... med febrig Minigris. Eller tvåochenhalv lite knappt om man räknar med torsdagskvällen.
Han har fått suppar regelbundet dagarna igenom, blir svalare en stund, men febern ger sig inte och kommer tillbaka så fort Alvedonet gjort sitt.
Han försöker ge oss ett leende ibland, men det är bara på ren vilja, inte genuin glädje. Han orkar inte vara glad.

När han sovit(rekordet idag var 50 minuter) orkar han sitta och leka en 5-10 minuter, men sedan tar orken slut, och han vill helst vara nära i famnen för att vara någorlunda nöjd. Men det är mest gnäll och gråt dagarna igenom. Han är vaken ungefär en timme i taget, sedan sover han en halvtimme.
Han vill inte äta vare sig gröt, mat eller fruktpuré, utan vill bara snutta. Tack och lov bör jag väl säga för det är den enda vätska man får i honom. Hade han inte snuttat hade vi väl fått åka in till sjukan och sätta honom på dropp på en gång.

Ser vi ingen förbättring i morgon funderar vi på att åka in med honom ändå. Eller åtminstone ringa och rådgöra med läkare, för såhär dålig har vi inte ens hunnit se Linus än, så man blir ju nojjig när man inte har någon erfarenhet av det. Hönsmamman i en vaknar ganska lätt av att se sin lilla plutt så ynklig.
Och samtidigt tänker jag: "-men tagga ner. Hur skulle det se ut om Alla åkte in med sina ungar till sjukan så fort de får feber?"
Svårt gungbräda att bemästra det där.
"- Men han är ju bara en hjälplös liten bebis, tänk om han är Jättesjuk..."