Jag kunde verkligen inte låta bli. Jag kunde inte. Det var verkligen störtomöjligt, jag lovar!
Mitt i natten, efter ett av Minigris sedvanliga uppvak, stod jag där i köket, med handen i köksskåpet, och åt upp osthjärtanen som sonen lämnat kvar i skålen sedan kvällen.
Jag ska ju inte äta någon form av mjölk! Är det tänkt.

Det var väl ca 20 hjärtan kvar som jag tröck i mig i en hast. Jag ville hinna äta upp dem innan den tiggande katten hann joina mig i köket. Jodå, herr Neo älskar ostbågar/osthjärtan och sätter sig och dumglor på en med stora vädjande ögon.

Det allra värsta är att det finns hjärtan kvar i påsen. Hur ska jag kunna låta bli dem? Jag funderar seriöst på att kasta dem. Eller tvinga den bantande maken att äta upp dem när han kommer hem. Annars kommer jag dö av osthjärtebegär.