... eller kanske automatik. Hur jag orkar ta mig igenom dagarna som småbarnsmorsa med en nattsömn som är under all kritik pga ungarnas sovvanor som är under all kritik, är för mig en gåta. Kanske beror det på att jag småäter hela tiden. Eller tröstäter, som jag misstänker att det egentligen är jag gör. För jag mår inte bra alla dagar. Vissa dagar vill jag bara kliva ut genom dörren, sätta mig i bilen och köra så långt dieseln räcker och stanna där en månad eller två. Bara dra liksom. Ta en paus.
Småbarnslivet bjuder förvisso på många ljuvliga stunder, men just precis nu trivs jag inte med det, och det beror nog mest på att jag alltid är trött. Jag får hålla ut några år och snällt vänta på att barnen lär sig sova som folk om nätterna :-p

Jag har å andra sidan även ett till huvudbry, och det är mitt jobb. Även om jag var och varannan dag längtar efter att komma ur huset och få jobba för att få lite småbarnspaus om dagarna, så längtar jag inte tillbaka till Mitt jobb. Jag snarare fasar för att komma tillbaka dit.
Jag trivs med mina arbetskamrater, och jag trivs i orten Sigtuna, men själva företaget och arbetsförhållandena har förändrats så drastiskt sedan jag började där 2005, så jag trivs inte med själva jobbet i sig. Dessutom kommer mitt kontor förflyttas till annan ort inom vad jag tror inte blir allt för lång framtid, vilket kommer göra allt Ännu värre. Jag vill byta jobb helt enkelt, men vet inte vad jag vill göra i stället. Och det är läskigt att tänka tanken att lämna en fast heltidstjänst med hyfsade förmåner för ett nytt jobb som man inte vet hur länge man får behålla. Jag är lite av en fegis förstår ni. Och jag kan ju inget annat...
Jaja, jag har några månader på mig att fnula över den biten. Just nu riktar jag in den lilla energi jag har på att överleva dagarna här hemma med trotsigt Plåster + sömnkrånglande Minigris.

Jo, jag älskar mina barn. Vissa dagar skulle jag bara vilja älska dem på lite avstånd någon annanstans ;)