... vilken totalvändning man har med sitt tålamod nattetid, när den ständigt uppvaknande bebisen har feber och magont. Eller det är väl inte så konstigt egentligen. Även om det alltid är synd om ett barn som inte kan sova rofullt under natten, så är det Extra synd om ett barn som är sjukt.

Inatt har jag inte suckat, stönat eller svurit en enda gång över gnällig bebis som vaknat. Och vaknat har han många gånger. Jag var dessutom konstant vaken mellan ca 01 - 03 för att Minigris knappt hann komma till ro innan han vaknade igen. Gaser och "feberprat" om vartannat.
Jag har nog suckat en gång iofs, men inte pga Minigris, utan pga storebror som gnällde efter tappad napp och därmed väckte lillebror.

Nej inatt har det enbart snurrat känslor av kärlek, oro och ömkan i min gamla trötta kropp. Och även kommande natten lär bli jobbig för den lilla Minigrisen. Måtte suppen få stanna kvar på plats, verka och ge honom lite ro. Vi skulle kanske gett honom två?