Jag är så trött, så fruktansvärt trött. Jag har inte fått sova längre än en dryg timme i stöten om nätterna sista 2-3 veckorna och det sätter sig på både humör och ork.
Med först en uberfebrig bebis, och nu en febrig snart 2,5-åring hemma finns ingen tid för dagsvila heller.
Och de ytterst få tillfällen jag kan få tid till att vila, sabbar psyket mitt eget insomnande då tanken"-nu måste jag sova nu måste jag sova" gör att jag såklart inte Kan somna förrän det är försent. Och självklart surrar även tanken "- Jag skulle ju behöva göra det där och det där och det där. .."

Det känns så brutalt deprimerande, men just nu är jag väldigt trött på tillvaron. Jag trivs inte alls med min situation i småbarnskaoset och kan för mitt liv inte förstå hur jag ska orka fortsätta som vi har det nu.
Även fast jag får hjälp av min snälla svärmor några dagar varje vecka så räcker det liksom inte till. Jag vill bara bort.
Jag bör väl dock understryka här att jag älskar mina barn. Massor. Det kan inget ändra på. Men jag önskar att de inte kommit så tätt. Men där har jag ju faktiskt bara mig själv och min amningshjärna(och uppenbarligen brutalfertila kropp) att skylla.
Och med handen på hjärtat, tvååringar är ingen dans på rosor. Hur länge stannar tvåårstrotsen kvar egentligen? Och när lär sig ungar att leka själva utan konstant behov av mamma som lekkamrat?

Kan man bli utbränd som mamma? Jag är i så fall nog inte långt därifrån.
Det absolut bästa som skulle kunna hända nu vore om det plötsligt trillade ner en storvinst på lotto så att barnens pappa kunde vara hemma med oss, så att vi fick lite mer kvalitetstid som familj(och jag fick lite hjälp med barnen). Men sådan tur har man ju inte. "Det händer ju bara alla andra".