present när de ska titta på nya tillskottet - köp blöjor eller våtservetter eller något annat sådant som faktiskt går åt. Finns inga bättre presenter än det.En grej vi inte haft till Linus, men som jag är sugen på att testa med nästa unge, är sovpåse. Linus har ju aldrig använt filt/täcke, utan sparkar/sliter av det och blir bara förbannad när han vaknar på natten och trasslar in sig de gånger man lagt filt på honom när han somnat. Kör man sovpåse redan från start behöver man inte oroa sig för att ungen ska bli kall om natten, och så tror jag chansen är större att hen kan låta vänja sig vid filt/täcke senare.Någon som har erfarenhet?Allt annat har vi ju som sagt. Egna leksaker till en bebis känns lite överkurs, den får ärva Linus bebisleksaker, han leker ju inte med dem iaf, och massa dubletter som ligger och skräpar vill jag Inte ha.Det är blöjor storlek mindre vi behöver slänga pengar på , men i övrigt finns ju allt efter Linus.Ärva är bra skit.

Börjar med att konstatera att det är rätt drygt att blogga från mobilen. Framför allt det faktum att all text centreras(vilket det kanske går att göra något åt, men jag vet inte hur).

 

(har i efterhand gått in via laptopen och redigerat)

 

Fortsätter med ett urplock från barnets numer ENORMA ordförråd. Sabla unge att snacka alltså, och hälften av allt han säger vet han nog inte vad det betyder, han är som ett eko/papegoja och upprepar typ allt man säger.

 

Båtta tennena = borsta tänderna

Nåån = moln

Dåtta nö = skotta snö

Dooa dett = stora däck

Pappas dobb = pappas jobb

Nånna dett = många däck

Unde bodet = under bordet

Too aoo = stor Ha-Ho(ha-ho:er finns i programmet "I drömmarnas trädgård")

Nata = smaka

Mat = mat

Danan = banan(frukten)

Tåd = tåg

Täd = träd

Domma/dommor = blomma/blommor

Tii-e/Dii-e = Siri(ena katten)

Neeo = Neo(andra katten)

Iiita = rita

Doo attiil = stor lastbil

Tetan = Stefan(pappa)

Döja = blöja

Diil unde dä = bilen under där(när leksaksbilarna åkt in under soffan. Jodå, ungen har faktiskt grepp om vad "under" innebär. Är impad själv)

Tolla = kolla(han har övergett ordet Titta helt och hållet)

Yådett = yoghurt

Doppa = soppa(nypon/blåbärssoppa)

Mammas = mammas

Pappas = pappas

Tabbis = teletubbies

Deddåd = I drömmarnas trädgård(tv-program)

Dätta = hjärta

Dääna = stjärna

Dattoj = traktor

Lallydiil = rallybil

Bot = bok

Båt = båt

Data = kaka

Bulla/bulle = bulle

Då neej = gå ner

Dan = gran

Lamla/lalla = ramla

Måne = måne

 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst för det finns liksom inget slut på listan. Ungen verkligen ordbajsar dygnet runt. Men nu orkar jag inte ligga här och knappa mobil något mer, så det får räcka för idag.

Ni som har Instagram bara MÅSTE in och kolla på @tunameltsmyheart. Måste. Själv höll jag på att dö av skratt och tårarna bara sprutade.En sann pick-me-up!