collinus

... som om allt är okej, när det inte är det. Jag har vuxit för mkt, varit med om för mkt och lärt mig för mkt av de senaste 10 månaderna för att över huvud taget kunna Tillåta mig själv att låtsas som att allt är okej när det inte är det.

Och idag är det inte okej. Det började att inte vara okej när jag hamnade i den där lådan med gemensamma saker i förrådet. När man slogs omkull av minnen. Slogs omkull av hur hjärtat tog små skutt av att se bilder på Honom, fast hjärtat egentligen borde svartna, brännas och kräkas ut allt svek. Och då blir jag så himla arg. Arg på det där uppenbarligen felkonstruerade hjärtat jag har som Inte. Fattar. När. Man. Bör. Hata. Någon.

Men jag kan inte det. Jag kan inte hata. Jag kan inte tycka illa om någon som varit anledningen till att mitt hjärta har slagit. Jag kan inte tycka illa om någon som varit hela min värld. Jag kan inte tycka illa om någon jag velat dö med/för. Jag kan inte tycka illa om någon jag vet mår dåligt. Hur illa han än har gjort mig.

Så jag sitter här och saknar i stället. Saknar Honom. Saknar mina barn. Känner mig ensammast i världen. Känner mig fulast i världen. Känner mig minst värd i hela världen.

Jag vet att det inte Är så. Men just nu, just idag, så känns det så. Jag sitter ensam hemma en lördagkväll och känner mig enormt ensam och övergiven. Och då är det inte okej.