collinus

Kom ifrån jobbet tidigt idag också, det är ju positivt.

Skulle ta "långa" svängen över Rimbo för att tanka, köpa halvljuslampa och torkarblad, handla fika till helgen samt köpa med mig pizza hem. Första stoppet på Ok/Q8 var ju i alla fall produktivt med både tankad bil och ny lampa + torkarblad inhandlade, nackdelen var att jag åkte därifrån 1300kr fattigare...

Väl nere på pizzerian gjorde jag min beställning, och fick veta att deras kortläsare var paj, vilket innebar att jag fick gå in på ICA och ta ut pengar ut deras bankomat. Självklart kunde den bara ge ut 500-lappar.

Efter ett snabbt varv bland kakhyllorna lämpade jag av matkasse i bilen, stormade in på pizzerian och betalade och hämtade mina pizzor, för att knalla tillbaka till bilen och upptäcka att det just precis  idet ögonblicket var dags för ALLA andra ICA-besökare att åka ifrån parkeringen = überlång kö runt hela parkeringen + kö från Norrtäljehållet framför utfarten. Varma pizzor när jag kom hem? Hell no.

 

Kom hem till världens finaste pojkar i alla fall och har ätit pizza och lekt och myst med småsnorig bebis som nyss vaknade och ylade i sin säng för att ena näsborren var täppt och "gurglig". Dags för ännu en förkylning alltså? Lär göra underverk för nattsömnen det också. Eller inte. Men det får vi ta.

Jjag som hade tänkt införa "Operation: Skippa tutte för Napp" i helgen... men det tänker jag inte göra om ungen är snorig, jag vill ha så goda förutsättningar som möjligt innan jag börjar med något sådant. Typiskt.

Jaja, var sak har sin tid.

 

Sitter i skrivande stund och bloggar(duh?!), knaprar naturgodis och surfar andras bloggar medan sambon kollar på Örebro - Dif på TV(oavgjort just nu). Ska så fort fotbollen är över krypa över till hans del av soffan och kramas lite, och sedan blir det nog sänggång, jag är trött och har en massa att ta itu med i morgon. Typ städa. Blä.

 

Puss på er.

Ikväll satte jag Äntliiigen saxen i barret, vilket jag tänkt att jag ska göra i flera veckor men som aldrig blivit av för att jag inte haft tid eller orkat eller ja, ni vet. Mitt stackars hår har varit(och är fortfarande i viss mån) förskräckligt slitet och torrt och "tufsigt", så det var verkligen på tiden att jag kapade av ett par centimeter. Förmodligen ser det ut som någon klippt mig med häcksaxen eftersom jag klippt själv, men det skiter jag i i nuläget. Toppa håret själv spar man slantar på, och med tanke på att jag dessutom pryds av sådan där runt-och-över-hela-huvudet-lugg efter bestialiska mängder tappat hår efter amning, så ser jag ändå ut som skit i huvudet, så ingen lyxklippning i världen skulle kunna få något att se bättre ut på mitt huvud just nu :-p

 

Jag känner mig för övrigt rätt ful just nu. Jodå, jag har hamnat i en Sådan period, så nu är det fritt fram att rulla ögon och lyfta på ögonbrynen och tycka att jag är patetisk :-p

Jag är enormt less på mina glasögon och önskar jag hade tid att gå till optikern och fylla på linsförrådet.

Rumpa, lår och alla andra "löst sittande" lemmar på kroppen är i stort sett fria från muskler som håller det övriga fettet på plats, så allt känns bara dallrigt och ofräscht. Och nej, ingen Sådant fett, jag är inte tjock alls och det är jag fullt medveten om, så ni som är på väg att förfasas över vad Ni tror är min totala brist på självinsikt så kan ni lugna er. Jag menar bara att alla gamla vilande muskler och allmänt underhudsfett bara sitter och dallrar.

Och tuttarna ska vi egentligen inte ens tala om... jag är jätteglad att jag kunnat amma min son så länge som jag gjort, men det har förstört mina stackars tuttar som numer är som två små ursugna hängande skinnpåsar. Ja, faktiskt så är det så, och jag skäms inte för att säga att jag faktiskt har komplex för dem nu. Det har jag aldrig haft förut. Jag tycker mina nassar ser ut att tillhöra en pensionär. Hur kul känns det, liksom?

Men men, c'est la vie, det är bara bita ihop och gilla läget. Huvudsaken är att min sambo fortfarande gillar mig i alla fall.

 

 

Idag är det en grinig liten mamma som kliver upp och åker till jobbet. Detta beror på att jag från ca 23:30 - 02:00 legat vaken pga besvärlig bebis som väääägrat napp och kräääävt att i stort sett sova med mina stackars tuttar i munnen. Inte nog med att de fullkomligt tappat sin forna form och "yppighet", de börjar tamejfan bli utnötta också.

Det roliga är att vissa stunder har barnet vägrat även tutten och bara legat och gnällt och varit allmänt kinkig. Dessutom har han varit i stort sett på väg att kliva upp för dagen där runt 02 någon gång, och jag har fått hålla fast honom i sängen med tvång.

I vanliga fall brukar jag vakna straxt innan väckarklockan ringer, men idag blev jag abrupt väckt av den, och vaknade dessutom upp med en stel höft och en ömmande axel efter att ha legat på sidan i någon konstig vinkel för att barnet skall ha kunnat ha möjlighet att ha kvar den där förbannade tutten i munnen medan han sovit.

 

"-Jag unnar honom det nu"... jomenvisst serru, begränsad sömn och diverse ömma/stela kroppsdelar senare känner den ömma modern inte riktigt likadant. För nu kommer han över till oss före 00:00 i stort sett varje natt, så det känns som det lika gärna hade kunnat vara ett halvår sedan när han var som värst.

Så... vad göra nu? Låta honom hållas med inställningen att det är allt nytt med dagis och mammas bortfälle från hemmet som behöver bearbetas, eller ta den tuffa vägen och i stort sett tvinga in ungen i sin egen säng igen(som definitivt kommer innebära brist på sömn för den ömma modern)?

Åh vad jag har längtat efter en vecka som denna, då jag får lämna barnet på dagis(om än rätt tidigt på morgonen) och sedan får komma hem och äta middag tillsammans med barnet och sambon och familjemysa tills det är dags för barnet att sova. Önskar att alla veckor kunde få vara så.

Jag sörjer lite att jag oavsett vilken tid jag än slutar på eftermiddagen/kvällen, så hinner jag aldrig hämta barnet på dagis. Jag vill få uppleva det där som sambon får när han hämtar en sprudlande glad unge som är glad att se sin pappa. Men tids nog får jag nog en chans jag också. Jag får det garanterat i oktober i alla fall när dagis stänger tidigt en fredag och jag ska kompa från jobbet för att hämta barnet. Jag ser verkligen fram emot det.

 

Idag hade jag turen att komma ifrån jobbet lite tidigare än jag egentligen slutar och kom hem precis lagom till middagen var klar. Barnet satt i sin stol och åt och var på superhumör. Det märks verkligen skillnad på honom när han får träffa mig innan läggdags. Ska bli intressant att se hur nätterna blir den här veckan.

Veckorna när jag jobbat sent och kommit hem efter barnet somnat, har barnet vaknat mitt i natten(allt mellan 23 - 01) och krävt att få komma upp till mig och in i vår säng. Och det har jag unnat honom utan att tveka då det är ganska mycket för en ettåring att plötsligt vara på dagis flera timmar om dagen och dessutom bara träffa sin mamma någon timme på morgonen före dagis. Det är inte schysst mot en så liten kille, och med tanke på vilken mammagris han är så har jag full förståelse att han behöver den tryggheten om nätterna. Att min rygg börjar bli grinig igen av trång samsovning med unge i tutten halva natten är något jag helt enkelt får ta. Det är bara att bita ihop. Förhoppningsvis skall detta inte pågå i all evighet. Förhoppningsvis(OJ vad jag hoppas) ska han snart börja sova fler timmar i sin egen säng igen och bara komma över till oss de sista 2-3 timmarna innan uppvak som förut.

Och ja, helst hade jag sett att han sov i sin säng heeela natten, men jag är för kär i min egen nattsömn för att orka försöka "vänja av" honom från att komma över till oss och tutta och somna om. Men en vacker dag Måste jag ta tag i det, för jag vill inte att han ska tutta i all evighet.

 

Nu ska jag däremot ta bort handduken från mitt nybadade hår och krypa upp i soffan hos sambon och mysa, för det är viktigare än alla bloggar i världen.

 

Puss på er!

Ja jag förmodar att en och annan tycker att det uppdateras alldeles för dåligt härinne. Jag beklagar detta och skulle gärna se till att det blev ändring på det, men vet ni vad? Jag orkar inte.

Sedan vi båda började jobba heltid igen(och sambon dessutom bytt jobb) så har all vår energi lagts på dels våra jobb, samt att se till att barnets dagar på dagis/förskola/vadfanfolknutyckerattmanfår/ska/börkalladet ska bli så korta som möjligt. För detta har vi fått enormt mycket hjälp av barnets farmor som helt på eget bevåg erbjudit sig att hämta barnet på dagis vissa dagar när hon haft tid. Hon har till och med kommit hit ett par gånger på MORGONEN och varit hemma med barnet från det att jag själv åkt till jobbet, tills hon själv måste åka till sitt eget jobb, och har då lämnat barnet på dagis lagom till lunch. Underbara människa! Hur hon orkar vette fåglarna, men det har varit väldigt tacksamt.

Nu måste tyvärr farmor gå upp och jobba heltid igen så nu får barnet börja vänja sig vid långa dagar på riktigt. Dock har jag nu på riktigt valt att gå ner i tid, så från och med 3:e september kommer jag jobba 80%. Detta kommer tyvärr inte göra någon jätteskillnad för barnets timmar på dagis, men vi minskar i alla fall timmarna från att vissa veckor innan varit tvugna att ha honom på dagis uppåt 10-11 timmar/dag, nu minskat ner det till 8-9 timmar.

Stackars unge. Fast egentligen är det väl kanske inte jättesynd om honom då han har jätteroligt på dagis och är en såpass lätt unge att ha att göra med(peppar peppar). Det är väl det egna föräldra-samvetet som får sig en törn.

Dock kommer min minskade arbetstid innebära att vi kan lämna barnet någon timme senare på morgonen, samt att jag under 2 veckor av ett 3-veckorsschema kommer komma hem nästan samtidigt som sambon, och att vi då får umgås alla 3. Det är bara min senvecka som jag kommer hem efter att barnet lagts för kvällen, men den veckan kommer jag inte börja jobba förrän 12 på förmiddagen, så barnet behöver inte lämnas på dagis förrän straxt före lunch, och det känns bra i alla fall.

 

Helgerna vigs numer helhjärtat till familjemys, och det är halvt motvilligt som vi senast igår lämnade barnet hos farmor och farfar några timmar för att åka och storhandla. Men storhandling utförs helst utan barn, då han ruttnar på att åka kundvagn till slut. Dessutom fick sambon och jag lite egentid med varandra och fick äta lunch på tu man hand, vilket var väldigt mysigt trots att lunchen intogs på McDonald's :-p

Men som sagt, med tanke på hur lite mammatid det stackars barnet haft sedan jag började jobba, så stannar vi helst hemma på helgerna och umgås så mycket som möjligt. Det tar nästan emot lite när det dyker upp fikainbjudningar & dylikt som innebär att vi/jag måste koncentrera mig/oss på något annat än Linus. Men förhoppningsvis ska det ändras lite när jag gått ner i tid och vi får liite mer tid tillsammans före och/eller efter jobb/dagis.

Så om vi mot förmodan tackar nej till vissa saker närmsta tiden så beror det Inte på att vi inte vill träffas och umgås med familj/vänner, utan det beror enbart på att vi för stunden sätter Linus egentid med sin mamma och pappa främst :)

 

Strax före färd till kusin Emelies fördelsedagsfirande

 

Linus har upptäckt att man kan klättra upp på den ihopfällda

vagnen och sitta där.

 

Idag får Neo vara med på ett hörn. Måste föreviga och visa för

omvärlden att han lagt sig där han ALDRIG ligger annars. Men

här kunde man ju gömma sig för terroristbebisen :-p

Har ni det grått och blåsigt där ni bor/befinner er? Förlåt, det var inte meningen, men vi hade tänkt att vi skulle ta med oss barnet till stranden för hans första riktiga sjödopp. Alltså utan skor och kläder på(för Er som sett filmen när han plaskar i sjön med skorna på). Och när vi planerat något som innebär aktivitet utomhus så lyser ju som bekant det vackra vädret med sin frånvaro, det är därför vi sällan planerer saker :-p

Men idag ville jag få det där sjöbesöket avklarat så att jag ia alla fall kan säga till folk att vi minsann har badat i sommar. Menne, vi får väl se hur det blir med den saken. Först ska barnet vakna ur sin vila. Men om man ska se det från den positiva sidan så lär vi ha stranden för oss själva idag, om vi ändock tar oss dit. Kan springa runt nakna alla 3 och leva loppan. Eller så struntar vi i det, då det går en liten bilväg 50 meter från stranden :-p

 

Jag är så in i helvete djävla trött(ja, idag frodas svordomarna, det behövs ibland) att jag knappt vet vad jag heter idag. Och ändå känner jag mig hyfsat säker på att det kommer ta lika lång tid som vanligt att somna. För jo, jag har sovit mer eller mindre som ett arsel senaste nätterna. Natten till tisdag till exempel somnade jag sent, och vaknade sedan kontinuerligt hela natten igenom. Dels av barnet, dels av värme/frossa/obekvämlighet/you name it.

Natten till idag vaknade barnet typ 3711 gånger bara under loppet av 1,5 timme och vägrade komma till ro och somna om ordentligt. Jag kunde gå in och lugna honom och gå därifrån, men efter en 10-15 minuter började det gnällas inifrån hans rum igen, och så höll det som sagt på i ca 1,5 timme. Till slut var jag så trött och less på att inte få sova i lugn och ro att jag nästa gång barnet yttrade sig knuffade på sambon och sade att nu fick minsann han gå upp.

Efter 2 -3 svängar från sambons sida gav vi upp och tog in barnet till våran säng. Vad klockan var vet jag inte, jag vet bara att jag ville få ett slut på springet och få sova. och så ville jag att barnet skulle komma till ro så att han skulle orka med ännu en dag på dagis.

 

Stackars unge, han hade ju bara träffat mig igår morse, så det var ju egentligen inte så konstigt att han inte kunde/ville somna om när han insåg att mamma faktiskt fanns i närheten. Så när han vaknar inatt kommer han få komma över till våran säng på en gång i stället. Han saknar mig, helt enkelt. Och även om min rygg skriker efter mer än 3 timmars samsovande med barn och sambo så känner jag att det får vara värt det just nu, då det uppenbarligen är min närhet barnet behöver.

 

Idag satte jag mig och räknade på ungefär vilken summa mina sammanlagda räkningar varje månad hamnar på, för att se om det går ihop ekonomiskt om jag går ner i tid på jobbet. Och vi har kommit fram till att det skulle gå. Det blir tajt vissa månader, men det skulle gå bara man ger sig f-n på det och väljer att leva och lägga upp sina utgifter därefter. Och gå ner i tid är ju inget jag kommer göra för all framtid, det handlar kanske om ett drygt år. Det går bara man ger sig tusan på det.

Så i morgon ska jag bolla lite med min chef om hur mitt schema i så fall skulle kunna komma att se ut, om det går att deala till sig något som gör att barnet får liiite mer tid med sin mamma. Även om det bara handlar om en dryg timme extra per dag, så är det trots allt en timme, och det är bättre än det ser ut just nu.

Som sagt, att han spenderar många timmar på dagis känns inte lika hemskt som det faktum att han spenderar minimal tid med sin mamma och pappa.

Igår började Linus på dagis/förskola/pedagogikintitut/whatever på "riktigt", efter 2 veckors inskolning. Det har gått som en dans, han är en riktig solstråle på dagis och charmar sina fröknar/pedagoger/utbildare/whatever som en riktig liten Don Juan(senast i morse när jag bad om en hejdå-puss, skulle han genast ge sin ena fröken en också).

Att lämna på morgnarna går utan minsta problem, han vill genast börja leka så fort han lämnar vår famn.

Det som kanske inte funkar så himla bra är det där med sömnen. Han är ett vrak på eftermiddagarna när hans pappa hämtar honom, och han hålls vaken på ren vilja.

Han skulle behöva sova 2 ggr/dag, men på dagis sover de bara 1 gång, och idag hade han och ett par andra barn fått äta lunch lite tidigare än de andra då de blivit trötta väldigt fort, och då blev ju även vilan tidigarelagd, så Linus somnade straxt efter 19 idag(han brukar läggas strax för 20 i vanliga fall).

Kontentan av detta är att jag knappt träffar Linus om dagarna, framför allt inte den här veckan då jag jobbar eftermiddag och är hemma först närmare 20:00. Och den här veckan spenderar Linus 8 timmar om dagen på dagis. Det känns inte okej, han är trots allt bara 1 år gammal. Även om han tycks trivas och det fungerar finfint på dagis så skjuter det dåliga samvetet in. Nästa vecka skulle han ha behövt vara på dagis 10 timmar varje dag om det inte vore för att jag sja försöka byta från morgonschema till eftermiddagsschema.

 

Problemet är väl kanske egentligen inte att han får spendera mycket tid på dagis, utan problemet är att han får så lite tid med sina föräldrar, framför allt med mig. Den här veckan träffar jag honom på morgonen då det är jag som kliver upp och går till dagis med honom, men då han är så trött på kvällarna så är han redan lagd och sover när jag kommer hem. Jag träffar honom alltså knappa 2h/dag. 2 timmars tid per dag med sin mamma, vad är det för tillvaro för en liten bebis? För han är faktiskt en bebis fortfarande.

I morgon ska jag ta reda på utsikterna för att gå ner i arbetstid, vad det skulle innebära rent enonomiskt. Skulle jag kunna gå ner och jobba 75% så kommer jag hoppa på det direkt, för Linus förtjänar bannemej mer tid med sin mamma,

Igår började det släppa på riktigt. Det där med att gå. Och jag talar givetvis om barnet, förstås.

Hans farmor och farfar var här på besök när jag kom hem från jobbet igår eftermiddag, och sambon som skulle börja förbereda middagen frågade farmor och farfar om de ville stanna på middag, och det var de inte sena att tacka ja till. Ju mer tid kvar hos barnet desto bättre, om man frågar barnets farmor :-p

 

Medan sambon sprang mellan grillen ute och ugnen i köket, så stod jag, farmor och farfar ute på gräsmattan med Linus. Linus ville gå mellan oss, och han gick LÅNGA sträckor mellan mig och farfar, alldeles själv. Plötsligt tågade han iväg från mig åt ett helt annat håll än dit där farfar var. Han hade fått sikte på vårt lilla körsbärsträd, och dit skulle han gå. Själv.

Han hade väl lite bråttom kanske, och så envisas han med att asgarva samtidigt som han går då han blir så himla till sig av allting, och då går det ännu fortare och så blir han vingligare och vingligare :-p Väl framme vid trädet fick han inte riktigt stopp på sig själv, så han greppade tag i trädstammen, snurrade ett halvt varv och hamnade på rumpan. Och så drog han på sig ett snyggt rivsår på armen. Men gå själv, det skulle han!

Även senare på kvällen, efter att farmor och farfar hade åkt hem, så stegade han plötsligt iväg från mig och ut i köket, alldeles själv. Därinne gick han längs med köksskåpen och tog sedan sats över till en av köksstolarna.

 

Det märks att han tycker det är roligt att ta sig fram själv, och stoltheten riktigt lyser i ögonen på honom ibland. Så nu börjar det väl bli dags att flytta undan de finaste blomkrukorna och andra kära ömtåliga attiraljer(tur att vi inte har så mycket sådant) innan det far i golvet ;-)

 

Förklaringen till barnets usla natt kom ut i en lång sträng ur näsan i morse när ungen nös vid frukostbordet. Jodå, barnet har åkt på en förkylning. Något konstigare än så var det visst inte.

Stackars bebis, han vaknade verkligen varje timme hela natten igenom och var jätteledsen. Förmodligen för att han vaknade av att han inte kunde andas med sin täppta näsa, och därför fick panik. Men det var ju inget vi hörde/märkte av, såklart. Vi drogs ju upp mitt i ett töcken av nyvaken trötthet varje gång så man är väl inte så uppmärksam på detaljer då.

 

Barnet var lite trött och smyggrinigt på morgonen, men sambon provade ändå att lämna på dagis. Hade det inte funkat hade han helt enkelt bara fått gå tillbaka och hämta honom. Tack och lov gick det under omständigheterna bra på dagis, och det känns skönt då vi vill ge honom så mycket tid som möjligt att vänja sig vid dagis då han på måndag kommer vara där så länge som 9 timmar då både jag och sambon jobbar fulla dagar.

Nu på eftermiddagen/kvällen har han dock haft lite feber, så vi får se hur han mår i morgon och om det blir något dagis. Vi håller alla tummar och tår här att förkylningen ska vara lindrig och att han ska orka med sina sista två inskolningsdagar. För hans skull, liksom.

Men det har gått så himla bra på dagis så det kommer nog gå bra oavsett han är hemma resten av veckan eller inte. Superbebisen som charmar allt och alla i sin väg ;-)

 

Igår kväll var mamman så trött, så trött. Förmodligen ett resultat av det faktum att hon klivit upp kl 5 på morgnarna, och lagt sig alldeles för sent på kvällen, kroppen kom väl liksom "ikapp" igår och sade ifrån. Så den trötta mamman försökte komma i säng lite tidigare än föregående kvällar, vilket tyvärr inte blev så tidigt som tänkt, men ändock något tidigare än kvällarna innan.

Menne... det där med att sova blev det inte speciellt mycket av, då barnet igår kväll, efter att ha somnat, plötsligt får något tuppjuck och börjar gråta häftigt och okontrollerat. Ungen var otröstlig och var inte mottaglig för någon form av tröst alls. Nappen åkte ur varje gång jag försökte stoppa in den, han sprattlade och spjärnade emot med hela kroppen när jag försökte vagga honom, och - hör och häpna - inte ens tutten dög. DÅ är det katastrof.

Jag gick runt och bar på honom samtidigt som jag sjöng, och plötsligt var det som att hans lilla "anfall" bara lade av. Ungen blev tyst, man fick stoppa i nappen, och han somnade på tre röda. Och sådär höll det på i stort sett varje timme natten igenom(klockan är i skrivande stund 05:06 och barnet ligger inne i vår säng hos sin pappa efter att ha haft ytterligare ett "anfall" för ca 15 min sedan).

 

Det här ger mig lite flashbacks från när barnet var runt 5 månader och vaknade flera ggr/timmen hela nätterna igenom och sov i våran säng hela nätterna. Men då gick han att trösta med en tutte i munnen, den dög inte alls nu.

Jag låg och googlade mitt i natten, och det som än så länge känns närmast tillhands att koppla det här nya "beteendet" med, är så kallad "nattskräck". För det var liksom inte Min bebis som låg därinne och ylade, han kändes på något sätt inte vaken och medveten om någonting. Men jag behöver googla vidare lite, nu blev det bara en desperat snabbgoogling mitt i natten, jag ville helst ägna de få timmar jag hade till att sova.

 

Sitter givetvis och funderar på om detta kan vara någon slags "dagisreaktion". Eller om han håller på att bli sjuk, att dagisbacillerna redan börjat florera?

Efter 2:a eller 3:e "anfallet" inatt tröck vi i honom en dos Alvedon i ren desperation, för vem vet, han kanske hade ont någonstans? Ont i magen eller huvudet eller något. Han kan ju inte sätta några ord på vad som är fel så det enda man kan göra som förälder i det läget är att gissa och prova sig fram.

Alvedonet gjorde ju i alla fall ingen skillnad, så den teorin släppte jag. Men man undrar ju fortfarande vad i hela friden det är som tagit åt ungen? Och kommer följande natt bli likadan? Då kommer den stackars mamman självdö av ren utmattning. Det tar på krafterna att jobba en hel dag och sedan kliva upp varje timme en hel natt på det för att trösta barn. Mammor är ett påfrestat, hårdhudat och underskattat folk må jag säga!

 

Någon som känner igen sig kanske? Har din/dina ungar gjort likadant någon gång? Kluddra i så fall gärna ner några kommentarer.

Igår spenderade barnet sin första dag själv på dagis utan pappa. Pappa ska finnas nära tillhands om det skulle "krisa", men som vi hela tiden trott, så hade det inte varit några problem alls att lämna Linus på dagis utan oss. Han hade varit lite ledsen när han vaknade från vilan, men det brukar han kunna vara hemma också ibland.

 

När hans pappa kom för att hämta honom, hade det inte varit några som helst tveksamheter över vilken unge det var som var i sitt esse och höll låda för fulla muggar, han hördes tydligen så fort pappa klev in i lokalen :-p

Vår lilla Allan Ballan.

Sambon tyckte det kändes jätteskumt att lämna dagis gården Utan unge med sig, och det hade känts ännu skummare att komma hem och inse att han var själv hemma och inte behövde "passa upp" på Linus. Han kunde göra precis vad han ville.

Och jag tror att det värmde i pappahjärtat att komma in på dagis efter  2 - 3 timmars "egentid" och mötas av en glad unge som var glad att se honom :)

 

Linus hade tydligen traskat omkring en massa på egen hand runt möblerna på dagis. Han gör det inte så mycket hemma, men det finns väl inte så mycket "bebisanpassade" möbler här heller, det är fel höjd på allting.

Han gick visst flera varv. Och det känns positivt, att han övar på egen hand också, annars är han gärna lite "harig" och vill hålla oss i båda händerna. Men då går han så framåtlutad eftersom han vet att han inte ramlar, så träningen blir ju liksom "fel". Men å andra sidan är det ju i alla fall bättre med "fel" träning än ingen träning alls.

Snart knallar han nog iväg från både sina föräldrar och möblerna, för det har hänt vid ett par tillfällen att han plötsligt bara knatat iväg på egen hand utan att hålla i oss. Han kan stå intill mig på vardagsrumsgolvet, och så får han plötsligt för sig att han ska gå till exempelvis altandörren, och tar sats och bara går utan att tänka på att han faktiskt inte håller i sig. Nackdelen med det är att han har så bråttom jämt så han är ju ständigt på väg att falla framstupa när farten slår över :-p

 

Idag är det hur som helst Dag 2 för Linus att vara själv på dagis, och det lär gå lika bra som igår. Och när han kommer hem väntar det förmodligen besök i huset, så han kommer ha fullt upp med att hålla låda hela dagen :-p

 

Ha-haa, jag hittade dem!

 

Att jag alltid, Alltid blir brutalt bajsnödig precis när det är dags att gå ut och sätta sig i bilen för att åka till jobbet. Det slår tamejfan aldrig fel.

Det är SkitIrriterande. Hehe.

Barnet tyckte visst att kattlådan var ofräsch...

 

 

Han hade i alla fall bråttom därifrån

 

... tand! Eller ja, den har precis börjat bryta igenom. Välkommen Nr 6!

 

Tristessen är ett faktum.

Jag sitter på jobbet, det är 1 timme kvar tills jag ska öppna Postcenter för eftermiddagen, och dryga 2 timmar tills eftermiddagsbilen kommer med post att sortera. Jag och min "sällskapsdam" Hampus sitter och kollar OS och surfar på våra mobiler och kunde nog inte ha det så mycket tråkigare än vi har just nu.

Egentligen borde vi njuta, för vad jag har förstått så är det här första och enda veckan det har varit såhär lugnt på jobbet. Än så länge(peppar peppar, ta i trä) har ingen varit sjuk under veckan, utan vi är fulltaliga. Och det har varit jättelite post varje dag, så vi har kommit ut på våra rundor tidigt, varit tillbaka tidigt, och de som inte jobbat eftermiddag har kunnat smita hem långt före sina schemalagda sluttider för en gångs skull. Lite återblick i hur det en gång var att jobba på Posten när den var som bäst, i alla fall ur en arbetstagares synvinkel.

 

Men trots att vi borde njuta, så är det faktiskt ganska värdelöst att bara sitta och vänta på att tiden ska gå. För det är det vi gör, vi sitter och tittar på klockan, och då går den nästan bara ännu mer sakta.

Jag vill hem till mina fina pojkar därhemma. Fråga hur det gick på dagis(2:a inskolningsdagen idag), kramas och mysa. Nu kommer jag hem strax före 19:00 och hinner i stort sett hem för att se barnet matas med gröt för att sedan läggas för kvällen. Det suger. Och då har jag "sommartider" på jobbet nu. Nästa gång jag har eftermiddagsvecka på jobbet, har tiderna återgått till det normala, och då kommer jag vara hemma först vid 20:00. Ännu mer "sugigt".

Nästa vecka jobbar jag i alla fall "tidigt" och kommer vara hemma runt 16:40, så då får vi i alla fall äta middag tillsammans alla tre, och leka ett par timmar innan barnet ska nattas. Jag längtar dit. Får så dåligt samvete när jag är borta så mycket från min mammiga lilla bebis. Igår blev han helt förstörd när hans pappa tog in honom i vardagsrummet för "grötning" så att jag skulle få äta middag i lugn och ro när jag kom hem. Det riktigt skar i mammahjärtat. Så idag skjuter jag på middagsätandet tills barnet lagts för kvällen, så han får så mycket mammatid som möjligt innan han ska sova. Man får offra lite hunger ibland.

 

Jahapp, 40 minuter kvar tills jag ska öppna luckan nu då. Yay.