Jag har en jobbig period nu. Inget blev som jag hoppats eller ville, och jag vill helst bara försvinna från jordens yta en stund och bara gråta. Sådär riktigt fulgråta.

Jag sade upp mig i våras/början på sommaren. Jag hade länge gått och önskat mig bort från företaget jag jobbade åt. Jag var så trött och less på alla nya förändringar och påhitt. Sånt där som ska spara alt dra in pengar till företaget. Sånt där som höga chefer och konsulter suttit och hittat på, sådana som aldrig varit ute på "fältet" och faktiskt provat på just Mina arbetsuppgifter. Sådana som tar beslut som påverkar mina arbetsuppgifter på ett negativt sätt.
Jag mådde dåligt över allt som ändrats på sistone, och över allt som jag visste skulle komma.

Så snubblade jag över den där jobbannonsen. Den som jag kastade mig över, sökte på ett näst intill desperat vis, och faktiskt lyckades knipa! Så jag sade upp mig. Och vad SKÖNT det kändes. Det var som att en sten lättade, så och det kändes så spännande att göra något nytt någon helt annanstans.
Men... det sket sig. Jag var usel på mitt nya jobb. För långsam. Redan första dagen undrade jag vad jag gett mig in på. Men jag ville försöka, ville inte ge upp. Så jag försökte. Och försökte lite till, utan framsteg. Både jag och arbetsgivaren kände att jag inte var gjord för detta, så jag fick sluta efter knappt 2 veckor.

Nederlaget gjorde att jag bestämde mig för att ge mig själv lite semester. Jag skulle ju ändå ha haft semester just då om jag inte hade bytt jobb, så nu tillät jag mig själv att få lite vila. Ladda batterierna och slicka såren ett par - tre veckor. När min 3:e lediga vecka började lida mot sitt slut började jag kolla jobbannonserna lite mer på allvar igen, och snubblade då över ett jobb inom hemtjänsten. Maken har tidigare nämnt att han tror att det är något jag skulle kunna passa som. Och jag var ju i behov av ett jobb så jag sökte. Detta var en onsdag. På torsdagen ringde de och sökte mig och i måndags jobbade jag min första dag.

Måndagen kändes bra. Rörig men bra. Tisdagen vaknade jag och kände mig jättekonstig(darrig och illamående) och stannade hemma. Igår kändes det ok, men liite jobbigare, och idag kom jag hem med en klump i bröstkorgen som jag inte gillar alls.
Det kändes stressigt idag. Stressigt och förvirrande. Jag känner mig så korkad och felplacerad när saker och ting liksom inte bara kan sjunka in på en gång och kännas självklar. Jag känner mig liksom värdelös på något sätt.
Ja, jag är medveten om att jag bara jobbat i 3 dagar och att saker och ting tar sin lilla tid att lära in, men jag känner mig stressad, och då kärvar magen ihop, vilket får mig att må Ännu sämre.

Värdo