... på att man behöver "semester" från tvååringen, när man känner en onaturligt enorm dragning till att ta över läggningen av den panikskrikande Minigrisen, bara för att slippa stunden i soffan med tvååringen och alla hans "-Jag vill, Jag kan, Jag vill inte, Mamma ska" en stund.

Mamma ska allt. Göra vällingen, sätta på den där filmen på datorn, byta blöja, leka med degen, "-gå till Linus rum", rita, måla, klippa, tamejfanalltmankantänkasig.
Och han är ju så sjukt ombytlig. Efter 5 minuters lek med degen vill han plötsligt gå ut. Eller måla. Eller ha "kall choklad".
Han vill väldigt mycket. Hela tiden. Och han vill göra det med Mig. Det roliga är att det alltid är Jag som sitter och gör alla de där sakerna han vill göra, medan han tittar på och ger "order". Det är Jag som målar, leker med degen, bygger med klossarna, ritar, klipper, tamejfanalltmankantänkasig. Själv kan han plötsligt gå därifrån och göra något helt annat och vara borta flera minuter, tills han till slut ropar efter mamma som ska komma och göra ditten och datten med honom.
Jag nära på kräks på ungen snart för att jag börjar bli så less på att vara hela hans värld Hela tiden. Är det politiskt korrekt att känna så? Nej, men man känner det ändå till slut.
Släng in en Minigris med usla sömnvanor som väcker dig 1-2 ggr varje timme hela natten på det så har du en hel djävla fest.

Jo, man Blir grinig och gnällig av brist på sömn. Och en annan lär somna mitt i det där galejet vi ska iväg på snart för att jag är van att öigga i sängen före 21.
Skål!