Barnets fina pappa har talat om att han funderar på att besöka sin gamla arbetsplats någon av sina lediga dagar. Han jobbar ju skift på Arlanda och är därför bland annat ledig mitt i veckorna. Tidigare jobbade han på ett mysigt litet dagis(jaa, daaaagiiiiis med daaaagiiiisfrööööknaaar) i en ÄNNU mindre håla än den vi bor i, och han försöker hälsa på lite då och då för att hålla kontakt med sina gamla arbetskamrater samt de få barn från hans tid på dagis som eventuellt kan finnas kvar på fritids.
Han vill givetvis ha Linus med sig så de får se hur stor han blivit, och jag funderar på att INTE följa med den här gången. Få lite välförtjänt egentid. Men när jag väl fått den tanken i huvudet så inser jag att jag inte har en aaaning om vad jag ska göra med så mycket egen tid... Vad gjorde man innan barnet kom? Vad VILL jag göra? Det är nästan en lite läskig tanke, att inse att jag ska få vara hemma(eller borta?) alldeles alldeles själv.
Jag har ju varit både hemma och borta ensam utan sambo och barnet tidigare, men då har antingen sambon varit ute på promenad med barnet(det vill säga hemma i Rånäs, liksom runt knuten, det räknas inte riktigt), eller så har jag åkt ner till mataffären och handlat(jag har alltså utfört en vardaglig obligatorisk syssla, det räknas inte heller). Men nu blir det liksom en helt annan sak. Nu ska sambo och barn åka en dryg mil(åh herregud vad långt, en hel miiiil :-p) bort, och vara borta längre än 1 timme. Han åker väl förmodligen en sådan tid som innebär att han även får ta med sig mat till barnet och mata det på plats på dagis, och då står sig barnet ett tag utan de allsmäktiga tuttarna.
Egentid... jösses... att det ska vara så svårt att välja aktivitet? Eller icke-aktivitet om man så vill. Men nej, jag vill inte sova bort ett sådant här tillfälle, sova kan man göra när man blir gammal :-p Jag funderar i och för sig på en liten "spa-dag" i badkaret. Ni vet, hela kittet. Hårinpackning. Raka bort lite vinterpäls. För en gångs skull få tid att klippa alla naaaglar som växter sig halvt i sidled och bryts av till höger och vänster innan man i ren desperation gnager av dem framför TV:n, för vem har tid att klippa och fila naglar med småbarn i huset? Kanske till och med färga håret? Jag vill egentligen inte färga då jag tycker om min egen färg, men tro på själva Fan själv - när jag var gravid kom de första gråa håren! :-O
Hmm, det är nog fullt möjligt att det blir en skämma_bort_mig_själv_i_badkaret-dag. Och vattnet ska vara VAAAARMT, inte ljummet som det blivit sista tiden för att spara varmvatten till resten av familjen.
Eftersom grötätningen mest liknar grötratning för tillfället, så gjorde jag mig inte ens besväret att blanda någon gröt till barnet i morse(läs:förmiddags. Här sover vi till 9). Som min käre far så fint uttryckte det på Facebook tidigare idag: "- Prova själv gröt morgon och kväll och se hur länge du står ut" Men vad ger man då till ett barn som bara tuggar på, samt pratar i, nappflaska och pipmugg i stället för att suga i sig innehållet? Jo, man ger sig på det första försöket med smörgås.
Sagt och gjort, medan barnet låg i vardsgrummet och lekte på sin filt, stod den ömma modern och bredde lite smör på en skiva formfranska, skar bort kanterna, och delade upp smörgåsen i små bitar. Sedan hämtades barnet som sattes i sin matstol med uppkavlade ärmar och haklapp. Nu kör vi!
Vad ÄR detta?
Tja... man kanske skulle testa att pilla lite på en...kanske...
Den här ska alltså in i munnen säger du?
Okej! Ett två tre, på det fjärde ska det ske...
...på det sjätte smäller det!
Mamma det fastnar på tungan!
Uuuäääk, kan...inte...andas... Måste...kräkas....
Vad har du lurat i mig ditt as??! (3 sekunder senare kom kräkset)
Okej, jag tycks ha överlevt
Du ska få fan för det här...
Stackars unge. Jag förstår honom, det kan inte vara lätt att vara 6 månader gammal och äta macka utan att ens ha hunnit få en enda tand. Men någon gång ska ju vara den första. Och tilläggas bör att han trots sin första mindre positiva upplevelse ändå stoppade in ett par bitar till i munnen(med samma resultat, dock utan kräks). Om han bara kunde greppa/lära sig sambandet med att försöka hosta när något hamnar lite för långt bak i munnen skulle allt intag av fastare föda gå så mycket smidigare. Men är man en liten bebis så tar väl sådant där tid. Under tiden får den ömma modern tappert se sitt barn börja hulka, spänna sig i hela kroppen, inte andas på typ 3 minuter för att till slut kräkas och se helt färdig ut.
Efter detta blev det fruktpuré till frukost bara för att han skulle få i sig något. För fruktpuré går ALLTID ner. Om han bara fick skulle han nog kunna leva på det helt och hållet. Och den envisa mamman gjorde, fast hon redan innan visste att innehållet inte skulle minska, en liten skvätt välling i flaskan och erbjöd. Som vanligt tuggades och pratades det bara när flasknappen hamnade i munnen. Men jag ger mig inte, det sägs ju att trägen vinner. Kanske inte just det HÄR året bara :-p
Det var en modig själ som ställde frågan som alla undrar, angående mina "kissbad" efter förlossningen.. "- Du bajsade väl också? Hur fick du det att gå ihop?"
Ja ni, se vilken fars det var hela företaget med toalettbesök. För ja, man var ju tvungen att bajsa ibland också. Just det, bajsa. Jag tänker inte försöka förklä ordet BAJSA på något finkänsligare sätt, för det är bara jobbigt. Och onödigt. Bajs är bajs och folk bajsar dagligen.
Efter utfört kissbad med tillhörande dusch var det ju bara att torka av sig och sätta sig på toalettstolen i stället och hoppas att det ville komma ut. För bajseriet var ingen dans på rosor det heller ska ni veta. Hört talas om hemorrojder? Japp - jag hade dem. Ännu en underbar baksida(men tänk vilket passade uttryck i sammanhanget!) med barnafödsel. Dels var man mör mellan benen efter diverse stygn, dels var man mör av ren skär träningrvärk - för tro mig, ungen floffar liksom inte bara ut av sig själv, krystandet är som ett träningspass med "Biggest Looser"-Jillian. Det var obehagligt att bajsa då all form av ansträngning där nere kändes som att ha mjölksyra i stjärten. Ungefär. Och att skiten dessutom skulle passera förbi ett gäng svullna mysiga hemorrojder gjorde inte upplevelsen trevligare. Om man säger så.
Ibland gick det hyfsat bra, men ibland fick man liksom göra allt i omvänd ordning. För några av er bör NÅGON gång i livet ha varit med om att kisset kommer först EFTER bajset, för att bajset liksom ligger ivägen och täpper till urinröret. De gångerna fick man pressa ut skiten och sedan snabbt som fan skutta över till badkaret.
Barnet har sedan 4 månaders ålder(dvs under ca 2 månader), fått gröt varje kväll. Sedan ca 1 månad tillbaka får han även gröt på morgonen. Han brukar smälla i sig en hel portion(1dl), åtminstone på kvällarna. Fast det hänger lite på vilket humör han är på också. Är han trött brukar det vara lite knepigt att få i honom så mycket, då hamnar det mesta av gröten överallt annat än just i munnen då han gnällande vänder och vrider på huvudet, fäktar vilt med armarna och gör blåsljud med munnen just som jag fått i honom en sked så att allt innehåll sprutar ut ur munnen åt alla håll. Men då har jag ett knep som heter "I drömmarnas trädgård" som går på Barnkanalen 12:30 varje vardag. Vi har ett helt gäng avsnitt inspelade på digitalboxen.
Är ungen trött och på dåligt humör, och man behöver få ngt gjort innan man ska ta itu med barnet, så är det bara att sätta honom i sin sitter framför ett avsnitt "I drömmarnas trädgård". Allt det dåliga humöret är plötsligt glömt och han sitter som ett ljus och tittar hela avsnittet igenom. Och det brukar vara ultimat vid grötmatning då han börjat ledsna. På med TV:n och stoppa i honom medan han tittar. Alla knep är tillåtna för att få i barnen mat, right? ;)
MEN, nu funkar inte ens I drömmarnas trädgård. Han har plötsligt blivit jätteknölig att mata både vid morgon - och kvällsgröten. De första 2 - 3 skedarna går bra, men sedan har han tappat allt intresse och tittar bara på annat, börjar skruva och vända på sig i matstolen, gnuggar sig i ansiktet ungefär som han gör när han är trött(fast han inte bör vara trött) och börjar knorra. Gröten som gått så bra förut? Vad har hänt nu? Den "vanliga" maten(burkmat, för ja, jag är en sådan där slö morsa) går fortfarande rätt bra att få i honom, men jag tycker mig börja märka av att det rör sig åt det krångliga hållet även där. Åtminstone när vi äter hemma. Äter vi borta brukar det mirakulöst nog gå jättebra att äta mat, men det är väl mer "spännande" då. Eller så beror det på att det ofta dröjt lite längre mellan matningarna när vi inte är hemma, och att han är för hungrig för att bråka.
Så i egenskap av okunnig förstagångsmorsa så frågar jag även i detta avseende - är det någon som känner igen sig? Sitter här och laddar inför kvällens kommande tappra försök att stoppa i barnet gröt, med lite ångest i bagaget. Att han eventuellt inte äter är ju ingen katastrof i sig då han ändå ammas före läggdags. Men det har ju gått så bra med gröten förut, och en mätt bebis ska ju sova bättre sägs det. Eller är detta bara något övergående kanske?
Förut ställde jag alla mina frågor om det ena och det andra bebisrelaterade på Familjeliv.se, men har efter åtskilliga dåliga erfarenheter med inlägg från en specifik familjelivs-mamma slutat ställa frågor där. En sådan där mamma som vet bäst, som läst om den ena forskningen efter den andra och minsann vet och tycker att både det ena och det andra är skadligt för barnet, och varför gör jag si, och varför gör jag så? Varför vill jag skada mitt barn?!? Dåligt föräldraskap bla bla bla. Sådant klarar jag mig bra utan, thank you very much. Jag ber om tips, inte offentlig förnedring. Som en bekant så bra uttryckte det: "- På Familjeliv frodas enbart idioter".
Jag går fortfarande in på Familjeliv.se, men jag ställer inga egna frågor längre. Jag söker efter det jag undrar över i forumet och läser andras relaterade frågor och de svar de fått. Där går min gräns. För det är trots allt en bra sida med ett bra forum, bortsett från vissa av dess moralpredikande medlemmar dvs...
Det ligger faktiskt ganska mycket i den texten, för ungar är verkligen som en helt egen ras, med ett(iaf nu innan han kan prata) helt eget språk. För i egenskap av en 6 månader gammal pojke så kommer det ju liksom inte så mycket begripligheter ur munnen på honom. Inga alls faktiskt, det är bara en massa ljud. Ljud som ibland låter ungefär som att han säger "bla bla bla", för att sedan gå upp i ett falsett-tjut, vilket mynnar ut i ett ansträngt utandningsförsök(typ stånk) som får det att låta ungefär som att han sitter och skiter... Mången gång får man extra stora öron när han sitter och rabblar "mamamamamamamm...", för visst LÄT det som han sade mamma? Menne... både han och jag och typ alla andra mammor som gått igenom halvårstiden vet att ungen inte har minsta avsikt att försöka säga mamma. Han bara rabblar upp sina ljud som han är bra på i en lång orgie av "mamamamamm..bababababababb...blrrrrpppssspff..ååååååååååh...babbabbblmabb".
Och han tycks ha någon fetish för att prata när han har något i munnen, oavsett vad det är. Han pratar med sina fingrar i munnen, han pratar med matskeden(med mat på) i munnen, han pratar med leksaker i munnen, han pratar med kattens svans i munnen(blä), och det mest irriterande av allt - han börjar prata så fort han får pipmuggen och nappflaskan i munnen. Anledningen att just DET är så irriterande är för att vi försöker få honom att fatta att han ska suga i sig mat ur dem. Vi skulle så gärna vilja att han kunde äta välling och bröstmjölk ur flaska, alternativt pipmugg, så att man kan lämna honom med sin pappa längre stunder utan att han ska behöva svälta ihjäl på kuppen. Jag skulle vilja kunna åka iväg några timmar och göra egna grejer utan att behöva känna stress och tidspress för att jag måste hem och amma barnet, och pappan skulle vilja kunna åka iväg och göra saker med barnet på egen hand utan att mamman och de allsmäktiga tuttarna ska behöva följa med.
Ungen äter ju visserligen gröt morgon och kväll, samt smakis + fruktpuré till lunch(ibland även till middag beroende på hur dagarna blir med sömn etc), men han måste ju dricka också. Vi är envisa och försöker ge honom vatten till maten i flaskan eller pipmuggen, men han sitter mest bara och tuggar på dem. Och pratar i dem. Men där får vi skylla oss lite själva, för han kunde faktiskt dricka ur nappflaska när han var mindre. Då fick han ibland bröstmjölk, samt någon enstaka gång ersättning när vi åkte och storhandlade och lämnade barnet hos sin farmor ett par timmar. Då var det liksom inga problem. Ungen åt vad som helst ur den där flaskan bara det var mat. Men nu tycks han liksom ha "glömt bort" vad flaskan är till för och hur man gör. Dessutom började han plötsligt totalrata ersättning. Och själv kunde jag inte pumpa ur tillräckligt, så det där med flaskmatningen fick väl en alldeles för lång paus. Någon som haft samma problem? Tips mottages tacksamt.
Igår kväll fick Linus ett "once in a lifetime opportunity" när Siri av någon outgrundlig anledning INTE flydde för sitt liv när Linus lades bredvid henne...
Barnet är lite FÖR intresserad av TV:n här hemma. Han är rätt beroende faktiskt. 6 månader gammal TV-junkie, klingar illa, jag vet. Men skadan är redan gjord så vad gör man... jag reagerade dock på hans reaktion inför "Copycat Singers" på 3:an. TOTALT paralyserad bebis. Han har aldrig stått så stilla, så länge, i sin gåstol förr...
Och tidigare idag lyckades han plocka åt sig fjärrkontrollen till TV:n från vardagsrumsbordet. Jag undrar fortfarande hur han bar sig åt, för den SKA ha legat utom räckhåll, men lyckades gjorde han ändå. Nerdreglad fjärrkontroll brukar kunna innebära en viss risk för fuktskador och problem att byta kanal, så jag gick fram för att ta bort den, men se det skulle jag INTE ha gjort för ungen fick totalt psykbryt och började vråla som en ilsken jak. Eller något liknande. Det slutade med att barnet fick tillbaka fjärrkontrollen. För allas trevnad liksom.
Och för de som är intresserade kan jag ju upplysa om att barnet i skrivande stund, i sin gåstol framför "Copycat Singers" på TV:n, står och bajsar för kung och fosterland(det är i alla fall så det låter på stånket).
Nej, ingen SÅDAN snabbis. Jag talar givetvis om ett blogginlägg. Var egentligen för slö för att blogga idag, vilket resulterade i en liten rad bilder i förra inlägget från dagens tidigare promenad bara för för att få ihop ett inlägg men slippa fejka fram en tråkig text. Jag har i och för sig inget skoj att skriva om i skrivande stund heller, men jag vill ändå ta mig några minuter till att berömma min sambo lite.
Idag, en slö söndag, klev han upp och praktiskt taget "tvingade" mig att ligga kvar i sängen på min spikmatta. "- Ligg där nu tills ryggen är bra". Själv tog han med sig barnet och drog igen sovrumsdörren efter sig. Om jag nu verkligen skulle ligga tills min rygg blir bra skulle jag nog ha fått ligga ngn månad eller två :-p Men han menade givetvis så länge jag kände att jag behövde ligga på den just DÅ. Och jag tackar sällan nej till möjligheten att få ligga ensam kvar i sängen utan barn, så jag tog tacksamt emot möjligheten och lade mig på min älskade spikmatta. Och somnade.
Jag sov väl i ungefär 1 - 1,5h. Hur skönt som helst. Och döm om min förvåning, samt lycka och tacksamhet, när jag upptäcker att världens mest underbara sambo har röjt undan i köket medan jag har sovit! Han har diskat undan de stora grejerna som vi sällan ställer i diskmaskinen då de bara tar upp onödig plats däri, samt torkat av alla köksytor. Det var sååå fint. Och han hade även plockat av vardagsrumsbordet från all skit som liksom bara "hamnar där" under veckans gång(dvs disk, snusdosor och annat skräp ingen av oss orkat plocka bort). Man blir så glad när de alltid söta, men oftast mindre ordningssamma, karlarna gör en sådan sak :)
Så Hail to the Sambo! Jag älskar dig! :)
Blidde lite tacos till söndagsmiddag... Barnet som sov när vi började äta, men vaknade mitt under måltiden, fick ligga kvar i vagnen tills vi ätit upp. Det var bekvämast så(för mamman och pappan) ;)
... som har problem med redigeraren här på blogg.se? Ibland vill man ju skriva vissa ord kursivt, alternativt i fetstil, för att liksom understryka och ge lite eftertryck till vissa saker man skriver. Det kan inte jag. Funktionerna finns där, och när jag skriver mina inlägg så blir orden feta eller kursiva(heter det så?), men när jag sparat så försvinner redigeringarna från bloggen och alla ord ser likadana ut. Det är därför jag skriver vissa ord med versaler ibland, för att redigeraren inte fungerar. Brutalt irriterande.
Jag har ju en vanlig gratis blogg(därav den tråkiga designen), kan det vara därför redigeraren inte funkar? Jag tycker inte man ska behöva skaffa en blogg som kostar bara för att kunna skriva som man vill. I så fall borde redigeraren inte finnas där över huvud taget. Och då hade jag inte irriterat mig på det lika mycket. Jag kanske uppgraderar min blogg en vacker dag, men jag vill inte göra det förrän jag märker och känner att jag faktiskt vill fortsätta blogga någorlunda konsekvent, annars känns det bara som bortkastade pengar. Och att gå hemma på föräldrapenning blir man inte rik på...
Linus fattar inte alls varför det inte funkar. Liksom say whaat?!
Vaknade av att barnet låg och sprattlade bredvid mig(jo, hans nätter startar i spjälsängen, och avslutas i min säng när jag är för trött för att lyfta tillbaka honom efter amning. Vilket jag är typ jämt :-p), dags att gå upp! Tittade ut genom fönstret och såg att det minsann snöar igen! Yee-haw! Eller inte.
De som känner mig vet att jag alltid gillat vinter och snö. Jag tycker det är jättemysigt. Men just den här vintern har jag plötsligt fått lite motstridiga känslor inför snö. Jag vet inte om det kan bero på att förra vintern var så brutalt full av snö och snöskottning, att jag ledsnat på den. Baksidan med att skaffa hus. Eller om det beror på att vi nu har en liten hemma, och att det är mycket svårare att få möjlighet att skotta. Och skotta vill man gärna göra så ofta som möjligt när det väl snöar mycket, så att man inte behöver skotta bort mer än ett fåtal centimeter snö åt gången. Kan kännas lite tröstlöst de gånger det brutalsnöar, man går ut och skottar, och det ligger lika mycket snö till där man började skotta när man gick ut... Men som sagt, man tackar sig själv efteråt när man bara behöver skotta bort ett 2-3 centimeterslager, i stället för de kanske hela 2 decimeter det kommit allt som allt.
Snön är väldigt mysig att titta ut på inifrån i alla fall. Och jag tycker fortfarande att det är helt makalöst mysigt att promenera när det faller sådär riktigt stoora flingor sådär riktigt sakta. Det är livskvalitet på något vis. Och allt blir ju så mycket ljusare såhär mitt i mörka vintern. Lättare att få syn på vilt ute på vägarna också, med den vita snön som bakgrund. Så jo, jag gillar fortfarande vintern. När det har snöat färdigt liksom, vilket jag tycker att det kan göra nu. Nu ligger det ett fint lager snö på marken som gott och väl kan få ligga kvar där UTAN att det kommer mer snö. Så kan det få smälta bort i början av april.
Ja alltså, jag har för tillfället frukostbullar på jäsning i köket. Inga kanelbullar eller något sådant gotteligott, utan helt vanliga, "trista" frukostbullar. Ett recept jag hittade på paketet med rågsikt här hemma. Jag har gjort dem en gång förut, och de gick att äta, så jag gör nu en sats till. Det är alltså ingen smaksensation, utan de var relativt lätta att göra och var ätbara. Och hembakat är ju billigare. Dock har jag tillagt lite anis och fänkål för att se om de smakar lite "roligare" den här gången.
Det är alltid spännande med matlagning och brödbak när man har en liten hemma. För matbröd vägrar jag stå och röra ihop själv, jag ska tamejtusan använda köksassistenten till sådant när jag faktiskt har en. Och köksassistenten låter illa, så den väljer man inte gärna att dra igång när barnet ligger och sover. Därför sprang jag runt och förberedde typ ALLT för brödbaket medan barnet sov. Jag smälte smöret och blandade ut jästen i degspadet och mätte upp allt mjöl och salt och kryddor och tog fram assistenten och preppade plåtarna och... ja, jag såg till att ha allt klart så det i stort sett bara var att hiva ner allt i bunken och köra när barnet vaknat.
Baka bröd är rätt drygt ändå. Ekonomiskt, men drygt. För den förbannade degen ska ju bara jäsas hela tiden! Först när den är färdigblandad, och även efter att man bakat ut den till limpor eller bullar eller vad det nu ska bli av den. Och jag skulle gärna göra surdegsbröd, då det brukar vara väldigt gott. Men bara tanken på att man måste göra en surdegsbas som ska stå och gotta sig i flera dagar innan man kan göra något med den får mig liksom att tappa sugen helt. Och dum som jag är så gör ju jag bara en deg per tillfälle jag bakar. Egentligen ska jag ta mig en hel dag till enbart bakning så man hinner göra ett helt lass med limpor och frallor. Låta sambon få ansvaret för barnet hela dagen, och bara ta en paus då och då för amningen. Men helt ärligt, jag skulle nog ledsna redan efter första degen...
Barnet sköter i stort sett sig själv medan jag håller på i köket. Han kör sprinterlopp i sin gåstol runt hela huset(åtminstone där han kommer fram). Men till slut brukar man hitta honom här... så nära som möjligt ska man stå...
Den här vintern har ju fram till för några dagar sedan(i alla fall för oss här i Uppland) knappast kunnat kallas vinter. Det kom ett blygsamt litet snöfall i början/mitten av december någon gång, som inte ens gick att åka pulka på, men den snön smälte ju så klart bort lagom till jul. Nu har det kommit en sväng snö igen, dock lite mer snö än sist, såpass mycket att vi till och med blivit tvugna att skotta(kors i taket) ett par gånger. Men denna snö känns som en fis i världsrymden om man jämför med hur det såg ut förra vintern. Då fick vi skotta flera gånger om dagen för att slippa försöka hiva undan decimetertjocka lager snö när man väl fick för sig att skotta. Det var apjobbigt, men man var tacksam att man var så ihärdig när man väl gick där. Framför allt när det plötsligt blev temperatuurväxling och föll tung blötsnö.
Idag hade det fallit 1 - 1,5cm snö när Linus och jag skulle ut på promenad, så duktig som jag trots allt försöööker vara, så skottade jag bort det när vi kom tillbaka från promenaden. Linus satt i sin vagn med rosiga kinder och tittade på, och varje gång jag tog sats för att skjutsa snön så långt ut på gräsmattan som möjligt så satt han och sken som en sol borta i vagnen. Snöskottning är tydligen kul. Och det är ju lätt att köpa, att det kul att titta på när andra arbetar :-p Han var så söt att jag kände att jag var tvungen att fota honom, men det ville tydligen inte min mobil, för den hade brutalhängt sig. Dagens touchscreentelefoner...pallar inte ens -2 grader... nej tackar vet jag min gamla 3210:a, den klarade allt. Kyla, värme, bli tappad på stentrappa...
Dagens bild togs under promenadens gång när telefonen fortfarande var vid liv.
Här hemma kliver vi upp tidigast 8:30. Oftast mellan 9-10, det är helt enkelt då barnet vaknar. Jag förmodar att vissa skulle kalla det sovmorgon, och i viss mån är det väl det eftersom barnet sover ungefär 10 timmar. Ibland 12. Men sedan hänger det ju lite på när man går och lägger sig också. Jag tycker det verkar som de flesta föräldrar med barn i samma ålder som Linus lägger sina barn vid 19-20 på kvällen. Det har vi Aldrig gjort här. Här går vi och lägger oss allt från 21:30 - 23:30. Beror lite på hur dagen sett ut, när ungen vaknade på morgonen, om man kanske varit borta på middag osv. Men främst beror vår "sena" sänggång på att sambon jobbar 3-skift på Arlanda och allt som oftast slutar runt 23:00 om kvällarna, vilket innebär att han gärna inte kliver upp för tidigt om morgnarna, så vi har rättat oss lite efter det vid läggdags. Och det funkar finfint, det är först när jag ska tillbaka till jobbet och barnet ska börja på dagis som vi får börja ställa om tiderna, för då kommer den stackars ungen bli tvungen att kliva upp 05:30 vissa morgnar...
Idag vaknade han dock 09:30 ungefär, och för en gång skull lyckades jag somna inte alltför långt efter barnet somnade, så jag har fått sova hyfsat för en gångs skull. Drömmen vore ju dock att ungen sov heela nätterna igenom utan uppehåll för nappistoppning, amning och pruttar...
Har jag nämnt att jag behöver byta jobb? De har numer 3 olika arbetstider på jobbet som det skiftas mellan från vecka till vecka. Jag minns inte tiderna i huvudet, men det ser ut Ungefäär såhär: 06:50 - 15:30 08:00 - 16:45 10:45 - 19:00 Dagis här öppnar 06:00, och stänger 18:00. Och jag bor i mastodonthålan Rånäs, och jobbar i Sigtuna som innebär en bilresa på ungefär 5,5 mil. Det tar mellan 45 - 60 minuter att köra beroende på väglag. Ser ni problemet med dagis? Har ingen aaaning om hur jag ska lösa det med jobb - och dagistider, men kontentan är att jag skulle behöva byta jobb. Men inte bara pga dagis, utan för att jag vantrivs med jobbet numer. Ingen som har ett kul jobb till övers? ;-p
Bensinläckage vid bränslefiltret. Jahopp, ombesiktning då. Fan. Djävla bil.
Åkte som sagt upp till verkstan och fick motorlampan släckt före besiktningen. Passade på att låna deras lunchrum så jag kunde mata barnet som såklart inte alls sov 1,5 timme som jag "planerat" innan vi åkte, utan tog sig en minst sagt ovanlig långkörare och sov 2,5 timme i stället så vi inte hann äta innan. Han undrade nog vad jag dragit ut honom på för skumma bravader, det var bara in och ut ur bilen hela tiden. In i ett konstigt rum och äta, in i bilen igen. Ut ur bilen och in i en konstig lokal där de hissade upp vår bil i luften, sedan in i bilen igen och åka hem... hände ju inget roligt alls, bara massa forslande in och ut ur en bil. Värdo.
Motorlampan höll sig tack och lov släckt, men i stället visade det ju sig som sagt att det var ett bränsleläckage som måste åtgärdas. ÄNNU mer utgifter på det förbannade bilhelvetet. Funderar på att skaffa häst och vagn i stället. Visst, hästen ska ha mat, försäkring och "service" den med, men jag tror utgifterna blir så mkt mindre. Och blir den sjuk har man alltid något att lägga på grillen. (OBS. Detta uttalande gjordes enbart för att djävlas med specifika personer ;) )
Så nu har vi uppenbarligen en bil som läcker bensin. Lite dyrt i längden kanske :-p Den kommer med andra ord bli stående hemma den här veckan då bensinlampan lyser redan nu. Och januari månad är aldrig bra rent ekonomiskt, framför allt inte i år. Vi är luspanka båda två, fick till och med leta småskrammel i byxfickorna för att kunna betala för besiktningen. Peggy(vår söta lilla Peugeot) får agera åka_till_jobbet-bil för sambon fram till löning, och den har ett uselt batteri som måste stå på laddning jämt för att man ska vara säker på att bilen startar när man ska någonstans... Det går bra nu! Men vi deppar inte, på onsdag kommer min ENORMA(*host*) ersättning från FK, och sambon får lön på torsdag, så då får vi börja känna oss som vanligt folk igen ;)
Och jag har ju försökt börja baka eget bröd hemma, så nu ska vi leva snålt ett par månader så man kan betala för trasiga bilar och ändå leva som "normala" människor. Har hittills bakat ett par ljusa limpor och en sats "frukostbullar" som kanske inte varit ngn större kulinarisk upplevelse, men de har smakat helt okej och har gått att äta :-p Ska köpa på mig lite fler olika sorters mjöl när vi storhandlar så man kan testa lite roligare saker. Kanske finns det någon läsare därute som har ett bra recept på gott bröd till våra frukostar här hemma? Som inte är krångligt att göra? Jag är trots allt inget jätte-fan av brödbak, jag gör det bara för att det är ekonomiskt. Tycker mest det är drygt att behöva vänta på att degen ska jäsa :-p Och Eldorado ÄR bra. Om man är pank ;)
Vi har en Saab. En 9-5 Vector sportkombi 2,3t bla bla bla. Den är jättefin. Mörkblå metallic, snygga fälgar som sambon köpte i somras, dragkrok som vi faktist haft mkt nytta av, skön att köra. En trevlig bil, helt enkelt. Åtminstone när den fungerar som den ska. Den har tyvärr bråkat med oss sista året. Bland annat rasade turbon. 12000kr bara POFF borta. Vi fick byta framruta efter förra vintern då ett litet stenskott en kall natt plötsligt förvandlades till en bautalång spricka som gick över hela djävla rutan. Ca 1500kr POFF borta. Och nu har motorlampan börjat tändas pga av att någon motortemperaturgivare behöver bytas ut.
Vi har varit till verkstad och felsökt samt släckt motorlampan. Innan dess var sambon över till en polare som har en sådan där felsökare, och släckte även då motorlampan. Nu lyser lampan igen. Och bilen ska besiktigas idag. Lysande motorlampa ger automatiskt en 2:a på besiktning. Heja heja. Så idag ska jag, som aldrig besiktigat en bil förr(inte själv iaf, jag har haft sambon med mig tidigare), åka upp till verkstaden före besiktningen, släcka motorlampan, och sedan hålla alla tummar och tår för att den inte tänds under besiktningen :-p
Jag ska dessutom ha barnet i släptåg som skall försöka hållas på någorlunda gott humör, och bara det kan ibland vara en kamp i sig beroende på när han åt sist, och när samt hur mycket han sovit. Planen just nu är att han ska äta gröt alldeles straxt, leka ngn halvtimme och sedan sova max 1,5 timme så att jag hinner stoppa lite mat i honom innan vi åker. Sedan håller jag alla fingrar och tår för att bilfärden går som planerat - nämligen att vi når Norrtälje och inte hamnar i diket någonstans på vägen. Att "lampsläckningen" går smidigt, att besiktningen går bra och att vi även kommer hem ordentligt.
Jag bör kanske tillägga att det där med motorlampan inte är något allvarligt, ifall någon trodde det. Det är som sagt "bara" någon temperaturgivare som gett upp och ska bytas ut, dock tycks den vara svår att få tag i, för verkstaden har inte lyckats få tag i ngn än. Förmodligen ett resultat av att Saab konkat, så nästa bil blir INTE en Saab, det var sambon noga med att klargöra för någon dag sedan :-p
Passar även på att slänga ut ett litet offentligt Grattis till min lilla pappa som fyller pensionär idag. Grattis papput!
... sover ungen mycket bättre än när vi bara går hemma och det blir samma trista lunk varje dag. Inte så konstigt kanske, han blir ju trött på ett helt annat sätt då, när han haft en dag med många intryck. Som i onsdags till exempel, då vi åkte ner till BVC på föräldraträff.
Jag har bara varit på en föräldraträff tidigare. Det var den första de hade, vilken var helt okej, men jag kände ändå att det kanske inte riktigt var min grej. Jag tycker det känns så krystat med sådant där. Man ska försöka hitta in i en grupp mammor som man kanske inte alls har något gemensamt med, låtsas visa intresse för deras ungars utveckling och vara trevlig. Nu låter jag förmodligen som världens mest tråkiga, osociala och otrevliga människa, men jag har lite svårt för att klaffa med folk bara sådär hur som helst. Att jag känner att jag vill umgås med dem ofta. De jag umgås med träffar jag oftast genom vänner jag redan har, det är mycket svårare att hitta gemensamma nämnare(bortsett från barnen vi alla fått runt samma tidpunkt) i en grupp människor man aldrig umgåtts med tidigare.
Visserligen är det en tjej i gruppen som jag faktiskt varit klasskamrat med en gång i tiden, men det var bara under ett par år i mellanstadiet, sedan flyttade jag till en Stockholmsförort och har inte träffat henne sedan dess. Förrän nu då, på föräldragruppen. Jag övervägde trots allt att ge föräldragruppen en chans till, men i samma veva eskalerade barnets magknip, och han började dessutom trassla vid amning genom att han snuttade ett par minuter, för att plötsligt avbryta, börja gnälla och spänna sig som en fiolsträng och liksom "gå upp i brygga". Man fick sätta honom upp en stund, försöka amma igen, varpå han snuttade ett par minuter, och sedan började han om med sitt trassel igen. Jag har inget emot att amma offentligt, men när ungen håller på och bökar på det där viset så man sitter med tuttarna i vädret var 3:e minut - då är det inte så roligt längre. Så jag sket i föräldragruppen och stannade hemma. Jag sket i att åka iväg på det mesta, faktiskt. Jag var inte ett dugg sugen på att åka någonstans med en unge som bara bökade vid amning och var allmänt gnällig med gasig mage. Hans gnäll smittade liksom av sig på mig, så vi satt hemma hela dagarna och var gnälliga tillsammans i stället :-p
För att återgå till föräldragruppen vi var på i veckan, så valde jag att åka dit då kommunens barnomsorgsavdelning(eller vad det nu heter) skulle dit och informera om dagis/skol/fritidsplatser och allt runtikring det. Det kändes som ett vettigt möte att gå på då vi just nu sitter här hemma och försöker fylla i anmälan om dagisplats. Det märktes att Linus inte är van vid massa bebisar, för när vi kommit dit och satt oss i gruppen med ca 5-6 andra bebisar så blev han lite smårädd och var på vippen att börja gråta ett par gånger. Jag fick sitta lite bakom på en hård soffa med ngen i knät hela mötet. Jag testade att lägga honom på madrassen på golvet en gång, men det blev kinkigt direkt så det var bara att fetglömma :-p
Själva mötet i sig gav väl tyvärr inte så mycket, då det var svårt att koncentrera sig och lyssna. Framför allt när det sitter ett gäng mammor och pratar med varandra med och om sina barn SAMTIDIGT som tjejerna från kommunen pratar... Men lite snappade man väl upp i alla fall, och ett par av de andra mammorna ställde väldigt bra frågor som även jag själv undrat över. Roligast med mötet var att den ena tjejen från kommunen var min bästis i mellanstadiet :)
Tyvärr skedde mötet inte under någon ultimat tid för Linus och mig. Linus valde nämligen att plötsligt sova 1,5 timme under sin förmiddagslur, i stället för 30 minuter som han alltid gör annars, så vi fick ju stressa iväg hemifrån när han väl vaknade(för nej, sover han för en gångs skull bra så vägrar jag väcka honom, då hade jag hellre skippat mötet helt och hållet). Detta resulterade i att vi inte hann äta innan vi åkte(vilket var planen från början), så även fast han sovit bra innan, så blev han fort gnällig under mötet för att han var hungrig. Så efter mötet rejsade vi upp och kollade om vår vän I var hemma, vilket hon var, så vi våldgästade henne en stund så att Linus skulle få äta. Själv fick jag fika ;)
Med möte och besök och matning hos I, sprang ju tiden iväg, så plötsligt hade det gått nästan 3 timmar sedan barnet sov senast, vilket givetvis började göra sig påmint hemma hos I. Det började med lite smågnäll, som övergick i övertrötthet som gjorde att han satt och skrattade så han kiknade, för att sedan övergå till regelrätt gnäll. Så vi packade ihop oss och lämnade I och svängde ner på ICA för att köpa mer gröt till barnet då den nästan var slut hemma. Och på ICA testade vi en sak som vi sett en bekant göra med sin bebis - nämligen ta en sådan där liten vagn som man sätter 2 kundkorgar i, och satte Linus i den övre korgen och körde runt honom i den i affären. Det var jättesmidigt att slippa antingen att kånka med sig hela babyskyddet med barn i(vilket jag inte pallar längre då ungen väger 9,5kg), alt ta en stor klumpig kundvagn och ställa honom i som jag brukar göra annars bara för att slippa bälta på och av ur babyskyddet. Och Linus tyckte nog att det var lite spännande också, men han var så trött så han satt mest som en liten hopsjunken säck potatis däri :-p
Väl hemma lade jag honom att sova i vagnen, och ungen sov som en klubbad säl i över 2 timmar :-p Även vid läggning för natten somnade han som en gris och sov tungt ända fram till första amningen för natten, vilket är ovanligt här hemma. Han vaknar alltid minst 1 gång och måste få nappen stoppad i munnen, alt bli upptagen och runtburen ett par minuter för att sedan läggas igen. Det är med andra ord bra med lite mer aktiviteter och intryck för sömnen, så jag får försöka skärpa mig och ta mig iväg på äventyr med honom lite oftare.
Idag(igår 21/1) blev Linus 6 månader gammal. Det här låter som en klassisk klyscha, jag vet, men det är faktiskt helt galet vad tiden går fort när ungarna är små. När Linus bara var några veckor gammal trodde jag aldrig att tiden skulle gå. Varje dag var en kamp mot näraliggande psykbryt som orsakades av att jag mådde ganska så jättekasst. Jag hade ont mellan benen och kunde inte röra mig som folk. Bröstvårtorna var spruckna och såriga och det gjorde skitont att amma. Gå på toa var rena rama farsen med mina 2-3 "kissbad" varje dag. Man sov som en kratta då ungen skulle amma 3-4 ggr per natt. Och så var det såklart hans magknip. Stackars unge, han hade ont i magen större delen av dagarna. Tack och lov hade han ingen "klassisk" kolik och skrek i flera timmar, utan han gick att trösta. Men han var gnällig från och till dagarna igenom, och vi fick massera hans mage flera ggr om dagen och "pumpa" med hans ben för att hjälpa honom få ut alla sina jobbiga gaser. Och både Linus och jag drack fänkålste(fänkål, anis och kummin) som jag gjorde en termos med varje morgon.
Det fanns stunder då jag var på väg att slita mitt hår, alt gå ner och dränka mig i Ubby-Långsjön i ren frustration. Det fanns stunder då jag ville åka tillbaka till BB och reklamera ungen. Det hade ju sett ut. "-Hej, jag skulle vilja lämna tillbaka den här, den uppfyllde inte mina förväntningar. Eller, "-Ursäkta, men jag tror det har blivit ett fabriksfel på den här. Dels väsnas den för mkt, och så gör den ont att amma."
Nej, att få barn är inte en dans på rosor, framför allt inte när man får ett barn med bråkig mage. Jag hade läst mig till att magknip på bebisar brukar försvinna runt 3 månaders ålder, och det var den insikten som fick mig att bita ihop och härda ut. Men OJ vad jag tyckte att tiden gick sakta. Framför allt när min sambo började jobba igen. Dagarna före hade jag sådan enorm ångest - hur skulle jag klara att vara själv hemma med bebisen om dagarna när mitt psyke var halvt sönderslaget även fast sambon var hemma och hjälpte mig? Än idag vet jag inte hur jag pallade, men det gick. Och nu är barnet plötsligt ett halvår gammalt, världens sötaste unge, och jag undrar var tiden tog vägen? Snart är han en finnig, trotsig tonåring m moppe och gles mustasch som ger mig huvudvärk och gråa hår...
Alltså, ibland undrar jag var jag får allt ifrån. Talar givetvis(?) om drömmar. Ibland kan jag drömma de mest sjuka saker, och jag kan för mitt liv inte förstå var man får allt ifrån? Inatt drömde jag att Linus fick ett syskon. Inget konstigt i sig, folk skaffar ju ungar. Det konstiga med just detta barn, eller snarare födseln, är att jag inte märkte av den. I drömmen låg jag i en säng någonstans(för jag var inte hemma) och vaknade av att ngt krälade på min mage, och det var en liten bebis som jag på något mirakulöst sätt lyckats klämma ur mig i sömnen utan att känna ett dugg(önsketänkande?).
Jag ligger där en stund och tittar på den nya ungen(som i ärlighetens namn var rätt ful. Jag får för f-n inga fula barn!), tills jag till slut masar mig ur sängen och knallar ut i ett vardagsrum(som jag fortfarande inte vet vems det var, för jag kände inte igen mig) där jag finner mina föräldrar. Mamma frågar om jag inte ska ta och ringa någon, typ barnmorskan eller BB eller liknande, för att fråga om jag behöver åka någonstans och få mig själv och barnet undersökta då jag fött hemma i osteriliserad miljö. Och det lät ju ganska vettigt, så jag lämnar ungen hos mamma för att leta upp en dator och mobiltelefon så jag kan söka upp nummer till BB och ringa. Av någon anledning hamnar jag uppe på ett tak på ett hus, som tycks tillhöra ett företag av något slag. Där satt folk lite här och där och åt lunch och solade, och tycktes inte ta någon vidare notis om främlingen som irrade runt bland lunchborden. Jag hittar en ipad på en solstol som jag helt ogenerat plockar åt mig, och försöker bläddra mig fram till någon sida där jag kan hitta telefonnummer, men utan framgång. Så jag blir förbannad och bestämmer mig för att bara åka direkt till BB, vilket jag gör. Till detta bör tilläggas att jag inte tog ungen mig(!?).
Väl framme på sjukhuset har jag problem att hitta BB-avdelningen. Jag vandrar runt och letar och letar och börjar så smått bli irriterad och överväger att skita i det hela och åka hem igen. Men precis när jag är på vippen att vända hem, ser jag en man gå in i en hiss, och på inga grunder alls får jag för mig att om jag tar hissen som den där mannen ska åka med, så kommer jag automatiskt att hamna på BB-avdelningen. Så jag skyndar mig in i hissen, och kliver av på samma avdelning som mannen. Väl där börjar jag undra om jag verkligen kommit rätt? Det står konstiga människor i hörnen och glor på mig med tom blick. Vissa av dem står och vaggar från sida till sida, och andra står och bankar huvudet i väggen. Nej, jag måste ha kommit fel i alla fall, så jag går tillbaka till hissen för att byta våning. Men då upptäcker jag att det krävs både nyckel och kod för att få hissen att komma tillbaka, så jag vandrar iväg för att leta upp personal som kan hjälpa mig med hissen.
I ett, vad i mina ögon såg ut som en lnchsal, fann jag en gråhårig dam med glasögon och allvarlig blick. Jag förklarar som det är, att jag fött barn och ska försöka hitta BB-avdelningen, men att jag hamnat fel och nu behöver hjälp m hissen för att ta mig därifrån. Hon tittar på mig med suck, och säger att hon ska försöka hjälpa mig, men att jag först sa få följa med henne till ett rum intill och läsa en saga. Läsa saga? jag vill ju bara komma in i hissdjäveln? Men visst, jag vill ju bara att hon hjälper mig, så jag kan väl göra som hon säger för att slippa argumentationer som bara drar ut på tiden.
Hon för in mig i ett rum med soffor och massa kuddar och ger mig en liten blå bok som jag ska läsa. Jag har knappt hunnit öppna boken förrän jag inser att det ligger någon på kuddar på golvet och tittar på mig. Och det är ingen annan än Markoolio! Jag frågar honom om det är meningen att jag ska läsa högt ur boken? Och han svarar att det är upp till mig själv. Läser jag tyst för mig själv, kommer de säga att jag är introvert. Och läser jag högt kommer jag anses konstig, och då är det nog säkerligen något psykiskt fel mig. Oavsett kommer de finna en anledning att stoppa piller i mig och hålla mig kvar. Det är i DET ögonblicket jag inser att jag befinner mig på en avdelning för psykist störda. Sedan vaknar jag.
Som sagt, var får man allt ifrån? Man kan ju ibland börja undra om det inte är något fel på psyket trots allt :-p Kan mina övriga sömnavanor vara kopplade till drömmarna kanske? För senaste 3-4 dagarna har jag haft problem att somna på kvällen, trots att jag känner att kroppen vill sova. Även om det är perfekt temperatur i rummet, trots att jag hittat en bekväm ställning att ligga i, trots att kroppen skriker att den vill sova - så kan jag inte somna. Jag ligger i stort sett vaken tills barnet efter sina första 3-4 timmars sömn vaknar för att äta. Och natten till idag var det extra enerverande att inte kunna somna, då kroppen var så desperat efter sömn att jag kände mig helt yr.
Börjar fundera på om det kanske kan börja bli dags att stryka barnets första nattmål. För jag misstänker att lite av sömnproblemen kan grunda sig i att jag omedvetet ligger och väntar på att han ska vakna? Problemet med det är ju att det under avvänjningen kommer bli några mer eller mindre sömnlösa nätter, och man är ju lite ego och vill sova om nätterna, så att börja avvänja är ju bara "jobbigt". Men ungen ska inte behöva äta 2-3 ggr per natt. jag tror inte att han egentligen är överdrivet hungrig, tan det är nog som med allt annat - en rutinartad vana. Nepp, vi får se till att ta tag i det där med nattamningen snart, men det för bli när sambon är ledig och kan ta nätterna, för det är nog lättare att någon som inte förknippas med mat vänjer av.
Och ni eventuella "supermammor" som läser detta, som anser att barnet ska få styra allt och ta det i sin takt och amma fritt, och som ser ner på oss andra som trots allt inte vill att HELA våra liv ska kretsa kring barnets vilja 24h/dygnet - ni behöver inte anstränga er med att kommentera och ifrågasätta, för sådant tänker jag inte svara på. Mitt barn, mitt liv, min vardag, mina beslut. Punkt. (Tilläggas bör kanske att Jag å min sida absolut inte ser ner på Er och erat sätt att ta hand om era barn. Absolut inte. Jag respekterar erat sätt att ta hand om era barn, och tycker ni är fantastiska som orkar. MEN det är ERT liv och ERA val :) )
Ja, jag sade ju att jag skulle dra min lilla novell(nej, det blir inte i novellform) om toalettbesöken när Linus fötts. Ett mindre intressant ämne tycker kanske somliga, så kallat "too much info", men jag är övertygad om att det kan hjälpa någon stackars blivande mamma som får samma problem som jag hade.
För att dra själva anledningen till de knasiga toabestyren kort, så blev jag väldigt mör "där nere" efter förlossningen. Jag kunde knappt gå första 2 veckorna, och jag gick som en normal människa först efter ca 3-4 veckor. Innan dess såg min gångstil ut litegrann som en ankas. Fast i slow motion. Detta försvårade såklart vardagen lite, då man inte direkt kunde rusa upp när det stackars barnet grät. Tack och lov hade jag en räddande ängel i min älskade sambo som lyckats smälla ihop sina 10 pappadagar med sin semester, så han var hemma i hela 9 veckor. Utan honom hade jag gått under. Men nu var det toabesöken vi skulle komma till. Jag skenar så lätt iväg och börjar dra upp annat ;)
Att kissa, en av de mest grundläggande och enkla kroppsliga funktioner vi har, var en mardröm. Det sved. Det sved utav bara HELVETE, rent ut sagt. Jag kunde inte sätta mig och kissa på toa som vanligt, det bara gick inte, jag satt och grät som ett barn. Så jag gav upp toalettstolen, och testade i stället tipset man fått om att kissa i duschen. Det gick inte heller. Dels kunde jag inte slappna av när jag stod upp(och ja, ja provade att sitta också), och dels så sved det något inåt helvete i alla fall. Så jag "uppfann" en egen metod för att kunna tömma blåsan. Jag kissade i badkaret.
Ja, ni läste rätt. Mänskan fyllde badkaret och lade sig där och kissade. Faktiskt. I svalt vatten, inte varmt. Jag fyllde karet såpass mkt att vattenytan precis täckte "de nedre regionerna", sedan lade jag mig ner och slappnade av så gott jag kunde, och då kom kisshelvetet. Och det sved inte när vattnet var svalt. Jag har aldrig badat och duschat så ofta i hela mitt liv. För tanken på att ligga och bada i sitt eget kiss är ju inte direkt upplyftande, så det fick ju bli en dusch efteråt också.
Sådär höll jag på i ca 4-5 veckor, tills det var uthärdligt att kissa som folk på toaletten igen. There you have it, får ni problem m kisseriet efter barnafödsel så är ett svalt bad mitt tips. Har ni inget badkar kan jag inte annat än beklaga, för då har jag inga tips. Eller jo, se till att föda på sommaren så kan ni ju hoppa i sjön eller fylla barnpoolen i trädgården? ;)
Skulle in på min gamla blogg på en annan domän och försöka ta tag i bloggandet lite mer igen, men döm om min förvåning när sidan inte finns kvar?! Och anledningen att jag bytte från blogg.se till en annan, var för att jag inte kunde skapa någon ny blogg här, då mina mailadresser redan fanns. Dock har jag stängt ner bloggarna jag hade, så jag förstår inte varför mina e-postadresser finns kvar i deras register. Suck. Jaja, nu startar jag ändå på ny kula här igen, med ytterligare en ny e-postadress.
Anledningen att bloggandet rann ut i sanden, var att min son Linus föddes 21/7-11, och från att han var ca 1 vecka gammal åkte på konstant magknip och var gnällig och grinig typ jämt, och jag var trött som ett as och orkade inte med, eller hade tid över, till varken bloggande eller något annat. Dagarna gick ut på att amma, byta blöja, amma, vagga barn, amma, försöka vila, byta blöja, amma... nämnde jag att jag var tvungen att amma också? För att inte tala om toalettbesöken... en hel liten novell i sig. Men den ska jag berätta om senare(för de som är intresserade). Detta inlägg kommer bli lagom kort, med en reflektion över vad som hände tidigare idag, när barnet och jag var ute på promenad.
Vi promenerade förbi byns dagis, där en dagisfröken(jo, dagis. Och dagisfröken. Så det så) och ett dagisbarn stod och tittade på oss när vi gick förbi. Dagisbarnet säger något till sin fröken(som jag inte hör), varpå fröken tittar tillbaka på oss och svarar: "- Ja, det sitter en liten flicka i vagnen." Hur drog hon slutsatsen att det var en flicka, och inte en pojke, i vagnen? Kan det ha berott på att barnet hade en lila mössa på sig? Är ett barn automatiskt en flicka för att dess mössa händelsevis råkar vara lila? Massuppf*tta mig rätt, jag tar inte illa vid mig av att någon tror att min bebis är en flicka. Det är jättesvårt att på de allra flesta bebisar se om det är flickor eller pojkar. Framför allt när de är påbyltade med ytterkläder(om de inte råkar vara antingen rosa eller blå(vilket fortfarande inte innebär att en bebis med rosa på sig automatiskt är en flicka och vice versa). Men att direkt utgå från att en bebis med en lila mössa är en flicka, för att lila är en "tjejfärg", tycker jag är lite dumt. Framför allt att med säkerhet i rösten säga det till ett dagisbarn som år 2012 borde få insikten inlärd att allt inte är antingen svart eller vitt. Pojkar måste inte ha blått, grönt och brunt(eller vad små gossar nu har för färger på sig) på sig. Flickor måste inte ha rosa, rött och gult(eller vad små flickebarn nu har för färger på sig). Eller är jag helt ute och cyklar, tycker ni? Hur som, det där dagiset har vi tänkt placera vår bebis på. Känns mindre lockande för tillfället :-p
